Säger emot

[Myra]

Hej.

Vår lilla kille har börjat med "ovanan" att säga emot oss. Tips hur man bemöter det? Det är så otrevligt bemötande från honom. Han låter verkligen "uppkäftig" som man kallar det.

Ett exempel:
-"Vifta inte med den där vassa kniven, du kan göra illa dig"
-"Nää det vill jag inte" (lägga undan kniven alltså)
-"Jo lägg undan kniven nu."
-"Nää" (med ett leende på läpparna)
-"Lägg undan kniven nu annars får du gå in på ditt rum en stund för att du inte lyssnar"
-"Då får du gå in på DITT rum" eller "Då springer jag ut på en gång HA HA"
och så slutar det med att han får gå in på sitt rum och SKRIKER, SKRIKER. Gör vi helt helt fel eller?

Så där håller han på och han låter verkligen "uppkäftig" som man kallar det.

Han kan till o med fråga oss tex "Vad är klockan?" -Den är halv tre. "Nää det är den inte alls det". Kanske ett fånigt exempel men belyser ändå hur han håller på.

/Myra

[annawahlgren]

Hur gammalt är barnet

Låt dig inte provoceras så där enkelt Han laborerar med sin "makt" att ifrågasätta din inre Vän av Ordning (se "Gå i pakt med barnet! - tråden) och det ska verkligen inte vara så tacksamt som du gör det

Kniven tar man ifrån barnet och säger "Tack, tack!" Och låtsas som om det regnar. (Du kan behöva läsa på "Jag vill - jag vill inte" i Barnaboken, om det nu är trotsåldern det handlar om, för i så fall driver han "kniven" vidare.)

Förvisning är alldeles för starkt krut för en sådan liten oförarglig situation.

"Vad är klockan?" - när du misstänker att han letar käfta-emot-marknad - kan besvaras med en motfråga. "Har ingen aning. Vad tror du "

[annawahlgren]

PS Och inte minst viktigt: ta barnet i bruk. Hans verkliga, positiva, konstruktiva "makt" - social delaktighet, "de andra klarar sig sämre utan mig" - är vad som ska odlas

[Myra]

Han är 3 år och 7 månader.
/Myra

[Myra]

OK vi måste läsa det där kapitlet ännu en gång alltså Att det ska vara så svårt att man inte lär sig Det som ger lite extra "krydda" till dessa situationer är att han tar till sina röstresurser ordentligt när han protesterar.

Förvisning är alldeles för starkt krut för en sådan liten oförarglig situation.
"

Det var nyttigt för oss att höra för nu när han är i den här trotsperioden igen så är det tyvärr lätt att ta till det för ofta [-X men när man blir "provocerad" för 10:e gången under en förmiddag så känns det som att "nu får det vara nog".

/Myra

[annawahlgren]

Tänk inte "nu får det vara nog". Tänk: "Jaha... nu har vi en utmaning på gång här. Hur ska jag lösa den som smartast "

Du kan alltid vinna lite tankerespit, innan tungan slipprar iväg, genom att säga ett lagom förvånat/förvirrat/noterande OJ DÅ Först.

Gapas och skriks det, säger man lugnt (när han drar efter andan): "Älskling, jag hör inte. Prata vanligt, är du snäll." Fortsätter han gapa och skrika så "hör" du verkligen inte. Påminn ett par gånger om du ids. Ge honom tid att själv komma på att du faktiskt bara hör om han pratar som folk.

[Myra]

Nu är jag här igen med funderingar kring detta ämne men mer riktat mot mig själv....vi jobbar på enl tips härifrån och i trotskapitlet i BB men suck...

Hur hur ska man få tålamodet själv? Jag blir så besviken på mig själv när jag "exploderar" och blir skitf-bannad. Jag säger saker till honom som jag absolut inte vill säga och ångrar mig otroligt efteråt. Känner mig riktigt riktigt ledsen när jag reagerar på det här viset. Jag känner inte igen mig själv i det beteendet och vill absolut få bort det och inte vara så lättirriterad? Hjälp jag vill ha tips/råd.

Jag funderar ofta på min egen uppväxt då jag aldrig någonsin kommer ihåg att mina föräldrar höjt rösten åt mig (och jag blir otroligt "rädd" om ngn gör det än idag) men varför höjer jag rösten åt mitt barn Jag har alltid varit så imponerad över att vi aldrig skrikit/bråkat under min uppväxt. Men kanske därför det kommer nu istället?

/Myra

[KriMi]

Hej Myra!
Känner tyvärr igen mig ganska exakt i din beskrivning! Tålamodet tryter, rösten höjs... Det är hemskt och som Anna skriver oförsvarligt! Det tycker vi ju själva eller hur!? Jag brottas själv med detta stora problem, men vinner fler och fler ronder! Tack vare AW! Jag kan bara ge rådet: sänk kraven på dig själv! Ännu mer! Och därmed på barnet! Förutom när det gäller den sociala delaktigheten, använd dig av honom! Var hjälplös och tacka sedan!

Och gå i pakt med honom! Ett exempel : Ikväll ville vår dotter (snart 4) inte borsta tänderna.Jag kände trycket öka... men andades lugnt några gånger och satte mig sedan hjälplöst ner och sa: Men den här tokiga tandborsten vill ju borsta på dig nu! Hur ska vi göra då?????????????????? Ja jag vet inte....Vår dotter visste först inte heller sa hon var tyst med stängd mun. Efter någon minut började jag ställa frågor via tandborsten. "Den" sa:
- Var är tänderna? Och så frågade jag: Här? (och petade henne lite i håret)Hon pekade dåpå munnen,men höll för den. "Tandborsten" sa då:
- Men hur ska jag komma in här då????
Ung-skruttan svarade då (mellan fingrarna):
-Du får köpa biljett. 50 kostar den!
OK! "Tandborsten" fick leta fram pengar och sedan var det fritt fram! Inom 10 minuter från första vägran, så sov ungen!

För något år sedan, innan jag ifrågasatte mitt beteende och hittade detta forum, hade detta scenario sett mycket annorlunda ut! Trots att jag haft Barnaboken sedan hon föddes! Så du är ju en bra bit på väg genom att ifrågasätta och vilja sätt stopp för det du gör!

Vi gjorde också vissa omprioriteringar i vårat liv, som familj. Så att allting harmoniserade bättre med "vår innersta övertygelse" som Anna skriver. Bl.a. jobbade jag heltid och han var hemma på heltid istället med barnen. Vi har snålat med föräldradagar osv för att få vara hemma med dem, länge.

En tråd som jag hittade nyligen som jag kände blev ytterligare ett stöd för mig, var en som heter Hjälp misshandel och finns ett par sidor ner i detta forum (är så kass på att länka!). Hoppas du hittar den! Ta hand om er!

[Myra]

Hej och tack för tipset om Hjälp-misshandel KriMi (även om rubriken skrämde mig lite). Mycket bra läsning för mig just ikväll då allt bara rann över för mig.

/Myra