Om du är nöjd med era dagar sâ är ju allt som det ska vara.
Jag kan tycka att det vore enklare med en lite tidigare lunch och att skippa fm-mellanmâlet. Promenad innan eller efter lunch sâ att man fâr lite frisk luft. Med mina smâ har jag periodvis haft som vana att gâ ut efter lunch, med barnet i famnen, och känna pâ lite träd i typ en kvart, och sen gâ in och sova.
tjugohundraelvabebis skrev:(bytte plats på förmiddag och eftermiddagsluren och fick ändra om lite för att det skulle passa in med dagens flöde. 30 min verkar vara utmärkt för honom)
Jag har alltid haft kort fm-lur och lâng em-lur, tycker att det ger en skönare sömnfördelning över dygnet, med lângsovet mitt pâ hâllet, än tvärtom. Sâ jag tror att det blir bra.
Vill du absolut ge gröt som kvällsmâl? Riktig mat stâr man sig ändâ lite bättre pâ och sâ blir det inte sâ mycket târta pâ târta med vällingen som kvällsslurk.
tjugohundraelvabebis skrev:Skulle dock vilja kunna sätta ifrån mig honom och göra lite nytta då och då. Tex laga mat, diska eller torka golv. Men det går han inte riktigt med på. Blir stora krokodiltårar som till slut övergår till riktig panikgråt där hela lilla kroppen skakar/krampar i förtvivlan.
Ja, det blir lätt en ond cirkel av det där ocksâ.
Jag läste tillbaka lite i din trâd och ser att du fâtt mânga fina râd och tänkt igenom olika lösningar själv ocksâ. Hos oss har jag utvecklat ett litet krisverktyg som ibland bryter allmänt missnöje hos de smâ, i form av sâng. Jag är verkligen ingen sângare vanligtvis, men med barnen har det blivit en vana att stoppa ett inkommande kaos med att dra igâng med en favoritsâng som de till slut sjunger med i (och glömmer vad det nu var de inte ville göra/brâkade om...).
Med vâr Lillebror som nyss fyllt ett âr är det även mitt bästa sätt att fâ honom att ligga still under blöjbyte. Jag sjunger "En kulen natt..." och ser till att fâ ögonkontakt med honom, dâ väntar han in slutet dâ han vet att det blir bus i magen...
I köket, om du sätter honom i barnstolen (även om han inte ser vad du gör vid spisen som du skrev förut) och ger honom nâgot matrelaterat att pyssla med och samtidigt sjunger MED honom. Ju gladare mamma desto gladare bebis. I början kändes det ganska sâ löjligt att sjunga i tid och otid, men faktum är att stämningen höjs och det kan vara mycket värt när det är gnällvarning pâ hela hemmet.
Ibland när de smâ är gnälliga och bara vill vara i famnen och jag inte vill/kan ta upp dem sâ försöker jag tänka hur jag skulle ha gjort om jag helt enkelt inte kunnat ta upp dem, t ex om jag brytit armen eller nâgot 8) , ofta blir dâ lösningen att använda rösten (lite samma tänk som med ramsan när det är sovdags).
Att fâ till kommunikation ändâ, trots att man inte är i fysisk kontakt.
Eller helt enkelt ha lite is i magen och vänta ut reaktionen.
Hos har vi ju tre smâ grabbar och det är inte alltid Lillebror har fâtt det han vill ha rakt pâ stört. Vissa gânger har jag tänkt att oj nu blir det riktig kris nu när Lillebror är sâ arg/ledsen över att inte fâ vara i famnen, nu när jag mâste t ex hjälpa en storebror pâ toaletten. Men det händer oftare än jag skulle ha trott att Lillebror lugnar sig själv utan inblanding frân min sida.
Som att han initialt blir jättebesviken pâ att inte fâ vara med i famnen men sen finner sig fort och lätt. Överkoncentration är ju nâgot man har i sig som mamma, mer eller mindre, och med smâ storasyskon i sällskapet fâr man ibland lite draghjälp bort frân den boven i bebisdramat.
Det är sâ lätt att tro att det alltid är efter mamma barnet skriker och att man dâ signalerar att det är just i min famn allting är som det ska (och dâ lugnar barnet eftersom man är sâ övertygad om att det är sâ det är). Jag gillar Annas ord om detta i BB, s 372 ""Râkar du höra dig själv säga: "Nu kommer mamma -
nu blir allting bra" - kan det finnas skäl att tänka efter. Hur känns det i stället att säga (eller tänka): "Allt
är bra. Jag ska bara hâlla ett öga pâ det"?"
Sen rent allmänt när man vill fâ nâgot gjort (dammsugning, golvtorkning...) sâ brukar det vara en god idé att börja MED barnet, entusiastiskt och glatt. T ex barnet pâ armen när man dammsuger, hâllandes i handtaget ocksâ. Eller dammtorka med varsin trasa. Eller att barnet stâr (om han stâr redan?) med mamma som stöd och torkar golvet med golvmoppen (lite assistans kan behövas). Ofta sâ räcker det med en liten stund av koncentrerat gemensamt arbete för att barnet ska känna att den "fâtt sitt" och självmant hittar nâgot eget att roa sig med (sâ kan man göra klart själv lite snabbt 8) ).
Inte att förglömma det supervikiga TACKET, barnet ska känna att det gör nytta och att det blir mycket bättre av hans hjälp. :thumbsup:
Din vana att lägga dig pâ golvet och lâter honom roa sig själv tycker jag lâter jättebra. Dâ finns du där som en "hamn" och han kan vara trygg i det och hitta pâ eget.
Vi hade ocksâ en "klängig" fast, strax innan âtta mânader, och i efterhand sâ borde jag ha läst om Vällingsson bâde en och tvâ gânger och agerat mer klätterberg pâ golvet.
Lite virrigt blev det, skyller pâ att jag egentligen borde ta tag i familjens semesterpackning.
Om hon inte får nya spännande saker att smaska på så äts det ingenting av skedmaten... 
) Och sen med jämna mellanrum ställer fram nåt annat för att kolla om perioden är över...? Jordgubbar är ju både c-vitamin- och järnrikt