mammig trotsare

[jordgumman]

Vi har precis bytts av här hemma, jag har återgått till att stå försörjningen medan pappa har tagit över platsen i hemmet. Även om det är en planerad, önskad och bra förändring så kan jag inte komma ifrån att känna ett stort vemod just nu. Och då har jag ändå ett jobb som jag tycker är superkul att komma tillbaka till, men det är mitt "mamma-jag" som talar och säger "Nej, nej, nu är den tid jag har varit hemma redan slut". Och om det vore det värsta så vore det väl bra. Men sonen är och har alltiid varit mer eller mindre mammig, just nu mer. Får han välja så ska jag göra allt med honom. Detta blir ju i längden dels jobbigt för mig och dels tråkigt att höra för pappan. Så vi kör stenhårt med läggning varannan kväll, vilket leder till gråt och ibland regelrätta utbrott, vilket känns väldigt tråkigt. Nu när jag har börjat jobba så har han blivit jätteledsen när pappa kommit för att hämta honom på dagis för han trodde att det var jag som skulle komma. När jag kom hem sa han "mamma jag ville att du skulle hämta mig". Jag försöker att övertyga honom att det självklart går lika bra att pappa hämtar.

Vad tror ni, gör vi rätt som "kör över honom" och håller fast vid att nu är det pappa som är hemma (vilket ju inte går att ändra på så enkelt) och att vi lägger honom varannan kväll? Eller hur hade ni gjort?
Som ni ser så handlar alla mina frågor om storebror. Lillasyster tar det hela med ro, nema problema där inte!

[annawahlgren]

Ett litet tips: förklara inte så mycket. Som att "det går bra att pappa hämtar också". Det gör det ju uppenbarligen inte - för honom. Just nu.

Han reagerar, detta är nytt, han saknar det gamla vanliga. Visa förståelse i stället. Det är vad vi alla behöver, när vi är ledsna över något. Vi behöver inte höra att vi egentligen har "fel" som reagerar som vi gör. Vi behöver inte alla förnuftets beskäftiga förklaringar.

Ett enkelt "Oj då, ville du att mamma skulle hämta, älskling, det skulle jag också ha velat" kan räcka alldeles utmärkt.

Små barn anpassar sig alltid efter det vi vuxna anser nödvändigt. Men man kan inte begära att de alltid och genast ska förstå, begripa och helst också jubla dvs bekräfta allt vi hittar på.

Han vänjer sig snart vid den nya ordningen och blir hur glad som helst, men inte om du ens överväger att befästa sakernas tillstånd genom att med en massa prat och förståndiga ord "köra över" hans reaktioner

[annawahlgren]

PS Glömde två nog så viktiga ord i sista stycket:

"Han vänjer sig snart vid den nya ordningen och blir hur glad som helst MED PAPPA" skulle det stå

[jordgumman]

Tack för svaret. Jag skrev efter min första dag på jobbet, det har gått bättre sedan dess och jag vet ju innerst inne att alla förändringar tar lite tid, men går hur bra som helst om man ser det i lite perspektiv. Jag menade köra över i betydelsen att inte låta honom bestämma, för det tycker jag inte att han kan göra. Det jag ogillar med att säga "jag hade också velat det" (har sagt så många gånger för det är ju sanningen) det är att han får bilden av att det inte är jag/vi vuxna som bestämmer. Vem är det då som bestämmer över våra liv!??? Men jag håller med om att det är ingen idé heller att säga att det är jättekul att pappa hämtar och lägger när han uppenbarligen inte tycker det nu. Igår blev det så här: Han fick välja på att lägga sig med pappa och en saga eller med pappa utan saga....

[annawahlgren]

Tja, man kan ju undra - "vem är det då som bestämmer över våra liv" Du sitter på jobbet och är kluven, mammanerven skriker. Trots att jobbet är så kul vill du både vara där och inte, dvs med barnet sdom är så "mammigt". Så vem och vad är det som bestämmer

För små barn innebär tillvaron att man får rätta sig efter allt möjligt som man varken alltid vill eller begriper. Redan en sådan sak som att det blir natt utan att "vi" bestämmer eller dag utan att "vi" har ett smack att säga till om, är något barnet får lära sig från start. Man kan beklaga att det regnar. Ingen tror att man styr över regnet. Ha för Guds och lilla barnets skull inte illusionen att det är du eller "vi vuxna" som bestämmer över allt som barnet med rätta uppfattar som oundvikligheter bortanför människans kontroll. Och det är nog "vår" smala lycka satt små barn inte tror "vi" är Gud.

Att stå för det man vill och gör är en annan sak. Man kan beklaga de återverkningar ens livsval och livsbeslut har på andra människor. Och jag anser att man bör göra det, för att visa förståelse - empati...

[jordgumman]

Ja, det är en bra inställning att ha "vad tråkigt att det regnar" till saker man inte rår över (en hel del). Det här med vem som jobbar bestämmer vi ju dock över och det är vi själva som har valt detta, så där vill jag inte glida undan med att säga "jag hade hellre velat vara hemma med dig". Men jag ska tänka på det i andra situationer. Tack för råden!

[annawahlgren]

Nu blev det väl lite konstigt här. Jag har aldrig menat att du skulle påstå att du hellre hade velat vara hemma. Jag trodde vi talade om hämtningen, då han hellre hade velat att du än pappa skulle komma, och det menar jag du skulle kunna bjuda på att du också gärna skulle velat, om det bara gått.

Nåja, det här fixar du så bra så

[annawahlgren]

PS Apropå regnet...

"Gå i pakt med barnet", brukar jag tjata. Regnet kan tjäna som illustration:

Lilla barnet gnäller över att det regnar.

Vän av Ordning talar då genast om all nytta regnet gör, hur nödvändigt det är att det regnar, osv osv.

Barnet känner sig då helt simpelt inte förstått, dvs avvisat. Budskapet som (möjligen) går in är att det inte passar sig att gnälla över regnet.

Regnet blir godkänt, barnet underkänt/mästrat.

I pakt med barnet godkänner man i stället barnet(s reaktioner) och mästrar regnet.

Man talar om hur trist man tycker det är att det regnar. Man skulle mycket hellre vilja ha varm, skön sol. Man spanar i himlen efter sol, tillsammans. Finns ingen. Man grälar på regnet, gärna högt och ljudligt. Man suckar och bestämmer sig, efter idogt övervägande, för att man väl får stå ut med att det regnar, då. Och man frågar barnet vad man (gemensamt) ska göra åt problemet. Och väntar, och lyssnar, och funderar högt tillsammans med barnet.

Alla barnets förslag är värda att beakta och efterfölja, utom att gå hem när nu meningen var att man skulle vara ute.

Poängen med att gå i pakt med barnet är att man visar sann förståelse i stället för att förmana, mästra och "köra över". Man lämnar tid och plats för reaktionen och delar den också allrahelst.

Därefter tar man gemensamt itu med en konstruktiv lösning, eller ett konstruktivt förhållningssätt, till detta som man inte kan förändra