Kloka tankar här, och klokt barnbarn du har Anna!
Jag skriver också under katilonias beskrivning av vem det är intressant att lyssna på, vem man vill ha råd ifrån. De som lyckats att vara helt opåverkade av att vara barnaföräldrar av sin tid, de som haft full kontroll över alla situationer och över alla människor kring familjen, de som aldrig levt rövare mellan hushållsbestyren, de som aldrig förlorat kontrollen eller gjort misstag, alltid funnits när barnen behövt, osv. De kan väl skriva sina egna böcker och försöka få folk att bli stärkta av dem!
Andra läsvärda recensioner som jag inte tror nämnts här:
http://www.svd.se/kultur/litteratur/rec ... 765695.svd
http://www.dalademokraten.se/Opinion--K ... Wahlgren-/
Från att ha känt avsmak för hela situationen, har jag börjat bli arg. Nu när jag läst reaktioner i olika media och i forum på nätet (undviker dock Föräldrakanalen, de orkar jag inte med, men har däremot faktiskt orkat läsa Flashback
https://www.flashback.org/t1100224 där en annan dotter deltog i diskussion om AWs barn, långt innan boken kom ut) slår det mig två saker:
- det finns stöd för AWs livsverk överallt, och det finns på många ställen folk som står upp också nu när man förväntas vara indignerad och på det stackars drabbade vuxna barnets sida.
- boken Felicia försvann ser ut att vara en uppgörelse med AWs verk snarare än något annat, och ett försök att punktera det genom att diskreditera AWs eget föräldraskap. Författaren nämner att det minst förlåtliga och mest oacceptabla, är det hon upplevt som gapet mellan Barnaboken och hennes barndom. Hon tar inte avstånd från t ex innehållet i BB, (
https://www.flashback.org/t1100224p24), men hon menar att hennes barndomsupplevelse med författaren av barnaboksfilosofin är relevant för alla oss andra. Därmed inbjuder hon till svar på frågan: Hur relevant är hennes upplevelse och tolkning av barndomens mamma för vår tolkning av mammans livsverk?
http://www.sidbloggen.se/2012/01/13/fel ... d-i-fokus/
http://sverigesradio.se/api/radio/radio ... tafile=asx
Det är då jag blir arg. Det är en sak att debattera t ex barnabokens innehåll, innehåll i föreläsningar och annat som Anna stått och står för. Men försök att punktera hela livsverket genom att peka ut författaren som usel mamma tycker jag är fegt.
Jo, man har all rätt i världen att skriva om sina egna upplevelser. Man har rätt att vara feg också. Och man kan bli och har rätt att bli sargad av allt möjligt och bli respekterad för detta. Man har rätt till sin barndom.
Men andra kan också bli arga på försök att punktera ett viktigt livsverk. Författaren Feldt kritiserar en annan författare, på personliga grunder. Att sätta sin egen barndom i relation till förälderns livsverk, och sedan ska diskussionen endast handla om rätten till barndomen?
Det leder till frågan: Vad har författaren till den här nya boken att komma med, som är bättre än det hon anser sin mamma har gjort? Mer intressanta föräldraskapsråd? Rätten att inte försonas - hur stor tanke är det även för dem som känner sig befriade av den tanken, jämfört med det som den kritiserade mamman gjort för människor?
Ser man bägge personerna som författare så kommer Felicia Feldt aldrig påverka så mycket som Anna Wahlgren. Jag tror heller inte hon kommer att lyckas med att punktera förtroendet för Wahlgren i den mån jag faktiskt tror att Feldt önskar.
"hej Mommo!
Nio barn, arton barnbarn, tre barnbarnsbarn och några tusen nästanbarn 
