Jag växte själv upp som ensambarn, och var helnöjd med det. Alla mina kompisar hade syskon, men de verkade mest vara bråk och besvär med det, så jag saknade aldrig syskon när jag var liten.
Däremot började jag sakna någon att dela erfarenheten med när jag hade passerat 20, någon som hade växt upp i samma hem och som man skulle ha kunnat snacka med om sina föräldrar osv, det hade ju varit sjysst.
Ända sedan jag var väldigt liten brukade min mamma berätta den där Aisopos-fabeln om rävhonan som skröt om hur många barn hon hade och sedan frågade hur många barn lejonmamman hade. Lejoninnan svarade då "En, men ett lejon!". (Denna fabel lär ut att man skall inte skall uppskatta mängd utan god beskaffenhet, som Aisopos tillägger...)
Hur som helst, vi har än så länge bara ett barn (dock ett lejon!) och kan berätta att hon (snart 2 år) har stor glädje av vår hund som vi skaffade strax före. Hon får lära sej hänsyn (klappa fint och vara snäll mot honom) och dessutom är hon generös och delar med sej till hunden om hon får en skorpa t.ex.
Så det blir alldeles säkert bra med ett kattskrälle!
