Nu var det ett tag sen jag skrev här men nu är det dags igen för att få råd i ett för oss nytt dilemma. Storebror, drygt 4 år, har nämligen nått till insikten att det är roligt att vara först och tråkigt att komma sist. Vi vet inte hur vi ska bemöta hans reaktioner på det.
I det tids- och tävlingsfokuserade samhälle vi lever i så är det väl inte helt konstigt att detta även visar sig hos barnen. För storebror tror jag att hans insikt grundar sig i att det på förskolan finns en jargong av att komma först. Först i kön till nåt, först ut och leka osv. Storebror tror jag inte är bland de snabbaste på förskolan, vilket han kanske ser sin chans till att vara hemma. Filmen Bilar är även det en bov i dramat eftersom den handlar om bilar som tävlar. Pojkarna leker med sina Blixten-bilar och leker biltävling.
I vardagen tar sig vårat problem uttryck i att storebror alltid vill vara först och blir han inte det då blir han alldeles förkrossad. Vi föräldrar tänker ju inte i de banorna utan går först uppför trappan eller hjälper lillebror (2,5 år) med kläderna först, bara för att det bara blir så. Då kommer reaktionen och tårarna från storebror. Jag blev SIST!!!
Å ena sidan har vi försökt förklara för honom att det inte är en tävling att gå ner för trappan (hemska olyckor kan ju hända) eller sätta sig i bilen eller vad det nu än handlar om. Å andra sidan vill vi lära honom att det är okej att komma sist bara han gjort sitt bästa, att han ska försöka igen nästa gång eller att han ska glädjas åt att någon annan kom först den gången. Det blir dubbla budskap känner jag. Oftast hör vi inte gnället som blir och rycker på axlarna och ett "jaha".
För syskonkärlekens skulle försöker vi tona ner att de ska tävla mot varandra, typ ”vem kan klä på sig först?”. Däremot brukar han få tävla mot mig att få på sig strumporna (jag har alltid glömt bort hur man gör och gör fel så han visar mig och blir klar före mig).
Just nu är han inne i en period då han prövar gränserna mot lillebror och har upptäckt att han kan reta honom verbalt. Det jobbar vi med. Han är duktig när de leker och försöker oftast att byta leksak med lillebror eller eller be honom snällt att flytta på sig. Det berömmer vi. Men ibland vill inte lillebror byta eller flytta på sig och då har han tyvärr slagit lillebror. Då blir han förvisad och får inte vara med om han slåss.
Annars så har vi social delaktighet varje dag, även om jag får spela stor teater titt som tätt. Ibland påminner han mig om att vi inte har ”jobbat” till och med. Han är på förskolan må-ons fem timmar/dag. Jag är hemma med lillebror på dagarna, i väntan på nästa syskon
. Skratt och bus avslutar varje dag.Många tror jag känner igen sig men hur ska man agera?
:-k
Hälsningar
Ida
& Lilltufsan född feb -06 