Jag skulle nog tagit en fight enligt utnötningsmodellen. Vilket tar TID. Å andra sidan brukar det inte behövas mer än en.
Barnet ifrågasätter, på värsta trotsmanér, en rutin, och sådana ska helt enkelt inte ifrågasättas. Hur man än mår här i världen, vem man än är eller inte är och vad man än har för tankar och känslor eller inte har, måste man i egenskap av människobarn - stort eller litet - åtfölja vissa rutiner / vidta vissa åtgärder för sin ÖVERLEVNAD (och kan man det inte själv, måste ens överlevnadsgaranter göra det åt en).
Mat och sömn, kläder på kroppen och tak över huvudet samt fysisk och faktisk säkerhet till liv och lem är i grund och botten livsnödvändigheter - och därför naturligtvis vansinnigt tacksamma att ifrågasätta för små trotsare / förtrotsare
(Varför? Se trotskapitlet i Barnaboken.)
Med ett så här litet barn, en äkta förtrotsare, skulle jag först och främst avpersonifiera gnällandet / skrikandet. Det är inte BARNET som gnäller / skriker. "Gnället" kommer sättandes någonstans ifrån, obekant var, och saboterar för oss, vilket ju måste beklagas. "OJ DÅ, kom GNÄLLET, det var ju tråkigt. Då måste vi vänta tills gnället har gått sin väg igen."
Jag skulle se till att påklädningen ägde rum - skulle äga rum, hmhm - i ett rum med en dörr som gick att stänga, inte på öppen yta (helst förstås barnets eget rum), gå in med kläderna och babbla för mig själv, högt och ljudligt, men INTE med barnet.
Förklaringar, utläggningar, intellektuella resonemang, förmaningar, känslomässiga vädjanden, etc etc etc - babbelsjukan
- hör inte hemma i rutinerna
"Jaha, nu ska vi se här, nu ska vi klä på oss, jag har klätt på mig, fast jag glömde visst strumporna... oj då... det får vi ordna också, jag undrar var jag har mina strumpor... Här har vi dina små kläder, ja, nu ska vi se här, nu ska vi ha blöjan först, var är den då, här var den, då tar vi den, ja, och så var det tröjan, var har vi den, här är den..." Bla bla bla, modell tänka högt för mig själv, men utan att söka bekräftelse hos barnet eller godkännande nickningar, applåder och visslingar.
Attityden av Självklarhet
Barnet vrålar, säger vi - dvs gnället kommer sättandes. "OJ DÅ, kom GNÄLLET... Vad tråkigt!" Allting avbryts. Jag går. Med gnället på besök kan man inte ens prata trevligt för sig själv, än mindre klä på något barn. Det är bara att vänta på att det tråkiga gnället ska försvinna. Tiden får stanna.
Så jag stänger dörren om mig och väntar utanför. Och så fort det verkar bli tyst där inne stormar jag in och jublar: "Å, har gnället GÅTT sin väg nu, är gnället BORTA, vad BRAAAA
DÅ kan vi klä på oss i lugn och ro. Vad skönt! Hm, var var vi nu..."
Upprepas vid behov. Och igen, vid behov. Och igen och igen och igen, vid behov. Tills barnet hjälper till: med både påklädning och med att lättat vinka HEJ DÅ till gnället
O:)
