Min son får "panik" av diverse ljud

[Petronella]

Min lilla Melvin (1,5 år) har alltid varit rädd för höga ljud och ”konstiga” ljud. Blir rädd när andra barn gråter, när barn skriker, hundar skäller, när dammsugaren ”fastnar” i mattan. Är rädd för diverse leksaker som spelar och låter mm. Detta resulterar i att han störtgråter och vill klamra sig fast. Verkar som om han får panik. Så beter han sig inte när han har gjort sig illa eller är arg.

Vi tror det hela började när pappa tappade ett spislock i golvet. Melvin var bara några månader. Han hamnade i något slag chocktillstånd. Han grät inte men han hakade upp sig på något konstigt sätt (svårt att förklara) och det tog några minuter innan han lugnade ner sig. Detta tillstånd har hamnat i ca 3-4 ggr sen dess.

I övrigt så är han en lugn och harmonisk kille. Är glad för det mesta. Gillar att lyssna på musik och sjunger själv ”blinka lilla” (det han kan av Blinka lilla stjärna). Älskar sina bilar. Bygger med lego hjälper till med hushållssysslor mm. Kurades vid 3,5 mån och det har funkat bra för oss med sömn och mat (tack Anna W för dina råd). Det är sällan han gråter.

Men nu har vi börjat med inskolningen på dagis och det är jobbigt och se att han är så ledsen hela tiden. Han är inte ledsen när jag går. Verkar inte ha separationsångest. (Har hittils inte varit mammig eller pappig.) Han är fullt upptagen med att utforska alla leksaker. Han rusar in när vi kommer dit. Utan han blir ledsen för att andra barn gråter, skriker och är högljudda. Han blir tom ledsen när de har sångstund. Han får panik när alla småttingar sjunger. Och sjunga gör de på samlingen innan lunch och sen så sjunger de även en sång när de sitter vid matbordet.

Det var likadant tidigare när vi gick på ”mammagruppen” på BVC och bibliotekets aktiviteter för små barn. Men det varade ju bara någon timme.

Nu ska han ju stå ut med detta hela dagarna. Tycker så synd om honom. Han har alltid gråtit när jag har hämtat honom. Han gråter till och från hela tiden. (Personalen proppar in nappen direkt. Här hemma har vi den bara när han sover. Jag vill inte att han ska bli nappberoende. Han har börjat tjata om nappen är hemma nu.)

Vet inte vad man ska göra för att försöka bota hans ”rädsla”. Har ordnat så att farmor och farfar hämtar vid 14.00 efter inskolningen. Det tar ju på krafterna att få panik hela tiden. Är rädd att han ska få traumatiska upplevelser om vi låter honom vara där den tiden som är tänkt.

Finns det några tips eller råd. Har någon annat varit med om liknande? Hur lång tid tog det innan det gick över?

[Gäst]

Hej!
Min store kille, nu 4, har alltid varit ljudkänslig. Undrande, lyssnande, registrerande inför ventilation, regnet på taket, borrljud i huset. Blippande lekmaskiner var han jätterädd för när han var bebis, helt fel att ta fram en sån för att få honom på bra humör!
Det har visat sig att han är otroligt musikalisk. Han "komponerar" små trudelutter, och kan memorera svåra klassiska stycken! Kanske blir det så med er kille också, han registrerar ljuden mycket och relaterar till dom.

Men "ljud på dagisskräcken" har säkert mer att göra med det nya som dagis innebär, än ljuden i sig. Skulle jag tro...
Min spontana reaktion är att undra om det är möjligt att dra ner dagisdagarna ännu mer, han behöver kanske få vänja sig eftersom han är känslig.

vänliga hälsningar från Åsa

[annawahlgren]

Snälla, snälla, snälla, låt honom slippa dagis

Han är inte bara ljudkänslig, han är alldeles för liten

Och personalen är ute och cyklar, ursäkta. Det är inte han som ska tystas. Det är detta ohemula oväsen, där hörselskadorna ligger nära för ALLA, som ska dämpas något alldeles kolossalt

Går det verkligen inte för er att prioritera om denna korta, superviktiga tid fram till han är tre år åtminstone

[Gäst]

Hoppas att du har möjlighet att låta honom vara antingen hemma eller hos dagmamma - eller annat dagis. Jag tycker att personalen inte verkar förstå din lille kille (eller något annat heller höll jag på att säga och gjorde det visst ). De borde tänka på att ordna en bra miljö för barnen och sog själva och det går om det bara finns en vilja och förståelse för det.

När jag skolade in min treåring på en 1-3-årsavdelning så var där 15 barn. Jag höll på att somna.... Så tyst och lugnt hade inte ens jag det med tre i huset hemma ! Nöjda små ljud kom från barnen som alla hade uppgifter att sköta och en personal somfanns tillhands om det behövdes. Enpersonal med förtroende för barnen och sig själva. Sådana dagis finns! Men så är personalen "här" lite Wahlgrenade - dvs försedda med mer bondförnuft än inläst pedagogik ! Nu raljerade jag - föråt...

Fundera över era möjligheter att göra det bra för er familj! Det brukar finnas öppningar om man lyfter blicken lite! Lycka till!

[mammamy]

Hej!
Din lille låter väldigt mycket som vår lille E, en rätt mild och väldigt lugn kille som inte härjar och river hus och hem hela tiden. Lille E har varit känslig för höga och plötsliga ljud ända sen han var lilliten, grät mest hela mammagrupperna, startade så fort någon annan bebis gjorde minsta ljud. Det har blivit bättre men han blir fortfarande akut livrädd och klamrar vid oss med jämna mellanrum och vi gör ingen affär av det när det händer, utan talar bara i lugn samtalston om vad det var som lät och att det inte är någon fara. Inget ömk i rösten och vi försöker att inte skratta åt honom även fast det är lite svårt ibland (när han själv trycker hårt på gasreglaget till skruvdragaren t.ex och helt freakar ut när den brummar till , fast han redan suttit i flera minuter och smågasat med den). Att helt självklart bara tala om vad som lät och sen genast ta honom i bruk ("kan du hjälpa mamma stänga skåpdörren?") är det sätt vi använder och det funkar bra för oss.
Tråkigt med dagis för er del, förstår att det känns svårt att hantera och där kan jag inte hjälpa er eftersom E fortfarande är hemma.