Jag och maken pratade länge igår och utarbetade strategier om hur vi skulle gå vidare med situationen med lillens sömn, och jag tror det samtalet i sig gjorde mig lugnare idag. Dessutom hade jag en bättre teknik med buffningen efter att jag och maken jämfört hur vi gör (min metod ledde bara till snurrande under senaste dagarna). Fick gå in och solfjädra en extra gång (kort) idag, men efter det dröjde det bara ett par minuter innan han faktiskt lyssnade på ramsan efter att jag gått ut igen, trots att han hade både skrikit och gråtit dessförinnan. Någon minut efter det verkade han sova!
Innan händelsen i förra veckan med mannen i skyliften (se tidigare inlägg) lyssnade han ju på ramsan (det fungerade ju rätt bra precis innan, alltsedan kurningen), så jag tyckte att det var så ledsamt att han inte längre lyssnade på den. Förmodligen var det min attityd idag som gjorde skillnaden, det inser jag ju. Vaknar han inatt hoppas jag ramsan fungerar fortfarande/igen! Jag har i alla fall gott hopp!
Härlig läsning =D> Det gäller att, på allvar och i sitt hjärta, ta till sig kuren och göra den till sin egen. Då litar också små jordnötter på vad mamma och pappa säger och gör 