Att göra rätt val

[hannah]

Oj vad livet rusar just nu. Jag jobbar sen 1,5 vecka och på måndag är det heltid som gäller. Hittills har jag softat så mycket jag kunnat för att inte chocka någon i familjen.

Att börja jobba heltid när ens lilla är bara 7 månader finns det säkert delade meningar om. Jag skulle gärna höra vad en barnpsykolog eller annan med koll egentligen säger om separationer så tidigt.
För egen del är det en personlig katastrof (jag överlever) men vad barnen tycker lär jag väl aldrig få reda på. Jag lever på vetskapen om att jag kommer att vara hemma heltid igen från november i några månader och sen jobba halvtid en tid för att sen gå över till en permanent bekväm deltid som passar min mans deltid och barnens ork av dagis (dagmamma?). Men detta vet ju inte barnen. Men eftersom de nu får vara hela dagarna med sin älskade pappa som längtat ihjäl sig efter denna tiden, så bryr de sig nog inte om vad som händer om 9 månader.

Men tankarna snurrar. Kring hur onaturligt det känns att träffa barnen så lite som man gör när man jobbar heltid. Att tiden går så fort och att man liksom inte får en andra chans på denna småbarnsperiod. Att jag antingen måste stå för vårt val av livsstil (storstad, krävande jobb, hus) när jag lipar inför tanken på dagis, eller byta livstil som möjliggör ännu mer tid hemma. Vi vill att denna livstilen ska funka, fasen vad vi vill det. Det är här vi har alla våra vänner och familj, här har vi möjlighet att göra allt vi älskar att göra på vår fritid, här har vi möjlighet att jobba med det vi brinner för, så vi rannsakar oss själva kontinuerligt: Vad kan vi prioritera bort för att inte ekorrhjulet ska sluka oss?

Det är skitsvårt. Jag tror vi börjar hitta en balans, men det kommer hela tiden nya utmaningar. Den största utmaningen är i alla fall att stanna upp, tänka ut hur VI vill ha det och vara herre över våra val så långt det går. Svårt när det finns så starka normer kring barn och livsstil.

När jag nu börjat jobba denna omgången har jag fått nya insikter: Kvalitetstid är skit.
Hit med gråtiden då vi bara lever vardagen tillsammans! Det är där det magiska händer, det är då jag ser barnens underbaraste säregenheter. Ok, jag saknar inte matlagningen, planeringen av mat och själva helhetskollen, det ska jag ärligt säga. Men eftersom det är mitt i det tråkiga det roliga händer så vill jag ha det! Fan va jag saknar att se lillen på golvet, uppgiven eftersom det aldrig verkar serveras någon mat på detta stället (jag kanske är 15 min sen med maten) gråta krokodiltårar och gömma ansiktet i händerna. SÅ dramatsikt. Och toktjejen som försöker smyga ut ur köket med hela klasen bananer (efter att ha fått nej till en tredje banan det mellanmålet) och när hon blir påkommen med ett hrm från mig, drar allt vad hon orkar ut i vardagsrummet. Bananer som flyger och 2 åring som panikskrattar. det får man när man umgås mycket.

När man umgås lite, som jag kommer att göra nu. Då får man 1.5-2 timmar på kvällen där jag helst vill ha dem innanför min tröja och bara lukta på dem tills de ska sova. Det kommer jag inte att göra. Men jag kommer vilja vara nära dem så mycket att jag inte kommer att få njuta av att bara vara bredvid eller, i rummet bredvid och höra dem sjunga. Fan för kvalitetstid.

Låter jag som att jag tycker synd om mig själv? Ha, jag TYCKER synd om mig själv och lipar varje kväll jag går in och tittar till dem när de somnat. Men jag måste skärpa mig, för det är ju vi som valt att göra som vi gör. Passar det inte så kan vi byta. Fast, jag kan ju inte byta man, eller vill inte i alla fall. Och när det gäller förhandling om föräldrarledigheten är han oresonlig. Hans behov av sina barn är inte underordnad min, och barnens behov av att vara hemma med en vårdnadshavare som älskar dem är inte könsbunden.

Egentligen, JÄKLAR va bra vi har det! Va bra JAG har det. Som kan åka och jobba för att dra in cashen och njuta av att mina barn är omhändertagna av den bästa. Och som har fått så mycket tid som genomgående har varit så fantastisk att det nu känns overkligt. Jag behöver inte sitta på jobbet och säga att det är skönt att börja jobba igen för att det är så jobbigt att vara hemma med barnen.

Innan vi fick barn oroade vi oss för det vi hörde alla vänner prata om. EGENTIDEN. Oj, oj oj, vad jobbigatt det skulle bli att bara kunna vara själv ett par gånger i veckan. Varför sa ingen att det jobbigaste med att få barn var att tiden MED dem inte räcker till.

Nä. Vi är lurade va?

[plutteli]

Är det något som är överskattat så är det den så kallade egentiden. Jag tycker generellt att den kommer av sig självt, problemet är väll att många bara räknar det som egentid om man lämnar hemmet utan barn och partner. Att det är jobbigt att lämna barnen förstår jag men vilken lyx för era små att ha TVÅ super engagerade föräldrar som inget hellre vill än spendera tid med dem. Tänk om alla barn var så lyckligt lottade! Ska man se till vad forskningen säger om det hela så är det ingen fara om en anknytningsperson försvinner kortare stunder (dock helst inte mer än lika många nätter som barnets ålder. Dvs max en natt för barn upp till två år, två nätter är kan upp till tre osv.) Anknytningen skadas först om alla primära anknytningspersonerna försvinner samtidigt och under en längre tidsintervall. Värt att minnas dock är att anknytningen alltid kan bättras på igen!

Vad gäller förskola/dagmamma, välj med omsorg och höga krav så går det bra. Var inte rädd för att ställa krav på personalen och byta förskola om de inte kan leva upp till dem! Ska vi kunna ha bra förskolor för våra små duger det inte med annat än att vi föräldrar kräver det bästa. Min etta började på en kanonbra förskola när hon var ett, först korta dagar och sen heltid, hon har älskat det från första stund! Ta det lugnt så kommer det gå bra, planen om korta dagar tror jag på.

Lycka till, jag tror det kommer gå bra för era små!

[Alma]

Wow vad bra du skriver hannah! Njutning att läsa.

Jag kan inte råda dig, annat än att berätta att jag läst mycket om anknytning och forskning därom - svensk, dansk, norsk, brittisk och lite till. Varit på två konferenser om anknytning. Man blir inte särskilt mycket klokare av det. Läs Mommo och kampen ion tiden istället... om du inte gjort det redan.

Du är ju redan klok. Kavlitetstid är skit. Gråtid, kvantitetstid med bananer som flyger är bättre. Egentid kanske är viktigt för några, många som får barn tidigt i sin relation eller i sina liv anser det. För mig har behovet av detta varit noll. Egentid för hela familjen eller bara med barnet med lugn och oplanerad tid har varit starka behovet.

Det ÄR synd om dig. Och japp - vi är lurade. Och du kommer klara det utan att lura dig själv.

[Sarisparis]

Ja, dina rader gâr verkligen rakt in i hjärtat pâ en, hannah.

Klart att du känner dig lurad, klarsynt och genomtänkt som du är. För det är vi ju, precis som Alma säger. Det här samhället vi lever i gör det ju inte precis lätt att vara den förälder man vill vara alla gânger.

Men det viktigaste är ju ändâ hur barnens vardag ser ut och där lyckas ni ju sâ bra som man kan. Ni ger dem fortfarande det allra bästa, att fâ vara hemma med en förälder. Att du tycker att det är tufft att inte fâ vara med som förut är ju fullt förstâeligt, men det gâr nog ingen nöd pâ barnen. Jag tror till och med att ni som familj kan växa i det som sker nu. Barnen fâr klara bevis pâ att pappa är lika mycket förälder som mamma och din man fâr steppa in och dra hela hemmaköret, nyttigt det med. Och som du säger, hans behov av barnen är inte underordnad din. Vilken pappa du valt till dina barn!
Ja, just nu är det nog bara du som förlorar pâ er situation och jag förstâr att du sörjer. Det gör nog ingen skillnad för dig, men jag är grymt avundsjuk pâ att du i dagsläget har en man som vill och kan vara hemma pâ heltid och att ni redan har lösningen pâ nästa "period", med heltid hemma och sen kombinerbara halvtider för dig och din man. Det lâter som riktig lyx, för er bâda vuxna och för barnen.

Att vara sâ medveten som du är nog det bästa för att inte "bli lurad", du kanske förlorar lite vardag nu och det är trâkigt, men du och din man skapar samtidigt det allra bästa ni kan för era barn och det är stort.

Stor lyckatillkram.

[inger]

Är det något som är överskattat så är det den så kallade egentiden. Jag tycker generellt att den kommer av sig självt, problemet är väll att många bara räknar det som egentid om man lämnar hemmet utan barn och partner.

Det håller jag fullständigt med om. Jag tycker att det var huvudet på spiken att många bara räknar det som egentid om man lämnar hemmet utan barn och partner. När mina var små kunde jag tycka att det var härligt att bara ligga i badkaret med några goda böcker, medan mannen tog hand om dem. Jag hörde ändå deras skratt och lekar.

Det är sant och insiktsfullt att det är tiden som inte alltid räcker till.
Jag tror att det kommer att gå bra för dina barn och instämmer i att resonemanget om korta dagar är bra.

Min yngste blir tonåring i år. När jag jobbar kväll saknar jag dem alltid och det är vardagen man saknar, så dina rader gick rätt in i hjärtat på mig.

[hannah]

Oj oj oj! Vilken fantastiskt fin respons jag har fått. Tack alla!!

Jag vill verkligen tro dig, Plutteli, att anknytningen inte pajas av att jag börjat jobba. Jag tittar på barnen och försöker förstå vad de upplever, men jag vet ju verkligen inte. Vardagen hemma verkar i alla fall flyta på som innan och min man har glitter i ögonen när han berättar om dagen.

Det har ju varit lillen som jag först och främst oroat mig för. Så liten som han är. Men jag undrar, är inte perioden kring 7 månader en rätt bra period ändå? Innan separationsångesten. För det är inte min bäbis som visar att han märkt att jag är borta, det är storasyrran som straffar mig. Hon som aldrig visat några tendenser till mammighet eller pappighet. När jag jobbat några dagar, och det liksom landat i henne att jag inte är hemma längre, då kom reaktionen: 1. Springa mot mig när jag kommit hem, men helt plötsligt stanna upp och vända sig om och sakta gå ifrån mig. 2. Mysa med mig där jag halvstår på golvet tills pappa kommer in i köket och då springa fram till honom och sträcka sig mot hans famn och säger "pussas". Till saken är att hon INTE är en knähund precis. Jag kan bara komma ihåg en enda gång då hon helt spontant velat bli buren (kramas och pussas och gosas och vara riktigt nära har hon alltid njutit av, men hon kommer inte själv på idén när det finns annat att göra) så denna handlingen var så övertydlig. Denna veckan har hon varit sig själv igen och när jag kommer hem är det "Hallllååååå mamma, kom!".

Lillen är så helt uppe i sig själv och att upptäcka saker. För bara några veckor sedan var hans favoritsysselsättning att hångla med mig eller min man. Åh, han kunde hålla i mitt ansikte och bara titta på mig och sjunga och se lycklig ut (lyllos den som lyckas knipa denna killen som sin hjärtevän), och sen äta upp mig. Kärlek. Men samma dag som han kom på ålningen tappade han intresset för mysverksamhet stunder längre än 10 sekunder, ha ha, det är så fantastiskt att se denna MANI i att undersöka allt som kommer i hans väg. Och att testa vad han klarar av. Lilla skrutten. Undrar om han ens märkt att jag inte är hemma?!

Vet ni, allt fint ni skrivit ovan, det har jag tagit till mig. Men allra mest att mina barn har det bra. Herregud vad det är det enda som betyder något!!! Tack för att ni peppar mig i min självömkan.

Och Sarisparis, ja, jag ÄR verkligen glad över att vi är två som lika mycket vill och kan vara med våra barn. Jag tar det liksom för givet, men jag ska uppskatta det mer.

Det här med egentid. Jag håller verkligen med Plutteli och Inger, varför ska bara tiden utan familjen utanför hemmet räknas. Den bästa egentiden tycker jag är när vi båda föräldrar är hemma och jag får uttalad tid att göra något jag tycker är kul och få möjlighet att slutföra det (oftast sy i mitt fall). Om något barn är med eller inte, spelar inte så stor roll, för det är inte dem jag har fokus på och det är min man som håller koll på dem.

Vi blev trötta på de där tjatet om egentid redan innan vi fick barn. Så trötta att vi formulerade ett löfte till varandra i fall vi skulle få barn själva:

"Om vi istället för att bråka om vem som ska få åka hemifrån en kväll, bråkar om vem som ska få vara hemma med barnen. Då uppnår vi ju samma mål, men med en attityd som inte är nedvärderande för barnet"

Med facit i hand har vi aldrig behövt bråka om det ena eller det andra vad gäller "egentid" på kvällarna, det har löst sig helt naturligt. Men med facit i hand förstår jag också hur viktig formuleringen är. Jag är så övertygad om att barnen, även så små som våra, märker om vi skulle tjafsa om vems tur det faktiskt är att få åka hemifrån. Signalen är tydlig: att stanna hemma med barnen är en uppoffring.

För ett par år sedan fick jag en inbjudan till en skidhelg tillsammans med några vänner. Inbjudan avslutades med ett "Jippi, en hel helg utan man och barn!". Jag trodde ju att man åkte i väg på en sån här resa för att det är kul att träffa sina vänner och få åka skidor. Om jag är medbjuden för att fungera som något slags alibi för att mina morskompisar ska få slippa sin familj, ja då tackar jag nej. Med besked .

Jag tycker att det är en sån jäkla konstig jargong kring det här med familj och egentid. Är det tufft att säga att man tycker att barnen är så jobbiga att man måste få ledig från dem? Gör det barnen enklare att umgås med om man sprider attityden att tiden utan barn är så viktig att vi bråkar om den?

Jag tycker inte att den egentid som är viktig handlar handlar om att göra något UTAN barnen. I själva verket handlar den inte om barnen alls. Efter en period på 2,5 år med bara vilja att vara med min barn, har nu också mina gamla behov börjat komma tillbaka. Saker som jag brunnit för innan jag fick barn börjar återigen kännas lockande. Som skidåkning på stora berg långt från liftar eller segla vår lilla båt i riktigt skitigt väder. Att dessa aktiviteter innebär att jag är utan barnen är bara ett faktum, inte en del av upplevelsen. Snarare är det ett dilemma eftersom aktiviteten innebär att jag INTE får vara med dem.

Så allt handlar om inställning. Ingen vinner på att man motiverar sina aktiviteter med att "slippa" barnen. Å andra sidan vinner ingen på en tillvaro där precis all tid spenderas med barnen och intresse för omvärlden saknas.

Nu börjar jag förstå vad Anna W menar när hon i BB skriver om att skaffa sig en viktig syssla medan man är hemma. Och det handlar INTE om att lära barnet att mamma eller pappa vill "slippa" barnets sällskap. (Just den där delen av BB är något jag sett kritiseras hårt i andra forum och jag ska erkänna att jag inte kände mig bekväm med det först själv heller. Nu, 2 år senare tror jag att jag förstår och kan bara hylla författarinnan till detta självklara men okonventionella förhållningssätt som förutsätter det ännu mer självklara: att man inte vill "slippa" sina barn.)

God natt!

[Sarisparis]

Du är sâ klok, hannah

"Om vi istället för att bråka om vem som ska få åka hemifrån en kväll, bråkar om vem som ska få vara hemma med barnen. Då uppnår vi ju samma mål, men med en attityd som inte är nedvärderande för barnet"

Det här borde ramas in och sättas upp pâ väggar ÖVERALLT. =D>

Det här med egentid. Jag håller verkligen med Plutteli och Inger, varför ska bara tiden utan familjen utanför hemmet räknas. Den bästa egentiden tycker jag är när vi båda föräldrar är hemma och jag får uttalad tid att göra något jag tycker är kul och få möjlighet att slutföra det (oftast sy i mitt fall). Om något barn är med eller inte, spelar inte så stor roll, för det är inte dem jag har fokus på och det är min man som håller koll på dem.

Ja, jag hâller helt med jag ocksâ. Just att fâ göra saker och ting som man själv trivs med och kunna släppa "mamma-ögat i nacken" tycker jag är skönt. Och som du säger, och som inger sa om sitt badande , sâ njuter jag som mest när har familjen i närheten. Min alldeles egna familj.

Jag blir sâ glad av ditt inlägg dâ jag själv har mânga i min omgivning som passar in pâ din beskrivning av inbjudaren till skidhelgen. Folk jag tyckt varit vettiga och som jag räknat som nära vänner som totalt chockat mig genom att med glittrande ögon skryta om att de regelbundet tar ut en semesterdag, dumpar ungarna pâ dagis och tar sig en heldag pâ stan alldeles själva. En familj i min bekantskapskrets âker pâ semester endast till semesterbyar där de kan lämna in barnen pâ typ Bamseklubb sâ att de själva verkligen kan koppla av och ha semester. Jag har sett exempel pâ Bamseklubbar som accepterar bebisar frân 6 mânader. Jag förstâr inte varför man väljer att överhuvudtaget ha barn om det är sâ man tänker om deras sällskap. Vissa är kanske som min förra chef, som till sitt försvar mâste sägas var en kvinna i topp-position i en väldigt mansdominerad branch, som pâ en jobbcocktail glatt erkände att hon skaffat sitt (enda) barn dâ hon som kvinna annars inte blev socialt accepterad. Att hon var tillbaka pâ jobbet efter den tio veckor lagstadgade mammaledigheten och att hon skaffat en inneboende nanny sâ att hon kunde hâlla sin tidigare arbetsrytm var ocksâ nâgonting hon skröt om.

Ledsen att jag kapar din trâd med allt detta neggoprat, men jag blir verkligen ofta illa berörd av hur folk här nere ser pâ hur det är att ha barn och din trâd drog upp mig flera meter ur den här geggan som jag ibland har tendens att fastna i och mâ dâligt över. Sâ tack.

Fortsätt att njuta av din härliga familj och glöm inte att du har hösten och vintern som kommer att bli hur underbara som helst. Vem hade kunnat ana att november skulle vara sâ eftertraktat?

[hannah]

quote="Sarisparis"]Ledsen att jag kapar din trâd med allt detta neggoprat, men jag blir verkligen ofta illa berörd av hur folk här nere ser pâ hur det är att ha barn och din trâd drog upp mig flera meter ur den här geggan som jag ibland har tendens att fastna i och mâ dâligt över. Sâ tack.[/quote]
 
Det är ingen kapning ju. Detta handlar ju i alla högsta grad om att göra rätt val. Man kan ju välja sin attityd.
 
När jag diskuterar detta med mina vänner hamnar nästan alla i försvarsställning. För "såklart älskar de sina barn över allt annat" och "de längtar efter dem när de är i från varandra". Många har nog bara fastnat i jargongen utan att reflektera över det.
 
Något som jag också reflekterat över när jag lyssnar på mina vänner är hur deras barn bli problematiserade. Problemen med stökiga barn eller barnens dåliga sömn löses genom att bråka ännu mer om egentiden. Egentiden är botemedlet mot barnen helt enkelt. Med eget filosofiskt bagage, ärvd attityd från mina föräldrar och mycket input från Anna Wahlgren förstod jag att det är inte BARNEN det är fel på eller som orsakar mig problem när det är stökigt hemma, utan barnens beteende är ett symptom på att FAMILJEN inte funkar. I den ingår jag och är dessutom en av två som har ansvaret för att styra upp skutan när det stormar (och annars också).
 
Så när storasyster som liten hade tuffa kvällar och läggningar när hon var 8-9 månader så var inte lösningen att en av oss vuxna skulle få slippa vara hemma och ta det jobbiga. Det kan vara en hjälp att lösa det verkligea problemet genom att komma ut, skaffa perspektiv och framför allt ny energi, men det hjälper inte vårt lilla barn att komma igenom denna tuffa fas. Jobbet får vi göra i familjen, i detta fall genom att hålla rutiner, ta det lugnt och på alla sätt visa att allt är ok.
Vänner som har två barn i åldern över mina egna löser barnens katastrofala sömn genom att turas om att stänga in sig i ett rum med öronproppar. Den andra föräldern får uppoffra sig och ömsom söva/sova med barnen i sin säng  ömsom leka när "de inte vill sova". De försöker härda ut och hoppas på att det ger sig med tiden. Vi har många gånger diskuterat hur de kan hjälpa sina barn till en bättre sömn, men det är nåstan omöjligt att komma ifrån deras fokus på att rädda sin egen sömn.
 
Men det hänger ihop, tänker jag. Om man hela tiden tänker på sina barn med perspektivet "Vi och dom", att det är "Vi" som ska överleva dessa småbarnsår med diverse trix, ja då ser man nog inte heller att min inställning till barnen också är en del av orsaken till problemet. Filosofin som genomsyrar detta forum tycker jag är befriande: "barnen har inte bett om att få vara till besvär".
 
Attityden att barn är till besvär genom att de i sin natur sover dåligt på nätterna, är gnälliga och klängiga tror jag alltså är självfödande. Om man inte tror på sin egen roll som ledare och vägvisare eftersom "barnen är som de är" (eller bortförklaringsformuleringen som får det att blöda i mina öron "alla barn är olika") så läggs ansvaret för jobbigheten över på barnet och barnet BLIR jobbigt (att hantera).
 
Valet man som förälder alltid har handlar alltså om att antingen lägga skulden för sitt behov av egentid på sina barn eller att slopa "vi och dom" och slippa behovet av att slippa barnen.
 
 
 

[extradarkchocolate]

Tack, TACK! För ditt värdefulla pch tänkvärda inlägg. Jag ska spara det på datorn och ta fram för att läsa ibland. Du peppade mig enormt i en tuff tid där vi tappat fokus på hur vi ska få till ett balanserat familjeliv.

Det är ingen kapning ju. Detta handlar ju i alla högsta grad om att göra rätt val. Man kan ju välja sin attityd.
 
När jag diskuterar detta med mina vänner hamnar nästan alla i försvarsställning. För "såklart älskar de sina barn över allt annat" och "de längtar efter dem när de är i från varandra". Många har nog bara fastnat i jargongen utan att reflektera över det.
 
Något som jag också reflekterat över när jag lyssnar på mina vänner är hur deras barn bli problematiserade. Problemen med stökiga barn eller barnens dåliga sömn löses genom att bråka ännu mer om egentiden. Egentiden är botemedlet mot barnen helt enkelt. Med eget filosofiskt bagage, ärvd attityd från mina föräldrar och mycket input från Anna Wahlgren förstod jag att det är inte BARNEN det är fel på eller som orsakar mig problem när det är stökigt hemma, utan barnens beteende är ett symptom på att FAMILJEN inte funkar. I den ingår jag och är dessutom en av två som har ansvaret för att styra upp skutan när det stormar (och annars också).
 
Så när storasyster som liten hade tuffa kvällar och läggningar när hon var 8-9 månader så var inte lösningen att en av oss vuxna skulle få slippa vara hemma och ta det jobbiga. Det kan vara en hjälp att lösa det verkligea problemet genom att komma ut, skaffa perspektiv och framför allt ny energi, men det hjälper inte vårt lilla barn att komma igenom denna tuffa fas. Jobbet får vi göra i familjen, i detta fall genom att hålla rutiner, ta det lugnt och på alla sätt visa att allt är ok.
Vänner som har två barn i åldern över mina egna löser barnens katastrofala sömn genom att turas om att stänga in sig i ett rum med öronproppar. Den andra föräldern får uppoffra sig och ömsom söva/sova med barnen i sin säng  ömsom leka när "de inte vill sova". De försöker härda ut och hoppas på att det ger sig med tiden. Vi har många gånger diskuterat hur de kan hjälpa sina barn till en bättre sömn, men det är nåstan omöjligt att komma ifrån deras fokus på att rädda sin egen sömn.
 
Men det hänger ihop, tänker jag. Om man hela tiden tänker på sina barn med perspektivet "Vi och dom", att det är "Vi" som ska överleva dessa småbarnsår med diverse trix, ja då ser man nog inte heller att min inställning till barnen också är en del av orsaken till problemet. Filosofin som genomsyrar detta forum tycker jag är befriande: "barnen har inte bett om att få vara till besvär".
 
Attityden att barn är till besvär genom att de i sin natur sover dåligt på nätterna, är gnälliga och klängiga tror jag alltså är självfödande. Om man inte tror på sin egen roll som ledare och vägvisare eftersom "barnen är som de är" (eller bortförklaringsformuleringen som får det att blöda i mina öron "alla barn är olika") så läggs ansvaret för jobbigheten över på barnet och barnet BLIR jobbigt (att hantera).
 
Valet man som förälder alltid har handlar alltså om att antingen lägga skulden för sitt behov av egentid på sina barn eller att slopa "vi och dom" och slippa behovet av att slippa barnen.
 
 
 

[Luvisen]

Mkt bra skrivet Hannah! =D>

Det är ju det. Samhället fullkomligt genomsyras av denna jargong- barn är jobbiga, de bara är så. Och ingen skugga faller på mig...?

Jag kände det redan i 20 års åldern, en skräck för ekorrhjulet. Jag visste att det fanns, jag visste att det skulle innebära att jag skulle in i ngt jag kanske inte alls ville. Men det kändes som det inte fanns utrymme att reflektera. In skulle man, fort som tusan.

Och det upprör mig att politiken i så stor utsträckning handlar om jobben, jobben, jobben....pengar. Finns det inget annat?? Vart vill vi komma? Var finns visionen för ett medmänskligt samhälle? Även för de SMÅ?

Då i min ungdom gnagde känslan: varför klagar alla jag känner som har barn? Framför allt, varför har de barn om de inte vill vara med dem utan bara längtar bort?? Vad är meningen? Jag kunde bara inte förstå. Och jag förstår inte nu heller. Jag förstår bara ännu mindre. Och visst, de är lurade av båda samhället och sig själva. Det blir snuvade på konfekten varje dag... varje dag... Och barnen också...

Min man jobbar heltid så jag kan få vara hemma och jag är den som hela tiden känner mig så himla lyckligt lottad. I början var han till freds med att jobba men nu sakta börjar det gå upp för honom...vad han FÖRLORAR. Han inser som du, denna tid kommer inte tillbaka. Han inser vad lite tid det är mellan middagen och läggdags och han är ledsen för att han inte bara får VARA med sin son. Han vill inte jobba under den här småbarns tiden (den som ska vara jobbigast... ) Helst av allt vill han att vi allihopa ska vara hemma och ha vår vardag tillsammans. Och jag kan bara hålla med- hur fint vore inte det? Det är verkligen utvecklande så som det står i BB! Barn är utveckling! För den som vill/vågar utvecklas.

[plutteli]

Gud vad jag känner igen mig i det här om att man på nått sätt "ska" vilja vara borta från barnen, vilja slippa dem osv.
Ok, jag kan erkänna att jag tycker det är ganska skönt när min "stora" tjej är på förskolan (3 timmar varje dag) men det beror bara på att hon får en stimulans jag tyvärr inte kan ge henne, sen när hon kommer hem kan vi roa oss med andra saker, idag tex bakade vi till mellanmålet, sen satt vi och ritade en lång stund osv. (Pga sjukdom kan jag inte vara ute och leka fysiskt med henne så det tillfredsställs på förskolan). Dock SAKNAR jag henne enormt dessa timmar. Jag har inte varit borta mycket från mina barn alls och oj som folk runt mig tjatat och gnatat om hur barnen blir "bundna" vid mig (och pappan), hur de inte blir självständiga och yada yada. BS säger jag. Jag har två supersociala, glada, pigga, fräcka tjejer med viljor av stål! De klarar sig ypperligt utan mig men varför ska de vara ifrån mig eller pappa bara för att? Ser ingen vits med det. De har sin "egentid" och jag min inom hemmets väggar varje dag och har jag lust kan jag gå iväg på kvällstid när maken är hemma med det är sällan jag vill för då vill jag ju passa på att vara med honom

Makens ena bror och hans fru är dock totala motsatsen och jag har så svårt för att inte tycka synd om deras son. De lämnar bort honom 1-2 nätter varje vecka för att de ska ut på fester, för att få vara bakis i lugn och ro, åka på konserter m.m. De lever allt som oftast som om de inte hade barn alls. Svägerskan skrev tex på FB om hur SKÖNT det var att få åka iväg på Ikea utan barn och bara vara "hon" för en stund. Då var sonen 4 veckor gammal.. :/ Sånt gör ont i en å det lilla barnets vägnar som ständigt väljs bort, kommer i andra hand och mer känns som en liten accessoar än ett riktigt barn.
Hmm, nu är det visst jag som kapar tråden med mina tankar

F.ö så är det helt normalt att din stora tjej "straffar" dig för att du är borta. När hon vant in sig i det nya och att du inte är borta på riktigt utan kommer tillbaka så kommer det gå över. Förra året precis vid nyår blev min man akut sjuk och hamnade några dygn på sjukhus. Oj oj oj vad dottern straffade honom när han kom hem, han försvann utan förvarning och det tog ungefär 2 veckor innan hon började behandla honom som vanligt igen! Jag tror det kommer gå jättebra för dina små, det är ju trots allt inte vem som helst som har hand om dem

[Nat]

Ja herre gud man blir rädd när man hör sånt omkring än. Vänner eller kollegor som pratar om att "oj va skönt klockan är nästan 19 då sover nog bäbis x när jag kommer hem..". Jag blir alltid obehaglig till mods av sådana kommentarer, men självklart kan man omöjligt veta just deras situation, det kan ju vara ett specifikt problem just då.

Alla är olika det får man självklart acceptera men varför skaffar man barn om man inte vill vara med dom? jag förstår verkligen inte den delen. Jag kan fullt acceptera att man helt väljer bort barn om man inte tycker om barn, inte tror att man kommer att ha tid med barn, inte känner att man kan ge tillräckligt mycket etc. etc. Men OM man nu väl gör ett aktivt beslut att skaffa barn så har man banne mig en plikt att finnas där och göra det så bra som möjligt för barnen.

Att gå på IKEA eller åka och storhandla mat med en liten kan ju vara helt underbart

[Sofias mamma]

Vilken härlig tråd . Mycket klokt som skrivits här av alla =D>

[LilloppansMamma]

Mycket intressant läsning!

När Loppan kom till världen var jag svårt avis på sambon som fick gå och jobba. Med SM och sedan finslipninsgkur så blev det ju tvärtom . Det är en gudagåva att få vara hemma med sina barn. Det är inte jobbigt- utan en välsignelse.

Men jag tycker också om att vara själv en stund ibland. Inte för att slippa Loppan, men för att verkligen bara vara jag. Gymmet eller träffa vänner för en kaffe eller två. Jag längtar aldrig bort fån min lilla tjej, aldrig. Men att bara få vara helt själv är som SPA-vistelse för mig. En bok eller en tidning som jag kan ägna mig åt helt i fred, är underbart. Detta är jag väl knappast själv om?

Kramar!

[plutteli]

Mycket intressant läsning!

När Loppan kom till världen var jag svårt avis på sambon som fick gå och jobba. Med SM och sedan finslipninsgkur så blev det ju tvärtom . Det är en gudagåva att få vara hemma med sina barn. Det är inte jobbigt- utan en välsignelse.

Men jag tycker också om att vara själv en stund ibland. Inte för att slippa Loppan, men för att verkligen bara vara jag. Gymmet eller träffa vänner för en kaffe eller två. Jag längtar aldrig bort fån min lilla tjej, aldrig. Men att bara få vara helt själv är som SPA-vistelse för mig. En bok eller en tidning som jag kan ägna mig åt helt i fred, är underbart. Detta är jag väl knappast själv om?

Kramar!

Jag tänker att det är en enorm skillnad i förhållningssätt till sitt barn om man ser det som att det är skönt att göra något för sig själv just för att man får göra den saken eller om man ser det som skönt för att man är ifrån barnet. Jag brukar vara på politiska möten samt handarbetskvällar ibland och dessa tycker jag är enormt sköna för jag får vara bara jag och göra saker jag verkligen tycker om utan att behöva ha ett öga på barnen hela tiden, jag kan slappna av. Att barnen inte är med är inte huvudorsaken till att jag vill iväg på de sakerna så att säga. Jag vet ju de som åker iväg på saker de inte ens tycker är speciellt roligt enbart i syfte att komma ifrån barnen/partnern och det känns som nått helt annat och jag tror ju det speglar sig på hur de behandlar barnet också.