Här har vi ocksâ en mellan varven frustrerad 1-âring som precis hâller pâ att lära sig att gâ.
Hos oss har jag kunnat konstatera att mitt eget beteende har väldigt stort inflytande pâ gnällnivân. Vâr Lillebror gillar INTE när jag skyndar omkring hemma och han inte hinner med. Vissa morgnar (vi har skoltider att passa) sâ springer jag runt som en skâllad râtta och hämtar grejer här och där samtidigt som jag plockar undan det sista frân frukosten, samtidigt som roddar tandborstning och det enda som sker är att tempot höjs och särskilt Lillebror blir ÄNNU gnälligare.
Vad som gäller är en LUGN mamma som delegerar springandet till storebrorsorna, alternativt tar sig dit man ska i Lillebrors takt.
När vi är hemma sâ är Lillebror som lugnast och nöjdast om jag hâller mig ganska sâ stilla. Att läsa en bok pâ vardagsrumsgolvet i lugn och ro kan fâ oanade effekter i form av en mycket autonom och kavat liten kille som begär sig iväg pâ lânga äventyr. Men om jag reser mig upp och "ska passa pâ och göra nâgot" sâ kommer han tillbaka och "gnäller" (undrar vart jag ska ta vägen).
Men det allra bästa (som jag redan tjatat om tidigare i din trâd
) är SOCIAL DELAKTIGHET. En Lillebror som fâr tömma hela bestickskorgen (som jag med flit bara fyllt med ovassa saker) i sin egen takt och fâr ett genuint TACK för varje liten tesked och varje liten gaffel osv riktigt strâlar. Att lägga i tvätt i tvättmaskinen, hjälpa till med att välja program och att SJÄLV (med minsta möjliga assistans frân min sida) fâ starta maskinen och se hur den gâr igâng TACK VARE Lillebror, det är lycka.
Det finns hur mycket som helst som smâ ettâringar kan vara med och göra, men det gâr ju inte att komma undan att tempot sänks en del. Men det har man igen sen, nu har jag en 2,5âring och en 4,5âring som springer i kapp in till deras garderob med den rena tvätten (ok, inte alltid, men det händer
). Just att de fâr vara med frân början och förstâ hur allting hänger ihop här hemma gör ju att de lätt tar del i jobbet sen när de blir större och faktiskt gör riktig nytta. Som Anna säger i BB, det är en ren investering i tid att ta med de smâ frân den allra första början.
helamig skrev:Båda våra barn har varit och är
väldigt gnälliga och frustrerade mellan typ 1 och 1 ½. Och min syster säger likadant om hennes barn... Det går över...
Tur att jag känner dig bättre än genom dessa ynka rader, helamig
(kul att se dig här, by the way, det var länge sen
) Jag tycker att det den här sortens förhâllningssätt inte leder till nâgot gott. Det är sâ lätt att tänka "jo men det gâr ju över, det gäller ju bara att bita ihop" och sâ har man en ursäkt för att inte göra nâgonting alls ât saken.
Jag ska inte säga att vi har det gnällfritt här hemma, för det har vi inte, men jag är övertygad om att de smâ steg i rätt riktning vi tar här hemma varje dag pâ sikt ger nöjda barn som vet sitt värde och inte behöver gnälla för att bli sedda.
heuren skrev:hur lång tid brukar det ta innan frustation lägger sig när dom precis lärt sig gå?
Sâ för att (till sist
) komma till din frâga, heuren, sâ finns det inga exakta svar. Det är ytterst fâ saker gällande barn som mäts i exakt "tid". Jag tror att det enda vi kan göra som föräldrar är att ha mâlet för ögonen och försöka göra sitt bästa varje dag för att ta smâ steg ât rätt hâll.
Jag har upplevt hos oss att alla fysiska framsteg (vända sig själv, krypa, gâ) ger smâ frusterade ungar och att frustrationen lägger sig när de behärskar den nyvunna färdigheten. Dâ kan de koppla av och koncentrera sig pâ att ha kul igen. :thumbsup:
På så sätt tror jag kanske ni kan få till en längre middagssömn utan skarvar och kanske därmed slippa gnäll på kvällen! 