På vägen hem (nästan hemma) tog sig den lilla godingen ur bilstolen med en spännande blick i ögonen
, trött och förkyld dessutom. Efter att ha sagt till henne att bilen kan inte köra om alla sitter fast - utan resultat -stannade jag bilen vid första bästa tillfälle och bara satt. Då klättrade hon fram. Satte sig bredvid mig och stirrade rakt fram hon med. Även hon med armarna i kors... Hon verkligen väntade ut mig med en stadig blick framåt. 
Jag ville dock hem, så istället för att leka "tysta leken" tog jag ut henne, utan att säga något, bar runt henne och satte fast henne igen. Drog åt som bara den i bältet. Hon blev knappt arg …bara muttrade en himla massa. Och att jag lyckades hålla mig för skratt är väl beundransvärt… 