Sonen, 5 år, ska till specialpedagog

[Lotta O]

Hej alla kloka människor!

Förskolepersonalen har rekommenderat att vår son, som är snart 5 och ett halvt, ska göra några besök hos specialpedagogen här i byn. De tycker inte att han tar för sig tillräckligt i gruppen på förskolan. Jag förstår till viss del vad de menar men jag är inte lika säker på att det verkligen är ett problem och jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till det hela, så jag tänkte att jag kanske kan få några synpunkter från er. Naturligtvis vill jag stötta och göra det bästa för honom. Vi ska på ett möte med den här specialpedagogen imorgon och då ska vi fråga lite mer i detalj vad det är hon ska titta på eller jobba med, men det handlar alltså om vad de kallar "lekarbete", att han ska få komma dit en halvtimme och leka med diverse saker hon har där. Försöker nedan beskriva hans/vår tillvaro i korthet:

Sonen är en ganska lugn och mild person, nästan alltid på gott humör. Här hemma ägnar han sig, med stort tålamod, mest åt att bygga tåg- och kulbanor för tillfället. Han lärde sig läsa när han var drygt tre och gillar att rita och skriva. Han har en tendens att vurma väldigt för en grej i taget. När han var liten var det bilar och bilmärken, därefter var det bara bokstäver och siffror, och nu är det berg- och dalbanor. Han leker bra med andra barn ett (eller två) i taget och då även gärna röjiga lekar, men trivs inte så bra i stora grupper, då går han gärna undan och gör något annat. Men han har alltså kompisar på dagis, som också är här och leker ibland, är inte på något sätt utstött. Han verkar bara inte så väldigt intresserad av att hävda sig i gruppen. Om jag jämför med de andra jag sett i hans ålder så är det mycket vem som är snabbast och bäst och sånt där, lite tävlingsidéer liksom, men han verkar inte bry sig om sånt alls.

Han är lite av en perfektionist och blir ofta osäker när han inte riktigt vet hur han ska göra. Han går ofta i baklås om man försöker instruera honom med någonting, och då menar jag att han liksom tappar intresset, nästan verkar kränkt och bara inte vill prova mer. Det är ofta en hög tröskel till att få honom att prova något nytt, men när han väl provar tycker han att det är roligt och verkar väldigt glad. Det är lite en balansgång mellan att peppa och hålla sig undan och ibland undrar jag hur jag ska göra. Det här draget känner jag tydligt igen från mig själv och jag försöker verkligen att tänka på att inte göra någon "duktighetsgrej" av saker utan att han ska göra dem för att han själv vill och tycker det är roligt.

Här hemma är det stabilt och bra på alla sätt, men jag har ibland lite dåligt samvete för att vi varit tvungna att lägga så mycket tid och energi på lillebror. Han kom med akut kejsarsnitt för drygt ett år sedan, var i dåligt skick och fick stanna en månad på neonatal. Nu är han över ett år och frisk och stark, men eftersom han har Downs syndrom är han sen i utvecklingen och kan t ex inte sitta eller äta själv, så vi behöver fortfarande fixa rätt mycket med sånt där praktiskt, det är också fortfarande svårt att få i honom ordentligt med mat. Storebror älskar dock lillebror och är otroligt rar mot honom, så jag tror knappast att han påverkats annat än positivt av att få syskon. Det är väl mest det där att vi (mest jag) inte alltid orkat med att ha andra barn här eller hitta på roliga grejor, så ibland känns det som om jag indirekt har hämmat hans sociala utveckling under tiden jag var hemma (jag jobbar nu, fast hemifrån).

Men i vilket fall som helst. Nu ska han i alla fall till den där specialpedagogen, och jag tror att jag kommer att ha behov av att ventilera lite efter det där mötet, för ärligt talat känns hela grejen lite jobbig. Jag pendlar mellan att tycka att de bara letar fel på min helt underbara pojke och mellan att det förstås är min uppgift att på bästa sätt förbereda honom för skola och de krav som kommer att ställas på honom längre fram. Om någon råkar läsa detta ganska snart och har tips på saker jag t ex skulle kunna fråga specialpedagogen om redan imorgon så är jag naturligtvis tacksam!

[inger]

Först vill jag berätta att jag har en storasyster som har lillebror med speciella behov. De har en fin relation precis osm du beskriver att dina har.
Just nu lagar de middag åt familjen. Släpp den oron och det dåliga samvete du släpar på för det.

Jag tycker att det är luddigt beskrivet från förskolepersonalen om varför han ska träffa specialpedagog.

Om du ska påverka hans situation på förskolan tycker jag att du ska uppmana dem att ta honom i bruk där. Kan han ha köksvecka hjälpa till med dukning, vara en tillgång bland de yngre barnen etc?
Både små och stora växer av att tas i bruk och inte bara stå i centrum, att tas i bruk kan vara en ingång in i en grupp i förskolan i skolan och på en arbetsplats, att det jag gör ska vara till nytta för flera.

Exakt vad vill specialpedagogen träna på?
Vad är målet?
Det mesta som barn behöver tränas på kan tränas i vardagen.

Exempel från egen vardag på den tiden sonen gick i förskola.
Sonen behövde träna sig att leka, gärna rolllekar sa man.
Syster ordnade med köksstolar och några kramdjur en lek att de lekte tåg, poulärare och roligare än något jag kom på.
Vi uppmanades göra trolldeg för att träna hans handleder. Jag lät honom kavla en riktig deg som det blev bröd av sen.
Etc etc.
Det specialpedagogen säger att han behöver träna på gör du till något som kan tas till bruk i vardagen/och eller lekar med lillebror där kan han också tas mycket i bruk.

Du ska ställa dessa frågor till specialpedagog
Vad, varför, och hur.

Sen är det du som äger hur ni gör hemma med detta.

[Lotta O]

Tack för ditt svar! Ja, jag har inte klart för mig vad det är de tycker att han behöver bli bättre på. Om han hade varit bråkig och stökig, eller om ingen ville leka med honom, om han själv var ledsen eller om han inte ville delta i gruppsamlingar, sitta stilla eller följa instruktioner, då hade jag förstått att något behövde göras. Men att han helst leker med en åt gången, är det nödvändigtvis ett problem? Svärmor, som har varit (lågstadie)lärare hela sitt yrkesverksamma liv och haft med många barn att göra, viftade bara bort alltsammans och tyckte det var lite tramsigt.

Jag tror att det är en ganska bra förskola han går på (jag har inget att jämföra med), det är bara en avdelning och en åldersblandad grupp, och jag tycker personalen verkar rätt vettig. Jag tror också att de tycker att han är en trevlig kille, men lite... egensinnig. Inte på något direkt negativt sätt, jag tror mest att de tänker på hur det ska bli senare. Det är inte första gången de har kommenterat detta, utan vi har pratat lite smått om det där med hur han fungerar i gruppen förut. Jag har mest, precis som svärmor, tagit alltihop lite med en klackspark förut och tänkt att det ger sig väl. Jag vill minnas just att vi pratade om det där med att han skulle få vara till nytta och t ex läsa saker (eftersom de flesta andra på förskolan åtminstone inte då kunde läsa) för att liksom stärka hans status i gruppen, så jag tror att de har försökt ta till vara det han är bra på. Men jag har faktiskt glömt att följa upp och fråga om det, för vi har ju inte tyckt att det har varit något problem med sonen.

Bra med konkreta frågor: vad, varför och hur. Det ska jag tänka på imorgon.

[inger]

Lycka till!

Bra ide att följa upp hur de gjorde med att han ska vara till nytta för de yngre barnen.

Jag tror säkert att förskolan är bra, det var vår också. Men det ligger i tiden att problematisera kring barn.

Min dotter går i åttan och jag har inget facit än hur det går när hon blir vuxen. Men det har bara gått bättre och bättre i skolan ju äldre hon blivit.
När hon var liten problematiserades det en del kring hur hon var, när det bara handlade om personliga egenskaper som att bara vilja vara med bästisen, att i ett visst utvecklingsstadium ha svårt att sitta still. Jag fick också skiftande omdömen så som att hon hade lätt för finmotorik och att hon hade svårt, beroende på vilken pedagogs glasögon det var.
Jag lärde mig lyssna och ta det med en klackspark.

Det är liksom tillåtet att ha en egen personlighet. Som vuxen väljer man inte en arbetsplats där man måste vara jättesocial om man inte gillar det.
Alla barn förutsätts passa in i exakt samma skolform.

Is i magen och om du vill rapportera hur det gick.

[Lotta O]

Nu har vi varit hos specialpedagogen och hon bets inte alls Det kändes faktiskt inte alls så dramatiskt som jag föreställt mig. Sonen ska gå dit en halvtimme i veckan och få leka med grejor hon har där, och så ska hon delta och samspela om han så önskar, och samtidigt då praktiskt visa allmänt vedertagna "regler" i normal lek. Tydligen har han varit mer för sig själv på förskolan än vi förstått, och verkar känna sig osäker på hur han ska delta när det är flera barn som leker tillsammans. Hellre än att behöva känna sig osäker eller göra fel har han då gått undan eller lekt med de mindre barnen, vilket ju gör att han "missar" en massa i umgänget med de jämnåriga, och så blir tröskeln högre hela tiden för att kunna delta.

Det de vill göra nu är alltså mest ett förebyggande arbete för att han ska känna sig tryggare i att kliva in i och ta plats i gruppen, så att han inte hamnar utanför när det är dags att börja förskoleklass nästa år. Tanken är att han till att börja med ska träffa specialpedagogen enskilt (en av oss följer förstås honom dit och väntar i rummet bredvid, och han har träffat henne på förskolan flera gånger redan), men att allt eftersom arbetet fortskrider så ska hon kunna vara med på förskolan istället och kolla läget lite.

Efter att ha pratat med henne känner jag mig lättad över att vi verkar vara någorlunda överens om var det brister och också om att man bör försöka hjälpa honom lite på traven med det här. Samtidigt känner jag mig lite dum som inte liksom har tagit in detta tidigare. Kanske har jag faktiskt skjutit det ifrån mig. Försöker i alla fall låta bli att klandra mig själv och tänka konstruktivt kring vad vi själva kan göra här hemma. Det som har varit har varit, men det är ett helt år kvar tills skolan börjar och det är ju bra att det här har kommit upp i så pass god tid.

Sen får vi väl se vad som händer framöver, men det känns i alla fall mer okej nu!

[inger]

Skönt att du har en känsla av lättnad.
Då är specialpedagogen och det hon vill rätt. Man ska alltid lyssna till sin magkänsla.