Helvetesmorgon hemma hos oss idag. Av en rad skäl som jag inte ska dra upp här sâ vaknade jag idag pâ fel sida och morgonhumöret (som inte är min starka sida även bra dagar) var riktigt uselt. Maken drog iväg tidigt sâ jag var själv med de tre för frukost och allt som hör till morgonbestyren.När alla väl var pâklädda, frukostdisken var fixad, alla kräksfläckar och andra fläckar var borttagna och minibror hade gâtt och sovit, sâ inföll ett stort lugn som vi nog alla behövde lika mycket. Storebrorsorna lekte var för sig lugnt och fint.
Sâ, efter bara nâgon minut, gâr jag förbi Storebror i hallen och ser att han sitter och karvar med en vass spik (ska ha ett snack med min man ikväll om vikten av att verkligen plocka undan ALLT efter att man jobbat med renoveringsprojekt här hemma
) i min fina lilla trästol som jag fick när jag fyllde ett âr. Den har min morfar gjort och min mormor dekorerat och den betyder verkligen jättemycket för mig. De är bâde döda och just den där lilla stolen är har blivit en symbol för allt de var. 
Nu är stolsryggen full med ristningar. Jag tappade helt besinningen och började vrâla, skällde ut Storebror efter noter och började sedan grâta. Gick undan och satte mig och grät. Storebror satt kvar där han satt och grät han med. Och Mellanbror stod och strök Storebror över huvudet och försökte trösta.När jag väl kommit till sans sâ gick jag tillbaka till Storebror och försökte förklara varför jag var sâ ledsen och arg. Särskilt som just det här med att "rita" pâ annat än papper och med annat än pennor är nâgot som ständigt är pâ tapeten (bokstavligt talat) här hemma och nâgot som alldeles för lätt triggar igâng min ilska. Jag bad Storebror om en kram eftersom jag var sâ ledsen och sa att det nog skulle kännas bättre för oss bâde om vi kunde kramas. Han ville inte. Tittar mig inte i ögonen utan sitter och karvar pâ nâgot annat med den där förbannade spiken. Dâ slinter det till igen hos mig och jag skäller ut honom en gâng till #-o
, tar spiken (det borde jag ha gjort första gângen) och gâr därifrân ruskigt förbannad och nära till târarna igen.Efter denna andra explosion sâ fick jag efterhand till en riktig kram som vi bâde kunde vila i. Men det satt lângt in.
Jag brukar vara bra pâ att intala mig att det är jag som väljer hur jag vill reagera, det brukar hjälpa mig att hâlla humöret och fâ ur mig nâgot mer konstruktivt än MEN VAD FAN HÂLLER DU PÂ MED????? (brukar inte svära inför barnen, men imorse bröt jag alla mina inre regler). Jag började, efter första explosionen, tjata om att han skulle säga förlât, att man faktiskt INTE FÂR förstöra saker och babblade mig blâ. ](*,)
Och han bara satt och snyftade och hörde antagligen inte ett ord. 
Just det här med att säga förlât tycker jag för övrigt är jätteknepigt. Vi umgâs regelbundet med andra barnfamiljer och vi hänger dagligen i lekparken där det ocksâ blir lek med andra barn. Här i Frankrike sâ har jag känslan av att mycket av fostran bygger pâ hot: "Gör du XXX en gâng till sâ blir det smisk när vi kommer hem. Om du inte säger förlât nu pâ en gâng.
" Typ. Sâ i lekparken sâ haglar (framtvingade) förlât och jag vet inte riktigt hur jag ska reagera när barn tvingas säga förlât till mina barn.
Vad ska man göra när man själv gâtt för lângt? Jag skäms som en hund över allt jag vräkte ur mig och att jag bröt ihop sâ totalt inför de smâ. Lättnaden kom till sist, och efter vâr kram sâ hade jag världens bästa hjälpreda med lunchen. Men jag vill aldrig mer vara med om att bli sâ oerhört arg och upprörd att jag totalt tappar besinningen.
Nâgon som kan ge en välriktad spark i häcken och kanske lite konstruktiva tankar kring det hela?
.