Plötsligt kommer en liten tös tultande fram mot mig, jag skulle tippa hennes ålder till 1,5 år, så där. Hennes blick var fästad på något i kundvagnen. Vad var det? Jo, en färgglad etikett, svart med läckert röda bokstäver dinglade den från nätpåsen med silverlöken i.
Mamman och mormor - att döma av likheten i utseendet - stod en bit bort och åsåg det hela och våra blickar möttes i leenden.
Jag låtsades upptagen med mina varor, samtidigt som den lilla flickan närmade sig med öppen mun och nyfiket klotrunda ögon. Så lyfte hon sin lilla hand och pekade mot etiketten. Hon såg mycket koncentrerad ut. Jag ville inte störa henne i detta, så jag sa ingenting, bara smusslade försiktigt ner min hand och lyckades riva loss etiketten och höll fram den genom kundvagnens gallernät och viskade: Varsågod!
Hon tog emot etiketten, tittade upp på mig och log förnöjsamt och jag viskade: Tack! Så stod hon kvar alldeles stilla medans hon studerade den intressanta etiketten framlänges och baklänges. Så såg hon åt mammas håll, höll upp handen, som ville hon visa sitt nyförvärv och så tultade hon iväg till tryggheten.
Och jag tänkte på hur viktigt det är att små barn får sin tid och på hur lite som egentligen krävs av oss vuxna för att ge dem det. Och jag kände vilken glädje det är att få vara med om.
Och en tacksamhetens tanke sänder jag till den kloka mamman och mormodern, som inte ingrep eller avbröt.
Jag sökte en Bibel och fann Barnaboken.