Ångest över att börja jobba

[Vincents mamma]

Superångest
Har världens mysigaste son på 11 månader och har njutit så otroligt sedan han föddes. Problemet är att jag måste tillbaka till jobbet...
Mitt jobb innebär att jag måste vara borta i en hel vecka, varannan vecka.
Får riktig ångest och tårarna kommer titt som tätt, känns traumatiskt.
Tyvärr finns ingen annan lösning. Min son kommer att ha det bra med sin pappa och mormor. Det är mig själv jag tycker synd om. Vet faktiskt inte hur jag kommer att kunna vara ifrån honom. Tyvärr har jag inte ens behov av lite egen tid, över huvud taget. Saknar honom när han sover
Har någon något klokt överlevar tips eller råd?

Tack på förhand

[inger]

Jag känner med dig, det måste vara tufft att behöva resa med jobbet varannan vecka, en hel vecka.
Du har säkert själv tänkt på att försöka byta arbetsuppgifter/arbesplats etc och sådana lösningar växer inte alltid på träd.
Ingen tröst, men det man måste brukar man klara.

Prata massor hemma med pappa och mormor hur ni ska sköta vardagskontakten. Förberedelse tror jag på i alla situationer. Pappan och du kan höras en viss tid varje dag,. hålla kontakten med det som sker när du arbetar tror jag ändå på.

Lycka till

[Tetz]

Uscha, jag avundas dig inte

Jag håller med Inger om att det är en god idé att göra upp en plan för vardagskontakterna. Slår ett slag för videosamtal! Skypa eller använda typ Iphone De riktigt små barnen har lättare att begripa vem de pratar med när de ser en på bild

[Ludwig]

Innan du gör ett stort misstag så måste jag säga något som du förmodligen kommer tycka är dömande/förmätet/oinformerat/dumt/sexistiskt/osv.

Säg upp dej och lev på a-kassa tills du hittar ett jobb där du slipper vara borta hela veckor varannan vecka. Vem behöver hög standard, när man har en familj som man tycker så mycket om som du uppenbarligen gör?

Skype funkar kanske som surrogat för dej (nej, det tror jag inte) men knappast som mamma-surrogat för ditt barn.

Vi hänvisar till våra "måsten", men hur många verkliga måsten finns det? Vi måste se till att vår avkomma lever och mår bra. Måste vi hålla fast vid en viss karriär? Knappast.

Livet är ganska kort och jobb/pengar är inte dess mening. Så tragiskt att se att kvinnor nu gör samma idiotmisstag som vi män har gjort i hundratals år!

Det är aldrig sant att det inte finns en annan lösning!

(Ursäkta okänsligheten, men så är det.)

[Tetz]

Skype funkar kanske som surrogat för dej (nej, det tror jag inte) men knappast som mamma-surrogat för ditt barn.

Jag menade inte att detta skulle vara likvärdigt att träffas, utan bara att det kanske skulle kunna göra avståndet lite lite mer uthärdligt.

[Nat]

Hej du,

Förstår att det måste kännas jätte tungt för dig
Ganska ofta känns saker tyngre innan man genomfört själva förändringen, tror det kallas nåt i stil med förväntansångest. Kan kanske vara så att när du väl börjat arbeta och det gått några dagar att det inte var fullt lika illa som du tänkt dig?!?

Du skriver att du jobbar varannan vecka en bit från familjen, innebär det att du den andra veckan är helt ledig? Isåfall är du med ditt barn 7 dagar och borta 14 när andra ofta är 4 dagar med sitt barn och jobbar 10. Under den veckan du är hemma får du ju väldigt många dagar i streck tillsammans.

Sen kan ju kanske fixa alla måste under veckan du är borta, träna, vara med vänner, fixa räkningar, shoppa etc. så när du är hemma kan du ägna dig helhjärtat åt ditt barn.

Hoppas det går bra

[Vincents mamma]

Inger - Tack Jag tror också, innerst inne, att det man måste grejar man.
Och ja jag har sett över alla möjliga möjligheter med andra jobb etc men som sagt jobb växer inte på träd.
Tetz - Skype osv är en bra ide det skulle möjligen avståndet lite mer uthärdligt.
Ludwig - Tycker absolut inte att du är dömande etc och håller med dig i mkt du skriver.
Men ibland står man inför svåra val i livet och det här är det tuffaste jag någonsin fått göra. Det handlar inte om lite bättre levnadsstandard osv önskar det hade varit så enkelt.
Sedan tycker jag, utan att döma andra förstås, att man inte säger upp sig och går på a kassa hur som helst. Känner att det skulle vara dålig karma. Ha man ett bra jobb i dagens läge bör man vara tacksam även om det inte är idealiskt. Personligen känns det bättre att göra mitt, när jag nu kan, till att bidra till ett bättre samhälle.
Jag ser detta som en någorlunda kort lösning 1-2 år max, söker annat lägre betalt jobb i närheten.
Nat - Precis, är ledig i 7 hela dagar då jag kan vara mamma "dygnet runt" och det känns ju underbart. Jag jämför med många andra som har långa dagar på sina jobb och då blir det ju inte så mkt kvalitets tid direkt. Tänker också på alla stackars föräldrar som har delad vårdnad, det måste ju vars ofattbart svårt.

Tack för goda råd och support

[oakarin]

Hej!

Fy, låter jobbigt! Men som du skriver, om du har möjligheten att vara mamma 24-7 varannan vecka så är ju det mycket bättre än vad många andra har! På så sätt kan du ju vara närvarande precis där du är! Är du på jobbet så är du "bara" där och hemma är du "bara" hemma. Jag själv kan känna oerhörd stress över att behöva jobba på kvällar med sådant som jag inte hunnit på dagarna (är lärare så det blir rättningsarbete och annat hemma) .

Att gå på a-kassa kanske blir svårt. Har man inte tre månaders karens när man säger upp sig själv?

Släng iväg det dåliga samvetet och se att det löser sig på lite sikt! Vem vet, det kanske funkar hur bra som helst?!

Lycka till!
Karin

[Sarisparis]

Min son kommer att ha det bra med sin pappa och mormor.

Så fantastiskt att han får vara kvar hos familjen. När jag började jobba igen efter nummer ett då han var åtta månader så kom min syster ner till oss i Paris och bodde hos hos i två månader. Det var otroligt mycket värt, att veta att min lille kille fick vara kvar hemma och med någon som jag hade FULLT förtroende för.
Jag säger som de andra, du har ju ändå en fantastisk sits då du kan vara mamma på heltid den större delen av tiden.

Lycka till!