Hej å tack för fina svar! ( som vanligt
)
Tycker det låter väldigt förnuftigt det där med maten och "attityden"- den är precis som ni alltid påpekar såååå mycket viktigare än man tror så den får man fila på! Jag har nog varit lite försiktig med "riktiga maten"- liksom tänkt att "han ska bara smaka" osv.. min sambo är tuffare och matar på stora portioner utan att oroa sig så jag får lära av honom... En sak som jag funderat på nu när han får riktig mat är detta med vätska. För om han äter mindre ersättning så får han ju också i sig mindre vätska. Jag har nu börjat introducera vatten till maten. Vet inte om man ska det men jag ger honom uppkokt vatten direkt från en vanlig flaska som han brukar få mat i och han gapar genast glatt när han får syn på den kända gamla kamraten mitt bland skedar och tallrikar
Nu i helgen hade vi fest för Liam och då var vi i Sverige och bodde hos kompisar och det blev lite si och så med rutinerna såklart men jag tycker att det fungerade vääääldigt bra ändå- speciellt sovande var inget problem och det var ju kul! Av de bebisar som var på plats var Liam den som sov mest och var lättast att lägga och det kändes otroligt bra med tanke på hur vi hade det för bara två månader sedan lite drygt! Däremot var det väldigt svårt att sitta och mata med sked och grejer på festen för Liams huvud gick runt runt och han var inte nåt intresserad av mat alls utan ville bara kolla på alla människor som sprang omkring överallt ( förståeligt..). Så det blev ganska mycket ersättning på flaska istället för den var enklare att få ner när han började bli riktigt hungrig plus att han kunde slappna av bättre när han låg i min famn än satt i en stol såklart... Men nu är vi hemma igen och jag ska göra ett försök att bygga på portionerna med fast mat och se vad det kan göra med våra nätter! Några gånger har jag fått ge honom mat länge innan fyra också ( redan vid både två och halv tre..) beroende på hur dagen sett ut. Men det positiva är att han aldrig ber om mat mer än EN gång. Inatt åt han inte ens så stor portion och på morgonen var han inte utsvulten heller utan ville gärna vänta sina vanliga 45 min- 1h innan han åt frukost- det bådar gott!
En helt annan sak som inte alls hör hit men jag har ingen annanstans att "skälla" av mig
Efter att vi blev föräldrar och det krånglade så himla mycket för oss har jag känt det som att det byggts upp ett gigantiskt avgrundsavstånd mellan oss och våra andra vänner som också har barn. Man trodde liksom att det skulle bli tvärtom men tyvärr känner jag mig lite "sviken" av dem eller hur man ska uttrycka det. Jag antar att ni "här inne" förstår att när det krånglar med mat och sömn med den lilla bebisen och man sliter dygnet runt och håller på att bli galen och ingen kan hjälpa en och ingen kan förstå då känner man sig väldigt ensam... Jag vände mig ju till "helsestasjonen" ( BVC i Norge) flera gånger både på telefon och genom personligt uppmöte för jag tyckte inte att det var normalt att man skulle ha det så jobbigt som vi. Men allt man fick var det här kolikpapperet där det typ stod att vissa barn bara var såna och skrek sådär mycket och att allt man kunde göra var härda ut. Man skulle föreställa sig att det inte var nåt fel på barnet och att det inte hade ont eller nåt utan bara skrek för då skulle man själv må bättre och inte föra över nån oro på barnet (??!!) Jaha??!! För det första- VEM klarar det? Och för det andra- är det en LÖSNING på problemet? Jag fick rådet att gå hem och försöka sova i skift med min sambo och vänta tills ungen blev en 3-4-5 mån sådär för då skulle det bli bättre... Men redan efter en månad utan sömn är man ju på bristningsgränsen och det är ganska otroligt att så många föräldrar lämnas åt sitt öde med sin stackars lilla bebis som inte alls har det bra den heller... Iallafall, när jag säger det idag, till mina vänner att det var så jag upplevde det och att "Barnaboken" och Anna Wahlgrens forum blev räddningen för oss så blir jag typ lynchad. För BVC är visst jättebra och kompetenta och det verkar ju vääääldigt konstigt att de skulle ha fel ang vissa saker och den där Anna Wahlgren hatar ju "alla" så om man läser hennes böcker måste man vara en total idiot. Dessutom blir man stämplad som en krånglig förälder som måste använda "metoder" för att få det att funka med sitt barn. Jag orkar typ inte ens prata med mina vänner längre för jag känner att jag blir helt illamående av deras självgodhet där de sitter och har haft helt normala och okomlicerade förlossningar och deras bebisar har sovit flera timmar i sträck ända sen födseln och ätit sina flaskor var tredje timma osv osv... De har ingen aning om hur det är när det inte fungerar och man gör allt men inget blir bättre och sen i tillägg blir baksnackad som en person som inte ens kan ta hand om sitt eget barn! Det är väldigt, väldigt ledsamt... Eftersom jag själv har gått igenom allt detta kommer jag verkligen att vara ödmjuk mot andra som har problem. En av mina kompisar sa till mig att det är ju vissa barn som bara är sådär att de skriker hela tiden- inget konstigt med det! Det var hennes brorsa och hans barn osv. Det blir bättre när de blir äldre. Fast varför ska man acceptera det? Jag håller med Anna. Varför ska man bara acceptera att det ska göra skitont och vara ett helvete att föda barn? Varför ska man som småbarnsförälder bara härda ut när ungarna inte sover på nätterna? Bättre att ta saken i egna händer och göra nåt åt det då! Men folk som själva inte haft problem och personalen på BVC förstår inte det. De gör det legitimt att ha ont, att inte sova osv... På vår fest hade jag satt ihop ett fotoalbum med bilder på Liam och lagt in en text av Anna som jag hittade här på forumet ( den som avslutar Barnaboken). Jag tycker att den är fin och träffande och säger så mycket. Där skrev jag också några ord om uttrycket "barnaboksbarn" och vad det innebär och lät det såklart stå Anna Wahlgren under texten som jag lagt in. Efteråt så var det en av mina väninnor som sa: "Alltså inte för att starta nån himla diskussion om Anna Wahlgren här men är inte hon typ helt hatad överallt?! Jag tycker bara man ser massa negativt om henne på nätet jämt!". Då sa jag att jag tycker det verkar som att det mest är folk som inte läst hennes böcker och inte haft problem med sina barn som skriver de där hatinläggen. "Ja jag orkar inte ens diskutera den där människan som sagt men det verkar ju bättre att bara göra som man tycker själv istället för att lyssna på nån som inte verkar veta vad hon håller på med!" fick jag till svar. Jag kände att jag blev jättearg inombords och att hon hellre borde ha hållit käften om hon nu inte ville ha nån diskussion men detta är kärnan i det som skapar avgrunden mellan mig och andra vänner med barn. Jag tycker att jag har lyckats hitta en del förklaringar på vad som gick snett med Liam när han föddes men jag känner att man inte får ha det för man ska gå omkring och låtsas som att man bara hade ett jobbigt barn... Det är så enormt frustrerande! Och ja, visst har Liam blivit äldre och då blir det lättare för de flesta barn men både jag och min sambo har ju jobbat jätteårt med massa saker här hemma och vi har inte alls kunnat "följa" vår bebis. Vi har verkligen fått gå in och tala om när det ska ätas och när det ska sovas. Men nu efteråt ska vi inte få känna oss stolta över det- nu ska vi liksom dra en lättnadens suck för att han blivit äldre och att de värsta problemen är över...
Jaja, onödigt att slösa energi på sånt där grubbleri men när jag har läst olika inlägg på det här forumet får jag intrycket av att många som söker sig hit har känt sig ensamma och övergivna och dåliga och att alla andra som har barn som sover orkar göra massa saker och verkar ha så mysigt och kul medan man själv har självmordstankar för att det är så jobbigt. Det är löjligt att vissa personer låter sig provoceras så enormt mycket av att många använder Annas filosofi även om det cirkulerar massa skit om henne där ute. Idag pratade de om förlossningsdepression på tv och då kände jag att just "förlossningsdepression" är ett väldigt allvarligt sjukdomstillstånd som absolut INTE ska förväxlas med att man känner sig ledsen och uppgiven över att man haft en tuff förlossning och kommer hem med ett barn som krånglar och amning som inte funkar osv osv. Vi hade det extremt jobbigt de första månaderna och jag grät floder när jag var inlagd med infektion i mitt snitt men jag hade INTE förlossningsdepression för det! Man har inte " depression" bara för att man har ett "kolikbarn" heller. Jag kände igen mig jättemycket i berättelsen som kvinnan på tv målade upp. Hur hon inte sov någonting, hur det krånglade med amningen, hur barnet var krävande, hur ingen förstod och ingen hjälpte till. Hur hon till slut kände att hon bara ville lägga ifrån sig barnet och gå därifrån. Jag skulle vilja säga att det är en helt normal reaktion. Inte hjälper det att hitta på att mamman fått "förlossningsdepression" för det. Herregud- hjälp människan att få ordning på mat och sömn ( typ sluta amma om det nu krånglar så himla mycket!!) istället. Jag håller med Anna igen. Vi människor är såååå kapabla. Vi har så mycket kraft och ork och vilja och lust inom oss, vi måste bara våga lita på oss själva så fixar vi det mesta! Det var en av aha- upplevelserna med att börja läsa Barnaboken. Att jag började tänka att det var inte JAG som hade ett problem, det var inte jag som var ledsen eller deprimerad eller inte orkade, som var en dålig mamma eller någonting. Mitt barn däremot behövde lite hjälp på traven att leva i den här världen och om han bara fick det så skulle ju min tillvaro bli bättre också. Det borde inte vara legitimt att lida bara för att man blivit förälder. Klart att det kan kännas jobbigt både fysiskt och psykiskt men man vet nog själv vart gränsen går egentligen...
Jah... det var bara lite funderingar! Det finns mycket att jobba med inom den allmänna sjukvården när det kommer till gravida, födande och småbarnsföräldrar och spädbarn tycker jag!
Jag är inte en sân där schemamänniska med en planering som hâller pâ minuten, men jag har mina "stolpar" som inte gâr att rucka pâ. Att som du ha fasta mâltider är ju grunden i vilket schema som helst. Och sâ sover killen typ 45 + 1,5 + 45, det lâter ju inte sâ lângt ifrân en drömtillvaro för vem som helst. 
Jag är så glad att jag har hittat hit, jag är övertygad om att vi inte hade haft en så nöjd och glad liten tjej annars och det hade nog inte varit aktuellt med fler barn i framtiden utan Barnaboken. I den här tråden finns det fler som inte har det som alla andra.