Vilsen sjuåring

[ab73]

:thumbsup:

[Cony]

Nu har den lille herrn suttit vid köksbordet från att vi kom hem till läggdags (2,5 timme typ) måndag och tisdag, och idag är vi uppe i snart fyra timmar och har typ 2,5h "sittning" kvar till läggdags. Han är inte ledsen som vi trodde. Han är typ oberörd/glad. Sitter och sjunger lite, småpratar. Nästan som om han tycker att det är skönt att bli tvingad att göra ingenting, han roar sig utmärkt med små/inga medel. "OJ hunden äter, gud så spännande...", "mums om fyra halvtimmar är det middag!", "när jag trycker på mina ögon ser jag fiiiina rosa prickar, åh, en jättefin!", "oj vilka mönster i duken, ser ut som blablablabla" Vi går omkring och gör vårt och svarar på tilltal men inte mycket mer.

Det kommer gå över va? Han behöver bara mer tid för att bli uttråkad och motiverad att göra något åt sin situation? Hämtar honom direkt efter skolan imorgon också, så det blir ett "långpass". Vi har sagt att omegan ska tas och gör han det inte den här veckan så fortsätter vi nästa (mammavecka emellan) och nästa och nästa. Så han inte ska sitta och räkna ner till mammavecka och tro att problemet ska försvinna med tiden.

Det känns fel att han leker bort det här, och det känns inte alls som att vi förmedlar att omegan är livsviktig. Men vad mer kan man göra?

Tips? Pepp? Har någon något att komma med?
:-k ](*,)

[Cony]

Borde vi svara ännu mer sparsamt på hans frågor? Typ ramsa honom lite "vi pratar om det när du är klar med ditt" eller nåt sånt? Som det är nu försöker han dra igång konversationer hela tiden...

"Klippte mormor sig igår? Men varför inte? Har hon grått hår med lite vitt under och sen svart på sidan och vad hade hon för hårfärg innan hon blev gammal?"
"Hur många minuter är 300 timmar?"
"Vilken bokstav kommer efter P? Men efter A då? Men vilken bokstav kommer efter..."

[miniz]

Hej Cony!

Susanne hade en fràga som kan hjälpa oss pà väg.

Är det "bara" Omegan som är problematiskt eller finns det annat? 6-7 års åldern brukar vara en av de svårare åldrarna när hjärnan och kroppen kommer i obalans och massa oro kommer över. Oro över ologiska pinsamma saker. Konstiga saker. Saker man själv inte förstår.

Vi har funderat i liknande banor, det sitter inte i Omegan utan detta är hans sätt att säga att han har fått nog. Och själv fattar han förmodligen ingenting av vad som pågår/vad han dragit igång och tror kanske att det är just den lilla gula tabletten som är Roten till allt ont.

Men även om det inte handlar om omegan och även om han själv inte vet vad det handlar om så måste vi få honom att ta den, allt annat verkar så märkligt i mina ögon. Och om vi inte får bort att omegan skulle vara ett problem ser jag inte hur vi kan komma till det verkliga problemet.

Det är jättesvàrt att förstà hela sitauationen av att läsa om ett enstaka problem.

Du skriver att han fàtt nog. Vad har han fàtt nog av? Och omegan inte är det verkliga problemet, sà vad är det verkliga problemet?

Inga ràd, men jag försöker bara förstà. Sà vi kan hjälpa den lille herren.

Kram.

[Cony]

Hej! Försöker förstå är vad vi också gör. :-s

Jag tror att det han har fått nog av är sommarlov med för få rutiner och för mycket aktiviteter. Läste om Sjuåringen i BB igår (inte för första gången, givetvis) och där finns ju en bit om sjuåringen som är så uppe i varv att det bästa man kan göra är att sätta sig tillsammans med honom och "tvinga" till lite lugn och ro, och då får man veta vad som egentligen rör sig i hans huvud och han får en chans att nollställa sig lite. Det var ju det som hände med vår herre igår, inser vi. Vid middagen sa han själv att han tyckte "det var jätteskönt och kul att sitta vid bordet hela dagen", först tolkade vi det mer som ett "ni kommer inte åt mig"-uttalande, för det var med en väldig sensationsröst han sa det, men det var kanske mer en riktig känsla av lättnad från hans sida.

Det (lättnadskänslan) stämmer överens med hans beteende i övrigt då han på morgonen och kvällen är extra kramig och inbjuder till biljardmatch innan skolan, och handhållning påväg dit. För att inte tala om hur mycket han uppskattade och deltog i måltiden igår (efter typ 5 timmars ensamsittning vid bordet), och liksom har ett lugn över sig.

Förr pärlplattade, ritade och gipsade vi då och då, men nu var det länge sen. Våren och sommaren kom ivägen tror jag, och barnen tyckte ju "det var så kul" att vara ute med kompisar och ville inte gärna komma in förrän det absolut var sovdags. Kommer bli ändring där.

Jag är osäker på inställningen vi ska ha när han sitter där. Ska vi köra "allt fortsätter som vanligt utan dig" eller "här hade vi verkligen behövt dig". Ska vi dra oss undan från honom så mycket som möjligt (övervåning) eller ska vi hålla oss precis i närheten? Prata med honom eller säga att vi tar det sen? Jag vet inte.

[Cony]

Idag har han suttit från 13.30 till nu.
Har sagt ifrån när det blivit för mycket babbel eller för mycket klängande på stol eller lägga sig i omgivningen. Har då sagt typ "det där har inte du tid att bry dig om, du är ju upptagen med ditt" och "det där kan vi prata om sen". Han är vid gott mod, uttryckte även idag att han "tycker om att sitta på sin stol", men idag menade han det inte, man ser att det börjar krypa i honom (och jag hurrar tveksamt inombords).

Sitter och slöläser BB lite, avsnitt "Potträning?"
Det står om det dumma i att ta tillbaka nattblöjan igen om man väl gjort en ansats att ta bort den. Har man tagit bort den ska den fortsätta vara borttagen trots att "det händer en väldig massa olyckor". Återgår man till blöjan "säger man i handling ungefär såhär 'jaså, det gick inte - du kunde inte' respektive 'jag gjorde fel'. Båda är lika vanskliga."

Och det borde gälla omegabarnet såväl som blöjbarnet, och jag tolkar som att det vore fel att erbjuda honom omega i flytande form eller påminna honom att han ju kan ta sin tablett med lite äpplemos istället för vatten om han vill. För han KAN ju ta sin tablett, det finns inget fysiskt som hindrar honom, så varför ska vi signalera det? Ska vi inte.

Dessutom står det några stycken ner om hur man som vuxen ska akta sig för att låta barnet tro (/förstå) att man "har större intresse av ett lyckat resultat än barnet" för då "luktar den lilla älsklingen strax krav och då står man där och har gett barnet ett prestigevapen." Mmjotack, det har vi gjort! En prestigebazooka som han inte får nog av att avfyra (jo självklart har han fått nog, egentligen). Poäng: Kan man tolka det här som att det rätta är att låta världen rulla på utan honom, inte visa att han saknas i aktiviteter eller avslöja att man stannar hemma med honom trots att "vi hade kunnat göra det här och det här spexiga"? Inte beklaga hans dåliga beslut. Så hans bordsittande tillsynes verkligen bara påverkar honom och därmed är lättare för honom att släppa?

Tror jag får ge mig på lite eller möjligen [-o< ikväll för att släppa på dagens anspänningar.

[inger]

Hej Cony!

Susanne hade en fràga som kan hjälpa oss pà väg.

Är det "bara" Omegan som är problematiskt eller finns det annat? 6-7 års åldern brukar vara en av de svårare åldrarna när hjärnan och kroppen kommer i obalans och massa oro kommer över. Oro över ologiska pinsamma saker. Konstiga saker. Saker man själv inte förstår.

Vi har funderat i liknande banor, det sitter inte i Omegan utan detta är hans sätt att säga att han har fått nog. Och själv fattar han förmodligen ingenting av vad som pågår/vad han dragit igång och tror kanske att det är just den lilla gula tabletten som är Roten till allt ont.

Men även om det inte handlar om omegan och även om han själv inte vet vad det handlar om så måste vi få honom att ta den, allt annat verkar så märkligt i mina ögon. Och om vi inte får bort att omegan skulle vara ett problem ser jag inte hur vi kan komma till det verkliga problemet.

Det är jättesvàrt att förstà hela sitauationen av att läsa om ett enstaka problem.

Du skriver att han fàtt nog. Vad har han fàtt nog av? Och omegan inte är det verkliga problemet, sà vad är det verkliga problemet?

Inga ràd, men jag försöker bara förstà. Sà vi kan hjälpa den lille herren.

Kram.

Jag tycker att du fått bra frågor som du inte svarar på här.
Han har suttit vid köksbordet två dagar i över fem timmar för att han inte tar omegan.
När man läser det här så är det ju redan maktkamp och prestige du hamnat i.
Jag föreslår att du söker personlig hjälp hur du ska göra hos annan vuxen. Det kan vara en god vän, skolkuratorn etc.
Då ska du inte söka den kontakten utifrån att sjuåringen är problemet utan utifrån hur du ska hantera det här utan att hamna i prestige och maktkamp. Föräldraforum på nätet är bra men det är begränsat hur vi kan hjälpa varandra här. IBland behöver man prata om ett problem öga mot öga.

Återkom gärna sedan och berätta hur det går.

[Cony]

Hej Inger. JAHA, säger du det, ja, det är nog en bra idé, det ska jag absolut tänka på...

[miniz]

Finns det andra problematiska saker i hans 7àriga liv?
Fnurras det pà andra sätt?
Är han annars nöjd?

Om det varit hemma hos mig hade jag nog tagit en paus, eftersom omegan inte är livsviktig, eller?

Har du läst om 6 àringen i Barnaboken? Det kan ge nàgra svar.

Kram.

[Cony]

Hej alla,
när barnet kom tillbaka till oss efter att ha varit hos sin mamma var han orolig och nedstämd. Vi frågade honom om han tagit omega hos mamma i veckan (något vi visste att han inte gjort) och när han sa nej körde vi ett "NEJMEN OJDÅ! Stackars din kropp, då får vi börja omega-träna för nu kan du inte vara utan längre!" och så åkte vi till affären och sa att han kunde få hjälpa till att välja saker att träningssvälja med. Det ville han dock inte utan satt kvar i bilen med stenansikte. Men vi ångade på med attityd av självklarhet och köpte träningssaker (små svarta bönor, majs, gelegodisar) och sen åkte vi hem.

Vi förklarade storstilat för honom att nu har han inte tid att sitta vid köksbordet hela dagarna längre, det finns så mycket roligt att göra och vi vill ju vara med honom! Träna gjorde han med förvånande gott humör och svalde saker mycket större än en omegatablett, vi satt med honom och testade själva och peppade och blabla. Sen var det dags för själva omegatabletten och då kom det tårar och "nejnejnej" och vi förklarade att man måste försöka iallafall, han kan få hur många försök som helst och behöver inte lyckas, men man får inte bara sitta och vägra utan att försöka för så gör man bara inte. Han började snärja in sig i lite panik men sen tog pappan honom i knät och sa att nu gör vi det här och vips så tog han den bara (givetvis HEEEEEELT utan problem). Sen ville sjuåringen ut och cykla och nu är allt frid och fröjd och han har dessutom berättat för kompisar i skolan hur lätt det är att ta omega och att han tycker det är konstigt att inte dom behöver ta det. Och idag efter middagen utbrast han "det är trevligt här hemma!"

Så, omegakriget är över och samtliga vann. =D>

[Ewa]

:-({|=
Vad skönt att höra att ni alla gått vidare i livet och att maktkampen är över. För gott får vi hoppas. För ingen liten vän, eller familj, är betjänt av att det går troll eller prestige i någonting. Anser man att något under en kort tid är alldeles livsviktigt för hälsan (som antibiotika eller annan medicin om man är sjuk) så är det ju bara att peta in om det inte går med resonemang, men gäller det ett längre perspektiv måste man hitta andra vägar att kommunicera budskapet än genom att sätta hårt mot hårt. Det vinner inte någon något på. Istället tror jag att man riskerar att nagga det förtroende man byggt upp med sitt barn i kanten.

Man får förmedla sin syn på världen, vad man tycker är sunt och vettigt för kroppen, i vardagen. Och stå för den utan att för den skulle avfärda hur andra människor lever. Men genom att visa att det finns olika sätt att leva, och i vår familj är vi måna om... vad det nu är man står för och tycker. Men det MÅSTE barnen också få ifrågasätta. "VARFÖR får inte jag tugga tuggummi hela dagarna för, det får ju mina kompisar!" Eller varför man anser det viktigt med Omega3. "Det gör gott för din kropp, dina ögon, din hjärna. Det gör dig smart! Visst är det bra! Men man MÅSTE kanske inte ta den. Alla gör inte det. Men om man vill bli så smart som man kan, så kan man vara smart nog att ge hjärnan den bra näring!" Låt 7-åringen få fundera själv en smula också. För det är ju det vi vill att de ska lära sig. De börjar bli så stora att de faktiskt kan få fundera lite kring alternativen här i världen, tycker jag. Inte minst för att vi en vacker dag vill att de ska kunna komma fram till goda slutsatser alldeles av sig själva. Och till det ger vi dem en grund att stå på. En grund där våra egna värderingar har fått störst plats. Eftersom det är det vi står för och lever efter. Men där även alternativen måste få synas, för att världen ska bli begriplig för det barn som möter en annan verklighet utanför familjen. Han måste för allt i världen få sätta de alternativen mot varandra. Och även i viss mån få chans att komma till lite egna slutsatser utan att man man står som allsmäktig allvetare som sätter agendan i varje del av vardagen. För som Anna skriver om 7-åringen i Barnaboken:
"Med din lilla sjuåring blir du mer och mer kompis och mindre allsmäktig förälder. Och där får du ibland bemöda dig - hans förtroende är ingen självklarhet längre /.../ Det är, kort sagt, vänskapens gyllene regler som gäller från och med nu."

Lycka till framöver!