Påklädning

[Clara Cecilia]

Hej alla ni fina,

Lilla L är nu strax 2 år. Vi hade en explosiv förtrots med dramatiska utbrott - hon är i sin sort uttrycksfull Jag har återkommande rannsakat oss vuxna och hittade vissa moment (som svårare uppgifter) och intensivt paktande som gjorde livet tillsammans roligare. Nu är det en kompetent 2 åring som traskar runt, sover gott, äter oftast bra, skrattar högt flera gånger varje dag och klappar ömt på bebisar och djur. Och börjar faktiskt dela med sig om hon ser att brorsan blir ledsen

Men det här med kläder utomhus är en följetong. Lilla L´s idé om utomhusklädsel är varannan dag endast blöja och ett par dekorativa vantar, varannan endast skor utan strumpor i. Nån gång i veckan slår hon till med mössa också

Om jag lyckas hålla kläderna hon sovit i rena (här används inte pyamas, det är ett ombyte för mycket per dag att ta hand om ) så går hon gärna ut i tröja och byxor men inget mer.

Strategin har varit - efter en period med konflikter av högljutt slag och en rasande flicka på armen i 45 minuter - att nu försöka hålla ett buddistiskt lugn "nu ska vi gå, här är overallen" och om hon vägrar kläder bara packa ner allt i vagnen och trä på plagg efter plagg när hon med blåa läppar godkänner påklädning.

Men - den strategin börjar kännas så där. Det är rejält kallt och blåsigt nu i Stockholm och det blir ju faktiskt obehagligt att vara ute utan kläder. Och det känns på ett sätt som jag överger henne, lämnar det åt henne att själv bestämma om hon ska vara varm eller inte. Och det låter jag ju henne inte göra med sömnen tex! Det är läggdags när det är läggdags, där kompromissar vi aldrig.

Å andra sidan så är tvångspåklädning inget kul och tar ett bra tag att komma över.

(Mutor är prövat och dålig teater och storebror som visar hur man gör och att göra det själv. Hon är Stark och Dramatisk och Envis. (Och en humoristisk gullnos med stort hjärta )

Några kloka råd?

Kram Clara

[aso]

Men det här med kläder utomhus är en följetong.

Gissar att jag kommer gå i dina fotspår , vår kille är 8.5 månad men vi är redan på god väg. Bestämd och envis är bara förnamnet ...
Blir spännande att höra vad du får för svar, jag har ju bara en liten plutt vet inget om äldre godingar .

Men det enda som funkar för vår del är att göra på exakt samma sätt varje gång...inget utrymme för flexibla lösningar med att jaga en krypande unge, muta med kladdiga skorpor utan här ligger kläderna och här klär vi på oss, samma varje gång precis som med läggning om kvällen. Men vi kostar på oss en high five och ett bus framför spegeln med mössan över ögonen när vi är klara och så är vi glada och redo att gå ut.

aso

[Luvisen]

Här har vi också haft påklädningsbekymmer (2,6 år). Buddistiskt lugn tycker jag funkat bäst för oss. Jag lägger kläderna framför nosen på honom och väntar. Händer inget så säger jag "Sätt på dig kläderna så går vi ut!" . Då kan det bli ett bestämt NEj eller ingen reaktion alls. 3:e gg så håller jag fram kläderna så han kan trä i armen tex . Jag håller upp dem tills han trär i armen själv. På så vis har det blivit bättre och bättre. Nu har vi nästan aldrig ngt knussel men det tog några veckor. Sedan kan jag själv tycka att det är otäckt när man hinner bli apvarm innan man går ut så jag brukar trä på tröja, och byxor och sedan släcker jag överallt så han vet att vi är på väg ut. Då hoppar han i vagnen och där sätter jag på sockar och skor. Sedan klär jag mig och går ut i trappuppgången och tar på resten för där är det svalt. Jacka, mössa, halsduk etc. Går alltid mkt bra. Jag säger inget då, jag bara gör. Jag snackar mest om allt kul vi ska göra UTE.

Ngn enstaka gg har jag sagt " Det är kallt. Då har man på sig jacka, vantar och mössa. Så är det bara!" Lite bestämt så där och då blev det inget mer gormande. Vet inte om det funkar för alla men min pojke behövde svar.

Lycka till!

PS.- Chockos fina tråd har ett kapitel om påklädning. DS.

[TorsMamma]

Och jag vill bara peppa för att låta barnen faktiskt lära sig klä sig själva i denna ålder. Det har man tillbaka mångfalt vid STORA trotsen sen.

Mitt största misstag för sonen var att jag inte hade tålamod att lära honom klä sig själv vid 2 års ålder. Han har fortfarande svårt att klä sig....

Så odla TÅLAMOD och träna, träna, träna!

[Clara Cecilia]

Hej!

Här har vi också haft påklädningsbekymmer (2,6 år). Buddistiskt lugn tycker jag funkat bäst för oss. Jag lägger kläderna framför nosen på honom och väntar. Händer inget så säger jag "Sätt på dig kläderna så går vi ut!" . Då kan det bli ett bestämt NEj eller ingen reaktion alls. 3:e gg så håller jag fram kläderna så han kan trä i armen tex . Jag håller upp dem tills han trär i armen själv. På så vis har det blivit bättre och bättre.

Det är en bra strategi som fungerad utmärkt på sonen (jag blir generad när jag tänker på att jag tyckte att han trasslade men jag var ju jättegravid ) Men Lilla L säger bara bestämt och tydligt Nej!! Hon vill gärna gå ut och rusar genast och hämtar sin lilla lila ryggsäck och nån kompis i sängen som ska packas och tas med men kläder - aldrig! Utom ibland då allt bara slinker på helt utan problem men jag ser ingen orsak/verkan alls där.

Nu har vi nästan aldrig ngt knussel men det tog några veckor. Sedan kan jag själv tycka att det är otäckt när man hinner bli apvarm innan man går ut så jag brukar trä på tröja, och byxor och sedan släcker jag överallt så han vet att vi är på väg ut. Då hoppar han i vagnen och där sätter jag på sockar och skor. Sedan klär jag mig och går ut i trappuppgången och tar på resten för där är det svalt. Jacka, mössa, halsduk etc. Går alltid mkt bra. Jag säger inget då, jag bara gör. Jag snackar mest om allt kul vi ska göra UTE.

Jag har precis samma grej - går alltid utan strumpor och i kortärmad klänning inomhus och avskyr att vänta så där är vi redan. Storebror klär på sig först och står och väntar, jag går runt och släcker (ibland redan innan om det är en sturig dag) Men trappuppgången räcker inte som incitament - hon måste ut och gärna gå några kvarter innan overallen kan åka på och då blir det ändå trassel med såna saker som strumpor (Ni kan ju gissa blickarna vi får - barnet har ju inga Kläder På Sig. Jo tack jag vet )

Jag har väntat och hoppats på snön och riktig iskyla men även om det biter rejält i näsan nu så är det som att det blivit en grej. Och naturligtvis så lyser min irritation igenom dom dagar då jag inte uppbådar Lugn och Attityd. Hur häva maktkamp? Låta henne gå naken och dra på grejerna på vägen? Det känns som jag måste bestämma en strategi och hålla den benhårt - för mig alltså. Kläder på när man går ut eller klä på under vägen?

Kära Torsmamma! Vi övar! Men hon vill inte öva för hon vill inte ha kläder på sig! På förskolan (där hon går några dagar i veckan) så rapporterar personalen imponerat att hon ofta sitter och sätter på strumpor och kämpar med overallen. Och hemma kan hon sätta på såväl strumpor som skor när hon leker. Det är en mycket kompetent ung dam vi har att göra med

Ska kolla in Chokos tråd! Tack för tankar!

Kram Clara

[Luvisen]

Wow! Det var en nöt att knäcka.

Jag vet att Anna gav ett så bra svar här ngnstans som jag inte hittar nu... Men hon sa att man inte skulle kompromissa om detta utan ta fajten.

Om jag inte minns fel så var strategin att ta kläderna till barnets rum samtidigt som man talar med sig själv om hur det nu är man sätter på sig kläder och vad man ska göra ute. När då den lilla lallar efter in i barnrummet skulle man stänga dörren så man är därinne båda två och att barnet har ett begränsat utrymme.

Då kan man fortsätta fundera för sig själv hur man gör när man sätter på sig kläder. Tror då att barnet skulle börja visa genom att sätta på sig dem. Om barnet istället börjar protestera då skulle man gå ut och invänta att barnet lugnar sig. Så skulle man kunna gå in igen och köra samma sak och se om den lilla inte då kan tänka sig att visa hur man gör.

3:e gg skulle barnet nog alla ggr vara med på noterna och sätta på sig kläderna. Jag tror hon menade att om man gör så här så slutar barnet fråga om påklädningen är obligatorisk eller inte. Ett rakt svar alltså. Går ej att kompromissa. Vilket det ju inte gör- det är ju kallt! Då gäller det ju att man tar den här fajten när man har tid och kanske att tösen får klä sig först då eftersom det kan ta tid?

Ja, ngt sånt var det. Kanske ngn kommer ihåg tråden...

Heja dig!/Luvisen

[SaraMilana]

Det där kände jag igen att jag har läst, här finns tråden! http://www.annawahlgren.com/forum/viewt ... 41#p282241

[Luvisen]

Kanon! Tur att vi är några stycken här!

[Susanne*]

Hej Clara och hej alla
Här kommer en påklädningstråd till.
http://www.annawahlgren.com/forum/viewt ... 21&start=0

Mina nr 1 och nr 3 har liknande inställning till kläder. Speciellt nr 3 där allt nu åker av fortare än fortast så fort han kommer innanför dörren.

Jag kör fortfarande på "tillräckligt varm" och tillåter det mesta innan för den ramen. Enkla kläder som han heller inte blir för varm i. Tror många klär på barn alldeles för varmt.

Kläder ligger som det sista i hallen och det är helt enkelt det som gäller. Om man vill gå ut.

Kram på dig.

[Clara Cecilia]

Hej alla kära!
Det är ju fantastiskt vad det gör att få formulera ett problem inför kloka vänner - sen få svar och ta sig en funderare.

Efter lite samtal och funderingar så kom vi fram till ett helt åtgärdspaket :

tala med förskolan och be dom att hjälpa henne att klä sig själv Innan vi kommer (och se det fungerade som en dans ) och storebror blir förbered av sina förskolärare, värda sin vikt i guld, så han står och klär sig själv med dom andra "tidiga" barnen.

mer arbete för Lilla L så hon inte hinner tänka på trassel. När vi skärskådade oss själva så fann vi att storebror vid denna ålder stekte prinskorv med mormor. Lilla L har ännu alltför enkla sysslor och har därför snöat in på Pippifilm. Decembertrötta föräldrar får skärpa sig och dra igång alla möjliga projekt vid 07.15 som tvätt, disk, legobyggen och dammsuga hallen .

vill man gå utan kläder så får man. Efter diverse funderingar så ser jag helt klart att all form av tvång/press/absolut stopp för den här damen är en strid som blir för långdragen för allas vår hälsa. För hon vill bestämma över detta själv. Och hon bestämmer så lite ännu. Och kan så lite och så mycket Däremot så har mamman stoppat all form av irritation i en låda och skickat den långt bort (tack för hjälpen vänner!) och går ut genom dörren efter en - blott en fråga! - här är overallen, ska du du ta på den själv eller vill du ha hjälp?. Vid ett bestämt NNEEEJJ! så kliver vi ut i snöblandat regn endast iförd blöja och ett kvarter senare så är vi Helt överens om att mamman är helt Tokig som Glömt att sätta på Overallen. Och då är det ingen hejd på hur mycket mössor, overaller och vantar man behöver.

mer delaktighet för storebror. Pappan i hemmet (som har eftermiddags och kvällsskiftet) har involverat sonen i mer matlagning och sysslor. Och ju mer han jobbar och ju mindre lillasyster skriker desto rarare blir dom mot varandra - det kom som ett brev på posten, dvs efter 3 dagar .

mamman och pappan är nu överens om strategin så det är samma bemötande varje gång. Jag (vi) hade ogenomtänkt haft två olika sätt att bemöta det hela, vilket skapade förvirring. Pappan tålamod till en viss punkt och sen på med hela rasket och iväg med skrikande barn och jag tålamod och sen iväg med naket barn...

Pappan har dessutom haft extrakurs med Lilla L i hur man klär på sig med applåder vid varje ben i rätt byxa och mamman leker tittut och Envisas med att ha byxor på huvudet på morgonen.

Och i övrigt bort med extra mellis och tidigarelägga middagen till gamla tiden dvs 17.00 och sen lite lek och sen ett rejält pass av att läsa bok och dricka välling och kramas och busa.

Det känns som det löser sig. Och kära Anna - du har rätt. Humor och Samarbete (mellan alla parter) löser de flesta fnurror. Och vissa personer behöver känna vädret på kroppen för att acceptera att det är vinter

(Jag menar - det Hade ju kunnat blivit Sommar över natten elller hur!! man måste ju kolla...)



Clara

[aso]

Så skoj att läsa hur denna tråd utvecklat sig !

Alltid lika intressant att problem inte behöver vara problem utan att man med relativt enkla medel kan få karusellen att snurra åt rätt håll - så man får en härligt frisk medvind som för en framåt istället för en ilsken motvind - inspirerande .
Hör ofta att barn är "si" och barn är "så" men tänk hur otroligt mycket man som förälder styr deras beteende och reaktioner...

Jag är imponerad över er insats, heja heja .

[Sarisparis]

Lilla L , tjejen som verkligen vet vad hon vill! Jag är säker pâ att hon var precis lika grundlig och bestämd i valet av sina föräldrar.

Däremot så har mamman stoppat all form av irritation i en låda och skickat den långt bort (tack för hjälpen vänner!) och går ut genom dörren efter en - blott en fråga! - här är overallen, ska du du ta på den själv eller vill du ha hjälp?. Vid ett bestämt NNEEEJJ! så kliver vi ut i snöblandat regn endast iförd blöja och ett kvarter senare så är vi Helt överens om att mamman är helt Tokig som Glömt att sätta på Overallen. Och då är det ingen hejd på hur mycket mössor, overaller och vantar man behöver.

=D> UNDERBART.

Stor julkram till hela familjen. :santa:

[Clara Cecilia]

Tack rara ni,
jo hon är bestämd - och det är i ärlighetens namn så att den här mamman själv har ett temprament av rang och är envis som synden och den mest kända barnhistorien om mig är när jag sitter på en sten utanför sommarstället och ryter: "Jag Vill Inte, Jag Vill Inte".
Vad är det du inte vill? "Jag vet inte men Jag Vill INTE!"
Och jag är själv lillasyster och har gett mig attan på att hon ska få Tid och Få vara sin Egen. Och att hon ska få höra vilken fin person hon är och inte bara att hon är arg och krävande .

Åtgärdspaketet fungerar hittills lysande, morgonen promenerades det iväg i en något för stor jacka+byxor + strumpor+ skor och något senare drogs det på överdragsbyxor . Och en lila mössa nerdragen över hela huvudet så hon nästan inte såg ett jota - vilket i sin tur var så roligt att hon dråsade runt på trottoaren.

God jul på er!!
Kram Clara

[SusanD]

Underhållande läsning om tvååringar och deras kläd- eller oklädsvanor.

Jag förundras ofta över hur våra barn tänker vad det gäller kläder, vad de vill ha på sig eller inte vill ha på sig.

Emil tar på sig vad som helst, man kan lägga fram det och han klär på sig eller så hämtar han några lämpliga kläder själv i garderoben. Han är ju stora killen nu, sex år gammal. Men det enda han stör sig på är att det inte ska finnas några lappar som killas.

Sigge, som är fyra, har väldigt stora krav på att kläderna ska matcha. Var han har fått det ifrån vet ingen, allra minst jag. Men det ska vara gröna byxor, grönrutig skjorta och då måste strumporna också gå i grönt. Han kan konsten att himla med ögonen om jag tar fram något som inte matchar. Sen har han mycket bestämda åsikter om vilka kläder han känner för att ha på sig just då. Han har helt fria händer att klä sig som han vill. När han är hemma går han gärna i klänning och strumpbyxor, han kallar det danskläder och är finast i hela världen.

Mika, som nu är två och ett halvt år, klär sig som hon behagar och jag låter henne hållas. Hon hämtar sina kläder själv i sin byrå och ibland är det lager på lager principen som gäller, ingenting matchar och ibland är det väldigt strikt att taits och klänning ska vara i samma färg. Hon är så otroligt rolig, kan ta på sig en mössa och ha inne för att hon känner för det. Sen går hon gärna omkring i badräkt inomhus för att hon tränar simning på låtsas. Kallt tycker jag, bra tycker hon. Just nu går hon nästan ständigt omkring i tomtekläder och trivs med det.

Linus, som fyller ett år på torsdag, tar på sig det man med milt våld får på honom. För det mesta hämtar Sigge eller Linus kläder åt sin lillebror, de två verkar anse att de vet bäst vad det gäller sånt som passar och matchar.

Jag gillar att barnen har åsikter, i vissa fall ganska bestämda sådana och så slipper ju jag hålla på att välja kläder åt dem i all oändlighet. Sen kanske inte jag alltid tycker att de valt rätt men det kan jag leva med.

Ytterkläder tar de alltid på sig, ingen har någonsin diskuterat den saken. Att gå ut utan kläder när det är kallt har ingen velat vilket är skönt, och varmt.

Kram Susan

[Clara Cecilia]

Hej alla,
här kommer uppföljning!

Nu går vi ut genom dörren varje morgon med kläderna på! Med Lilla L´s eget argument: "De regnar mamma, regnar der! oavsett väder utomhus

Så vad löste saken?

Jo: åtgärdspaketet. Och ett paket med dockkläder tills damens favoritdocka i julklapp. Som innehöll - mössa, halsduk, strumpor, byxor och tröja! (Inga prinsessgrejor här!)

Dessutom fick vi våra underbara förskolelärare med på tåget och pappan hämtade i nån vecka en fullt påklädd dotter ute på gården (och hon hade klätt sig själv! med Lite hjälp )

Så nu är det istället oerhört viktigt att allt är På - vantar, halsduk, kofta, strumpor, overall - allt ägnas stor uppmärksamhet och omsorg. Och hon kan faktiskt i princip klä sig själv helt, vi assisterar med dragkedjor som trasslar och knut på mössa bara.

Och det stora nu är att språket exploderat. Att allt har ett namn! Och går att benämna! Och att förklara! Vi hade ett stort genombrott i veckan då en oförklarlig ( i mina ögon ) konflikt uppstod och Lilla L efteråt redogjorde för förloppet och sa: Lalla ARG! Sen LALLA VILA! BRA! (Eller BLA! som hon uttrycker det) Jag grät nog en liten tår av lycka får jag erkänna - vi har lyckats jobba oss igenom den här perioden ihop.

Tack för hjälp och input!



Clara