hej smulgubbe!
Javisst är det konstigt att man ibland går emot sin magkänsla. Händer mig också och efteråt mår jag lite illa. Hör hur det är det där lite stränga, respektlösa sättet att uppfostra från förr som talar i mig. Att jag som förälder minsann måste få barnet att inse... Minsann måste sätta gränser... Minsann måste ju få en femåring att inse att det inte är farligt att sitta i bilen när mamma tankar. Att han ju faktiskt kan se mig hela tiden. Att han bara försöker styra... Vilket larv, det är väl inte farligt heller... Nä nu måste du sätta gränser här för vad som är rimligt mamman, han kan inte få bestämma så här.
Det är en hel del riktigt dåliga värderingar som fanns när jag var barn som kan komma upp, fast jag kanske utför dem lite annorlunda än vad jag själv utsattes för. Det är som att de där stränga tanterna och gubbarna från barndomen sitter i mig och talar om för mig hur jag ska vara som mamma, på samma sätt som de talade om för mig vad som minsann var verkligt och inte när jag var barn. "Inte är det där farligt inte, pjåska dig inte nu, krokidiiiltårar minsann!"
Det där illamåendet som kan komma efter en situation tror jag på. Den magkänslan är bra att lyssna noga på. Den säger något viktigt. Och om man sedan läser lite BB och här så får man också idéer om vägar ut, som inte skapar illamående alls utan glädje i att ha kunnat leda sin lille parvel!
Man dömer också sig själv så snabbt som förälder tycker jag. Och förutsätter (trots att man läst BB!) att utveckling är som en linjär uppåtlutande kurva hos ens barn. Är den inte det har man som förälder gjort något fel. Och så signalerar man säkert till barnet att man mår illa, och då tror barnet att det är något mycket felaktigt de gör eftersom mamma mår illa... och då mår mamma ännu sämre... Fniss. Gäller att sätta P för detta!
Barnen har rätt att regrediera och det är bara att finnas med i de perioderna också. Full stop.
Jo, visst är det en hel del situationer som man inte kan styra över heller. Jag tror att man bäst gör som du - förbereder - och under hela tiden visar att det är HELT OK att inte vilja separeras från föräldrarna i perioder när man inte vill det. Barnet har rätt till att känna så. De vuxna som är i barnets närhet har ansvar att hjälpa barnet med detta. Inte genom att säga att allt är OK, för det är det ju inte. Utan lyssna och därefter föreslå utvägar. Kanske du kan göra så här... känns det bättre om vi...
Jag tror man stärker ens barn också inför jobbiga situationer genom att det får veta att de är OK också när de längtar efter föräldrarna, och att vuxna runt omkring bör ta det på allvar. I bästa fall kan då barnet, när det står där och längtar, tänka att den vuxne bredvid som inte stöttar faktiskt är dum.
Det är ofta så lite av bekräftelse som behövs för att livet ska bli lättare att leva! Jag ser det på sonen när jag träffar rätt. Hans ansiktsuttryck när jag säger "jag ser att du..." när jag gissat rätt. Då liksom förlöses han, också om han varit vansinnigt arg på mig. Särskilt om jag stoppar där och inte direkt fortsätter med ett .."men nu är det så att vi måste....". Det kan räcka med att fråga hur barnet känner, visa vad man gissar, föreslå vad det kan vara. Och sen fortsätter man i den riktning som man måste - klä på sig för att gå ut, plocka ihop sakerna för att avsluta leken... eller annat.
Läsning av dina inlägg här fick mig faktiskt att blir lite lite bättre morsa idag. Jag gav tusan i att pusha honom med kläderna, att ta på sig allting själv. Han behöver ompyssel nu, visar det så ofta medan jag satt klädpåtagning som krav för att vi ska gå ut. I bakhuvudet "En femåring borde kunna.... Vad är jag för en förälder som inte kunnat lära honom det..." Idag tänkte jag att nu struntar jag i pushning. "Hur vill du ha det? Ska du eller jag klä på?" Sonen förvånad. Som han tänkte "Va - ska vi inte ha kampen om kläderna?" Log med hela ansiktet. "JAG tar skorna och DU tar mössan." Vad lätt och kul det blev helt plötsligt!
En annan period ska jag pusha, locka och göra show med kläderna igen...
.
Vilmer 
men det är ocksà skönt att skriva av sig, ofta när man skriver blir tankarna klarare och man ser saken pà ett annat sätt.