Vilket ansvar har en barnboksförfattare/illustratör

[inger]

Vad tycker ni?
Vilket ansvar har en barnboksförfattare/illustratör?
Läs den här länken
http://www.dn.se/dnbok/dnbok-hem/affisc ... -om-rasism

Vore roligt att lyssna in era synpunkter.

[chokladkaninen]

Tja.... jag har hört från en säker källa att en av mina favoritböcker, Ture Sventon i Paris, inte kommer att nyutges, eftersom det finns rasistiska uttryck i den och förlaget inte har författarens (hans arvingars i detta fall, tror jag) tillåtelse att peta i formuleringarna. Storasyster och jag läste nyligen Ture Sventon i öknen med stor behållning och som jag kommer ihåg det var Ture Sventon i Paris ännu ett snäpp vassare.

Man kan förstås få tag på boken ändå, på bibliotek eller loppis, men den kan inte tryckas om, och detta gäller många böcker med samma problematik. Det tycker jag är synd, eftersom jag både kan förstå författarens rätt till sitt (ordagranna) verk, och förlagets motvilja att ge ut något som kan uppfattas som kränkande därför att det speglar ett föråldrat synsätt eller i alla fall föråldrade uttryck. Men samtidigt är det ju fantastisk litteratur som på sikt går förlorad. Om jag själv var en författare så skulle jag kanske tänka på det i mitt testamente... men det är en trixig fråga.

(Nu när jag tänker på det gäller säkert samma sak den fantastiska boken Kära fiende av Jean Webster - den är så gammal att den t o m är svår att hitta på bibliotek, men den är en trogen vän till mig. Den är en fristående fortsättning på Pappa Långben, som återkommer då och då i tryck och på TV. Men skillnaden är förstås att Pappa Långben är hyggligt PK medan det i Kära fiende pratas uppskattande om rasbiologi - vilket var en ny och trendig forskningsriktning då den skrevs. )

[inger]

Fast skulle man inte kunna nytrycka dessa böcker och ha förklarande avsnitt i om den tidens syn och även en diskussion om vad vi bär på som senare inte kommer att anses så rumsrent.

Walt Disney gamla serier finns ju i nytryck men då med diskussioner om tidsanda och synsätt.

[Stilla]

Jag tycker det skulle vara intressant att veta hur man skulle teckna / måla barn eller människor över huvud taget för att ingen ska känna sig kränkt. Det kan de här kritikerna få tala om! Om man ska avbilda en person med afrikanskt ursprung, hur gör man då? Eller om en person är extremt rödhårig? Eller abnormt fet? Det är ju inte avbildningen i sig som är kränkande, det är ju våra värderingar!! Om vi tycker att feta är mindre värda - blir det då bättre för att vi avbildar dem lite mindre feta? Förstår inte!

[inger]

Där satt du huvudet på spiken Stilla.

Det är precis så det är. Våra värderingar är kränkande.

[Alma]

Jag hör till dem som tycker detta är komplicerat... och att det måste få vara så, utan förenklingar. Det handlar om lite mer än att känna sig personligen kränkt.

Att porträttera utsatta människor och grupper eller utsatta minoriteter görs inte i en handvändning, om man inte vill utsätta dem än mer, eller öka majoritetens fördomar om dem.

Har lyssnat på och läst Stina Wirsén och hennes tankar om den nya figur de ritat. De har vällovliga ambitioner, är genomtänkta, tar ansvar.

Ändå tycker jag de misslyckats.

Min släkt består av människor med vita och bruna hudfärger. De bruna som lever i Sverige har alla i någon period blivit utmanade på grund av sin minoritetsställning. Deras identitet som bruna är långt starkare än majoritetens identitet som vita. Det blir viktigt hur de blir porträtterade av den vithudade majoriteten.

Och det blir laddat. Vi vet alla att svarta och bruna utsatts för makthierarkier pga ursprung och hudfärg, och att det pågår än på många håll i världen. Det är viktigare att minoriteter som är eller har varit utsatta blir porträtterade med stor respekt, än andra.

Därför är det olyckligt att man överdrivit hudfärg och läppstorlek i Wirséns bok. Det anspelar för mycket på vitas porträtt av mörkhyade från förr.

Och det finns tusen andra sätt att markera afrikanskt ursprung och hudfärg, eller bara mörk hudfärg med krulligt hår!

[inger]

Tack Alma för dina synpunkter.
Det finns faktiskt orsaker till att det här har väckt så starka reaktioner och det finns som du skriver andra sätt att gestalta ett afrikanskt ursprung på.

Jag funderar. Det är alltid intressant att få höra en sak ur flera perspektiv.

[Alma]

Inte meningen att stänga dörrarna för denna diskussion! Detta är inte enkelt, och det finns många aspekter. Många fler än mina!

Man kan fortsätta på din fråga också Inger, och fråga vilket ansvar en förläggare har för den litteratur som ges ut i förläggarens regi.

Läste Expressens intervju med Anna Wahlgren igår, en intervju som annonserar att Anna snart kommer ut med en bok, Sanning eller konsekvens, som bemöter de anklagelser hon blivit utsatt för genom dotterns bok.

Svante Weyler som givit ut Felicia Feldts bok där Anna som mamma beskrivs som en kallhamrad, alkoholiserad propagandamaskin, menar att han tar ansvar för innehållet och att han kollat fakta.

Jag tror inte han kollat fakta och inte att han kan ta ansvar för bokens innehåll heller, och det förvånar mig att han så tydligt hela vägen ändå deklarerat att han gör det.

Påminner mig om en situation jag hamnade i som journalist där vi såg ansvarsfrågan för innehållet på olika sätt. Vi var två som skulle göra ett längre reportage om ensamstående föräldrar i en särskild situation. Vi intervjuade 15 mammor. En av dem hade tre barn och beskrev att hon aldrig knutit an till ena dottern och aldrig fått känna sig älskad som mamma av henne.

Det var min kollega som gjorde den intervjun. Jag tyckte detta var helt omöjligt att sätta på pränt. Min kollega tyckte att vaddå. Faktagranskningen var gjord, mamman hade verkligen sagt så, tyckte han. Och dessutom var detta det mest braskande i alla intervjuer. Artikeln handlade visserligen inte om anknytning, men det här kunde vi väl ha med ändå...

Ord bränner. Sätter man de viktigaste relationerna människor har på pränt går de aldrig att sudda bort, särskilt inte om man präntar ned dem när människor har dåliga tider. De man intervjuar har inte alltid den tanken när de möter en journalist som är intresserad av deras berättelse. Skulle vi skriva deras relation i sten på detta sätt? Min kollega insisterade, jag deklarerade att jag hoppade av om han hade detta kvar och att jag tänkte meddela köparen av artikeln varför också.

Min kollega var helt oförstående. Att mamman kände så här måste ju vara helt känt mellan dem och borde väl vara ingenting nytt för dem. OK sa jag. Ring dottern (som var 18 år bara) och säg att du tänker publicera en artikel i en stor tidning om att hennes mamma inte känt sig älskad och inte älskat henne och fortsätt med din braskande härliga intervjuform med henne. För vaddå, det här är väl ingenting...

Han vågade inte förstås. Och vi kom överens om att ta bort detta med mammans syn på sin anknytning till barnet (som dessutom inte var ett tema i artikeln).

Jag menar att barn och föräldrar har rätt att göra vad de vill och kan med sina relationer. Men använder de offentligheten är det också andra som blir ansvariga. Alla som trycker, publicerar och skriver om andra får också ett ansvar.

Och Svante Weyler, som Felicia Feltds förläggare heter, har precis som han säger, ansvar för att både faktagranska det han ger ut och fundera över om hans förläggarverksamhet ska innebära att man publicerar sådant som får familjer att spricka för evigt.

Det finns många sätt att skriva och ge ut böcker om att försonas och inte försonas i familjer och att leva som barn med en offentlig förälder. På det sätt som förläggaren lät Feldt skriva om sin barndom, kom det att handla mer om mamman än om dottern. Och då blir det ännu viktigare att förläggaren verkligen har faktagranskat.

[inger]

Och i det här kommer vi in på vad är för privat att skriva om?
Hur tar man hänsyn till andras integritet?

Jag läser och tar till mig Kärnfrisk familj. Men där finns bilder på pojken som varit djupt autistisk men i dag är frisk. Han är en offentlig person utan att kunna välja det själv.

Hur känner pojken för det i dag?
Hur kommer det att kännas om tio år när han är vuxen?

Den djupaste frågan av alla vad är konsten och litteraturens innersta kärna egentligen?

[Sarisparis]

Ord bränner. Sätter man de viktigaste relationerna människor har på pränt går de aldrig att sudda bort, särskilt inte om man präntar ned dem när människor har dåliga tider. De man intervjuar har inte alltid den tanken när de möter en journalist som är intresserad av deras berättelse. Skulle vi skriva deras relation i sten på detta sätt? Min kollega insisterade, jag deklarerade att jag hoppade av om han hade detta kvar och att jag tänkte meddela köparen av artikeln varför också.

Min kollega var helt oförstående. Att mamman kände så här måste ju vara helt känt mellan dem och borde väl vara ingenting nytt för dem. OK sa jag. Ring dottern (som var 18 år bara) och säg att du tänker publicera en artikel i en stor tidning om att hennes mamma inte känt sig älskad och inte älskat henne och fortsätt med din braskande härliga intervjuform med henne. För vaddå, det här är väl ingenting...

Han vågade inte förstås. Och vi kom överens om att ta bort detta med mammans syn på sin anknytning till barnet (som dessutom inte var ett tema i artikeln).

Tänk om fler journalister och andra i branchen hade den moralnivâ du beskriver, Alma. Det som redan är svârt i verkliga livet blir ju när det avhandlas i pressen inte bara offentligt men ocksâ cementerat. Jag har svârt att se i vilka fall rent privata saker, som de du beskriver om mamman och hennes dotter, tjänar pâ att hängas ut pâ löpsedlar (förutom rent ekonomiskt för själva tidningen, men bör det vara den enda drivkraften för journalister/förläggare?).

Och i det här kommer vi in på vad är för privat att skriva om?
Hur tar man hänsyn till andras integritet?

Ja, svâra, viktiga frâgor...
Vad gäller Weylers förlag, sâ är det är inte första gângen de kommer upp i diskussioner i det här ämnet. 2008 gav Weyler ut "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva" av Ann Heberlein, en självbiografisk bok om hur det är att leva med sjukdomen bibolär typ 2. Det är en extremt utlämnande och väldigt personlig bok och i efterhand har författaren lämnat Weylers förlag för ett annat samt skrivit en bok där hon bland annat redogör för hur hon anser att Weyler exploaterade hennes sjukdomstillstând.
I en artikel som skrevs dâ ges glimtar av hur författaren upplevde deras relation:

"Till slut var jag så liten och rädd och svag att jag var tvungen att ringa honom flera gånger om dagen för jag kunde inte längre bestämma något själv. Ska jag skriva den artikeln? Ska jag träffa den journalisten? Är det bra att vara med i det tv-programmet?"

Frâgor om självbiografins gränser och vem som bär ansvaret diskuteras vidare. Det svar som ges av Per Gedin, Bonniers, är i teorin försvarbart, logiskt och rätt:

Gedin anser att det främst är upp till författaren att avgöra vad som ska publiceras.
- Som förläggare kan du vara rådgivande, en spegel, men det fria ordet är författarens fristad. Visst kan det kännas svårt för den som blir angripen - jag har själv både blivit angripen, och angripit! - men man får ta det för vad det är. Det tillhör spelets regler, tycker Per Gedin.

Men om nu författaren inte är helt tillräknelig? Om, som i Ann Heberleins fall, författaren lider av ângest, gâr i terapi och kämpar för sin mentala hälsa, är det även dâ rätt av förläggaren att ligga pâ och jobba för att en bok ska bli till? En bok som främst förläggaren tjänar pengar pâ? Vad är det för spel Gedin syftar pâ? Det ekonomiska spelet? Det litterära spelet? Gâr de att kombinera? Eller har förläggare idag helt kopplat bort det artistiska, det litterära för att istället helt koncentrera sig pâ det ekonomiska?

Jag läste för övrigt en väldigt intressant artikel i Focus häromdagen, Mästarnas marknad, om hur förläggarbranschen har utvecklats de senaste decennierna, hur fokus glidit undan frân bredd och kvalité till storsäljare som drar in snabba cash.

Krasst ekonomiskt är det bättre att sälja 250 000 av Camilla Läckberg än 2 500 av 100 olika författare. Branschen hade redan rört sig i den riktningen.

Väldigt trâkigt tycker jag som bokmal. Kanske det är en del av förklaringen till varför Weyler tillâter sig att helt blunda för allt som är moral och etik och respekt för inblandade och när han stâr inför en bok som säkerligen kommer att sälja.

Men bara för att man kan, betyder det att man ska?

[Alma]

"Till slut var jag så liten och rädd och svag att jag var tvungen att ringa honom flera gånger om dagen för jag kunde inte längre bestämma något själv. Ska jag skriva den artikeln? Ska jag träffa den journalisten? Är det bra att vara med i det tv-programmet?" (Ann Heberlein som gav ut en bok på Weylers förlag.)

Detta påminner mig om det jag läste häromdagen, när Expressen söker Felicia Feldt för en kommentar om Wahlgrens kommande bok.
- Jag rekommenderar henne att inte kommentera det här förrän hon har läst texten sade Weyler då till tidningen, som inte fick någon intervju.

Feldt har ju turnerat och suttit i allehanda TV-program om sin bok under snart ett år. Har allt hon sagt och gjort varit styrt av Weylers rekommendationer?

Sitter hon i samma järngrepp på en förläggare som Heberlein? Så att hon måste rekommenderas via offentligheten att inte få svara sin mamma på egna grunder?

[annawahlgren]

Feldt har ju turnerat och suttit i allehanda TV-program om sin bok under snart ett år. Har allt hon sagt och gjort varit styrt av Weylers rekommendationer?

Jag törs svara ja på den frågan. Med tillägget: i nära samarbete med ytterligare en i min kommande bok namngiven person.

Tänk om den, "Sanning eller konsekvens", kunde leda till sådana seriösa diskussioner som den ni för här OCH till likaledes seriösa diskussioner om - bland annat och mera - patriarkalt förtryck.

[Alma]

Påminner mig om en situation jag hamnade i som journalist där vi såg ansvarsfrågan för innehållet på olika sätt. Vi var två som skulle göra ett längre reportage om ensamstående föräldrar i en särskild situation. Vi intervjuade 15 mammor. En av dem hade tre barn och beskrev att hon aldrig knutit an till ena dottern och aldrig fått känna sig älskad som mamma av henne.

Det var min kollega som gjorde den intervjun. Jag tyckte detta var helt omöjligt att sätta på pränt. Min kollega tyckte att vaddå. Faktagranskningen var gjord, mamman hade verkligen sagt så, tyckte han. Och dessutom var detta det mest braskande i alla intervjuer. Artikeln handlade visserligen inte om anknytning, men det här kunde vi väl ha med ändå...

Ord bränner. Sätter man de viktigaste relationerna människor har på pränt går de aldrig att sudda bort, särskilt inte om man präntar ned dem när människor har dåliga tider. De man intervjuar har inte alltid den tanken när de möter en journalist som är intresserad av deras berättelse. Skulle vi skriva deras relation i sten på detta sätt? Min kollega insisterade, jag deklarerade att jag hoppade av om han hade detta kvar och att jag tänkte meddela köparen av artikeln varför också.

Min kollega var helt oförstående. Att mamman kände så här måste ju vara helt känt mellan dem och borde väl vara ingenting nytt för dem. OK sa jag. Ring dottern (som var 18 år bara) och säg att du tänker publicera en artikel i en stor tidning om att hennes mamma inte känt sig älskad och inte älskat henne och fortsätt med din braskande härliga intervjuform med henne. För vaddå, det här är väl ingenting...

Han vågade inte förstås. Och vi kom överens om att ta bort detta med mammans syn på sin anknytning till barnet (som dessutom inte var ett tema i artikeln).

Härom dagen hörde jag mamman i berätta att hon under den här tiden hade varit i en djup depression, att hon senare hade fått diagnosen bipolär och nu fått behandling som gjorde att hon mådde bra.

Vilken tur att vi inte publicerade den syn hon hade på relationen till dottern under den tid hon var depressiv! Då hade de troligtvis haft svårt att komma till en relation efter det. Och vem vet vad det i övrigt hade inneburit i dotterns liv.

Jag tycker inte det är etiskt hållbart att sälja vad som helst, t ex knark, och sedan mena att det ju redan var odlat och producerat redan och att alla kunder hade fritt val.

Och jag menar att samma gäller för en förläggare. Bara för att någon annan skrivit något är man inte friskriven från innehållet och vad det leder till. Svante Weyler tycks hålla med i viss grad för han påstår att han åtminstone faktagranskat Felicia Feldts bok. Men jag menar att man måste göra mer än att faktagranska och mer än att kolla att t ex knarket man säljer är väl tillverkat.

Man har också del av ansvar för konsekvenser av det man sprider.

[Stilla]

Återvänder till ursprungsämnet

"Lilla Hjärtat är inte ett undergivet objekt. Hon är en hjältinna. Jag har inspirerats av bildtraditioner från Afrika, Karibien och Asien", skriver Stina Wirsén i gårdagens DN. Intressant - läs här:

http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-ess ... ad-utblick

[inger]

Tack Stilla för länken och för att du återkommer till det jag ville ha respons på.

Jag har själv inte den erfarenheten att det skulle vara kränkande att avbilda mörka människor på det sätt Stina Wirsen gjort. Jag är inne på tanken att det är våra värderingar som är kränkande och jag kan hålla med Stina om det hon skriver i slutraderna.

Min ståndpunkt är att en barnboksförfattare/illustratör först och främst har ansvar för det konstnärliga/kvalitativa och att riktig litteratur för barn och vuxna inte skiljer sig så mycket åt.

Som författare/konstnär ska man kunna stå för sina verk med rak rygg. Det är det som är allra viktigast.