Jag måste bara flika in med det där med primalskrik vid påklädning. Vi hade också det lite skrikigt vid påklädning ett tag. Tröga mamman (moi) fattade ju inte här att jag STÖRDE/HINDRADE- jag har en unge som är makalös på det här med utforskning. Hade hon fått välja så hade hon ägnat hela dagarna åt att samla ihop jox och undersöka. Hon är verkligen en galen professor. Jag får vara den där ömma makan som visar respekt för makens galna forskning. Då menar jag ju inte att man inte skall klä på barnet, såklart, ut måste vi ju. Men, jag fick tänka om lite. Liksom den ömma makan får jag ju på ett lite fint, diplomatiskt sätt visa att det finns ju annat här i livet också- med lite muta så går det mesta.
Jag fick helt enkelt säga hejdå till det hon utforskade för stunden, lägga undan och sätta (eller ställa henne mot en möbeln, ibland med en mut-skorpa) henne på byrån. Då fick ju jag göra påklädningen till nåt skoj det med. Typ var tog handen vägen? Och där var foten, vilken tokig fot, den vill ju bara åka in i mammas mun. osv osv.. Där där med att ligga på rygg - var ju bara att glömma. Jag som inte blivit begåvad med en ängels tålamod, blev bara irriterad, liksom loppan. Tills jag började fundera på vad det var hon gnällde över egentligen. Kanske ett tips för er med? 
LilloppansMamma