Åsa Moberg i DN om min dotters hatbok

[miar70]

Så nu är det Åsa M som ska hatas Mycket hat blir det...

[plutteli]

Intressant detta. Jag "hatar" för att jag ifrågasätter utan att gå till personangrepp, samtidigt ni får skriva vad ni vill om mig som person, om mina barn och och om mamma och nästan alla svar jag skriver på det tas bort men fortfarande är det jag som "hatar och ni som, vadå? Älskar?
Skrattretande.

[miar70]

Intressant detta. Jag "hatar" för att jag ifrågasätter utan att gå till personangrepp, samtidigt ni får skriva vad ni vill om mig som person, om mina barn och och om mamma och nästan alla svar jag skriver på det tas bort men fortfarande är det jag som "hatar och ni som, vadå? Älskar?
Skrattretande.

På allvar? Menar du allvar plutteli? Vad menar du att DU gör? Är det någon här, under alla år jag varit med på forumet, som går till personangrepp är det väl du? Du ägnar all din forumtid till att leta fel på Anna, från hur hon varit som mamma till hur hennes böcker används, till hur forumet sköts - det ENDA du gör är att du angriper och letar fel! Det är DU SJÄLV som skrivit om dina barn, din mamma, din familj. För egen del är jag bara ständigt förvånad över vad som driver dig till det här envetna hatdrevet du står för. Inte är det väl kärlek till Anna och forumet som ligger bakom?

Jag är här av kärlek. Till forumet, Anna, barnen, föräldrarna. Därför är jag här. Din ton, ditt hat och ditt drev passar inte här. Förstår du verkligen inte det?

[plutteli]

Intressant detta. Jag "hatar" för att jag ifrågasätter utan att gå till personangrepp, samtidigt ni får skriva vad ni vill om mig som person, om mina barn och och om mamma och nästan alla svar jag skriver på det tas bort men fortfarande är det jag som "hatar och ni som, vadå? Älskar?
Skrattretande.

På allvar? Menar du allvar plutteli? Vad menar du att DU gör? Är det någon här, under alla år jag varit med på forumet, som går till personangrepp är det väl du? Du ägnar all din forumtid till att leta fel på Anna, från hur hon varit som mamma till hur hennes böcker används, till hur forumet sköts - det ENDA du gör är att du angriper och letar fel! Det är DU SJÄLV som skrivit om dina barn, din mamma, din familj. För egen del är jag bara ständigt förvånad över vad som driver dig till det här envetna hatdrevet du står för. Inte är det väl kärlek till Anna och forumet som ligger bakom?

Jag är här av kärlek. Till forumet, Anna, barnen, föräldrarna. Därför är jag här. Din ton, ditt hat och ditt drev passar inte här. Förstår du verkligen inte det?

Innan det ens är vettigt att fortsätta detta: Definiera personangrepp, vad betyder det för mig?

För mig är ett personangrepp om jag hade skrivit: "Anna Wahlgren är en avskyvärd fyllekaja inte värld platsen hon tar på denna jord" Något åt det håller har jag aldrig skrivit.
Att däremot skriva: "Jag tycker att det är avskyvärt att ge rådet att inte byta blöja på små barn efter kl 4." så är det inget personangrepp. Jag har dock kommit att förstå att för er är även det andra exemplet ett personangrepp men rätta mig om jag har fel.

[miar70]

Men plutteli - de inlägg av dig som finns kvar är just de som du skriver om bajsblöjor och hur reko du är som inte angriper Annas person , det är bara att kolla igenom din egen historik. Det som tagits bort är det som helt enkelt inte passar sig här på forumet, de inlägg som har en ton som vi aktar oss för att ha här.

Nu är jag inte ironisk, arg eller ens småsur - jag bara undrar (för vilken gång i ordningen vet jag inte ) vad det är som gör att du envisas med att vara här. Det börjar likna nån sorts besatthet, eller tror du att Anna själv helt plötsligt, på grund av dig, ska sätta sig framför en kamera och ge sin syn på det hela? Eller att forumet ska läggas ner, att vi alla ska säga: jamen Paula, du har RÄTT, nu ser vi ljuset? Eller nåt...

Jag har bara så svårt att förstå... för att göra en liknelse med mig själv: jag har aldrig burit mina barn i sjal eller samsovit med dem, då det är min övertygelse om att onödigt bärande av barn hämmar deras utveckling och samsovning inte är sömnbefrämjande. Men jag är inte inne på sjalbarn (eller vad det nu kan tänkas heta) och driver kampanj MOT dem. Jag anser i mitt stilla sinne att var och en gör som var och en vill . Vill man bära sitt barn så får man väl göra det, vill man samsova så inte tänker jag lägga mig i det. Har sjalbarns ordförande ett barn som skrivit en bok om uppväxten så - jaha? Hur ska det förändra MITT liv? Hur kan det tillföra MIG något att börja diskutera det?

[olgis]

Nu är jag inte ironisk, arg eller ens småsur - jag bara undrar (för vilken gång i ordningen vet jag inte ) vad det är som gör att du envisas med att vara här. Det börjar likna nån sorts besatthet, eller tror du att Anna själv helt plötsligt, på grund av dig, ska sätta sig framför en kamera och ge sin syn på det hela? Eller att forumet ska läggas ner, att vi alla ska säga: jamen Paula, du har RÄTT, nu ser vi ljuset? Eller nåt...

Och just denna fråga, vet ju jag som är rätt gammal i gamet själv, att just miar70 har ställt om inte dig plutteli/Paula, så åtminstone andra "missionärer" (mitt ordval) flera gånger om tidigare.

Jag tycker också att frågan är, helt utan ironi, väldigt intressant.

Berätta! Hur tänker du?

[annawahlgren]

Själv stötte jag på den här, Katerina Janouch, som jag antar är inspirationskällan till Pluttelis artikel:

http://blogg.tara.se/katerina-janouch/

Ovanligt obehaglig läsning. "Jag spyr." Spyr på Åsa Moberg, spyr på DN, spyr på mig. I en panelsittning i TV4 Nyhetsmorgon gick hon också vida över gränsen för vad som kan anses medialt anständigt i sina kaskadkräkningar.

Katerina Janouchs man är nykter alkoholist så även hon har hittat något att klamra sig fast vid i Felicias bok.

Jag trodde han var narkoman. Ren, numera. Men vem bryr sig. Det gäller att hålla på rätt häst.

Det är tröttsamt med alla dessa jättebebisar till vuxna.

Janouch har sina egna skäl att fröjdas i den skadeglädje till vilken avund och missräkning står faddrar. Hennes "Barnliv" skulle en gång för alla skåpa ut Barnaboken, tänkte hon sig med Piratförlaget. Det blev nu inte riktigt så. Det blev inte alls så.

När den kom, hösten 2005, blev jag ombedd av Expressen att skriva en recension. Den finns bland krönikorna och följer här. Observera tonen Det står inte JAG SPYR. En enda gång. Inte en endaste gång. Tvärtom, får jag berömma mig av.


*Månadens krönika november 2005

Janouchs ”Barnliv” – mammaskap i tiden

Vad har hänt med föräldraskapet? Vadan alla dessa föräldrahandböcker, som översvämmar marknaden? Vadan alla dessa nannyprogram på tv? Vadan detta famlande i mörkret inför det som borde vara det mest naturliga av allt – att ha barn? Vadan förvirringen, vilsenheten, okunskapen? Skulle vi, människor av släktet homo sapiens, överlevt så pass länge som vi gjort, om vi inte haft förmågan att ta hand om vår avkomma? Vad är det som händer?

Vi lever inte med våra barn längre. Barnen delar inte vår kamp för tillvaron. De blir våra fritidsartiklar, att plockas fram när vi är lediga, och vi i vår tur blir deras serviceinrättningar. Vi försöker serva dem till lycka och förnöjsamhet under den arma fritid vi har, men de otacksamma ungarna reagerar inte alltid med förtjusning. Vad är det som fattas? Varför vill de inte äta som folk, sova som folk, uppföra sig som folk och visa oss den respekt vi väl ändå förtjänar, där vi sliter häcken av oss för att kunna förse dem med datorer, märkeskläder, utlandsresor och pengar, pengar, pengar?

Vi stressar oss fram genom tillvaron. Det är ett evigt lämnande och hämtande och tidspassande och tjatande och gapande och hotande och skrikande och brådskande. Korta kvällar, gosiga samsovarnätter och hyperaktiva helger ska kompensera det förlorade gemensamma vardagslivet, det som inte gäller längre ens under barnets tre första, mest tillhörighetskänsliga år. Här är det brutala separationer som gäller, för man måste ju leva. Ungen kan tyvärr inte vara med, när vi tjänar våra pengar och fixar den där kampen för tillvaron, vad det nu var den gick ut på. Vad var det?

Och skulle vi inte behöva vara lediga själva, den arma fritid vi har?

”Så fort jag satt mig i två sekunder efter att ha sprungit med vattenglas, torkat rumpor, bäddat nytt i nerkissad säng, torkat smulor från golv, letat fram borttappade leksaker, läst saga, satt på en film, kommit med fler vattenglas, hjälpt till att skriva en skolredovisning, hjälpt till med krånglande dator, lagat middag, pratat, pratat, pratat, torkat rumpa igen, så fort jag satt mig i två sekunder för att hämta andan så har någon genast ropat: ’Mamma!!! Mamma!!!’ och jag har känt en enorm, bubblande, kväljande, illgrönt ilsken utmattning och irritation och en önskan om att få vara totalt i fred, men nej, är man en tjugofyratimmars rullande serviceinrättning så får man inte ta en paus.”

Orden är Katerina Janouchs och står att läsa i En usel mammas bekännelse i den nyutkomna boken Barnliv (Piratförlaget). Janouch, fembarnsmamma tillika sex- och samlevnadsexpert, aktar inte för rov att medge hur hon kan hota: ”Okej, bråka då, kanske vill ni att jag ska vara död? Ja, det vore nog det bästa, för då har ni ju ingen mamma att plåga mer.” Skojigt, eller hur! Förståeligt, i alla händelser! En smula koketterande, men varför inte? För det är faktiskt jobbigt att ha barn. Underbart, men jobbigt. Man ska inte tro något annat. Välkommen till planeten Föräldrar! Här ges inga nödutgångar. Man är fast för livet – på gott och ont.

Det är lätt att tycka om Katerina Janouchs bok, som går att läsa från pärm till pärm med nöje. Igenkänningsfaktorn är hög. Janouch är en livfull, flyhänt, fängslande skribent. Man läser tills boken tar slut. Man kommer en människa nära, en mamma nära. Men en bok om barn? Om barnliv? Om barns liv?

Boken har sin största, och som jag kan se enda, brist i själva titeln. Titeln korresponderar inte med innehållet. Katerina Janouch lämnar förtjusande, betagande beskrivningar av kärleken till sina barn, men Barnliv handlar inte om barn. Den borde heta Mammaliv eller Mitt liv som mamma. Den är en tidsspegel av mammalivet av i dag: svårt. Underbart, kärleksfullt och givande, men svårt. ”Jag är omgiven av barn som skriker och slåss.” Ja, Jeppe super, men varför super Jeppe? Vi ska svara med tålamod, uthållighet och jämnmod. ”Att bli medveten om att barnskrik kan leda till desperation, är en bra insikt”, heter det exempelvis. ”Att bli medveten om att problemet existerar gör det lättare att angripa det från rätt håll.” Ordbajs, säger en luttrad föräldrarådgivare. För här står ingenting om hur man angriper problemet från ”rätt håll”. Författaren går direkt på nästa kapitelrubrik: ”Skaka aldrig din bebis!”

Jag inser snart vid läsningen av Barnliv att jag inte har mycket att hämta av insikter i just barnliv. Jag känner mig inte vägledd eller hjälpt av en beskrivning på hur kriminalitet utvecklas i sina tre steg, eller av hur ett par knappt byxmyndiga ungdomar, som blivit styvsyskon under samma hopflyttade föräldratak, bör få ha respekterat sex med varandra därhemma, eller av att en tonåring som dricker och ”drogar” bör köras till ungdomsklinik omgående för att ”blåsa i alkomätare och lämna urinprov för drogtest”, av att barn som inte vill äta vanlig mat överlever bra på smörgås åren igenom, eller ens av det genomgående frälsarevangeliet i Barnliv: ”Så prata, prata, prata och lyssna, lyssna, lyssna på dina barn! Finns det något vaccin mot all världens elände så är det troligen detta – meningsfull, respektfull kommunikation.”

Barnpsykologins övertro på ord, ord, ord har anammats flitigt av dagens föräldrar och Barnliv öser på. Prata, prata, prata! Förklara, förmana, säg ifrån, säg till, dra gränser, sätt punkt, sätt ner foten, skrik och bråka, det är att bry sig om, så här är det att vara människa! Visa barnen din uselhet, så lär de sig uselhet! Bla, bla, bla.

Och över vad klagar föräldrarna? Barnen lyssnar inte. Barn kan faktiskt rent tekniskt stänga av öronen. Tror jag det. Jag skulle inte heller vilja bli sönderpratad, tillrättavisad, nejad, förmanad och satt på skämspallen. Jag skulle inte vilja sitta hos psykolog eller köa för BUP eller drogtestas eller få mina dagböcker och mail genomsökta i engagerad misstro. Jag skulle inte vilja att mina föräldrar behövde läsa böcker för att lära sig stå ut med mig och dra gränser kring sig själva, så att de fick vara i fred för mig, och som lämpade över ansvaret för mitt existensberättigande på vingliga kompisar och andra, avlönade vuxna. Jag skulle inte vilja att de människor som tagit sig an mig aldrig lät mig känna mig behövd, vardagligt, praktiskt och konkret, utan bara förbannat jobbig, även om jag var vansinnigt älskad och fick vara snäll mot betalning. Jag skulle inte vilja bli överöst med prylar och aktiviteter men inte få vara med i den enkla vardag och det nödvändiga samarbete som heter delad kamp för tillvaron, där jag kunde vara till nytta för andra och se mitt liv få en djupare mening än underhållning för dyra pengar.

Men det är jag, det. Och jag är ju verkligen inget barn…

Katerina Janouch har gjort en stor, livfull, entusiastisk, förstående, rolig, tröstande, stärkande Mammabok. Full av motsägelser, visserligen: ”Sova? Glöm det!” – ”En outvilad förälder är sällan någon särskilt trevlig förälder.” Till pappa: ”Visa din kärlek genom att ta hand om allt det praktiska hemma, diska, städa, laga mat.” Men ”Över hälften av de par som skiljer sig eller separerar, gör det under barnets första arton månader.” Det är virrigt, beklämmande, uppbyggligt om vartannat; samhällspolitiskt korrekt, med andra ord.

Katerina Janouch har gett röst åt tiden, om än inte åt barnen. Och hon har gjort det bra.

Anna Wahlgren*

[olgis]

Katerina Janouchs man är nykter alkoholist så även hon har hittat något att klamra sig fast vid i Felicias bok.

Jag trodde han var narkoman. Ren, numera. Men vem bryr sig. Det gäller att hålla på rätt häst.

Ber om ursäkt sprit OCH drogmissbruk var det tydligen fråga om.

Janouch florerar förövrigt i fler sammanhang om barn och festande föräldrar. Jag minns en artikel (skriven av henne) där hon gick i taket för att vetenskapsmännen numer kommit underfund med att ammande kvinnor visst kan ta sig ett glas vin till maten. Utan risk för skador på barnet. Jag vill minnas att hon skrev något i stil med att nu var inte ens amningen fredad från spriten. Eller något sådant.

Detta är hemskt OT, men jag har fått en känsla av att hon går i gång på ord som "sprit", "knark" och "missbruk"... Det är möjligt att hennes bok var tänkt att bräda din, men jag tror att hon har fler skäl än det s.a.s. FF:s bok skall ju vara full av spritfester, har jag förstått.

Detta sagt helt utan ironi. Det är bara min helt egna tolkning av det saken.

[plutteli]

Men plutteli - de inlägg av dig som finns kvar är just de som du skriver om bajsblöjor och hur reko du är som inte angriper Annas person , det är bara att kolla igenom din egen historik. Det som tagits bort är det som helt enkelt inte passar sig här på forumet, de inlägg som har en ton som vi aktar oss för att ha här.

Nu är jag inte ironisk, arg eller ens småsur - jag bara undrar (för vilken gång i ordningen vet jag inte ) vad det är som gör att du envisas med att vara här. Det börjar likna nån sorts besatthet, eller tror du att Anna själv helt plötsligt, på grund av dig, ska sätta sig framför en kamera och ge sin syn på det hela? Eller att forumet ska läggas ner, att vi alla ska säga: jamen Paula, du har RÄTT, nu ser vi ljuset? Eller nåt...

Jag har bara så svårt att förstå... för att göra en liknelse med mig själv: jag har aldrig burit mina barn i sjal eller samsovit med dem, då det är min övertygelse om att onödigt bärande av barn hämmar deras utveckling och samsovning inte är sömnbefrämjande. Men jag är inte inne på sjalbarn (eller vad det nu kan tänkas heta) och driver kampanj MOT dem. Jag anser i mitt stilla sinne att var och en gör som var och en vill . Vill man bära sitt barn så får man väl göra det, vill man samsova så inte tänker jag lägga mig i det. Har sjalbarns ordförande ett barn som skrivit en bok om uppväxten så - jaha? Hur ska det förändra MITT liv? Hur kan det tillföra MIG något att börja diskutera det?

Ja precis, inlägg som att 4 månaders små knattar med hög feber och diarré inte bör sova 12 timmars pass utan vätska pga den stora risken för uttorkning, eller inlägg om att ett barn som skriker i panik av att se sängen och är otröstligt vid läggning nog inte bör fortsätta kuras, eller för den delen när jag frågade en medlem här ifall hen menade att barn som inte ligger på mage som bebisar inte kan lära sig simma. Farliga inlägg det!

Skippa skitsnacket och sluta låtsas som att mina inlägg tas bort för att de innehåller personangrepp, både du och jag vet att enda orsaken till att de inte får stå kvar är för att de inte är 100% positiva till SHN, BB eller Annas inlägg. Att inläggen i diskussionstråden får stå kvar gissar jag beror mer på att ni själva vet att det blir svårt att bortförklara om metoderna här inte får diskuteras även ur mer negativ vinkling alls. På det stora hela dock förvånas jag verkligen över att ni fortsätter att lite småsurt hävda att ni inte alls förstår varför utomstående ser er som en sekt...

[miar70]

Skippa skitsnacket och sluta låtsas som att mina inlägg tas bort för att de innehåller personangrepp, både du och jag vet att enda orsaken till att de inte får stå kvar är för att de inte är 100% positiva till SHN, BB eller Annas inlägg.

Forumet heter Anna Wahlgren.com och utgår (som det också klart och tydligt står om man inte förstår det ändå) från Barnaboken och SHN-boken. Konstigare än så är det inte, det trodde jag du hade snappat upp efter all tid du vistats här

Att inläggen i diskussionstråden får stå kvar gissar jag beror mer på att ni själva vet att det blir svårt att bortförklara om metoderna här inte får diskuteras även ur mer negativ vinkling alls.

Nej, du tror fel. Vi behöver inte alls försvara något. Trivs man inte här finns det ingen som tvingar vederbörande att stanna kvar. Jag vet inte varför jag bemödar mig med att svara dig igen här, kanske har jag något sorts hopp om att nå fram. Men jag vet ju innerst inne att det inte är det du vill. Sandlådan känns farligt nära...

På det stora hela dock förvånas jag verkligen över att ni fortsätter att lite småsurt hävda att ni inte alls förstår varför utomstående ser er som en sekt...

Det är just sånt här som gör det så svårt att bemöta dig, plutteli. Som jag tidigare skrev - det här forumet är Annas egna och vi som är här har Barnaboken som grund för vår syn på barnafostran, eller så är det föräldrar som kurar sina barn som har sömnstörningar. Förutom det är vi alla helt vanliga människor, trot eller ej

Jag önskar att de råd och metoder som lärs ut här på detta forum skulle ha förankring i forskning och medicin och framförallt att rent medicinska råd skulle hänvisas vidare till sjukvården.

Vi är många som skulle vilja det, plutteli. Om du har en minsta koll på hur forskningsvärlden fungerar vet du också att det är oerhört att få till forskningsanslag. Fram till dess förlitar jag mig på de tusentals barn som blivit kurade, de barn jag själv varit med och kurat och mina egna barn, varav två är vuxna nu, får vara mitt "facit" på hur Barnaboken fungerar. Och den fungerar väl, kan jag lova. Jag har bjudit in både dig och humlan-Marina tidigare att träffa mig och min familj för att visa, dela med mig. Men det har ni inte velat.

Vill man sen diskutera alternativa förhållningssätt till vad forskning och medicin säger så visst, fritt fram men varför helt förneka den vetenskapliga biten? (Förutom i de fall där det säger det ni vill)

Jag har läst massor med forskning i ämnet barn, anknytning, sömn, psykologi, fostran. Det allra mesta bekräftar det Anna skriver om, det vet du också om du är så påläst som du säger.

Ett forum, oavsett inriktning där innehållet inte får ifrågasättas öht är ett farligt forum.

Kom ihåg att de flesta råd härinne ges av helt vanliga föräldrar, som du och jag. Grunden till råden är såklart BB och SHN, men många gånger plockar vi av våra egna erfarenheter och ger råd utifrån det som fungerat för oss själva. Många gånger ger vi också olika råd. Det måste ALLTID vara förälderns uppgift att välja vad man gör av råd, även om det kommer från någon i vit rock. Som förälder har vi yttersta ansvaret över våra barn, och ett råd kan aldrig bli mer än ett råd.

Tro mig, kritik har vi nog fått så det räcker till och blir över. Du är väl den som varit flitigast att framföra den . Härinne vill vi inte hålla på att kritisera, hellre försöka hjälpa. Kritik hjälper liksom aldrig, om det inte följs av något konkret råd.

Jag undrar om familjeliv också granskas av dig? Där är det väl massor med föräldrar som ger råd? Menar du att alla råd man får därinne följs av de som frågar? Jag tror inte det finns så mähäiga föräldrar, det är verkligen att fördumma de som frågar att påstå nåt sånt...

[farmor]

"Jannika" skrev: Betyder det, farmor, att du anser att barn alltid blir skadade av skilsmässor, flyttar och skolbyten?
- Absolut inte. Vi vet genom forskning (svensk sådan) att skilsmässobarn kan må väl så bra som barn från "hela" familjer! MEN det krävs några friskfaktorer, t.ex. att föräldrarna kan skiljas på ett respektfullt sätt och samarbeta om sitt barns bästa, att barnet inte förlorar kontakten med någon av dem, att föräldrarna fortsätter att vara känslomässigt närvarande i sitt barns liv och ger det stöd att härbergera den oro och ångest som är naturlig (även för barn) i livskriser.


Finns det alltså inget att hoppas på för alla de ofullkomliga föräldrar som inte lever i status quo?
- Absolut finns det hopp men eftersom föräldrar förhoppningsvis inte skiljer sig så många ggr att det hinner bli rutin går det inte att bortse ifrån att lite coachning från en proffessionell ibland kan vara på sin plats - för barnets skull! För mig är "riktig", beforskad kunskap, inte bara "barnens universitet" viktig att ha med sig i arbetet med barn ....


För det är väl egentligen det citatet handlar om? Att det inte i första hand är de yttre händelserna som avgör vår mentala hälsa utan hur vi handskas med dem. Det tror jag vilken psykolog eller terapeut som helst kan hålla med om.
- Jag håller också med om att det oftast "inte är hur vi har det utan hur vi tar det" som är det avgörande, men jag tror (faktiskt _vet_) också att de flesta spykologer eller terapeuter skulle kunna hålla med om att det inte är optimalt för barn med alltför många separationer (och särskilt inte om de dyker upp i vissa känsliga åldrar) inte heller är det optimalt med föräldrar som är så ångestdrivna i sin egen personlighet att de inte kan hjälpa barnet att härbärgera alt att de är så inne i alkoholpåverkan att de inte är riktigt känslomässigt närvarande ...

[plutteli]

Skriver på mobil så kan inte citera: tänkte bara säga att ja, i mån om tid kollar jag även trådar på FL vars ämne jag har koll på för att se vad för råd som ges, jag har heller inte tvekat att kontakta FL när deras så kallade experter (framförallt amningsexperten) gett råd som går emot beprövad vetenskap. Så du kan släppa tron i att det bara är detta lilla forum jag intresserar mig för. Faktum är att det inte alls intresserar mig så mycket som ni verkar tro. Nåväl, nu har liten ammat så nu ska jag sova lite, go natt!

[Alma]

Paula Dalberg, här plutteli? Startat grupp "vi som hatar..." och hatiska inlägg på andra föräldraforum? Använt publika fora för lika eller mer förvirrad kritik än här, där motståndet blir mindre för att folk är mindre pålästa och inte ser att det mesta skjuter snett?

Efter att ha fått veta det - enda anledningen för mig att orka läsa pluttelis inlägg här är för att förstå psykologin bakom det. Vad som får någon att hata Anna Wahlgren.

Varför inte skriva en egen bok istället för att skriva här - Paula försvann? Med devisen Rätten att inte försonas med något, vad det nu är. Och rätten att hata.

Precis vad världen behöver.

[Alma]

Jag undrar om detta är samma "farmor" som jag läst förut under åren. Nu går du för långt och kryper för lågt. Ska vi nu diskutera Anna Wahlgrens skilsmässor???

Nej det här börjar bli outhärdligt.

Varför berättar du inte själv om ditt liv, hur du lever som du lär, hur dina kärleksrelationer sett ut och avslutats till det bästa för barnen, hur du resonerat om olika relationer eller frånvaron om dem i förhållande till dina barn? Och vad dina barn säger om dina passioner, eller frånvaron av dem, om dina egna förhållanden till fester och alkohol eller hur totala frånvaron av dem gagnat dina barn. Och hur din lära och ditt liv ser ut som hjälper andra föräldrar.

Farmor - starta din egen sajt och lär ut dina läror. Var modig som Anna Wahlgren och agera i ditt eget namn, välkomna alla som vill att pilla i ditt privatliv som du pillar i Annas.

Eller håll dig till det som den här författarens forum handlar om.

"Jannika" skrev: Betyder det, farmor, att du anser att barn alltid blir skadade av skilsmässor, flyttar och skolbyten?
- Absolut inte. Vi vet genom forskning (svensk sådan) att skilsmässobarn kan må väl så bra som barn från "hela" familjer! MEN det krävs några friskfaktorer, t.ex. att föräldrarna kan skiljas på ett respektfullt sätt och samarbeta om sitt barns bästa, att barnet inte förlorar kontakten med någon av dem, att föräldrarna fortsätter att vara känslomässigt närvarande i sitt barns liv och ger det stöd att härbergera den oro och ångest som är naturlig (även för barn) i livskriser.


Finns det alltså inget att hoppas på för alla de ofullkomliga föräldrar som inte lever i status quo?
- Absolut finns det hopp men eftersom föräldrar förhoppningsvis inte skiljer sig så många ggr att det hinner bli rutin går det inte att bortse ifrån att lite coachning från en proffessionell ibland kan vara på sin plats - för barnets skull! För mig är "riktig", beforskad kunskap, inte bara "barnens universitet" viktig att ha med sig i arbetet med barn ....


För det är väl egentligen det citatet handlar om? Att det inte i första hand är de yttre händelserna som avgör vår mentala hälsa utan hur vi handskas med dem. Det tror jag vilken psykolog eller terapeut som helst kan hålla med om.
- Jag håller också med om att det oftast "inte är hur vi har det utan hur vi tar det" som är det avgörande, men jag tror (faktiskt _vet_) också att de flesta spykologer eller terapeuter skulle kunna hålla med om att det inte är optimalt för barn med alltför många separationer (och särskilt inte om de dyker upp i vissa känsliga åldrar) inte heller är det optimalt med föräldrar som är så ångestdrivna i sin egen personlighet att de inte kan hjälpa barnet att härbärgera alt att de är så inne i alkoholpåverkan att de inte är riktigt känslomässigt närvarande ...

[farmor]

"Alma" skrev: Jag undrar om detta är samma "farmor" som jag läst förut under åren. Nu går du för långt och kryper för lågt. Ska vi nu diskutera Anna Wahlgrens skilsmässor???

- Har jag diskuterat AW:s skilsmässor och "pillat i hennes privatliv"? Läs igen mitt inlägg som är ett generellt svar på frågor som Jannika ställde, bla om jag tror att alla barn far illa i skilsmässor ... (och mitt svar var nej och nämnde några frisk- resp riskfaktorer)

Varför berättar du inte själv om ditt liv, hur du lever som du lär, hur dina kärleksrelationer sett ut och avslutats till det bästa för barnen, hur du resonerat om olika relationer eller frånvaron om dem i förhållande till dina barn? Och vad dina barn säger om dina passioner, eller frånvaron av dem, om dina egna förhållanden till fester och alkohol eller hur totala frånvaron av dem gagnat dina barn. Och hur din lära och ditt liv ser ut som hjälper andra föräldrar.
- Jag har inget behov av att vända ut och in på mig själv och mina närmaste och är ingen offentlig person, på något sätt redovisningsskyldig i dessa avseenden ...
Min sidfot får räcka, dvs jag arbetar med barn som har/har haft det svårt och jag är föräldrautbildare (ett tag till - nästan jämnårig med AW är mitt yrkesliv snart slut dvs. i den takt uppdragen sinar) ....
Kan dessutom tillägga att jag har en universitetsutbildning där bla barnpsykologi ingår ...