Hur avsluta förvisning?

[Rosine]

Det händer ibland att vi måste förvisa vår son (3,5 år) när han beter sig på fel sätt. Men han är genast vid dörren och vill ut igen. Jag har läst olika trådar angående förvisning och stött på ett inlägg i följande tråd:
http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=14535
Där skriver Ewa följande:

Vill hon då bara springa ut direkt, så skulle jag ställa mig som portvakt för dörren en stund tills hon faktiskt har lugnat sig - för det är först då hon kan ta till sig vad du försöker säga. Du behöver inte ta i HENNE för det. Du håller igen DÖRREN. Så något hårdhänt agerande behövs och ska förstås inte alls användas.

Jag är inte säker hur jag ska förstå sista meningen. Tror ni att det är ok att hålla igen dörren utifrån, och hur länge då? Jag kan inte tro att sonen ska lugna ner sig när jag håller igen dörren och han kämpar på andra sidan. Hittills har vi hållit dörren stängd utifrån i 10 till 20 sekunder och sedan öppnat igen och frågat honom om han ska sluta t.ex. slå lillasystern. När han svarar ”ja” lugn, så får han komma ut. Om han skriker, får han stanna inne. Känns detta rätt?
Eller menar Ewa att hålla igen dörren inifrån??

[miniz]

Hej.
Man kan stà bàde innanför och utanför. Försök gà in och hàll för dörren sà ser han att det inte är nàgon idé att kämpa.

[Alma]

Vi har också haft en och annan knepighet med detta. Vi har dessutom ingen dörr utan ett draperi.

Men det är inte det som försvårar förstås. Det är att det är svårt att avgöra när budskapet har gått fram och när det glada kan börja igen. Det är ibland lite simmiga gränser.

Men du menar att han springer ut medan han fortfarande är i stånd att fortsätta med det beteende som du avvisade honom för? Eller är avvisningen så starkt upplevd att det är den som han vill komma ur?

Med sonen brukar jag anstränga mig för att hålla orsaken till avvisningen i minnet. När man avvisar kan det ju uppstå nya beteenden som inte heller är bra, men de gör han ju för att han inte vill bli avvisad, som en protest och för att det är obehagligt, och det är ju OK. Om den första handlingen som skulle stoppas är bruten, för oss ofta matkastning eller liknande, då är det en ny situation. Och då kan vår son få skrika och komma ut. Men inte om han återgår till kastningen.

Som sagt, det är inte så lätt det här. Vad är det som ni oftast avvisar för? Om du låter honom springa ut och välkomnar honom glatt igen som om det gått en kvart, vad händer då?

[Rosine]

Tack för era svar, Miniz och Alma.

Alma skriver:
Det är att det är svårt att avgöra när budskapet har gått fram och när det glada kan börja igen.

Precis så upplever jag det.

Men du menar att han springer ut medan han fortfarande är i stånd att fortsätta med det beteende som du avvisade honom för? Eller är avvisningen så starkt upplevd att det är den som han vill komma ur?

Både och, skulle jag vilja säga. Uppenbarligen vill han komma ur förvisningen snabbt och oftast säger han utan att bli tillfrågad att han ska slut med det och det. Jag uppmanar honom sedan att krama lillasystern (tyvärr är otrevligt beteende mot henne oftast orsaken till förvisningen) vilket han gör (om inte hon vägrar att bli kramat av honom då). Men samma beteende kan uppstå två minuter senare. Och kan man då säga att budskapet nått fram? Ibland känns det som om han ”bara” använder en strategi för att komma ur snabbt.

[Alma]

Tack för era svar, Miniz och Alma.

Alma skriver:
Det är att det är svårt att avgöra när budskapet har gått fram och när det glada kan börja igen.

Precis så upplever jag det.

Jag har för närvarande denna strategi: Jag bestämmer när det glada börjar. Dvs när jag välkomnar börjar det glada. Och det är märkligt hur mycket man styr, det fungerar faktiskt (för närvarande).

Men du menar att han springer ut medan han fortfarande är i stånd att fortsätta med det beteende som du avvisade honom för? Eller är avvisningen så starkt upplevd att det är den som han vill komma ur?

Både och, skulle jag vilja säga. Uppenbarligen vill han komma ur förvisningen snabbt och oftast säger han utan att bli tillfrågad att han ska slut med det och det. Jag uppmanar honom sedan att krama lillasystern (tyvärr är otrevligt beteende mot henne oftast orsaken till förvisningen) vilket han gör (om inte hon vägrar att bli kramat av honom då). Men samma beteende kan uppstå två minuter senare. Och kan man då säga att budskapet nått fram? Ibland känns det som om han ”bara” använder en strategi för att komma ur snabbt.

Vi får rådfråga dem som har flera barn här!

Jag tänker att det säkert inte är ett nytt avvisningssätt som kan råda bot, utan annat som har med hans syskonrelation att göra och ditt ledarskap i detta.
Jag antar att du läst syskonkapitlet i barnaboken? Om jag hade flera barn hade jag läst det och tills vidare nöjt mig med lite halvdana avvisningar, kryddade med mer kompisskap när han kom ut och sagt förlåt till systern.

Min son har några nära kompisar som han har en syskonlik relation till, och som jag har en stark kärlek till. Man får visa mycket stöd till den som beter sig dumt också, märker jag (det är min son). Dumma beteenden mot dem handlar ofta om att han haft svårt att hitta sin roll i lekar, att han hamnat i något underläge, eller att de och jag haft gott samarbete en stund där han varit utanför.

Det är för mig med avvisningar som med skilsmässor. Finns inga som känns helt lyckliga och bra. Så sällan jag egentligen upplever att sonen inte fattar att han gjort fel, särskilt inte eftersom det ofta handlar om upprepade beteenden. Blir mer som en gränssättning av vad jag och maken klarar för tillfället. En stark, glad dag brukar oacceptabla handlingar inte förekomma, och om de gör det kan vi ofta lösa det med mer finstämda ageranden från vår sida.

Jag lyssnar vidare på fler svar som du säkert får snart! berätta gärna vad du provar och hur det går.

[Rosine]

Vi har jobbat med detta länge och har haft olika faser. Jag märker också att det blir bättre om vi föräldrar orkar mer. Egentligen verkar detta vara nästan den ända stora trotsgrej (om det nu handlar om trots). Visst förkommer andra trotsfrågor, men dessa är i regel lätt och snabbt besvarade.
Det finns dock även fina moment. I morse, efter jag hade lyft lillasystern ur sängen, sprang hon genast till sin storebror och kramade honom, och han kramade tillbaka. Så höll de varandra länge och jag blev tårögd. Han söker faktiskt också ofta hennes närhet, ren fysiskt, men ibland blir han avvisad.

[Ewa]

Hej!

Om man direkt man kommer ut fortsätter nypa till lillasyster så är det ju uppenbart så att man undrar vad som händer EGENTLIGEN när man gör så (igen). Jag skulle nog vara väldigt tydlig. Första gången (för dagen): Oj då, så tokigt. Som om det var en olyckshändelse. Man får ju ABSOLUT inte göra illa någon. Och så gick det så tokigt. Nu får vi plåstra om/pussa/blåsa på lillasyster. Andra gången: förvisning. Oj då, men vet du - lillasystrar ska man vara rädd om. Får man absolut inte göra illa. Vill man tjonkas/nypas får man göra det på kudden/bollen.... HÄR, varsågod. HÄR kan man boxas! För allt man förmår. Boxa du en stund, så kommer du ut när du är klar. Fortsätter det när han kommer ut så: Oj då, du behövde visst boxas lite till, det får man göra HÄR. Lillasyster har man roligt med och är rädd om, men boxas kan man göra HÄR. Och så fortsätta så. Alltså, absolut inte sopa under mattan, för jag tycker man måste vara väldigt tydlig när de frågar, just när det gäller andra levande varelser. Man är rädd om varandra här i världen. Man får absolut inte göra illa. Men ibland har man ju lust att tjonkas, och då måste man ju få göra det. Och då få bli visad var det är ok att tjonka loss.

[Rosine]

Tack för raka ord, Ewa. Det känns bra att visa honom ett alternativ, inte bara hur man gör med systern utan även hur man kan avreagera sig. Fick tipsen tidigare, men inte i samband med förvisningen. Har provat detta tre gånger de senaste dagarna (har inte varit nödig oftare): HÄR kan du sparka mot Sakkosäken, HÄr kan du dra på filten, HÄR kan du kasta omkull hästen. Ska se hur det går vidare.

[Tetz]

Vilken bra tråd! Precis vad jag behövde läsa idag!

[Alma]

Sedan är det detta med upprepningar, som jag gärna skulle vilja ha era tankar om.

Man måste visa, om och om igen. Och sedan om igen. Det är bland det svåraste med att vara förälder tycker jag. Att man måste upprepa så många gånger.

Tydligen är det så att vi människor måste ha upprepningar för att läsa oss, eller för att acceptera. Barnet vet säkert redan från första gången vad vi anser om att kasta mat vid matbordet. Ändå måste det upprepas, vad vi anser om det, och att det gör att man inte kan sitta kvar där.

Svaret på vissa beteenden hos mitt barn blir lite trista: Så gör man inte. Med annat som att spotta och slå kan man säga var och hur man får göra det, men vissa beteenden har jag inget roligare svar på än att så gör man inte.

Och jag tror att sonen tycker jag är superdum som sedan ibland förklarar, för att jag tycker att denna upprepning "så gör man inte" är så oändligt trist. "Man kastar inte mat för det är obehagligt. Det är ett slöseri med mat."

Helt irrelevant för sonen som antagligen experimenterat med matkastningen. "Vaddå inte gör, JAG gör ju och jag VILL ju." "Vaddå obehagligt, det var ju jättekul och intressant!" "Slöseri? Du har ju massa mat kvar!"

Hur gör ni för att göra upprepningar lite mer intressanta? Om inte annat - för er själva?

[Rosine]

Hej Alma,
(mat)kastning har jag faktiskt aldrig besvarat med "Så gör man inte", utan bara lugnt uppmanat honom att plocka upp det han kastat. Om han inte gör det, så säger jag: "Ska du plocka upp själv eller ska jag ta din hand?" Och så blir det, det vet han numera. Har kastar sällan något och om han gör det, plockar han oftast upp själv. Jag argumenterar inte varför man inte kasta vissa saker. Man kastar helt enkelt inte förutom en boll. Det räcker att de vet att man inte gör så och detta lär de sig genom att bli tvungna att plocka upp. Att mat är något värdefullt har vi förskt lära sonen i andra sammanhang.
Det är mina tankar kring din fråga. Det finns säkert andra som har andra strategier.

[Alma]

Hej miniz och tack,
Ibland har man nästan besvarat själv bara genom att skriva ned frågan, och sedan kommer en bekräftelse och sen är det bra...

Jag kör också "så gör man inte", och det mesta blir bara dumt om man förklarar. Barnen vet ju. Ibland blir det en hel del "så gör man inte" här, och då beror det ofta på att vi missat sömn, delaktighet, utevistelse eller annat.

Det finns stunder när jag springer som en skållad råtta med "så gör man inte" som en skiva som hakat upp sig. Om det sker i offentliga miljöer, t ex i en affär när sonen vält en hel hylla med saker (roligast var gången med syltburkarna förstås), ser jag att folk reagerar på att jag inte blir upprörd. De förväntar sig att jag ska skälla ut sonen, och någon gång har det sagts mig också. Det händer i hemmamiljö att jag blir arg och skäller men inte skäller jag i offentligheten på min enmeters-son inte.

Men jag har märkt att ett oengagerat "så gör man inte och nu får du plocka" ofta är mycket bättre än de animerade "SÅ GÖR MAN INTE!". Så åtminstone här kan man variera lite...

[Alma]

Tack ROSINE menar jag förstås!