Jag blir så ledsen!

[oakarin]

Hej!

Kände att jag var tvungen att skriva av mig lite. Efter att ha haft några dagar på resande fot, bland annat till Astrid Lindgrens värld, så har jag stött på många andra barnfamiljer där man helt uppenbart inte har något Barnabokstänk! Jag blir så ledsen när jag ser alla barn som det skriks på, skälls på, som dras i armar på och som bara verkar ha som uppgift att vara föräldrarnas spottkopp! Eller vad säger ni om den här kommentaren från en mamma på Smögenbryggan då hennes två barn ropar på henne från olika håll och vill visa henne olika saker; "det är ingen idé att ni ropar på mig om en massa saker som jag ska titta på för jag är inte intresserad ändå!"

Eller pappan som sliter upp sin dotter ur en skrinda genom att dra henne i en arm, för att hon är gnällig.

Eller föräldrarna som skäller på sina barn på nöjesparken för att de är gnälliga då det är 27 grader varmt och barnen helt uppenbart är helt slut och förbi av trötthet!

Eller barnet som bara sitter och skriker sig hes i en timme sammanlagt och mamman sitter och skriker lika högt hon tills en annan mamma bryter in och ber henne att sluta.

Ja, listan kan göras lång över saker jag sett som fått mig att undra varför vissa människor skaffar barn överhuvudtaget. Det verkar ju inte som att de vill umgås med dem alls?! Jag vill inte sitta här och påstå att jag är en bättre människa, jag har också dagar då jag är helt slut och bara vill sitta ensam under en filt och slippa alla krav, men jag ber till Gud att jag aldrig, aldrig, aldrig behandlar min dotter så illa!!!

Dessutom ber jag även om mod att bryta in nästa gång jag ser något. Skäms oerhört när jag tänker på att jag blev delaktig när jag inte sa till pappan att inte dra i dotterns arm. Varför gör man inte rätt när man vet vad som är rätt?!

[inger]

Tråkigt!
Det finns människor som aldrig skulle blivit föräldrar eller som har alltför många dåliga dagar.

Men nu är jag på semester och jag ser också många som har det bra tillsammans. Små barn och inte så små barn som springer barfota i gräset.

Läste också i tidningen om en undersökning som visar att om man har dåligt med sin familj på semestern, är man ganska ensam om det. Många mår bra på sina semestrar.

Det tycker jag var trösterikt att de flesta har det bra.

[Sussi]

Det är jättetråkigt att se sånt här... Jag tror tyvärr många föräldrar så gärna vill att barnen ska få göra så mycket som möjligt på semestern. Att alla ska vara glada och nöjda fast det oftast blir mest gråt och tandagnisslan. Att det är föräldrarna som vill kunna berätta för sina vänner hur många ställen de varit på med barnen (typ ALV, Kolmården osv.) för det är status att åka på semester, helst utomlands då iofs...

Vi har sällan åkt på semestrar när vi haft små barn. Dels pga ekonomin, men också för att slippa utsätta barnen för allt det innebär. Långa, varma eller regniga dagar med sovtider som rubbas eller uteblir, halvtaskig mat och en massa fika, glass och annat "skit" som gör de speedade. Ungarna blir griniga och det dåliga humöret kommer som ett brev på posten.
Har vi semestrat någonstans så har det oftast blivit till hyrd stuga och därifrån gjort kortare utflykter (inga heldagar mao).

[oakarin]

Ja, att det handlar om prestige kan man nog lugnt konstatera. Det ska visas upp en fasad där man gör de "rätta" sakerna hela tiden. Fast å andra sidan, om man säger att man inte ska göra någonting särskilt på semestern så tittar många på en och utbrister "åh, gud så skönt!" Man kanske bör fråga sig varför man gör saker och för vems skull. Om man hittar på en massa saker för barnens skull som de ändå inte orkar så kan man ju lika gärna lägga ner det?!

Att hyra en stuga och bara ta det lugnt låter ju hur mysigt som helst! Just nu går vi hemma och skrotar och bara jäser. Har börjat ta tag i maten (resor=skräpmat oavsett om man vill eller inte ) så nu lagas det supersmarrig mat ur "Råsmart familj". Maten och humöret hänger mer ihop än man tror!

[mumintrollet]

Oj vad jag kände igen mig i din beskrivning oakarin! I synnerhet den dåliga känslan man har efteråt för att man inte själv sade ifrån...
Vi har haft en lååång semester och hunnit se det ena och det andra då vi besökt våra föräldrar som bor väldigt långt ifrån. Vi har ofta stannat på rastplatser där trötta familjer samlas med gnälliga barn som har spring i benen. Inte så trevligt att vara vittne till deras vardag..
Det är klart att man själv tappar humöret ibland och bara inte ORKAR lyssna till gnäll. Det fina med BB och detta forum är att jag i alla fall fått en massa tips till hur jag skall hantera gnället bättre innan mitt sinne rinner av mig.
Det som grämer mig mest är att ha detta prestige-semesterfirande tänkandet i min nära släkt. Min bror är så totalt olik mig och hans sätt att gå fram i livet får mig så ledsen ibland. Han är sressad, irriterad på sina barn och ständigt gnällig över hur tråkiga mina föräldrar är som inte GÖR något med barnen utan istället tex. fortsätter med sina sysslor på stugan och tar barnen med i dem..
Hans semester går ut på att ta barnen på nöjesfält, kryssningar, husbilsåk, och såklart träffa de obligatoriska släktingarna på deras stugor men även då skall det hända något konstant - helst något produktivt för barnen så att de är med tex spela spel eller göra utflykter i skogen så att barnen "får den upplevelsen".
Mina skönaste minnen från i sommar är då jag tröttnat på min brors ständiga klagande över hur tråkig vår sommarstuga är då det inte finns båt och inte finns brygga och det inte finns det ena och det andra! Han hade även klagat på sina barn i några timmar och försökt få dem att hjälpa till med att bära in ved i lidret (Något som måste göras) men vem skulle vilja hjälpa någon som bara skriker hela tiden!
Jag gick ner till bastun och började tvätta den, det tog inte längre förrän en 8 och en 10 åring kom släntrande och frågade vad jag gör - SKURAR! Sade jag glatt och kastade en borste åt den ena, pröva själv det är roligt! Det hela utmynnade i tre sjöblöta bastuskurare som en följd av lite vild vattenslang och en skinande ren bastu!
Vi belönade oss själva för väl utfört arbete med eftermiddagskaffe och bulle
Om jag ännu skulle få upp modet lite och konfronteras med käre bror över hans beteende...

[inger]

Ja maten och sömnen är viktiga även på semestern.

Jag har rätt stora barn nu men den yngsta har särskilda behov. Vi hyr stuga ipå östra Gotland, köper färska grönsaker varje dag helt fantastiskt och vi har en affär nära som säljer färsk fisk varje dag och räkor till rimligt pris. Halva nöjet bara det tycker jag.

Jag ser semstern som en möjlighet att vara kreativ. En dag hade vi med oss skissblock och målade av raukar. Vi har berättarkuber(väldigt enkelt men genialt tärningsspel som ett av barnen fått) som vi med hjälp av berättade historier för varandra. Vi har gjort utflykter också bla till lilla karlsö. En helt fantstisk utflykt som guieden la på de minsta barnens nivå. Små treåringar hade frågor om små blommor och kryp som de såg. Jag såg ingen irritation under hela den utflykten och där var många små med.
Ja glärde mig förövrigt mycket av de små barnens frågor. Jag känner inte igen blommor och inte tusan skulle jag själv fråga en guide om namnet på en blomma jag förutsätts känna igen, typ vitsippa(nåja fullt så illa är det inte).

Ja gälskar Gotland.

[chokladkaninen]

Jag har också funderat på detta, och tror att det har att göra med det ständiga fokuset på "kvalitetstid". Typ, om man inte har så mycket tid med sina barn under arbetsveckorna så ska det vara så väldigt fint när man väl ska umgås, och då vågar man liksom inte riktigt tro på att bara ens eget sällskap och att ta det lugnt hemma eller nån annanstans riktigt räcker. Man har liksom inte förtroende för att man klarar att ha det trevligt med sina barn utan att de ska aktiveras hela tiden.

Vad man glömmer om man resonerar så är ju att barnen också "jobbar" när de går på dagis och, liksom föräldrarna, behöver vila upp sig när det är sommarlov - inte aktiveras ännu mer. Och för föräldrarna är förstås risken att de inte heller stressar ned ordentligt utan sedan går tillbaka till jobbet med känslan att det är skönt att slippa vara hemma...

Lose/lose.

[oakarin]

Ja, antagligen är det stressen över att inte räcka till som gör att man ska överkompensera på semestern, vare sig barnen orkar eller inte!

Jag hörde en föreläsning en gång med en kvinna som sa att de som står oss närmast och som vi säger oss älska mest är också de som vi behandlar sämst. Att många aldrig i livet skulle drömma om att prata till sin chef som man pratar till sina barn. Sorgligt men sant.