Hur ska vi börja?

[Ruggugglan]

Jag har läst och läst och läst- men tydligen inte tillräckligt! För jag känner mig ändå lite förvirrad... Vår son är 10 månader och har alltid sovit uruselt- ända sedan födseln. När han var ca10v började jag införa något som liknade "standardmodellen" och en del andra saker som jag läst om i "Barnaboken" och "Sova hela natten". Då hade jag inte sovit en blund sen han föddes så vad jag höll på med egentligen det vet jag inte ens längre jag var bara desperat och fick inte med mig pappan i "Anna Wahlgren- andan" men jag och bebis höll på att gå under av trötthet så NÅT var jag tvungen att göra! Resultaten var hursomhelst strålande! Men sen... har vi- precis som Anna påpekar i "vad gör vi för fel!" ( eller vad tråden nu hette...) kört fast. Och jag och sambon grälar och ungen sover kasst och jag har börjat jobba igen och livet rullar på och... man balanserar på en kant hela tiden men det är inte lätt att ta tag i saker när man dels inte kan enas om hur man ska gå tillväga och dels är så trött att man håller på att bli galen!
Det jag undrar lite över är hur vi ska börja nu om vi vill ta tag i detta en gång för alla? Vi är en bit på väg och nu har jag sambon med mig ( han sitter och läser i "Sova hela natten" så det är ju framsteg iallafall ). Jag sliter mitt hår för jag förstår inte vad som är felet längre! Vår son har "sovit" i egen spjälsäng i eget rum sedan han var 5mån. Han har fasta mattider och lägger sig åtta på kvällen och går upp ca sju. Han är mätt och belåten ( väger 11 kilo och äter som en hel karl!). Han är en 45min sovare... ( you know what I mean.. ) så det strular ju en del med dagsömnen... Jag försökte och försökte i flera veckor i sträck när han var liten att få honom att sova MER än 45 min och lade in en längre sovstund i "schemat" ( som det på den tiden var lite si å så med...). Men jag klarade det inte!!! Jag blev gaaaalen och till slut tappade jag fullständigt motivationen och gav upp! Han är som en klocka! Och även om man söver om honom och söver om honom och söver om honom 10 och 20ggr så vaknar han igen efter bara några minuter. Och så höll det på... Nuförtiden är vi så trötta av det här "sovhelvetet" att vi sover tillsammans med honom på dagen. Dvs vi går och lägger oss i vår säng och sover bredvid. Då kan det faktiskt hända att han "sover dubbelt" ibland- dvs 1,5timma för han är liksom "inställd" på sina 45min... han vaknar givetvis till efter 45 min men om man är snabb och har tur händer det att han somnar om och tar 45 min till! Såååå... när det kommer till sömn på dagen varierar det lite om det blir två eller tre sovpauser. Om han sover 45min två gånger händer det att han måste ta en 45min till för att orka med. Hursomhelst! Det har funkat superbra att lägga honom. Vi har en söt "godnattrutin" som kanske inte är bus och ståhej och riktigt "skrattet till gonattet" men något liknande ( vi säger gonatt till alla "djuren" på hans rum- tavlor å lampor och leksaker osv, då ler han iallafall och tycker att det är roligt). På sista tiden har det krånglat lite men inte massor. Vi har varit noga och konsekventa med att ha kolmörkt och vi pratar inte med honom och håller på. När han ställer sig upp lägger vi honom ner och så fort han är lugn går vi därifrån. Dock utan att säga nåt... För jag försökte lite med ramsan osv när han var liten... men fick inte riktigt till det... ( och sen spårade ju allt ur så där är vi nu...). Han sover oftast inte när vi går utan somnar in själv så vi brukar inte vara där och "störa" honom. Ibland "kämpar han emot" och ställer sig upp hela tiden och då gör vi lite olika jag och min sambo... Jag lägger ner honom igen. Och igen. Och igen tills han ger upp. Sambon lägger ner och "håller fast"- dvs lägger en fast hand på låret ( han somnar in på sidan och lägger sig sen på mage- ett stort fel vi gjorde när han var liten var ju lade honom på rygg... ). När han slappnar av släpper han och går därifrån. Då somnar han oftast in av sig själv.
Alltså... vart ska vi börja? Det största problemet för oss är att han typ skriker i sömnen en gång i timman ( eller oftare ibland...) nätterna igenom.... Det är så illa att ingen av oss vuxna kan sova längre. Vi har fått så störd sömn att jag faktiskt varit tvungen att ta insomningstabletter ibland för att få sova alls ( hemskt!). Kan nån människa i världen svara på varför det är så?! Vi har aldrig låtit honom "ligga och skrika". Vi har alltid gått upp och pratat med honom och stoppat om och sen gått därifrån- obs att vi INTE tagit upp honom ur sängen ( iallfall inte sen han blev typ 10-12v... innan dess var ju allt bara ett inferno!!!). Jag förstår inte och det gör mig galen! Det hade ju varit så mycket lättare att hjälpa sitt barn om man förstod VARFÖR det blir såhär! Varför sover han bara 45min och varför "vaknar han upp" en gång i timman. Vi har tagit bort all mat på natten och vi tar inte upp honom förrän klockan sju ( målet var eg åtta-åtta men eftersom jag inte hade sambon med mig blev allt lite "halvdant"). Det är sällan han är "vaken" på natten, det verkar mer som att han bara är orolig liksom "i sin sömn". Ja, han sover med napp ( och det är vi inte heller överens om... suck! Jag ville aldrig att han skulle ha nån men sambon tycker att det är "smidigt") men egentligen uppfattar jag det inte som att han "vaknar" av att den har trillat ur eller nåt. Han skriker en gång i timman iallfall! Även om nappen sitter i! Det jag misstänker är att han ligger och sover i sina 45min intervaller även på natten... och det är sååååå frustrerande. Hur kommer vi ur detta?! Kan man ens komma ur det?! Måste vi börja krångla med hans sovpass på dagtid för att få till nattsömnen ( jag har ju rätt mycket dåliga erfarenheter på det området sen sist så känner mig inte jättemotiverad att börja hålla på med det där krigandet igen... viktigast för mig är att han sover sammanhängande på natten...).
Jag förstår att det är väldigt många saker som hänger ihop här och att det handlar om en helhet där allt måste finnas på plats för att man ska få det att fungera. Jag uppfattar vår kille som en väldigt glad och superbusig krabat som klättrar och klänger och utforskar ALLT! Han är helvild och är igång dagen lång. Han är med oss på allt vi gör ( jag har varit noga med "delaktigheten" och får utforska på egen hand ( vi använder inga ajaj än). Han är väldigt "bestämd" och "morrar" högt och arg när något inte passar ( och det är ganska ofta... ). Dock har han alltid varit väldigt "klängig" och vill ha mycket närhet. Han har aldrig gillat att bli lämnad ensam. Jag försöker ge honom massor av närhet på dagen, massa kel och bus osv så att behovet ska vara fyllt... men kanske är det också något vi borde "öva på"- att vara mer "självständig"? ( finns det nåt samband där mellan nattsömnen och detta med närheten menar jag?).
Himla mycket svammel nu... måste sova zzzz ( om det går). Väldigt väldigt tacksam för nån form av feedback här... [-o<

[klockan]

Hej Ruggugglan,

välkommen hit Klart vi ska hjälpas åt att reda ut hur ni ska påbörja vandringen mot lugna nätter .

Först och främst så tänker jag att i den sits ni nu befinner er så svallar känslorna och tankarna rusar . Dels tröttheten du beskriver, men oxå stressen över att "varför funkar det inte, varför gör han såhär?".

Jättebra, STRÅLANDE att du fått med dig din sambo/man och att han nu börjat sätta sig in i SHN-boken, och tänket kring det. Min man var lagom skeptisk när vi skulle kura första ggn, men jag ställde ett ultimatum - det eller jag lägger in mig på psyket 8) (ja, så illa var det nog). Med det vill jag bara säga, att jag vet hur det kan vara .

Så, det är nog eg första steget mot att börja, att bägge föa står på samma baslinje. För som du skriver - det har vart DU som arbetat på innan, och det är inte så konstigt att man inte når ända fram när man bara är den ena som kör på Trots det så ska du ha all heder som verkligen ansträngt dig, läst på, tänkt till och ff a VELAT :thumbsup:

Nu är det action som gäller, tänker jag. I takt med att mannen lär sig allt om SHN (och du kanske fördjupar dig ännu mer ) så skissar ni på ett schema som kan tänkas passa er familjs vanor. Är man 10 mån så kan 12+20+1.5 (2-2.5 tim mellan lurarna) vara ett bra schema om det är så att man har en liten "piggis" där hemma.

Ja, de där 45-min skarvarna...asså . Jag tycker inte det är så konstigt att er lille kille kommer upp ur sömnen för det mesta när den tiden gått eftersom han helt enkelt är för övertrött samt att han aldrig har fått kläm på hur han själv ska glida ner i nästa sömncykel. Här kommer ramsan att vara er till stor hjälp, tro mig!

Maten då? 5 mål/dag, och ett extra mellis/en andra frukost på fm kan vara på sin plats. Välling/gröt/frukt/puréer/yogurt/mackor etc etc. Bara att ösa på. Lägg in måltiderna i schemat med 3-3.5 tim mellanrum. Precis som du skriver så är allt en helhet och maten spelar stooor roll.

Låter som att ni har en aktiv och livsglad kille därhemma och det är superbra att ni har implementerat den sociala delaktigheten. Här finns fler tips på olika aktiviteter för olika åldrar:
http://www.annawahlgren.com/forum/viewt ... =40&t=5385

Hur är det med utevistelse då? Lägg gärna in 2 pass/dag, och då kan man med fördel se till att barnet får röra på sig/ligga och kräla etc snarare än att man enbart är ute o promenerar i vagnen.

I "Barnaboken" finns ett jättefint kapitel om olika personligheter hos barnen, och hur dessa tar sig uttryck (och de brukar bli extra tydliga under vissa utv-faser). Det är eg först vid 3-årsåldern man kan säga att de verkligen överensstämmer, men jag har haft mkt hjälp av dem redan innan för att förstå mina barn. Låter som du säger att ni har en kille som är delvis stark men även känslig och det fodrar att man som förälder har huvudet på skaft . BB är fin på så sätt oxå att den tar upp de olika åldrarna hos barnet och olika utmaningar man kan ställas inför. Fick även tips på boken "Växa och Upptäcka världen" som tydligen verkligen ska ta upp varje steg i barnets utv det första året (och det är måånga steg). Så, att läsa på, fundera och försöka känna igen sig hjälper långt på vägen när man undrar över varför saker å ting är som de är...

Ja, och sen då - kontentan - jag tror absolut att ni behöver köra en kur, ff a för att hjälpa killen över de där skarvarna som du skriver. Ni har redan många små delar i det hela, men det som saknas är lite (mkt?) bakpulver i kakan så att den verkligen sväller . Är du med på hur jag menar?

Och - det viktigaste - det som gäller NU har inget att göra med hur det kommer se ut SEN när ni börjar kura eller efter ni har kurat. Så stoppa undan alla tvivel och frågor i stil med "men hur ska det gå" etc etc.

[Ruggugglan]

Hej Klockan!
Tack för svar och pepp ( man behöver det... som alla andra som gått igenom detta så har inte vi heller NÅT stöd bland vare sig vänner eller "professionella" typ BVC. Man blir sedd på som nån konstig, dålig förälder som inte kan få sitt barn att sova normalt- eller vara normal överhuvudtaget för om sömnen strular så strular ju ALLT! man känner sig bara väldigt, väldigt ensam och missförstådd till slut... och gud förbjude att man skulle nämna "Anna Wahlgren"- då är man ju en barnamisshandlare också! ).
Jag har läst på lite mer i "Sova hela natten" och inser att jag VET ju egentligen i stort sett hur jag ska gå till väga. Det var ju bara så att sist gång när jag skulle försöka genomföra detta på egen hand och misslyckades ( och hela vårt förhållande höll på att krascha på riktigt över gräl om HUR vi skulle få rätsida på allt) så lade jag ( "den förbannade" ) boken åt sidan och tänkte att jag får bara försöka härda ut för jag förmår verkligen inte ändra någonting i det här tillståndet! När jag nu går tillbaks och läser känns det återigen inspirerande och logiskt! Sambon är med... någorlunda iallafall... Han muttrar och klagar lite över en del grejer men nu läser han ju iallafall själv och är delaktig på ett helt annat sätt än förra gången ( då han konsekvent gick in och saboterade det lilla som jag lyckats "bygga upp"- och gissa om man har grälat om DET sen då ... ) .
Vi har gjort ett schema!
20:00- 08:00 Natt
08:30 välling - när jag äter frukost brukar han komma och mumsa små brödbitar och havrefras osv. Jag provade ( iofs för kanske 2mån sen...) att ge honom gröt och har även testat att sätta honom i stolen och lägga fram brödbitar men han var inte SÅ intresserad då... Nu får han välling och sen får han gå och leka och då kommer han liksom till mig och sitter eller står bredvid och smakar och äter lite som han känner för. Vet inte om det är "dåligt" att göra så... men ibland är han inte så intresserad och ibland vill han äta ganska mycket... Gröten har vi valt att lägga in på kvällen helt enkelt därför att han gillar den, det är lätt att få honom att äta den och vi vill ju vara säkra på att han är mätt inför natten. Så har vi tänkt...
10:00-10:45 sova 45 min
12:00 MAT vi brukar försöka få honom att äta lunch- dvs riktig mat på det här målet och hellre ha ett mellanmål på eftermiddagen så att han orkar med gröten och mjölken sen på kvällen. Vet inte om vi tänker galet här?
13:00-14:30 sova 1,5h
15:00 MAT förutsatt att han åt ordentligt på "lunchen" får han nån form av mellanmål här tex keso och banan/blåbär, smörgås, avocado och äpple, pannkaka eller liknande. Åt han dåligt på lunchen har vi kört på med "middag". Jag har tänkt att det viktigaste är inte VAD han äter men ATT han äter. Han gillar vanlig mat och vi lagar egen så det han får i sig är oavsett nyttigt.
18:00 MAT gröt och mjölk- vi gör en flaska NAN 3 och en portion gröt. Han ääääälskar mjölken och jag tycker att det verkar konstigt att man ska sköja ner gröt med vatten... men jag kanske är ute och cyklar här med...
19:45 Välling/ "nattaslurk", skrattet till gonattet
20:00 NATT
Om du har möjlighet att titta på detta och komma med inspel så vore det supersnällt! Vi har valt 45+1,5h på dagen helt enkelt därför att han i dagsläget är väldigt trött eftersom han inte har nån sammanhängande nattsömn. Får vi till det på nätterna så kanske det inte blir nödvändigt med så mycket dagsömn? Det jag känner mig mest osäker på är om vi verkligen ska ha natt från åtta till åtta... Jag vill att läggtiden ska vara 20:00 för det passar oss bra- vi är morgontrötta och har gärna en lite senare kväll istället och jag skulle inte "hinna" få ungen i säng till klockan sju! Däremot vaknar han av sig självt runt sjutiden. Det jag menar är bara att det skulle ju kunna vara så att han vaknade klockan fem varje morgon men det gör han inte.... om du förstår... Jag får för mig att hans natt "naturligt" är slut runt sju. Jag kan också tycka att det blir lite sent med maten kl 08:30 och 12:00. Om han gick upp tex 07:30 så kunde man flytta allt en halvtimma tidigare. Vad tror du ang detta? Jag misstänker också att det kanske inte alls är någon tillfällighet att han sover just till sju. När jag höll på med detta för länge sedan när han var 3-4mån så fick jag honom att sova till klockan åtta flera gånger men eftersom det blev lite sådär "halvdant" hamnade vi i slutändan på sju. Det jag menar är bara att jag kanske "nötte in" någon form av uppvakningstid redan då och att om jag inte gjort det hade vi också haft en unge som stod upp i sängen klockan fyra och fem på morgnarna ?.
Vi har även valt en ramsa: Sov gott lilla älsklingen- dröm sött! Sambon tycker att den är för lång.. Jag hävdar att det är den INTE. Kan vi få ett expertutlåtande här ( och få slut på DEN diskussionen en gång för alla!). Den kan man använda både på dagen och natten och innehåller inga ord som måste bytas ut osv.
Vi har även diskuterat lite hur vi ska gå till väga med dagsömnen. Ska vi börja lägga honom i spjälsängen då? När han var liten lade vi honom alltid i vagnen men det har blivit jättesvårt nu när han är så stor. Han blir GALEN om man spänner fast honom och han bara ställer sig upp hela tiden. En gång höll jag på i 1 1/2 timma utan att få honom att sova! Att vagna går inte längre ( det funkade däremot när han var "bebis"). Det som funkar bäst nu är ju att liksom "trycka ner" honom tills han slappnar av. När vi är ute någonstans och han måste sova i vagnen blir det alltid ett jäkla liv! Det GÅR att få honom att sova där men det är struligt... När vi kör igång kuren- ska vi då bara mörklägga rummet och lägga ner honom i sängen och göra allt precis som på natten eller gör vi något annorlunda på dagtid? I dagsläget sover vi som sagt bredvid och då är det ganska lätt att få honom att sova. Ibland sover vi med och ibland lägger vi över honom i spjälsängen efter att han somnat.
Ang utevistelse så är han ute 2-3ggr per dag. Oftast går vi en morgonpromenad med hunden vid nio och då sitter han i vagnen ( han är rejält trött då och vi lägger honom vid halv tio sen när vi kommer in). Sen är han ute efter att han ätit och innan lur nr2 och en gång till på eftermiddagen. Då får han klättra, klänga, krypa, utforska och härja bäst han vill. Tack för "aktivitets-tips" inte hunnit kolla på länken än men ska göra det! Tack även för boktipset! För mig hjälper kunskap ENORMT mycket för motivationen att ändra saker även om det är kämpigt. Allt blir så mycket enklare när man FÖRSTÅR varför det blir fel! Jag beställde faktiskt hem Domans bok "How smart is your baby" efter att ha läst om den här inne. Jag har inte läst hela boken från pärm till pärm men utvalda delar och vi har inte hållit på och byggt labyrinter åt vårt barn osv ( hur skulle man orka när man aldrig sover? ) men jag blev inspirerad och övertygad om att man kan träna sitt barn och hjälpa det att utvecklas! För länge sedan - när jag fortfarande trodde att BVC var där för att hjälpa oss med våra barn- gick jag dit några gånger och bad om råd. Vi var vakna dygnet runt, bebis sov i 20min intervaller dygnet runt och skrek och skrek hela kvällarna. Han verkade vara jättekänslig ( det var han inte alls- bara övertrött!) och det gick ABSOLUT INTE att lägga honom ifrån sig! På tremånaders kontrollen tyckte sköterskan att han var "svag i nacken". Ja, undra på det! När man aldrig sover! HUR ska man orka ligga på mage på en filt och öva sig på något som helst?! Jag blev jätteledsen och gick hem och grät. BVC tyckte att vi skulle gå i fysioterapi med vår son. Hur skulle man orka undrade jag?! Mammahjärtat sa mig att det inte var något "fel" på vår son men att det var maten och sömnen som var boven men ingen trodde mig och ingen ville hjälpa mig. Det var då jag började hjälpa mig själv ( thank god för Annas kapitel i "Barnaboken" om "när något är fel- barnet vill inte sova", jag höll på att gå på BVC:s skitsnack om att det var MIG det var fel på! Att vi behövde gå i familjeterapi tex och att vårt barn inte utvecklades som han skulle. Efter att ha läst lite i "Barnaboken" kände jag att man är ingen dålig förälder... Man måste bara våga tro på sig själv! Våga ge besked! Hellre tveklöst göra fel än tveksamt göra rätt - eller hur det nu står...). Hursomhelst- det jag ville säga var bara att jag började träna hemma. Lite varje dag. Efter några veckor vände han sig själv! Inte en gång- men om och om och om igen! Andra barn i vänskapskretsen ( som haft en betydligt bättre start än oss) har inte vänt sig lika tidigt! När vår son var sju månader ställde han sig upp på egen hand! Inte för att han var "programmerad" men för att vi tränade honom! I förra veckan lärde jag honom att trä ringar på sin stapelleksak. Han är nyss fyllda tio månader och trär koncentrerat ringar på en pinne! Knappast något han skulle ha kommit på själv men när man vågar "träna" och visa sitt barn så kan de så otroligt mycket mer än man någonsin vågat hoppas på! Vår kille är- alla problem till trots- väl utvecklad och stark och tar för sig. Han dricker själv ur mugg med handtag och håller vällingflaskan helt på egen hand. Jag tänker att om han bara får sova normalt och tillräckligt också så kan allt bara bli helt fantastiskt! Ja, jag är taggad!

[klockan]

Så tråkigt att du blivit så illa bemött hos BVC Som du skriver - det gör inte saken lättare direkt när man har det helt kaosartat. Härligt att du hittade Anna då , som du vet är det mååånga som funnit struktur och kommit på fötter tack vare hennes oumbärliga erfarenheter och råd och tips Och ngt trolleri är det ju inte, bara handfasthet och ja, lite eftertänskamhet och -strukturr som sagt. Du verkar göra ett toppenjobb med sonen som tränar motoriken etc =D> fortsätt på samma fina sätt. Övning ger färdighet, som du redan märkt. Och nu ska han få öva sig på att sova ordentligt .

Och precis som du skriver - man måste ha LITE lugn och ro för att orka genomföra kuren. Försök lägga allt gammalt bakom er du och mannen, titta framåt nu - snart är ert nya liv här. Låt honom muttra .Detta gör ni för sonens skull - men även för ER skull juh . Jag tror vi blir så itutade med att "allt löser sig" när man får en bäbis, man ska följa de små barnens livstempo etc etc så kommer allt bli så bra... eller vänta nu...

19-07 är den klassiska SHN-natten som funkar bra för de allra flesta, men visst funkar 20-08 oxå el 19.30-7.30.En smaksak, man måste bestämma vad som apssar familjen...jag vet (av egen erfarenhet) att barnet går att "styra" när det gäller vilka tider man ska vakna etc. Tycker att en flaska välling till frukost samt lite småplock efteråt låter bra, men gör småplocket till regel ist för att bara ske "sporadiskt". Lägg in en andra frukost helt enkelt, sätt honom vid bordet - ERBJUD. Inte samma sak som att "mata en hund" om du fattar .

Riktig mat till lunch och middag (ta gröten o mjölken till kvällsurk el mellis ist ). Här råder samma princip som med sömnen - visa vad det är som gäller, skapa förutsättningar, erbjud.Led. Spec viktigt är det att vara fullproppad inför långa luren, så då behöver han absolut riktig mat! Lägg lunchen så nära inpå långa luren det bara går, typ 30-40 min innan .

Hade jag varit er hade jag genomfört kuren i sängen helt och hållet för att undvika just de situationer som de beskriver ang vagnen. Så stora barn spjärnar ofta emot, precis som din son. Sängen kan kännas tryggare både för en själv och för barnet som då slipper hålla reda på två platser.

Schemat 12+45+1.5 kan vara liite i överkant, men jag tycker ändå ni ska köra på det ni tror att han behöver. Om det blir mkt strul med insomningen till långa vilan kan ni byta till 20 min på fm efter uppföljningsv. Det kan vara skönt för honom i början att få sova i kapp, men de flesta börjar nagga av fm-vilan/helt ta bort den vid den åldern, men som sagt - här måste vi ändå tänka individuellt

Ang ramsan så ser väl den helt OK ut. Vill inte säga varken bu eller bä. (Jag har dock alltid kört med 2 olika ramsor, varav nattramsan innehållit ordet "natt").

Ok, blir lite snabbt detta, men jag hoppades att du fått svar på det viktigaste iallafall. Tycker det låter som att du har alla förutsättningar för att kunna dra igång, och ta mannen med dig i bara farten , han kommer att tina upp när han ser vilka framsteg ni gör :thumbsup:

Vi finns här - tveka inte att höra av dig igen.

[Ruggugglan]

Tack för svar! Ja, det låter bra att kanske "sova ikapp" lite nu i början med 45 och 1,5h på dagen... Han är som regel sur och grinig efter 45min också... antagligen pga sömnbrist har jag tänkt eftersom han saknar en del sömn per dygn i dagsläget. Man kan ju som du skriver korta ner det sen... Och ja, då blir det riktig mat till lunch OCH middag plus en "andra frukost" om det är ok. Jag har känt mig osäker på den eftersom det på sätt å vis blir 6mål per dag men välling är väl inget "mål" på det sättet kanske. Ska kolla av med sambon ang ramsan. Om vi kan göra två olika, han är över lag väldigt skeptisk till ramsandet trots att han snart plöjt igenom "sova hela natten"... inte bara är det en unge man ska övertyga här!
Innan vi kör igång kuren sen har vi bestämt att tillsammans gå igenom lite problem som vi nog kan vänta oss för att ha en plan och veta vad vi ska göra då. Så att vi liksom är på samma linje och kan stötta och backa up och vara konsekventa. Jag menar, även om man har läst på så blir man lätt förvirrad när man väl står där i verkligheten och det börjar gå fel första gången ( så kändes det iallafall sist...). Ang det så undrar jag vad vi gör om han skulle börja skrika? När han var liten så buffade jag men sen har det inte behövts på många månader. Han har tystnat på nätterna om vi har pratat med honom och strykit över ryggen osv och vid läggdags har vi lagt till rätta och "tryckt" på honom. Han grälar lite ibland men brukar inte skrika... Känns liksom inte som att det skulle funka att "buffa" på ett så stort barn... Han är jättestark och stretar emot och när vi lägger honom nu får man liksom trycka lagom mycket och släppa efter lite ibland så att han inte går in i gråt. Det är väl eg fel eftersom man ska "solfjädra" tills kroppen blir "sömntung" om jag har förstått det rätt men jag brukar släppa lite på trycket emellanåt när jag hör att han börjar gå från arg till ledsen... För att inte hamna i en situation som jag inte kan hantera om du förstår... Då brukar han lugna ner sig och börja gräla igen istället. Det är jättesvårt tycker jag! Vi har hållit på såhär i säkert två veckor nu vid läggdags och jag förstår inte helt varför han inte accepterar att han ska sova. Det känns inte som att vare sig jag eller min sambo har någon "daltig" attityd just på den punkten. Vi är båda överens om att han ska lära sig att lägga sig i vaket tillstånd och kunna somna in själv även om vi inte är där. Vi har aldrig tagit upp honom eller låtit honom stå i sängen och skrika etc. Ibland blir man bara så frustrerad för man tycker att man verkligen tänker efter före och har en strategi och är konsekvent men ÄNDÅ får man inget resultat! Varje kväll- likadant! En unge som envist försöker ställa sig upp och man får inte en chans att gå ut ur rummet ens! Faktistk kan man inte gå förrän han nästan sover... När han väl ligger kvar somnar han liksom på 1sek ungefär... Jag vill bara beskriva det här för att på nåt sätt kanske sudda ut ännu fler tvivel om att det inte kommer att fungera med kuren om du förstår... Även om vi inte har kurat honom så har vi varit väldigt konsekventa på vissa saker... Är det helheten som saknas där med tror du? Liksom ramsan som ett avslut.

[klockan]

Ja, jag är ganska säker på att det är helheten som saknas.Och inte minst ramsan (som grädden på moset/bakpulvret i kakan), detta KRAFTFULLA verktyg. Hittills har sonen varit beroende av ER för att kunna lugna ner sig och somna in. Nu ska han få lära sig hur han gör det SJÄLV , på EGEN hand. Ni ska bara visa honom helst enkelt. Ganska stor skillnad mot för att mamma och pappa kommer in och håller på en... Även om det såklart är skönt och tryggt...men man kan somna skönt och tryggt på egen hand oxå. Bara man får veta hur . Är du med?

Näe, buffa kan vara svårt med ett sånt stort barn. Bestäm innan hur ni skall gå till väga, om det är Solfjädern som får gälla från början ist. Man kan knäppa händerna som ett tak litet ovanför barnets rygg så att det tar stopp ganska så snabbt när det försöker resa sig/sätta sig upp. Meningen är ju inte att man ska pressa ner direkt utan bara förmedla att det är ligga still som gäller. Men bestäm som sagt INNAN hur ni ska göra, för det är det som är hemligheten - att man har en och samma strategi som man kör på. Mkt av det du berättar om avs hur ni går till väga nu tänker jag liknar det scenario man har i början av kuren, innan Lugnet satt sig och det är OK att ligga och snacka innan man somnar, dvs man är så beroende av ngn annan som ska få in en i den där sömnen...Och det är ju det ni ska jobba bort nu på ngr dagar Inte förrän ni börjat och verkligen KÖR så kommer ni inse hur jäkla kraftfullt detta är

Ni gör er son, och er själva, en superstor tjänst som pratar igenom vissa svårigheter som kan uppstå INNAN ni kurar. Vilken självinsikt! =D> För som du säger, när man står där så får man inte darra på manschetten utan då är det klara och enhetliga besked som gäller.

[Ruggugglan]

Vi är igång! Egentligen tänkte vi skjuta på det en dag till men sen körde vi bara på! Första natten och första dagen avklarade alltså! Förstår om ingen hinner svara såhär sent på kvällen och dessutom har vi egentligen redan bestämt vad vi ska göra men jag har lust att kolla av lite ändå...
Det jag undrar är: Har ramsan verkligen redan satt sig? Ska vi redan nu inatt börja med att ramsa på utsidan av dörren när han vaknar till och frågar?
Första natten fungerade helt ok. Det var min sambo som hade den och han hade solfjädrat och ramsat några gånger. Det hade varit extra oroligt mellan 4-6. Vid halv sju vaknade han till ordentligt och det var först då det verkligen blev ett problem. Han är klarvaken när det är morgon och står upp i sängen och pratar och skrattar och när min sambo började lägga tillbaks honom och dessutom trycka honom på plats då blev han först vansinnig och sen jätteledsen. Och han grät och grät och grät. Det var jättehemskt! Eftersom det var min sambo som höll på ville inte jag gå in och störa... Han stod där inne i typ 45 min medan vår son vrålade och var helt okontaktbar. Jag tänkte hela tiden att vi måste buffa men min sambo har typ aldrig gjort det och vi hade i utgångsläge bestämt att vi inte skulle göra det.... Det kändes som att vi knäckte honom även om min sambo var där inne ända tills han blev lugn. Han gick ut säkert tio gånger också och varenda gång han släppte och började ramsa kom gråten tillbaks! Ledsen och förtvivlad gråt som bara eskalerade, även när min sambo ramsade jättehögt. Det hade liksom spårat ur. Till slut var han lugn och låg stilla och jämrade sig tyst och snyftade och då väntade vi en liten stund och sen gick vi in och gjorde storstilad GOD MORGON för en väldigt väldigt ledsen liten kille som nästan inte orkade le mot oss ens. Då hade jag gråten i halsen kan jag lova... Så där och då kändes det ju inte som att alla ramsorna kvällen innan och under natten hade gjort någon skillnad alls liksom...
Men hursomhelst- på dagen var det jag skötte mat och sömn enligt schemat medan min sambo vilade. Det gick bra! Vi har ett schema som är väldigt snarlikt det vi hade innan och jag tycker att jag höll tiderna bra. Det tog en kvart att få honom att somna på första luren och eftersom den var 45min så var ju det inget problem. Jag passade på att väcka honom innan han vaknade själv och då var han jättesömnig och ville inte vakna typ! Han protesterade en del vid läggningen- antagligen eftersom han är van vid att vi lägger oss tillsammans med honom. Det eskalerade ganska kraftigt och en stund höll det på att gå lika illa som på morgonen. Men då tog jag till buffningen! ( det var dock efter åtskilliga tillrättaläggningar och solfjädring och ett flertal ramsor som slutade med att jag var tvungen att gå in igen... dvs jag försökte verkligen med tillrättaläggning och solfjäder först). Och det funkade med buffningen! Han svarade på den och lugnade ner sig! Jag försökte att vara noga med att inte buffa tills han somnade men det gick så fort! När han väl lugnade sig gled han nästan in i sömnen direkt och även om jag skyndade mig med en ramsa och en bekräftelse på väg ut så är jag inte säker på om han redan sov eller om han hörde mig.
Lur nummer två var lite klurigare... Vid läggningen somnade han utan buffning men med många tillrättaläggningar och solfjädern och flera ramsor där jag var tvungen att gå in och ge besked på nytt för att det inte skulle eskalera för mycket. Efter 45min vaknade han- som vanligt... Jag var där innan han vaknade till ordentligt och solfjädrade honom ( eftersom det fortfarande bara var dag nr1). Då började han skrika! Med ögonen stängda! Och han vrålade och skrek! Sån där ledsen hemsk gråt igen! Jag tog till buffningen och fick buffa länge och väl men till sist lugnade han sig varpå jag försökte ramsa mig ut ett flertal gånger utan resultat. In igen, nytt besked osv. Det var en pärs! Till slut somnade han faktiskt. På en påminnelse och en bekräftelse. Jag lät honom sova en kvart ( en marginalkvart kan man säga... vet att man inte använder de de första fyra dagarna men han fick ju ganska lite sömn totalt med läggningstiden och uppvaket...). När jag väckte honom var han jättetrött och sov som en stock- BRA!

Det känns liksom för tidigt att börja köra ramsa utanför dörren redan. Eller? Ikväll bestämde vi att jag skulle lägga honom ( även om min sambo ska ha natten för jag kände att det har funkat rätt bra för mig idag ändå och min sambo var lite "off" efter "bråket" imorse- jag var mest taggad om man säger så). Och då hände det! Vi badade, gosade, busade och skrattade ( fast skrattet satt låååångt inne ikväll ska jag lova- något som gjorde ont i mammahjärtat för han brukar vara rätt glad och "humoristisk" vår kille...) sen lade jag ner honom och ramsade mig ut. Påminde. Och påminde igen. In och ge besked. Ramsade mig ut. Påminde. In igen. Nytt besked. Påminnelse. Och då började lillkillen skälla tillbaks! Han lät inte ledsen längre! Jag och sambon såg förvånat på varandra. "Vad ska jag göra?" viskade jag. Ska jag svara? Ska jag vänta? Jag svarade. Då hörde jag en gäspning där innifrån. Och det typiska "hm:andet" som brukar följas av insomnande. Så jag bekräftade mjukt och uppmuntrande- på vinst och förlust! Inte kunde väl ungen somna NU, själv därinne! Det blev knäpptyst. Och det fortsatte att vara knäpptyst. Han hade somnat! På 5min!

Så... Har han fattat det här med ramsan nu? Eller bör vi gå in och börja "bakvänt" en natt till med tanke på allt strul imorse och under dagen? Jag känner att både jag och min sambo har varit rätt duktiga på att inte fastna där inne utan ha sikte på dörren och hellre gå ut en gång för mycket än bli stående vid sängen... Vet inte om det är rätt tänkt men vi diskuterade innan och kom fram till att vi skulle ha inställningen att det är inget problem att gå in och ge ett besked igen om ramsan inte tar när man går ut. Antingen så hjälper det honom att förstå vad vi håller på med eller så blir det otryggt för honom- jag vet inte... Det känns lite "nytt" och "svårt" detta både för oss och honom... Faktiskt har han varit lite "konstig" idag på dagen. Lugnare och mindre gnällig och klängig liksom. Vanligtvis är han jättetrött nästan jämt och gnäller och klänger och vill helst bli buren mest hela tiden. I 20min ungefär kan han vara på topp efter en tupplur och ibland är han sur och grinig med en gång när han går upp efter sina alltför korta 45min... Idag har han - trots att han sovit ganska lite med tanke på allt strul i samband med läggningarna- inte gnällt någonting nästan! Är han traumatiserad och chockad av det vi håller på med eller vad?! När jag plockade bort efter middagen ikväll stack jag in huvudet i vardagsrummet och kollade vad han höll på med egentligen för det var helt tyst och lugnt... I vanliga fall hänger han byxorna på den som ska plocka undan och gnäller och gnäller och gnäller och inget är bra och klättrar på allt och har myror i rumpan så det räcker och blir över. Ikväll när jag spionerade på honom hade han krypit iväg till vardagsrummet alldeles själv och LÅG på rygg på mattan och lekte med en tvkontroll! För sig själv! ???
Och just det! Vi har tagit bort nappen också!

[Ruggugglan]

Ok, lillkillen vaknade precis till och då ramsade min sambo genast utanför dörren ( han ligger på en madrass precis utanför vår sons rum) - vi kom överens om det, att vi skulle testa att ramsa på utsidan först eftersom det blir natt nummer två nu... Han ramsade mjukt och snälltx4. Fler frågor så då ramsade han mer bestämtx4. Då började "hm:andet" så då körde han en bekräftelsex4- varpå han somnade om!!!
Antar att det betyder att vi kan köra med ramsa på utsidan redan inatt!

[klockan]

=D> Men härligt! Spännande läsning! Och vad fint att du och mannen verkar va ett sånt bra team. Nu händer det grejer 8) .

Helt rätt inställning att låta buffningen få vara med även inatt, det är helt OK Lugnet måste infinna sig innan liten kan börja lyssna på och ta till sig ramsan. Men, precis som ni gör, avvakta, prova backa, ge en ramsa, se vad som händer, ni har råd med det inatt. Blir det ledset eller förvirrat så buffar ni helt enkelt . From i morgon natt dvs natt 3 är ni helt strikta och då är det ramsan som är nr 1. OK?

Och sen - det är jättevanligt med strul tidiga morgnar, så ta det bara lugnt och arbeta på och visa att natten inte är slut ännu. Dessutom - så länge det inte frågas så får han ligga ifreda och prata/jollra/sjunga etc. Låt honom bara vara då. Efter så många timmars sammanhängande sömn är det lätt att man förvirrar gnm att komma in och barnen tror att de ska få komma upp och cirkusen startar - precis det du beskriver hände!

:thumbsup:

[Ruggugglan]

Jättetack för snabbt svar! Ja, vi provar med ramsan först inatt, det har ju redan fungerat en gång! ( kan dock tänka mig att det blir värre med det framåt tre, fyra på morgonkvisten...) och går in och kör de "verktyg" som behövs om vi måste. Min sambo ska ta natten men imorgon bestämde vi att båda är vakna så att vi kan rådgöra med varandra på utsidan när det strular. Jag är bäst på buffandet också så i krisläge får jag gå in . Det kanske är dumt att köra "dubbelt" med både mamma och pappa men detta gäller ju alltså imorgon vid halv sju, sju och fram tills vi ska gå in och köra "god morgon"... Jah... förstår precis hur du menar med "cirkus"... Det blir ju jättekonstigt för dem... Han är såååå glad på morgonen och står upp i sängen och skrattar när man kommer in såklart det blev dumt när sambon inte tänder eller tar upp eller nåt utan försöker lägga honom igen... klart man blir jätteledsen!!! Vi dröjer den så länge det går imorgon, så länge han inte börjar bli ledsen där inne så låter vi honom vara ifred. Dock kan vi räkna med en hel hög frågor ganska snabbt och inte minst om vi börjar ramsa där ute!
Suck! Ja, vi får göra vårt bästa och det får ta den tid det tar. Jag har fortfarande fruktansvärt dåligt samvete för dagens hemska morgon så hoppas det åtminstone går liiiite bättre imorgon...

[klockan]

Som sagt - de tidiga morgnarna kan man få kämpa med lääänge, men det ger med sig det oxå. Fokusera nu bara på de här första 4 kurdygnen, att få till dem. Och så ger ni er in i uppföljningsveckan sedan :thumbsup: Då kan ni börja välja strategier på ett annat sätt i o m att ramsan kan/ska börja sättas på riktigt

Hur var natten då?

[Ruggugglan]

Jotack! Vi hade en fin natt . Det var ju min sambo som hade den men vid två tiden inatt väcktes jag av skrik och sura miner... Det var dock ENDA gången som Liam vaknade till ordentligt. Enligt sambon sover han oroligt men somnar om av sig självt och därför har han inte ingripit. Vid två vaknade han däremot ordentligt och hade börjat fråga varpå sambon ramsade lugnt och tryggt på utsidan av dörren. Och då brakade det lös! Han började snabbt att "skrika upp sig" varpå sambon gav sig in och krisbuffade och fick göra så en stund... Innan hela scenariot var över hade han gått ut och in ett par gånger och precis som innan så är det detta att man släpper solfjädern och drar första versen på ramsan som utlöser mera gråt... Till sist lyckades han komma sig ut ordentligt där han fick påminna både en och två och flera gånger men en bekräftelse satte till sist punkt för alltihop och sen fortsatte han sin i och för sig oroliga sömn men somnade om på egen hand. Imorse var han vaken strax efter sju och sambon kom in och väckte mig. Vi väntade oroligt på utsidan av dörren. Man ville ju inte direkt att gårdagens hemska start på dagen skulle upprepa sig... Med en kvart kvar till väckning vågade vi inte vänta längre. Då hade han legat där inne och jollrat för sig själv en god stund.. Inte så lite snopna vi blev när vi kom in och han låg lugnt och skönt och typ halvsov i ett hörn av sängen! Haha! Han verkade mest väldigt förvånad över att vi stormade in och sjöng godmorgon! Vi håller tummarna för att han kan vakna lika lugnt och obekymrat imorgon med... Det kändes som ett väldigt bra tecken även om han nu inte sov ända fram till uppstigningsdags, att han liksom låg kvar där inne och "väntade" på oss.
En sak som jag undrar lite över är detta att han ibland blir så himla ledsen ( jo, ledsen faktiskt- för jag hör när han är arg....) när man solfjädrat honom och sen släpper och börjar ramsa. Det var ju liksom det som hände inatt också. Att när det börjar strula och man måste in och köra "verktygen" så är det svårt att komma sig ut på utsidan av dörren igen för han sätter i och illvrålar med en gång man säger första versen på ramsan. Och ja, jag har provat att ge en påminnelse på utsidan också- högt och tydligt för att överrösta honom men det hjälper inte alls. Har han väl kommit igång så vrålar han bara mer och mer och det är ledsen, förtvivlad gråt... Detsamma hände mig idag på dagen när han skulle sova långa vilan på 1,5h. När jag skulle lägga honom började han protestera väldigt mycket redan när jag ramsade mig ut första gången. Till slut gick jag in igen- innan det eskalerade för mycket ( med det i åtanke att han ju ändå inte kommer att kunna sova när han är sådär uppjagad...). Jag vet inte exakt vad det är jag gör fel... Antingen så är det hans reaktion på något som är väldigt nytt för honom- han är ju van vid att vi sover tillsammans på dagen. Eller så är det jag som inte upprätthåller "attityden av självklarhet"... Jag får liksom känslan av att det han protesterar mot är inte att han ska ligga där och sova ( han både ligger stilla och är väldigt trött och blundar och allt) men att jag lämnar honom och går ut.. Jag tog en vända i "Sova hela natten" för att se om jag kunde hitta något svar. Det närmsta jag kom var att när barnet börjar skrika sådär ledset så vill man ju ge tröst... Man känner ju liksom innerst inne: "åh nej- nu händer det igen! Stackars liten! Du vill inte vara ensam! Å vad jag önskar att jag bara kunde ta upp dig och krama dig och så skulle du skratta igen och allt bli bra". Fast man vet ju också mer än väl att det inte alls fungerar... Men ja, du förstår kanske, det är ju så det känns i mammahjärtat där och då... Det är låååångt ifrån nån självklar attityd. Jag tog med mig följande: "tröst hjälper inte ett barn som frågar efter säkerhet". Nej, precis- och därför går det ganska bra att stå på utsidan och ramsa lugnt och övertygande för det är så logiskt. Han frågar och jag svarar. Men när han ligger där lugnt och fint och är trött och på väg att glida in i sömnen och jag ska avsluta med en betryggande ramsa så att han ska veta att jag är där ute och passar på- ja, då blir det en helt annan sak när han börjar gråta tröstlöst för att jag går! Jag vet att jag måste gå och jag VILL gå men... vad gör jag för fel?! Varför blir det så svårt? Eller är det en del av processen och bara något som man måste jobba med? För då är det helt ok! Då gör vi ju det! Inget mer med det! Jag känner att jag har kontroll på buffandet och att jag inte gör det i onödan eller för länge eller nåt. Jag försöker att ha den inställningen att det kommer att strula med än det ena än det andra- det är ju det man har verktygen till! jag vill inte vara "rädd" för att ingripa. Jag försöker att känna mig trygg på och ha förtroende för mig själv där att jag gör det jag måste för att hjälpa Liam att hitta lugnet men det såklart att det är en balansgång också. Där man måste "pusha" gränserna för att lämna över mer och mer av sömnen åt honom. Jag vet inte om du förstår vad jag menar här? Idag på dagen ( och det var även typ samma situation inatt) ligger han och skriker förtvivlat med stängda ögon. När man väl lyckas få honom lugn och ska gå ut innan han somnar blir han jätteledsen... Har du något tips här? Ska det vara så? Går vi ut för tidigt? Är det vi som förmedlar något tvetydigt till honom?
Det väldigt positiva i det hela är att:
1. Idag under långa vilan på 1,5h vaknade han såklart efter EXAKT 45min ( jag höll tiden på en klocka...). Jag var beredd och var snabbt framme vid dörren och ramsade. Han var ordentligt vaken- precis som vanligt ( som det vanliga gamla helvetet...). När jag ramsade på utsidan började han genast att jaga upp sig. Så jag ramsade tillbaks. Det hölll på sådär. Jag var såååååå nära att gå in! Men jag stod där ute och tänkte " när du precis är på väg att kasta dig in och buffa- då drar du en ramsa till". Och det gjorde jag! Och ungen lugnade ner sig! Och jag bekräftade lugnt och fint och där kom det sköna "hm:andet" och sen blev det tyst. Han somnade utan att jag gick in! Det är ju hur bra som helst! Och han sov vidare! Lugnt och tryggt! Innan när jag har lyckats "söva om honom" ( efter konstens alla komplicerade regler och med lika delar tur och skicklighet....) har han sovit fem minuter och sen vaknat. Och då har man fått kämpa sig igenom en ny "omsövning" ( om det ens varit möjligt) och sådär har det hållit på! I dagar och veckor och månader i sträck tills jag inte orkade mer och bestämde att jag SKITER I DET! Sov 45min då unge!!!! Sov dina 45min och var vaken och gnällig och missnöjd sen för jag orkar inte mer! Men idag sov han! Och jag väckte honom och han var jättetrött men jätteglad och sken som en sol genom sömntrötta ögon! Det var fantastiskt!
2. På läggningen ikväll lade jag ner honom och gav honom en mjuk fin solfjäder bara för att markera att nu är det lugn som gäller, sen ramsade jag mig ut. Det började jollra där inne. Jag hörde hur han bökade runt. Pratade med sig själv. Suckade, gäspade, bökade runt lite mer. Jag stod på utsidan- tyst som en mus och tänkte "det får man, det får man- allt det där får man". Sen kom "hum:andet". Eftersom han inte protesterat så bekräftade jag inte heller. En ramsa! Det var allt. Läggningen tog inte i själva verket inte ens två minuter. Jag och sambon stod på utsidan och "highfive:ade" under tystnad och mimade glädjerop! Det var SÅ lyckat!
Till sist: dagschemat funkar bra! Antagligen eftersom vi redan haft ett schema sen innan. Han äter bra på målen och är lite lagom sömnig när han ska sova sina dagpass och inför natten så det verkar funka bra med tiderna osv. Han har inte varit gnällig eller övertrött och att han är lite sömnig och gnuggar sig i ögonen nån gång strax innan det är sovdags tar jag mest som en bekräftelse på att tiderna passar honom bra. Dessutom har han ju med sig alltför lite sömn i bagaget ända sedan födseln så vore konstigt annars!

[Manfred10]

hej och välkommen hit säger jag oxå!
Om du fyller i sonens födelsedatum och datum för kurstart i kontrollpanelen-profil-signatur är det lättare för oss att svara i din tråd.

Och då brakade det lös! Han började snabbt att "skrika upp sig" varpå sambon gav sig in och krisbuffade och fick göra så en stund...

Här skulle din sambo upprepat sin ramsa lite mer bestämt och tongivande och sen låtit liten reagera färdigt, låter som han bara blev upprörd över ramsandet och än mer irriterad när han blev störd i rummet.

Innan hela scenariot var över hade han gått ut och in ett par gånger och precis som innan så är det detta att man släpper solfjädern och drar första versen på ramsan som utlöser mera gråt..

då är det lätt att fastna i ett träsk. låt det alltid gå längre tid av icke-verktygande mellan perioderna av verktygande, om du förstår vad jag menar. läs mer här: http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?p=91777

Vi väntade oroligt på utsidan av dörren.

Akta er för det! [-X ni måste ha förtroende för liten.

Jag tog med mig följande: "tröst hjälper inte ett barn som frågar efter säkerhet". Nej, precis- och därför går det ganska bra att stå på utsidan och ramsa lugnt och övertygande för det är så logiskt.

=D> =D> =D> Tänk oxå på att gråt/skrik är det enda sättet han kan kommunicera på! Det kan finnas många saker han vill säga utom "lämna mig inte ensam..."

Har du något tips här? Ska det vara så? Går vi ut för tidigt? Är det vi som förmedlar något tvetydigt till honom?

jag tipsar er att läsa i tråden jag länkade ovan!

Men jag stod där ute och tänkte " när du precis är på väg att kasta dig in och buffa- då drar du en ramsa till". Och det gjorde jag! Och ungen lugnade ner sig! Och jag bekräftade lugnt och fint och där kom det sköna "hm:andet" och sen blev det tyst. Han somnade utan att jag gick in!

=D> =D> du ser, mer förtroende åt småfolket!

Att han skriker upp sig ibland vid uppvak skulle oxå kunna bero på att han frågar er om det verkligen ska vara så här???!!! Eftersom ni ibland går in och hjälper.... (eller stör ) så frågar han extra mycket, har ni verkligen koll? Och du ska svara honom genom att svara på hans frågor utanför dörren precis som du gjorde ovan. Så kommer han oxå att fatta till slut att det finns inget att oroa sig över, jag kan sova gott!

jenny

[Ruggugglan]

Ok, nu är tredje dagen till ända och liten sover lugnt och skönt i sin trygga säng . Kvällsnattningen gick precis som igår bättre än jag någonsin vågat hoppas på. Ner i sängen- gonatt med dig! Det var det! Yttepytteliten protest när jag ramsade mig ut men redan på fjärde versen hade han lugnat ner sig igen så jag lät det vara- tänkte att ramsan skulle få sjunka in och att han skulle få tid att reagera. Det kom ingen mer reaktion. Bara lite skönt hm:ande innan han somnade!
Ang detta skrikande i samband med att man går ut... Efter att ha läst Manfred10:s svar förberedde jag mig inför långa luren på 1,5h mitt på dagen. Reaktionerna lät inte vänta på sig... Skrik och vrål i det jag lämnade rummet. Jag ramsade bestämt vidare på utsidan. Efter tre påminnelser ( med lite väntetid emellan...) var det fortfarande likadant. Jag tyckte inte att jag fick någon reaktion på ramsorna. Eftersom vi nu provat att gå in och "verktyga" oss till lite lugn anammade jag istället Annas teori om människors "bekvämlighet" och bestämde mig för att tänka att han bara står där och vrålar i protest. Jag kände mig lite osäker på om jag skulle fortsätta att komma med fler påminnelser även om hans skrik inte förändrades nämnvärt.... Samtidigt höll jag fast vid det som stod i tråden: att jag inte behöver gå in och ingripa såvida han inte VERKLIGEN bryter ihop. Och gråten var ju inte heeeelt konstant... Mellan vad som kändes lite förtvivlat kom det ett och annat aggressionsutbrott också, och en och annan andhämtning.... sånt har man väl inte tid till om man är VERKLIGEN nedbruten och krossad? När jag stod där utanför mindes jag också att man ska ha förtroende för de lilla barnet! och att Anna föreslog att man i såna här tillfällen kan fortsätta med sitt. Jag tolkar det som att på tredje dagen har man infört verktyg och besked och påminnelser och ramsor och allt möjligt och barnet har fått reagera på det och bekanta sig med det och ... ja, nu- om man har gjort allt rätt- så VET ungen att man är på utsidan och vaktar. Därför är skriket tredje dagen inte alls samma som skriket första dagen ( ? eller? ). Så jag började frenetiskt att städa toaletten som ligger i rummet bredvid. För säkerhets skull väsnades jag lite extra mycket. Spolade i toaletten åtta gånger eller så och drog lite extra vårdslöst i lådorna.... Om nu allt är precis som vanligt och inga faror hotar så ÄR det ju precis som vanligt också. Jag tänkte på mig själv -som brukade jobba ombord på flyg förut- hur jag och mina kollegor alltid försökte verka normala och obekymrade lite extra mycket om det var mycket turbulens eller något problem uppstod. För om man började koncentrera sig för mycket på andra saker och kasta oroliga blickar ut mot vingarna och sådär eller försvann från kabinen helt och hållet- då började genast passagerarna att oroa sig också. Jag tänkte helt enkelt att det Anna menade var väl kanske att om man fortsätter allt som vanligt så signalerar man förhoppningsvis till ungen att eftersom allt är i sin ordning fortsätter jag med mitt! Jag har full kontroll! Emellan skrubbandet och spolandet i kranar och annat kom jag med en och annan betryggande påminnelse utanför dörren innan jag fortsatte med städningen. Jag tyckte inte att hans gråt förändrades nämnvärt av mina påminnelser... Vilket på sätt och vis fick mig att känna mig som att jag ( precis som det stod i inlägget) höll på med någon variant av 5min metoden... Efter 25min blev det lugnt. Varpå han snabbt somnade.
Nu undrar jag givetvis: vad blev rätt och vad blev fel? Har jag skadat min son för all framtid nu i och med att han har fått stå och skrika i sin säng i 25min i kolmörker eller var det bara en enda lång "protest" och ett evigt "frågande"? Eftersom han inte "svarade" på mina påminnelser ( så som han gjort ibland...) så kändes det ju inte direkt som att vi hade någon "kommunikation" på det sättet... Å andra sidan så har han ju ett flertal gånger "svarat" på ramsan så han borde väl veta vad detta handlar om nu? eller?
Inatt hade han skrikit vid fyra tillfällen varav min sambo varit inne vid två av dem. Jag var ju själv inte vaken då faktiskt så jag vet inte EXAKT vad som hänt... Bara att han till sist lugnat sig och somnat om. Jag utgår från att vi inatt ska köra ganska hårt på att det är ramsan som gäller? eller? Ska vi hålla fast vid att massa spring därinne bara signalerar att det ÄR farligt här eller ska vi ha i åtanke att han måste få hjälp att hitta "lugnet" för att kunna somna om i värsta fall? Vi vill ju för all del inte "knäcka" det stackars barnet! Men det förstår ni säkert... Är ni med? Jag tror kanske att problemet på natten är att han sover väldigt, väldigt oroligt men för det mesta sover han vidare av sig självt. Hur mycket ska han få väsnas innan vi svarar? Enligt min sambo så startar det oftast med några små gnyenden som han inte får nåt svar på. Ibland eskalerar det- fort- och blir ett skrik- då får han givetvis svar. Ska vi vara helt vakna och svara på hans små gnyenden för att ytterligare bekräfta att vi är där eller ska han få fråga ordentligt för att få ett svar? Man vill ju inte störa honom heller... Om han någonsin ska kunna få en sammanhängande sömn så MÅSTE han få sova vidare på egen hand- eller? Sätter stort pris på att få lite vägledning här! Vår son har aldrig haft någon sammanhängande sömn alls sen han föddes. I början sov han i femminuters intervaller ( i åtta veckor för att vara exakt- då blev de 20min...). De senaste 6mån har han aldrig sovit mer än 45min i ett sträck. Det såklart att det kommer att ta tid för oss och honom att få en sammanhängande och bra sömn. Det jag vill säga med det är bara att han verkligen sover JÄTTE oroligt och i väldigt, väldigt korta intervaller. Ofta är det första ljud/rörelse han ger ifrån sig ett regelrätt skrik. Jag vet för jag har suttit uppe många, många gånger och sett det hända. Först är det ingenting- sen är det ett hastigt ryck och ett vrål. Det gör det ju liksom lite svårt att stoppa det innan det börjar skrikas... ( även om vi har försökt så många, många, många gånger...).
Till sist: imorse låg han själv inne i kolmörkret i 45min och jollrade innan vi gick in för "väckning". Det kändes väääääldigt länge. Dock var han vare sig ledsen eller arg så vi gjorde ingenting... Antar att det är ett ganska gott tecken ändå- på att han är "trygg" på det sättet att han kan ligga där inne helt själv så länge utan att gråta eller bli förbannad eller någonting. Vi är lite förbryllade... Vad betyder det?

[klockan]

Gud vilken härlig rapport med så många kloka tankar och fina insikter! =D> Liknelsen med när du arbetade på flyget är klockren (bara det att nu ska man alltså se till att bl lite orolig när personalen ser ut som att det är lugna gatan alltså 8) ). EXAKT så ska vi bete oss och förmedla SJÄLVKLARHETEN gentemot våra barn. Äh, jag behöver inte kommentera så mkt mer kring det för du har tänket :thumbsup:

Hör ni att han börjar låta så avvakta och se hur han löser det. bedömer ni att han inte klarar sig så fyrar ni av ramsan i första hand snarare än att gå in. Den är svaret på hans frågor och han behöver få sätta den nu. I lugn och fin takt - nu börjar ni äntra "Säkerheten" (nästa nivå alltså). Kommer mamma el pappa farandes så betyder det att han faktiskt inte klarar sig utan er och så blir DET budskapet han tar med sig ist för att "ja just det, på natten sover man ju..."

Du har INTE "förstört" el traumatiserat honom gnm "sessionen" du beskrev.Vad jag kan se gjorde du eftersom konstens alla regler. Däremot bemötte du honom på ett sätt som du aldrig tidigare gjort tidigare , och det är klart att det känns, både för honom - men ÄVEN för dig. Kurens 11 dygn behövs inte bara för barnens kropp och knopp, utan även för oss föräldrar Det tar tid att vänja sig, fråga bara dem som slutat röka t ex - de första 10-14 dgr är alltid värst...Rent och skärt beteendetänk (enl mig).

ill sist: imorse låg han själv inne i kolmörkret i 45min och jollrade innan vi gick in för "väckning". Det kändes väääääldigt länge. Dock var han vare sig ledsen eller arg så vi gjorde ingenting... Antar att det är ett ganska gott tecken ändå- på att han är "trygg" på det sättet att han kan ligga där inne helt själv så länge utan att gråta eller bli förbannad eller någonting. Vi är lite förbryllade... Vad betyder det?

Jadu - frågar du mig så säger jag att han har börjat känna sig TRYGG I SIN SÄNG :thumbsup: Så trygg att han kan ligga där och ha det gott utan att behöva er. Vilken grej va! \:D/

Ni är på god väg att hjälpa honom till en god sömn/få honom att få in i kroppen hur man sover (för det vet långt ifrån alla små barn, även om vi tutas i att dom VISST vet det ). Vilken underbar gärning! Ta det i er takt absolut, men var inte heller rädd för att lita på att han KAN, han har redan visat att så är fallet juh - plus att nu vet ni mer om hur ni kan visa honom vägen dit :thumbsup: