Svårt att veta hur man bemöter rätt!?

[kattis73]

Min store pojk fyller 4 år om ett par veckor. Han har alltid varit enkel att ha att göra med. Visst har han trotsat och fått utbrott, men vi har aldrig upplevt nån riktig trotsålder och när kompisar har berättat om vredesutbrott flera gånger om dagen har vi kanske haft ett utbrott varannan vecka. Han har väl sånt temperament helt enkelt.

Hur som helst så hade vi en konflikt häromdagen. En konflikt som sårade mej och gjorde mej väldigt ledsen. Detta visade jag också för Theo och jag har ingen aning om jag agerade rätt eller fel, och hur jag borde bemött det hela på rätt sätt.

Jag är rädd att killen börjar bli bortskämd, för han visar inte längre tacksamhet när han får saker eller får göra roliga saker. Detta ska vi ta itu med! Hur som helst så handlade detta om ett biobesök. Det andra i hans liv. Jag och Theo åkte ensamma till grannstaden, gick och fikade och gick på bio. Supermysigt. Vi hade verkligen jätteroligt. Efter bion skulle vi åka hem, och Theo fick för sej att han ville se en film till. Det var naturligtvis inte aktuellt så vi gick till bilen och Theo surade. Väl framme så vägrade han sätta sej i bilen och jag lyfte in honom. Han började gorma, slog mej (händer i stort sett aldrig) och gormade "dumma mamma, du är dum". Det är väldigt sällan han säger så, detta är alltså inget vanligt beteende hos honom.

Vi körde i väg och jag var nära att börja grina (jag är rätt känslosam av mej...). Jag kände mej jättelessen och sårad. Vi hade haft en jättemysig och speciell dag och Theo svarar på detta med att slå mej och kalla mej dum. Precis detta sa jag till Theo. Med gråten i rösten. Bör man visa sina känslor på det viset??? Jag sa vad jag kände. Att jag blev jättelessen för att han kallade mej dum när vi hade gjort så roliga grejer. Efter tio minuter tyst bildfärd så säger Theo förlåt och jag är säker på att han menade det.

Hur skulle jag bäst ha bemött detta?

[Myra]

Hej. Jag känner igen den där situationen du beskriver, man blir så besviken när det känns som att man verkligen gjort en massa kul och så blir deras reaktion så där!? Men det slog mig när jag läste din "berättelse" att han tyckte nog det var så himla kul att få gå på bio med dig så han ville aldrig att det skulle ta slut Fast själv känner man det som otacksamhet....Jag tror inte att det är fel någon gång visa att man blir ledsen om man verkligen förklarar varför man är ledsen och reder ut det hela tillsammans. Eller Vore intressant att höra fler synpunkter.

[/LO]

Hej
Jag tänkte också på just det och sedan läste jag Annas egen tråd om att gå i pakt med barnet.

Alltså istället för att bli ledsen och besviken över att han är otacksam (vilket han ju egentligen inte är), så förstå honom. Du skulle ju också vilja se en film till för det var ju så kul och mysigt, men det GÅR inga fler filmer Inte idag. Fråga vad ni ska göra åt det - vänta på svar.

Så försök att bli ledsen för rätt sak - att ni faktiskt inte kunde se någon mer film

/LO

[Sagomamma]

Vill bara hålla med alla andra om att det absolut bästa här hade varit att gå i pakt med barnet! Känner med killen som efter att ha haft så mysigt med sin mamma och gärna vill att det ska fortsätta, får klart för sig att det vill inte mamma att det ska göra! Så just då delade ni alltså inte alla dessa lyckokänslor över den mysiga dagen, i hans ögon

[Susanne*]

Hej alla
Ett litet tillägg till ovanstående kommentarer.

Det är en bra träning för oss alla att inte ta "händelser" personligt och bli ledsna. En saklig hantering av situationer är ett måste om man inte ska vandra den vägen att "skuldbelägga" barnet och skapa konflikter av händelser. En saklig hantering avdramatiserar, medan en känslofylld eskalerar.

Ett mycket viktigt kapiel som Anna har skrivit är det att "uppfostra utan skuld".

[annawahlgren]

Tack, alla Så rätt, så rätt.

Det är inte lätt att inte ta åt sig personligen, men det är tvunget.

Varför inte läsa om bortskämdhet i Barnaboken - för en sakligare attityd och enkel inlevelse

[annawahlgren]

PS Femte delen, "Fostran"

[kattis73]

Hej och tack för alla svar! Jag har precis också läst "gå i pakt med barbet"-tråden och det var nyttigt för mej. Jag plöjer barnaboken just nu, och jag håller med håller med håller med om det alltra mesta jag läser. Jag känner att jag till 100% står för det här synsättet. Men jag har ännu inte lärt mej det, så att säga.

Vi är väldigt mycket för att förklara, resonera, diskutera med Theo. Jag tycker det är bra, det är en bra grundtanke, och han lär sej förhoppningsvis att själv argumentera och uttrycka sej verbalt.

Men nu inser jag att vi många gånger går för långt. T ex så kan jag ha långa utläggningar när han fått något gott och sedan vill ha mer. Jag kan babbla om tacksamhet, vad som är nyttigt och bra för kroppen, osv osv osv. I denna situationen är jag ju fel ute, inser det. Igår tog jag ett råd rakt ur barnaboken. Theo fick en chokladbit ur en chokladkartong. När den var slut gnällde han genast, "jag vill ha en tiiiiiill". Jag svarade bara "nu var det slut, tack för chokladen". Theo tittade frågande på mej och frågade varför jag sa så. Jag upprepade och sen var det hela ur världen!

Detta med bortskämdhet är svårt. Jag har hittills tyckt att så länge jag ger för att jag själv vill ge är allt ok. Och det gör jag. Han skulle ALDRIG kunna gnälla eller tjata sej till något. Men nu märker jag ju att han gnäller för att han vil ha mer av något, men inte få det. Så nu är det rejäl inskränkning utan att motivera eller förklara. Men det har ju varit jul nu, med julklappar, jolgodis, fest dagarna i ända. Äntligen slut, men bara tre veckor kvar till Theos fyraårsdag som kopmmer bli uttdragen under drygt en vecka, men olika kalas. Men men... sen så.

För övrigt känner jag mej hemsk angeånde biosituationen. Bläbläblä vad jag klänner mej kass, har skuldkänslor. Men men, nu är det bara att se framåt och tänka på vad jag har lärt mej. Ska läsa "Uppfostra utan skuld"-delen, tror inte jag läst den ännu. (Jag hoppas friskt fram och tillbaka så jag vet ibland inte vad jag läst och inte).

Tack för era reflektioner!!!

[Fia]

Hej Kattis73!

Ha INTE dåligt samvete för "bioincidenten"! Man får ju kämpa hela tiden för att vara en bra förälder, och det är ju inte lätt att veta hur man ska hantera alla situationer, ÄVEN om man är inläst på ett bra förhållandesätt gentemot barnen! Nu är du ju en erfarenhet rikare, och med alla kommentarer du fått på den här sidan kommer du vara superbra rustad inför en liknande situation framöver!

Precis som att inte skuldbelägga barnen, tycker jag inte heller man ska skuldbelägga sig själv som mamma (men ibland är det ju svårt!). Jag tänker ofta på kvällen på de "misstag" jag gjort som mamma under dagen och bestämmer mig för att försöka ännu mer att vara den mamma jag vill vara i morgon! Och varje gång jag lyckas reagera på ett bra sätt i en viss situation känns det så fantastiskt härligt innombords. (T.ex. om fyraåringen spiller ut sitt mjölkglas, och jag hejdar mitt "NEEEJ!!!!" och istället glatt säger "hoppsan! Spring och hämta trasan! Ååå vad fint du torkade upp!")

[annawahlgren]

Imponerande, kattis73 Du tänker och tänker om och ser förmodligen nu att det ligger något i det jag brukar tjata om: barnen är våra bästa pedagoger. De tvingar oss till utveckling och växt och till en sabla massa tankeverksamhet på vägen Mycket nyttigt

Man kan ju aldrig prata ett barn till att lära sig argumentera för sin sak. Man kan med prat, utläggningar, förklaringar (och förmaningar) öva upp lilla ungens munläder, men det är inte detsamma som att med egen och äkta övertygelse tala för sin sak. Till det behövs självkänsla, stark och stadig. Och den kan man som vuxen inte prata fram. Den kan man bättre lyssna sig fram till. Om en liten unge känner sig förstådd, respekterad, noga avlyssnad - inte avvisad, mästrad, kritiserad och "pekfingrad" enligt Vän av Ordnings förnumstiga modell - kommer självkänslan naturligt smygande och barnet kommer att både kunna ta för sig och tala för sig, utan att bli orättmätigt krävande och utan att ta plats från andra. Det är i varje fall vad jag sett hos mina egna barn. (Och då kan man komma ihåg att de inte talade särskilt mycket eller tidigt, någon av dem, men de trivdes med att vara de de var och de kände sig definitivt förstådda - utan ord. Annars hade de förmodligen pratat mycket mer, men då antagligen invändningsvis med protester. Ord är redskap, inte självändamål - annat än möjligen för ettåringar )

Jag är imponerad av din goda vilja och din klarsynthet

[kattis73]

Tack igen! När jag läser sånt du skriver, Anna, så är det liksom som om jag helt plötsigt ser allt i ett annat ljus, och det du skriver känns så självklart och jag kan inte förstå varför jag inte tänkt på det sättet själv tidigare.

Kommer (naturligtvis) fortsätta ha långa pratstunder och diskussioner med min son, men ska fösöka lägga ner att förklara resonera (och förmana och döma... ) i såna situationer som jag berört ovan. Diskussionerna kan man ju faktiskt lägga vid andra tillfällen än vid konflikter! Att Theo ska känna sej respekterad och förstådd är ju det jag vill, och jag inser ju att det självklart är DET som ger att man senare kan argumentera och diskutera.

Idag efter maten blev Theo sur över att det inte fanns några clementiner som han kunde få till efterätt. Först kände jag irritationen komma... jösses jag kan ju inte trolla eller hur!? Clementinerna är slut - INSE! Men så bet jag mej i tungan och började prata om hur sugen jag själv var på clementiner. Det slutade med att jag "ropade" till clementinerna i affären "dumma er, varför skulle ni vara slut nu...?". Kanske lite överdrivet, men det funkade i alla fall...

Sen ska jag inse att jag tycker det är SVÅRT det här! När det uppkommer en situation som liknar ett konkret exempel som man just läst om, då är det ju rätt lätt. Eller om det uppkommer liknande situationer som man redan gått igenom och man tänkt igenom i efterhand. Men det uppkommer ju ständigt nya situationer. Men det är väl som Fia skriver. Ingen är perfekt, men man lär sej hela tiden! Det allra viktigaste är nog att reflektera över sitt förhållningssätt och sitt agerande!

Kom i kontakt med Barnaboken när jag genomförde SHN på min lille son. Är glad för det!

[Myra]

Håller med dig Kattis73, det är SVÅRT att i alla möjliga situationer tänka rätt och göra rätt men jag tror man har kommit en bra bit på vägen som åtminstone VILL och försöker hitta andra vägar när man känner att det inte känns rätt det man gör. Fast åtminstone jag kan känna att det snurrar runt runt i huvudet för att man vill göra allt så rätt hela tiden så jag måste även tänka på att "tagga ner" ibland och inte vara så koncentrerad på att minsta lilla detalj ska bli korrekt men det är inte det lättaste.

/Myra

[K?RinGa]

Har just insett att jag faktiskt inte är ensam om att vilja vara den perfekta mamman, men som ständigt snubblar på tungan och sina egna tår (iaf gör jag det) Ville bara tacka ´för tipsen jag fått av eran tråd!

kramar

[annawahlgren]

Perfekt är ingen, men meningen är att man ska lära sig av sina misstag - och det brukar de små barnen vara mycket duktiga på att se till att man gör

Tänker på vad en dotter sa en gång när datorn krånglade för mig och jag bröt samman och svor och grät :

"Mamma lilla, har du försökt tre gånger med samma sak och det inte fungerar, så fungerar det inte, förstår du. Då får man försöka med någonting HELT annat. Börja med att stänga av först. Sedan går man vidare på ett NYTT sätt "

Jaha, tänkte jag och funderade på att bryta samman igen, för jag visste ju inget NYTT sätt.

Det visade sig att jag visste det, när jag tänkte efter... Jag kom på det

Metoden är densamma när det gäller små barn

Man kan också tänka på ett gammalt hederligt ordspråk, som jag travesterar lite här:

Sikta mot trädtopparna, så når du i alla fall busken! Siktar du på busken, når du inte över marken.

[annawahlgren]

PS Med busken vill jag alltså säga att det inte är fel att ha ambitioner i sitt föräldraskap. Tvärtom. Det är både rätt och nödvändigt. Men att tänka i termer av "perfekt" är bara dumt; jag skulle vara otroligt korkad om jag någonsin inbillade mig att jag skulle bli en "perfekt" datoranvändare... Mina kunskaper är synnerligen begränsade, men mina ambitioner med datorn är skyhöga. Märks inte det

Så slå av på perfektions-och prestationskraven, skippa hela det resonemanget som bara framkallar hjärtsnörp och förtvivlan I "Kärlekens gåva" försöker jag visa vad det hela egentligen handlar om. Inför det uppdraget, den gåvan att förvalta kärlekens makt, måste ödmjukhet till och tacksam glädje, inte prestationsångest.