Åsa Moberg i DN om min dotters hatbok

[Alma]

Hej farmor,
Jag har ställt frågor till dig i kackelforum en annan gång, och detta för att jag gärna lyssnar på vad du har att säga. Svarar du läser jag.

Nu har jag efter FFs bokutgivning sett inlägg från dig som enligt min tidigare läsning av dig är under din värdighet. Vill du diskutera utifrån en annan nivå än att hoppa på AW med enkla metoder?

- vad är det du tycker är så värdefullt med FFs bok och offentliga uppgörelse med AW?
- vad är det som ska få oss som uppskattar BB och AWs övriga arbeten att omvärdera detta?
- vad är det som är så värdefullt i att plädera för rättigheten att inte försonas med sin mamma?
- har du själv erfarenheter av eller visioner om att dina barn, fosterbarn och barnbarn skulle befrias och kunna befria andra genom oförsoning och offentlig uppgörelse med dig?

[extradarkchocolate]

Bland DN-kommentarerna finns följande citat ur tredje mommo-boken (s 321)"man kan vara mycket trasig personligen och ändå ge sina barn trygghet. Man kan utsätta dem för skilsmässor, uppbrott, flyttningar, avbrutna kamratkontakter, upprepade skolbyten utan att för den skull nödvändigtvis skada dem. ...Ens eget liv och beteende behöver inte präglas på barnen."

Fast jag tänker att det är väl inte konstigt att man vill nå fram till sin mamma? Om man inte får bekräftelse på att man farit illa så kanske det är enda utvägen att låta alla andra ta del av sorgen. Inte sagt att det är rätt väg att gå men jag förstår känslan. Får man inte höra "förlåt, det jag gjorde var fel" utan istället mötas av något liknande detta citat, så undrar jag.. eller jag förstår iaf. Tycker inte det är sådär jättefult.
Om man nu får anta något.

[olgis]

En påminnelse till signatur Farmor:

Jag tror Åsa Moberg gärna hade sett lite kommentarer om sin kolumn, om något. I det här sammanhanget, i den här tråden, är signaturen pluttelis synpunkter på min person, tillika med hennes läsning av sanningshalten i min dotters hatbok, ovidkommande.

[Jannika]

Bland DN-kommentarerna finns följande citat ur tredje mommo-boken (s 321)"man kan vara mycket trasig personligen och ändå ge sina barn trygghet. Man kan utsätta dem för skilsmässor, uppbrott, flyttningar, avbrutna kamratkontakter, upprepade skolbyten utan att för den skull nödvändigtvis skada dem. ...Ens eget liv och beteende behöver inte präglas på barnen."

Fast jag tänker att det är väl inte konstigt att man vill nå fram till sin mamma? Om man inte får bekräftelse på att man farit illa så kanske det är enda utvägen att låta alla andra ta del av sorgen. Inte sagt att det är rätt väg att gå men jag förstår känslan. Får man inte höra "förlåt, det jag gjorde var fel" utan istället mötas av något liknande detta citat, så undrar jag.. eller jag förstår iaf. Tycker inte det är sådär jättefult.
Om man nu får anta något.

Och jag tänker att citatet i Mommo betyder just det det står: Att man kan ge trygghet fast man är trasig själv. Det finns det ju massor av exempel på. Det är, tror jag, tänkt som hopp och stöd, för de som är rädda för att människan är oförmögen att ändra sig och utvecklas, att allt är predestinerat. Det står inte: Alla mina barn är... Felicia är inte sin mors enda barn.

Mommo skrevs ju långt innan Felicia började skriva sin bok så hon har ju knappast "mötts av" den texten, som du skriver "i stället för".

Vad vet vi om vilka samtal som försigått mellan mor och dotter? Det kan ha funnits massor av försök från två håll att nå fram till varandra, massor av förlåt och jag hör din smärta. Det, extradarkchocolate, vet ju inte vi andra mycket om och jag tror vi får passa oss för att läsa in saker i boken som inte står där. Och ärligt talat, hur intresserad kan Felicia vara av att nå fram? Hon hävdar ju rätten att slippa försonas. Så syftet med boken handlar ju knappast om att nå fram till mamma.

Inte ens de som läst Felicias bok vet något om just detta för hennes bok är ingen Sanning, det är hennes sätt att beskriva de upplevelser hon menar att hon har haft och hon har, om jag förstått det rätt, valt att göra det med barnets röst och synvinkel. Även om det är hennes sanning så betyder inte det med automatik att det är "sant", att det inte finns andra sanningar eller att inget däremellan kan ha hänt.

Början och slutet på boken är ju uppenbarligen fiktiva, min känsla är att det är mer än så. I tidningar har Felicia sagt upp bekantskapen med sin mor för tio år sedan. I Skavlan hade de i stället inte talats vid på 3-4 år och jag har sett en oerhört vacker bild på Felicia och hennes mamma från 2009 där de lutar sig mot varandra och skrattar. Felicia tittar på den bilden med ömhet på sin mamma. Hon firade samma år jul i Gastsjön med alla sina barn och åkte dit i sin mammas lånade bil. Det är två år sedan.

Sanningen kan som sagt ha många ansikten och allt är inte alltid så enkelt att förstå som det kanske verkar. Människor kan ha både ädla och mindre ädla motiv till sitt handlande, ofta både och, men inget är bara svart eller vitt, bara ont eller gott.

Frågan är om AW skulle beskriva sin omsorgsförmåga på samma naiva/okunniga sätt idag, nu då hon (antagligen) läst Felicias bok?

Jag måste säga att jag har väldigt svårt för din mästrande ton. Tror du verkligen på allvar att någon skulle vilja svara på den frågan så som du ställer den? Och omsorgsförmågan kan nog varken du eller jag uttala oss om, inte ens efter att ha läst Felicias bok. Se ovan.

Betyder det, farmor, att du anser att barn alltid blir skadade av skilsmässor, flyttar och skolbyten? Finns det alltså inget att hoppas på för alla de ofullkomliga föräldrar som inte lever i status quo? För det är väl egentligen det citatet handlar om? Att det inte i första hand är de yttre händelserna som avgör vår mentala hälsa utan hur vi handskas med dem. Det tror jag vilken psykolog eller terapeut som helst kan hålla med om.

Jag tycker att Felicia har all rätt att känna som hon känner, skriva om det och leva i oförsoning och som om livet är predestinerat av hennes tid med sin mor och att hon är offer för omständigheterna. Hon är inte precis ensam om att ha upplevelser från barndomen som skaver och det finns säkert människor som är hjälpta av hennes bok. Det är hennes rätt att välja att avsluta en livslång relation i offentligheten men det vinner ingen respekt hos mig.

[inger]

Fast jag tänker att det är väl inte konstigt att man vill nå fram till sin mamma? Om man inte får bekräftelse på att man farit illa så kanske det är enda utvägen att låta alla andra ta del av sorgen. Inte sagt att det är rätt väg att gå men jag förstår känslan. Får man inte höra "förlåt, det jag gjorde var fel" utan istället mötas av något liknande detta citat, så undrar jag.. eller jag förstår iaf. Tycker inte det är sådär jättefult.
Om man nu får anta något.

Läste en intervju med FF där hon uttalade att en intention med en sån här bok kan vara att diskutera vilka brister i ett föräldraskap som går i arv.
MIn slutsats är att vi på ett föräldraforum kanske snarare skulle ägna oss åt självrannsakan inspirerad av AW.s böcker och FF:s bok, i stället för spekulationer om deras privatliv.
Bra frågor för självrannsakan är:
Vad har jag för ryggsäck som jag i min tur inte vill ge mina barn?
Vad har jag för blinda fläckar i mitt föräldraskap som behöver kastas ett ljus på?
Varför skulle mina egna fel och brister vara mindre viktiga än AW.s och FF:s?

Det är nu lätt att tycka hit och dit om FF och AW, mycket mindre smärtsamt än att rannsaka sitt eget föräldraskap, mer sensationslystet. Att läsa FF.s bok bör vara som att läsa all annan litteratur man rannsakar sig själv.

Ja gkänner igen citatet du tar fårn Mommoböckerna men vet också att AW på ett annat ställe i samma böcker skrivit att hon egentligen inte har något facit, därför att alla barnen inte var vuxna när hon skrev detta. Såna här lösryckta citat ur en roman blir alltid problematiska.

Extrachocolate jag ställde en motfråga till dig i tråden om Barnaboken. Om det är något råd där du omprövat själv.
Om du har tid lust och möjlighet gå gärna in och svara.

Vi som deltar i debatten saknar kanske alla ett mod som AW och FF har då de offentligt gått ut och skrivit om brister hos sig själva som människor.

Att debattera andra människors liv kräver inget särskilt mer än ett visst mått av sensationslystnad.

[annawahlgren]

Alma
olgis
Jannika
inger

Frågan är om AW skulle beskriva sin omsorgsförmåga på samma naiva/okunniga sätt idag, nu då hon (antagligen) läst Felicias bok?

Nej, farmor. Jag har inte läst Felicias bok. Jag kan inte förmå mig till det och tänker inte göra det. Tidningarnas referat (och FF:s egna i diverse media) räcker och blir över. Det finns gränser för vad en människa kan uthärda. Jag har redan passerat de flesta, höll jag på att säga. Och sa jag. Off topic kallade mig både svenska och norska barnläkare för BARNAMÖRDERSKA i pressen för några år sedan. I inget rättssamhälle värt namnet kan man kalla en person för mördare som inte bevisligen begått, och dömts för, mord. Men med Anna Wahlgren går det bra. Där ropar ingen journalist UPP TILL BEVIS. Man återger.

Och nu ska du få en riktig godbit. Jag har ju förhållit mig tyst genom hela detta mediadrev (nu på norska också - kommer i Danmark och Finland med) men människor har skrivit till mig, kända som okända, vänner nu och vänner då. Och dem har jag svarat:

DET PLÅGSAMMA ÄR JU ATT BLI SÅ FLAGRANT BELJUGEN, NÄR SANNINGEN KUNDE HA RÄCKT.

Sug på den, om den säger dig något.

Du ska veta, gamla farmor, att om du inte hade hunnit få så många BRA, tänkvärda och faktiskt uppfordrande svar här, hade jag städat bort dig direkt. Jag vill helt enkelt inte ha dig här. Jag behöver inte dina oförskämda, låga, billiga angrepp på en som redan ligger. Arbetar du verkligen med barn, vilket jag ju kan tillåta mig att betvivla, eller hur - så sitter du i glashus. Därifrån bör man inte kasta sten.

Dig och extradarkchocolate skulle jag vilja tipsa om februarikrönikan, "Opublicerat". Läs Birgitta Sandstedts artikel, som ingen tidning ville ta in. Hon var MED, på den tiden det begav sig. Läs också mina egna avslutande rader. Lägg sedan möjligen ihop två och två, farmor, du med ditt ihärdiga engagemang.

Varför tror ni jag är och har varit så tyst genom allt detta? Varför tror ni jag sa i mitt (enda) pressmeddelande att jag inte tänkte diskutera Felicia offentligt? Vad tror ni jag skulle ha måst säga, om jag alls sagt något som möjligen hade kunnat förklara ett och annat? Varför tror ni jag avstod och avstår, livet ut

Ledtråd: Åsa Moberg är hemligheten på spåren.

=;

Ur förordet till Barnaboken (2008):

*Din barndom har varit splittrad. Du har slitits från skola till skola. Förändringar, skilsmässor, uppbrott har avlöst varandra din barndom och ungdom igenom. Du är själv det bästa exemplet på att yttre förändringar inte nödvändigtvis behöver splittra en människa.

Jag kan inte veta vad som djupast berört ditt innersta, och vad det kan få för följder. Men vad jag ser, och vad alla i din omgivning ser, är en stark och personlighetsklar människa, orädd, kärleksfull och i stånd att framgångsrikt tampas med livet.

Människans anpassningsförmåga är enorm. Hennes egen inre strävan till balans är, mycket långt, hennes självläkning.

Människan är sitt eget största hopp.*

[Stilla]

Anna!

[extradarkchocolate]

Jag var nog dålig på att formulera mig. Jag var inte ute efter att ta ställning till deras relation, vad som hänt eller inte, utan just bara ge en tanke kring varför den skrevs. Eller är det bara tillåtet att tycka på ett sätt? Men som sagt, uttryckte mig nog konstigt. Och jag skrev inte att någon har mötts av samma citat utan "något liknande".
"
Inger: Jag kommer svara men jag har barnaboken på utlån så jag vill citera rätt och inte snurra för mycket i mina tankar. Jag gör lätt det. Men tråden ligger ju kvar, så jag tänkte att jag väntar lite. D.et är två frågor som väntar har jag för mig.

[Jannika]

Extradarkc. Vi läser ju texter olika, det var så jag tolkade det du skrev och jag hade en annan åsikt om just det. Jag framförde den. Men jag kanske missförstod dig?

[inger]

Inger: Jag kommer svara men jag har barnaboken på utlån så jag vill citera rätt och inte snurra för mycket i mina tankar. Jag gör lätt det. Men tråden ligger ju kvar, så jag tänkte att jag väntar lite. D.et är två frågor som väntar har jag för mig.

Tack :

[farmor]

Hej farmor,
Jag har ställt frågor till dig i kackelforum en annan gång, och detta för att jag gärna lyssnar på vad du har att säga. Svarar du läser jag.

Nu har jag efter FFs bokutgivning sett inlägg från dig som enligt min tidigare läsning av dig är under din värdighet. Vill du diskutera utifrån en annan nivå än att hoppa på AW med enkla metoder?

- vad är det du tycker är så värdefullt med FFs bok och offentliga uppgörelse med AW?
- vad är det som ska få oss som uppskattar BB och AWs övriga arbeten att omvärdera detta?
- vad är det som är så värdefullt i att plädera för rättigheten att inte försonas med sin mamma?
- har du själv erfarenheter av eller visioner om att dina barn, fosterbarn och barnbarn skulle befrias och kunna befria andra genom oförsoning och offentlig uppgörelse med dig?

Ifall du undrar varför jag inte svarar så beror det på att mina inlägg/svar ung 9 ggr av 10 blir raderade i detta forum ....

[annawahlgren]

Stilla


Sign. plutteli, mångårig besökare och infiltratör på aw.com (se t ex "Diskussionstråd om barnaboken"), har nu debuterat på Newsmill.se. En leende bild med napptystat barn beledsagar artikeln, där plutteli, alias Paula Dahlberg, ondgör sig över Åsa Mobergs kolumn i DN Kultur. "Hur", frågar hon sig, "kan en seriös tidning som DN ge utrymme till Moberg att skriva ett försvarstal till sin vän?"

Bland alla mer eller mindre vulgära kommentarer (om min person likaså, givetvis) särskiljer sig en som jag vill citera här. Kommentarsfält i allmänhet är sällan så läsvärda. Till slut - eller ganska snart - storknar man och slutar läsa. Varpå guldkornen drunknar. Därför vill jag lyfta fram detta:


*Jag vet inte hur mycket trovärdighet Paula Dalberg har som skribent i den här frågan? Paula Dalberg är ju en känd nätstalker av Anna Wahlgren på bland annat Familjeliv och Anna Wahlgrens forum och skapare av facebook-gruppen "Vi som hatar Anna Wahlgren". Efter kritik bytte gruppen till ett mer rumsrent namn. Ungefär som när SD var tvungna att hyfsa till tonen när de kom in i riksdagen.

Paula Dalberg har själv erkänt att hon tycker sig se sin egen (inte allt för uppskattade) mor i Anna Wahlgren. Detta och ovanstående kanske man ska ha i beaktande när man läser hennes artikel.

Plötsligt har Paula Dalberg ett enormt intresse för Anna Wahlgrens dotter och rusar till faderns försvar med Felicia Feldts halvfiktiva bok som enda källa. En mer källkritisk hållning måste man väl kunna kräva av artikelförfattaren?

En far som verkligen vill vara med sina barn låter sig väl knappast hindras i 40 år? Det är att omyndigförklara Felicias far fullständigt. Vilket mähä till far skulle låta en mor diktera villkoren om en äkta kärlek till barnet och en uppriktig omsorg fanns? Jag tror tyvärr att denna far inte ville eller orkade ta det ansvar en riktig förälder skulle ha gjort. Jag förstår att det lilla barnet som längtar efter sin far VILL att far gjorde "allt" men inte "fick", men när det övergivna barnet växer upp brukar en mer realistisk syn på sina föräldrar växa fram parallellt. Min uppfattning är att Felicia lever kvar i den "barnsliga" förälskelsen som en återfunnen förälder kan väcka.

Jag tycker som Åsa Moberg att denna aspekt blivit lite eller inte alls belyst. Vilket ansvar har en frånvarande förälder?

Anders S Jansson*


Ett annat litet guldkorn tillkom i kommentarsfältet i natt. Ska sägas, tycker jag, i rättvisans namn - även om det inte direkt berör Åsa Mobergs artikel, eller för den delen pluttelis:

*Jag har läst FF:s bok och har svårt att ta den till mig trots upprörande avsnitt. Den är för mig en besvikelse i sin formlöshet och brist på struktur, där läsaren kastas fram och tillbaka i tid och rum. Att förläggaren accepterat ett så bristfälligt manus luktar spekulation.

Staffan Yngve*

[extradarkchocolate]

Vad söker Felicia. Vad söker Plutteli?
Inger, som för övrigt alltid är så klok i sina inlägg, pekar på något som iaf Plutteli har missat. Rannsaka sig själv. Ser hon inte att den egna relationen till sin mamma ligger som grund till alla hennes utspel?
Pinsam artikel. Snacka om att inte se flisen i sitt eget öga, eller hur det nu löd.

[olgis]

Själv stötte jag på den här, Katerina Janouch, som jag antar är inspirationskällan till Pluttelis artikel:

http://blogg.tara.se/katerina-janouch/

Katerina Janouchs man är nykter alkoholist så även hon har hittat något att klamra sig fast vid i Felicias bok.

Det är tröttsamt med alla dessa jättebebisar till vuxna.

[plutteli]

Vad söker Felicia. Vad söker Plutteli?
Inger, som för övrigt alltid är så klok i sina inlägg, pekar på något som iaf Plutteli har missat. Rannsaka sig själv. Ser hon inte att den egna relationen till sin mamma ligger som grund till alla hennes utspel?
Pinsam artikel. Snacka om att inte se flisen i sitt eget öga, eller hur det nu löd.

Nej, min mamma har inte med det att göra. Suck it up för så är det. Förutom min mors och Annas i bland skrämmande lika sätt att uttrycka sig så är likheterna dem emellan noll och deras liv och mitt och Felicias liv har i princip inga likheter. Bara för att nämna några skillnader:
Jag är ensambarn, Felicia hade som vi vet flertalet syskon. Min mamma drack i princip aldrig alkohol och alltid i väldigt väldigt måttliga mängder, Annas förhållande till alkohol har hon själv avhandlat fler än en gång. Min mamma har varit tillsammans med min pappa sedan hon var 17 år gammal (de är idag båda pensionärer) så kärlekslivet har väll varit allt annat än vilt så att säga. Hon är uppvuxen i Sundsvall, flyttade till Umeå efter studenten och studerade till psykolog, därefter har hon bott i Härnösand i över 30 år, så att flytta är inte hennes grej. Mina föräldrar fick mig när de var över 40 år gamla och min mamma var ingen hemma mamma så jag var hos dagmamma och sedan förskola från ca 3 års ålder (var strax över 2 år när de fick mig).
Den enda likheten förutom sättet att uttrycka sig på som jag kan komma på är väll att både min mor och Anna är 40-talister.
Men klart, det är ju väldigt bekvämt om man vill tro att min kritik mot Anna enbart bottnar i att hon och min mor har liknande språkbruk och sen blunda helt inför vad jag faktiskt framför i min kritik...