Mer självgående små (ganska stora) ungar.

[blivandemamma]

Hej!

Jag curlar för mycket och nu är jag less Less på gnälliga barn och less på att hjälpa hjälpa hjälpa. Så jag behöver lite pepp tror jag. Jag gör för mycket till mina barn vilket resulterar i att de "behöver" hjälp med allt och överlåter jag det till dem så bryter de ihop när det inte funkar. Nu är vi fem i familjen och jag behöver faktiskt att de klarar en del själv. Dessutom vet jag ju att de växer med uppgiften

Några exempel på saker som jag tycker mig veta att både min 3-åring och 5-ring borde kunna klara:

* Klä på sig själva (det kan 5-åringen oftast utan knot men kan bryta ihop fullständigt över en strumpa som krånglar mm)

*Klä på ytterkläder (kan de väl eg också är väl jag som är innerligt trött på gnället när något går emot)

*Städa sina rum. Här har vi ett problem. Hela rummet fullt med utspridda saker (vi har inte enorma mängder leksaker men när allt är utspritt ser det väldigt mycket ut) och det blir till slut lite handen om handen när jag eg tycker att de borde kunna plocka undan det själva.

Det finns mer. Kontentan är att det är väldigt osjälvständigt just nu. Och den sociala delaktigheten OCH den fria leken mynnar ofta ut i att man jagar varandra, tjuvnyps eller helt enkelt hitta på hyss för att det är TRÅKIGT.

Tiden då det faktiskt leks eller är delaktigt har krympts till förmån för gnället och tjabbet. Och här tror jag att både hjälpen till självhjälp (klara saker på egen hand) och självständigheten i leken/sociala delaktigheten går hand i hand. Men hur?!

Hjälp mig, jag ser inte skogen för alla träden

Kram,
Anna

[videunge]

HEj och hå.

Mina bästa städtips är

" när vi städat det och det så skall vi...."

väldigt konkreta uppgifter, tex hitta alla bitar till tågbanan, plocka ihop DET pusslet. Och sen tack för det! KOnkret enkel uppgift i början. Sen tar man nästa grej.

vinna över mamma. Hinner ni plocka ihop alla klossarna innan jag hinner plocka ihop dockorna? JAAAAG vinner...! Låt dom vara lag tillsammans. Inte tävla mot varandra.

väckarklocka. HUr mycket hinner vi städa innan klockan ringer?

våga ge ungarna " svåra uppdrag" senast idag så bad jag 4åringen sätta i gång med maten. ( låg i soffan med migrän...) instruerade henne vilka kastruller hon skulle ha, hällde i vatten och satte på grytorna. Tog fram stekpannan la smör i och korv och satte på. Sen kom hon och sa till när det kokade så jag kunde lägga i pastan. Jag märker att hon växer oerhört när hon märker att hon får förtroendet att göra mer och mer. ( och har man varit med när mamma lagar mat sen man var bebis så klarar man rätt mycket i köket).

Några tankar från mig.

Lycka till

[chokladkaninen]

Hej Anna!

Jag brukar tänka att det är skillnad på folk och folk... och curlar därför 3-åringen betydligt mer än 5-åringen, kanske för mycket. Men i alla fall funkar det bra att ge 5-åringen eget ansvar för egna uppgifter, medan min 3-åring behöver integreras i sånt jag gör - eller, i tilltagande grad, i sånt som 5-åringen gör!

Städningen, t ex, mutar jag dem skamlöst för att göra: om ni plockar i ordning i ert rum får ni popcorn ikväll! ("veckostädning") Det är inte för abstrakt för 5-åringen, utan hon råddar det utan problem (samt gillar popcorn... ). Däremot får man kanske se lite genom fingrarna på vad 3-åringen gör - men det är OK, för 5-åringen har nu börjat använda honom som en resurs som t ex städar upp ett specifikt pussel! Att hon får arbetsleda lite tycker jag inte är hela världen. Hon brukar integrera honom i spontana städprojekt också ibland.

Sedan gillar de olika jobb: 3-åringen vill gärna följa med och handla, och laga mat, medan 5-åringen hellre vill städa eller jobba i trädgården. Trädgårdsarbetet sköter vi mest tillsammans, men dammsugning, dammtorkning, hopplockning och (rätt sällan, ska jag väl erkänna ) svabbning fixar hon själv. Samt ibland spontant. Fast man får ju komma och inspektera och bli vederbörligen imponerad sedan, förstås. Om man däremot vill att hon ska laga mat får man ge henne fri lejd till köket, som videunge beskriver. Hitta på vad vi ska äta och så rådda det med mycket begränsad assistans. Att bara stå på en stol och skala morötter är hon inte alls road av längre. [-( Vilket istället 3-åringen fortfarande är.

Ang påklädning så släppte det lite för oss när 5-åringen började välja sina kläder själv. Helt seriöst hinner jag inte klä på henne, och jag fattar inte hur du som har tre barn skulle hinna! :-$ Gör en deal med honom att han får välja kläder själv mot att han klär på sig själv? Sköter han det inte så väljer du (och väljer grejer som han inte gillar.... ). Vi fick disponera om garderoberna lite för att detta skulle funka, de måste ju nå kläderna själva. 3-åringen här klär fortfarande inte på sig helt själv, men delvis, och så hjälper jag honom med det som är kvar när det börjar bli bråttom att komma iväg. Har vi ingen tid att passa så kan man lirka honom att klä på sig helt själv genom att oh:a och ah:a över allt han kan... så det bjuder jag på ibland eftersom övning ger färdighet!

Till sist: Mina barn hade väldigt trassligt umgänge med varandra under en period i somras (jag skrev om det då det begav sig) - tills jag insåg att Lillebror använde Storasyster som en fjärrkontroll i sitt trotsande. När jag väl hade kopplat det blev det mycket enklare att styra upp situationen, och gärna dela på dem och sätta dem i arbete på varsitt håll så att han blev tvungen att trotsa direkt mot mig istället. Stor lättnad för alla inblandade.

Det här styr du upp, lätt! 8)
Pepp pepp!

[miniz]

Hej.

Ett litet minitips bara. När en av vàra stora hade pàklädningscirkus bestämde hon pà kvällen vilka kläder hon skulle ha, om det var godkänt (varmt nog) la vi de ut till en figur pà golvet. Mycket popluärt!

Kram.

[miniz]

Lite fler tankar.

Ang. gnäll sà förstàr du inte gnäll. Om de pratar med gnällröst säger du helt enkelt att de màste prata vanligt sà du kan förstà. Sedan fàr du verkligen inte förstà vad de säger. Det är effektivt. Bara man är konsekvent.

När jag känner att nog är nog och tàlamodet tryter tänker jag vad som är problemet, egentligen.
För ett tag sedan var det leksaker i vardagsrummet, köket överallt. Och jag blev grinig och otrevlig. Det är inte lätt när man har en lillebror som är tvà àr som drar med sig saker överallt och sedan be de stora plocka upp... Sà dà införde jag städronda, med briovagnen och musik. Lillen tog briovagnen och fyllde, de andra städade pà annat sätt medan vi lyssnade till én làt.
När 8 smà händer och 2 stora jobbar tillsammans gàr det fort och mamma blir nöjd.

Den sociala delaktighetsbiten màste komma pà plats.
Om barnen har tràkigt och inte är till nytta kommer tjuvnypen och det andra tràkiga, iallafall hemma hos oss.
Vàr fyraàring har inte nog uppgifter och det märks. Han retas och hàller pà. När jag tar mig i kragen och ger riktiga uppgifter blir livet sà mycket lättare för allihop, bàde syskon, pojken själv och föräldrarna.
Sà mer arbete till folket och riktigt arbete.

Du kan alltids läsa pà om social delaktighet i Barnaboken för lite inspiration.
När det gàtt ett tag och man läser saker pà nytt, ser man nya saker och fàr nya idéer.

Kram.

[blivandemamma]

Åh vad ni är snabba på å svara. Å många tankar! Därför jag gillar det här forumet så mycket!

Jag suger åt mig som en svamp av vad ni säger. För precis som ni vet så är det ju rätt ofta en del av problemet ligger hos oss föräldrar iaf när det kommer till förhållningssättet. Skall absolut tillämpa det här med att inte FÖRSTÅ gnäll. Just nu blir jag bara irriterad och det har ju inte hjälpt nån hitintills.

I går blev jag väldigt upptagen när 3-åringen skulle klä på sig. Han sa faktiskt inte ett pip. Klädde sig raskt och ställde sig på "led" (tack dagis ) för tandborstning. I dag samma sak. Tänkte "hjälpa" honom (snark!) med en tröja som kom på fel håll. NEJ sa han väldigt tydligt. Jag kan själv. Hoppsan. Mamma kanske skall backa lite?! Värre med 5-åringen emellanåt som har lite dille på strumpor. Helst ska han inte ha strumpor alls och när han har det så ska de sitta PERFEKT annars bryter han ihop och gnäller om hjälp. Idag hjälpte jag inte han bröt ihop. Och jag peppade och grejade med Alfred som också skulle kläs på. Han bröt ihop igen. Sen fixade han det Och blev väldans glad. Det här med att backa va de ja...

Jag är dålig på det här med nya utmaningar i den sociala delaktigheten. Men jag jobbar på det för visst är det här kivandet en del av att det brister i sociala delaktigheten. Absolut. Ett problem där är att de skall göra samma saker. Alltså tävlar om vem som "får" duka mm. Och jag tycker vi kan göra det tillsammans. Men då kan en av dem bryta ihop för att den andra också skall vara med och hittar jag då nåt annat som är livsviktigt som var och en skall göra (typ en dukar, en rör i pastan mm) skall de ÄNDÅ "konkurrera" om samma saker! Vad gör jag för tokigt här?

Emellanåt blir jag själv också lite less på att det inte leks självständigt. Antingen så kivas det om EN sak (fast de har vars en likadan). Visst jag tar bort saken men det fortsätter ju. Sällan de fridfullt sitter och leker på sitt rum tillsammans eller var för sig. Det kan vara späckat schema med social delaktighet (handling, dukning, plantering eller vad vi nu gör). Och det är precis som jag skall "underhålla" dem och ibland känner jag att nä nu är det väl ändå nog. Kan ni förstå vad jag menar?

Kram

[TorsMamma]

Vi har faktiskt ett schema på kylen där det står vem som lagar mat, dukar och diskar vilken dag. På det viset lär man sig veckodagarna också.

Ang. kläderna vet jag att sonen kan, MEN han gör det aldrig. Han gnäller eller säger inget alls och börjar leka istället. Hal som en ål. så honom klär jag på ibland, speciellt ytterkläder.

[blivandemamma]

Smart Torsmamma!

Tror det blir schema här med Det kan man ju tom själv få tillverka och vara med å bestämma mat/vem som hjälper! Tack för bra tips!

[AMAMA]

Hei!

Et par tanker etter å ha lest gjennom ganske raskt - interessant emne!

Hvordan er det med lekene - er det de samme fremme hele tiden, eller er noen på ferie en stund foreks? Når jeg virkelig tar tak og ordner litt blir det bedre sus på initiativet til å leke selvstendig - etter utført arbeid. Her lever vi på storebrors bursdag, han fikk syke mengder med lego - og ellers rører de knapt lekekassen. Nygamle utkledningsklær var en hit i noen uker - nå må nok den på ferie også, sammen med togbana som de heller aldri rører for tida...

Var det i denne tråden jeg leste at man kan arrangere at ungene sammen "konkurrerer" mot en selv i stedet for at det blir at de gjør det mot hverandre? Telling kan fremdeles være et knep som funker her hos oss - typ hvor langt kommer man, eller nedtelling - det kan være gøy! Jeg synest det også kan hørest ut som at de behøver mer utfordrende oppgaver, eller å poengtere bedre, også i handling, at de virkelig behøves, og ikke bare "får" hjelpe til. Her blir det foreks ikke smørdampet brokkoli (som sønnen elsker) uten at han står for den. Den perfekte 5-åringen som vi til tider ser i storebror vekkes til live dersom jeg må på do når løken freser i panna.. Krise!!! Da tar han gjerne ansvar for hele gryta og er veldig stolt over den gode maten.

Anng påkledning har faktisk vår ål kommet seg litt. (men han også misliker fremdeles sokker) Ja, jeg tror at det at vi backa litt hjalp, men en gang da kom vi faktisk ikke ut før lunsj... Når jeg tenker meg om var det siden den gang at det begynte å bli bedre.

Jeg behøver også bli bedre på å sortere, eller ikke høre gnäll - uten å bli irritert...

Alt godt!

[miniz]

Hej.

Hur har det gàtt?

Kram.

[chokladkaninen]

Hej blivandemamma!

i den här tråden svarade jag ju själv väldans käckt för typ två månader sedan... men idag tänkte jag tillbaka på den och fann lite stöd i den.

De här kunde jag lätt ha skrivit!

Kontentan är att det är väldigt osjälvständigt just nu. Och den sociala delaktigheten OCH den fria leken mynnar ofta ut i att man jagar varandra, tjuvnyps eller helt enkelt hitta på hyss för att det är TRÅKIGT.

Tiden då det faktiskt leks eller är delaktigt har krympts till förmån för gnället och tjabbet. Och här tror jag att både hjälpen till självhjälp (klara saker på egen hand) och självständigheten i leken/sociala delaktigheten går hand i hand. Men hur?!

Emellanåt blir jag själv också lite less på att det inte leks självständigt. Antingen så kivas det om EN sak (fast de har vars en likadan). Visst jag tar bort saken men det fortsätter ju. Sällan de fridfullt sitter och leker på sitt rum tillsammans eller var för sig. Det kan vara späckat schema med social delaktighet (handling, dukning, plantering eller vad vi nu gör). Och det är precis som jag skall "underhålla" dem och ibland känner jag att nä nu är det väl ändå nog. Kan ni förstå vad jag menar?

Jag håller just nu på att aktivera mina barn till tusen - för att de faktiskt, helt ärligt, inte uppför sig annars! Det är trädgårdsprojekt, promenader och bakning i parti och minut, annars spårar deras umgänge raskt ur. Och samtidigt känner jag att de nog egentligen inte VILL bli så där aktiverade.... för jag får ta till precis alla tricks och knep jag har i repertoaren för att få med dem på aktiviteterna.

Jag har funderat lite på vad det kan bero på att vi (just nu) har den här situationen, och jag har kommit fram till två saker:
1) trötthet. De kommer fortfarande i säng en liten smula sent på kvällarna, och de är lite slitna efter en termin på dagis (vem är för övrigt inte det?). Och då blir det lite grinigt och lite dåligt tålamod. Lillebror vill gärna vara ifred men Storasyster är på honom och ska leka, och sedan domderar hon med honom så att jag måste dela på dem! ](*,)
2) inkonsekvens. Från min sida. Jag har låtit munnen springa iväg med mig och inte stått för vad jag har sagt. Både så att jag har låtit mig övertygas om både det ena och det andra (är det nej på nånting så bör det ju faktiskt vara nej, och annars är det ju bättre att säga ja direkt) och att jag har sagt "plocka upp nu", "kom och hjälp mig" etc utan att orka se till att det faktiskt blir gjort. Vilket inte är bra alls, för nu testar de av bara den ifall jag tänker stå för vad jag har sagt.

Kanske var det liknande mekanismer i farten hos dig? Jag tänker mig att om jag kan rida ut denna period (inklusive en hel del aktivering, tyvärr) med hedern i behåll så har de sedan försäkrat sig om att det bara var en tillfällig svacka, och att mamma VISST står för vad hon säger. Och aktiveringen kan vi dra ned lite på när de inte behöver testa sig fram genom livet... Tröttheten håller på att ge sig också, eftersom sommarlovet äntligen har börjat här. 8)

Oj, och så en viktig sak som jag höll på att glömma: vi tänkte sätta igång ett stort program med schemalagd socialdelaktighet - men insåg turligt nog I TID att vi aldrig skulle palla att genomföra ett avancerat program som landet ligger just nu (= ergo, mamma och pappa står inte för vad de säger). Så istället slog vi, i samråd med barnen, fast EN egen viktig uppgift åt varje barn: Lillebror hämtar posten och Storasyster svarar i telefon. Dessa håller vi på, och de ger då (återkommande) tillfällen att berömma och credda ordentligt, och dessutom något vi SLIPPER gnata om och testas i. Så får vi försöka bygga ut deras uppgifter allt eftersom vi pallar med det och testningsbehovet avtar.

[blivandemamma]

Nu svarar jag i den här tråden 8)

Kunde ju gjort det för ganska längesen men det har inte varit någon vidare forumnärvaro från min sida de senaste månaderna.

Men jag tycker det går LITE bättre här hemma... emellanåt jag håller med om det du radar upp, chokladkaninen. Verkar som vi har en hel del gemensamma nämnare. Barnen har dock gått över lite till det här med att säga otrevliga saker. De har kanske inte HELT koll på vad saker och ting innebär men här är ett exempel (det sägs främst till varandra): bajskorv, tjockis, korvhuvud, ko mm alltså GANSKA harmlösa saker (tjockis har de liksom inte kommit underfull med än). MEN jag tycker inte det är acceptabelt. Men VAD är en rimlig konsekvens för detta? De är nu medvetna om de flesta ord, vilka som jag inte tycker är okej mm men inte riktigt vad som händer om man gör så i alla fall. Moderns inkonsekvens blir tydlig....


Det här med att springa runt och jaga varandra (nypas eller bara springa) har jag fått bukt med, i alla fall vad jag ska göra. Man får helt enkelt sitta på en stol tills man lugnat ner sig. Funkar klockrent.



Anna

[NlNA]

Tack Blivandemamma / Anna för dina inlägg och start av din tråd .
Jag själv höll på att gå upp i atomer över att känna mig som en papegoja av att ständigt få upprepa: Sluta slåss, klappa fint, kom nu, gör ditten, gör datten, städa, klä på dig, snabba på, gör nu som jag säger m.m..... .
Dessutom började vardagen bestå i lite väl många "hot" om att gör ni inte, så får ni inte.... [-X .
Nu fick jag svar exakt på vad JAG gör för fel (det händer väl aldrig.... ) och tackar ödmjukast för alla proffsiga tips och svar man får här
Måste också bara lära mig att gå in här lite oftare och läsa innan de små änglarna tar över ledningen istället för deras kära mor!!
Tack

[chokladkaninen]

Hej Anna!

Jag har funderat lite på ditt inlägg ett tag, men jag blir inte riktigt klok på det. Kanske är det så för mig att den springande punkten är HUR nånting sägs. Om det sägs för att testa (då känns det OK att skämta bort det eller att vänligt påpeka att Lillebror säkert förstår bättre om du kallar honom Lillebror alternativt ber vänligt etc), om det sägs i affekt eller för att provocera. Om det är fråga om ilska och/eller provokation så kan jag vänligt påpeka att vi inte säger så till varandra, att vi förstår bättre om vi använder rätt ord etc ett par gånger, men med undertexten [-X VARNING [-X - kan man efter ett par såna inpass fortfarande inte använda ett acceptabelt språk så får man gå undan på sitt rum/badrummet tills man kan prata som folk. (Allt kiss- & bajssnack här får vara i badrummet - det för ju med sig fördelen att man själv kan tramsa loss om sånt ifall man vill, eller vill ta några lätta humorpoänger, bara man befinner sig i badrummet... )

Sedan kan detta kompletteras med lite begreppsutredning 'as appropriate' när man sitter i ett förtroligt samtal, typ: hörde du att Emils pappa sa 'förgrymmade unge' på filmen vi såg? Vad menade han med det, tror du? Tror du att Emil blev ledsen då? När jag var liten sa din moster XXX till mig en gång, och sen hände XYZ. Sedan blev vi vänner igen, och hon sa aldrig så mer. Typ.

[blivandemamma]

Hej!

chokladkaninen, du har helt rätt. Det handlar om hur man säger det. Ska ha det i åtanke framöver. Ibland blir man ju själv lite okonsekvent (bov till mycket!)

Märker emellanåt att det är svårt att underhålla sig själv. Som jag skrev innan blir det mycket spring och småhyss när vi inte gör sysslor tillsammans. Jag har precis plockat undan xboxen då jag tyckte att det blev för mycket tjat/spel och att det sedan leder till inaktivitet när barnen ska göra något annat.

Känner väl kanske att jag har en liten "kris" själv i mitt föräldraskap där jag inte riktigt vet hur jag vill ha det här hemma. Det påverkar. Dagarna är inte så strukturerade som vi mår bra av. Det påverkar. Inspirationen tryter lite och jag tycker inte själv det är så roligt. DET påverkar.




Anna