Hur länge minns det ett främmande språk?

[chokladkaninen]

Hej! Och sorry, jag kommer med ännu en språkfråga:

Min 3-åring talar svenska och franska. När hon var 11 mån till 22 mån, alltså när hon lärde sig prata, bodde vi i USA. Då förstod hon en del engelska och sa några engelska ord. Men när vi sedan flyttade hem till Sverige utgick jag från att det inte var nån idé att lägga nån möda på engelskan, att hon var för liten för att minnas den och att hon - eller i alla fall vi - ändå hade nog att hålla reda på med två språk. Jag vet ju att små barn kan lära sig många språk, men då varken jag eller Pappa Chokladkanin är engelskspråkiga som modersmål kändes det bara fånigt att hålla på och mackla med ett extra språk.

Men visst har vi kvar några böcker på engelska som vi läser ibland och så där. Bara ingen medveten strategi för att hålla liv i hennes eventuella kunskaper. Nu har hon dock börjat hävda att hon förstår engelska! T ex skulle vi se Nicke Nyfiken på film häromdagen, och när jag skulle ändra språkinställningen insisterade hon på att det skulle vara på engelska. Men förstår du nåt, då? undrade jag, och hon hävdar att hon gör det - fast det kanske mest betyder att hon inte fattar allt på svenska heller? :-s Hon ber mig också ofta att sjunga på engelska och tycker att det är mycket lustigt att Imse Vimse, Huvud, axlar, knä och tå, Blinka lilla stjärna och Klappa händerna när du är riktigt glad kan sjungas på båda språken.

Jag har därefter testat henne lite då och då, ställt en fråga på engelska och så där, och hon svarar på svenska eller franska, men inte helt goddag yxskaft. Så vad är era erfarenheter - är det verkligen möjligt att hon ett år senare kommer ihåg tillräckligt mycket engelska för att förstå när man tilltalar henne? Och i så fall, borde vi på något sätt arbeta aktivt för att hon ska få behålla engelskan?

[miniz]

Hej chokladkaninen!

Jag spràk och allt med det! Det värsta är när man nàr en viss nivà och màste sträva lite för att nà nästa. Men barn strävar ju inte som oss, lyllo dom.

Om jag vore du hade jag làtit henne se pà engelska filmer om hon vill. Det är ju perfekt att se samma film pà flera spràk, för dà förstàr man ju filmen oavsett vilket spràk man ser den pà. Vi har barbapappa pà italienska och det funkar helt bra!

Du kan nog prata lite engelska med henne ibland, tror inte hon blir förvirrad av det. Hon vet att mamma pratar svenska, att engelskan bara är pà kul, om du förstàr hur jag menar. I bland brukar jag prata lite spanska med mina stora, men nu tycker 4 àringen inte det är kul, mamma ska prata norska, un point c'est tout.

Kram.

[farmor]

Hej! Och sorry, jag kommer med ännu en språkfråga:

Min 3-åring talar svenska och franska. När hon var 11 mån till 22 mån, alltså när hon lärde sig prata, bodde vi i USA. Då förstod hon en del engelska och sa några engelska ord. Men när vi sedan flyttade hem till Sverige utgick jag från att det inte var nån idé att lägga nån möda på engelskan, att hon var för liten för att minnas den och att hon - eller i alla fall vi - ändå hade nog att hålla reda på med två språk. Jag vet ju att små barn kan lära sig många språk, men då varken jag eller Pappa Chokladkanin är engelskspråkiga som modersmål kändes det bara fånigt att hålla på och mackla med ett extra språk.

Men visst har vi kvar några böcker på engelska som vi läser ibland och så där. Bara ingen medveten strategi för att hålla liv i hennes eventuella kunskaper. Nu har hon dock börjat hävda att hon förstår engelska! T ex skulle vi se Nicke Nyfiken på film häromdagen, och när jag skulle ändra språkinställningen insisterade hon på att det skulle vara på engelska. Men förstår du nåt, då? undrade jag, och hon hävdar att hon gör det - fast det kanske mest betyder att hon inte fattar allt på svenska heller? :-s Hon ber mig också ofta att sjunga på engelska och tycker att det är mycket lustigt att Imse Vimse, Huvud, axlar, knä och tå, Blinka lilla stjärna och Klappa händerna när du är riktigt glad kan sjungas på båda språken.

Jag har därefter testat henne lite då och då, ställt en fråga på engelska och så där, och hon svarar på svenska eller franska, men inte helt goddag yxskaft. Så vad är era erfarenheter - är det verkligen möjligt att hon ett år senare kommer ihåg tillräckligt mycket engelska för att förstå när man tilltalar henne? Och i så fall, borde vi på något sätt arbeta aktivt för att hon ska få behålla engelskan?

Nej, eftersom engelskan varken är ditt eller pappas "känslospråk" så blir det väldigt svårt för er att lotsa flickan fram till en djupare språkförståelse i engelskan. Jag skulle inte lägga ner jobb på det .... satsa istället på de två modersmål ni redan har i familjen. Kommunicera mycket och tänk på att leken är barnets arena för all inlärning och då är det inte leken med kompisar som skall prioriteras utan leken med mamma/pappa. Man lär sig allt om världen av sin mamma och pappa - syskon och kompisar använder man sedan till att träna med!
En solid grund i familjens två modersmål kommer senare att vara befruktande för hennes egen inlärning av engelska. Det finns forskning som ger stöd för att ju fler goda språkkunskaper ett barn har desto lättare tar hjärnan in nya kunskaper. Särskilt gäller det skolresultat på högre nivåer (gymnasium o vidare) där fullgott abstrakt tänkande krävs.

[miniz]

Hej farmor. Vi tycker lika ibland och ofta olika. T.ex sà tycker inte jag att barn lär sig av bara mamma och pappa och övar sig pà syskonen. Vàr minsta med tre storasyskon lär sig enormt av sina syskon. Han gàr i skola fràn morgon till kväll.

När det gäller spràk, sà är regeln vi i vàr familj,
en person - ett spràk.

Men eftersom jag skulle vilja att mina barn ocksà kan kommunisera med den finska sidan av familjen har jag börjat lite osystematiskt prata finska med dom. Enkla saker som; vill du ha mer, var det gott, tack och hej och sànt smàtt. Man behöver inte fà en djupare förstàelse direkt, men man kan öppna dörren, sà kan de utforska senare.

Jag tror inte det förvirrar eftersom vi alltid pratar norska till varandra, barnen och jag.