2-åring: social delaktighet, sällskap, syskon och

[Pia Pojkmamma]

Hallå alla bollplank!

Ett par bollar har studsat runt i mitt huvud de senaste dagarna. Kan någon av er ta lyra? Eller kasta en boll tillbaka? Funderingarna gäller vår kära nyblivna tvååring som verkar ha tagit ett steg in i en ny fas och jag känner att jag behöver möta honom på ett lite nytt sätt.

Trots
Just nu består dagarna av en hel del NÄÄ:anden. T.ex. då vi ska gå ut kan jag fråga: Var e nya fina vinterstövlarna och mössan? Då ropar lille herremannen NÄÄ . Jag försöker ställa frågorna så att det inte går att svara varken JA eller NEJ. Men han svarar ändå NÄÄ . Det här känns ändå inte som riktigt trots och det är väl för tidigt för det också. Kan den s.k försmaken av trotsåldern infalla så här sent? Jag har läst kapitlet "Jag vill, jag vill inte", men jag ska läsa det på nytt ett par gånger

Social delaktighet
Vad gör/gjorde era tvååringar? Vår unge man hjälper till på de mesta ställena. Han plockar och fixar, fejar och går an 8) . Men jag har två huvudmoment (knappt en halvtimme vardera) som han SKA vara med på. Matlagning på förmiddagen och bortstädning på kvällen. De här två punkterna består ju av sånt man MÅSTE göra, skala potatis, krydda soppan, blanda dressingen, plocka i diskmaskinen, dammsuga o.s.v. Utöver det här är han med på mer spännande saker. T.ex. balanserar på en pall och plockar tvätten från tvättmaskinen till torktumlaren, vattnar blommor, skruvar, sågar, spikar (med sin far). Grejen är den att så fort vi börjat på med att t.ex. plocka tvätten kommer han på nåt annat som ska göras och rusar iväg eller lägger sig på golvet med nalle och myser.Låter ni era barn sticka så här mitt i arbetsmomentet? (Under de två passen som är återkommande varje dag ser jag till att han är med hela tiden.) Dessutom tröttnar han ju ibland på potatisskalandet och vill göra nåt annat. Jag lockar honom till att fortsätta för det måste ju bli gjort. Även om det inte är kul alla dagar (fast man spolar vatten på potatisarna så att halva köket (inkl. lillebror) blir sjöblött) .

Sällskap
Jag tycker att jag någonstans i Barnaboken har läst att fram till tvåårsåldern behöver barnet bara en vuxen??!! Har jag rätt? Vår tvååring umgås till 95% med mej och lillebror. Hans pappa dubbelarbetar. Bara en undring...

Syskon
Samspelet är fascinerande att se! Jag njuter varje dag. Och ångrar inte en sekund att jag fått två barn tätt ihop ! Jag brukar låta dem sköta "leken" på golvet själva. Då vi någon gång har besök av "Vän av ordning" påpekar alltid denne: Men han tar ju saker av lillebror! Ge genast tillbaka traktorn åt lillebror. Det var han som hade den! Hur har ni taklat detta fenomen?

Uups, det blev långt. LÅÅÅÅÅnga bollar Hoppas nån har tid och svar .

[annawahlgren]

I väntan på svar från kloka gummor och gubbar som sitter på aktuella, egenpraktiserade råd och dåd, vill jag bara apropå punkten "Sällskap" förtydliga en smula - det jag skrivit är att BARNET är helt nöjt med EN tillgänglig vuxen i ett tillgängligt hem (den där sista lilla detaljen är nog så viktig - det är boet och den eller de andra som hör dit, förutom barnet, som tillsammans utgör "flocken"). Vad barnet anbelangar behövs upp till två års ålder egentligen ingenting annat alls, utöver denna tillgänglighet (ja, utomhusvistelse också förstås) och den eventuella isoleringen är därför ett problem för den vuxna, inte för barnet.

Härligt allt du skriver Tips så länge: Vän av Ordning går också att distrahera Ställ intresserade frågor, så slocknar genast vederbörandes inblandning i vad barnen gör och inte gör

[Pia Pojkmamma]

TACK Anna! Du är väl det lyxigaste bollplank man kan tänka sig

Frågetecknet om "sällskap" fick jag också uträtat nu. Att flocken och boet är viktiga kan men verkligen inte ta miste på. Ibland känner man helt påtagligt vilken sammansvetsad flock vi utgör. Min man brukar säga: "Ja, här kommer hela klanen" då vi stövlar in nånstans.

Kan också tillägga att jag den senaste tiden har försökt tänka på det här med ATT GÅ I PAKT MED BARNEN. Fast jag tror att jag spelat över lite... . Han tycker det är hemskt kul och visar sen åt andra hur mamma gjorde .

[Mamma Tesked]

Trots:
Inget NÄÄ här utan här får man sig en smäll om inte Lilleman får som han vill, efter miljontals gånger som jag har stoppat hans hand i slaget och snällt bett honom att inte slå mig så börjar det göra resultat, nu markerar han oftast slaget utan att slå, men jag förstår innebörden ändå. Han har inte lärt sig prata ännu så han kan inte kommunicera på et vettigare sätt än det fysiska, men det är skönt att se att han har fattat att man kan markera och inte behöver fullfölja allting.

Social delaktighet:
Här har vi några moment som är "hans" besticken i diskmaskinen är hans uppgift att plocka in. När han glömmer sig och hittar på annat så leder jag in honom på spåret igen och plockar han ytterligare några bestick till så har han i alla fall visat sig villig att fortsätta. Ibland blir det konflikter och han vill inte fortsätta, då brukar jag be honom "bara denna också" och håller fram en gaffel eller något, då tar han den där sista och så har vi kompromissat och han får lämna diskmaskinen... De flesta sysslorna utför han glatt men ibland får vi kompromissa.

Syskon:
Vi har inte kommit så långt att de börjar leka ihop, Miniman är bara 2 mån ännu. Däremot så ska de två få lära sig att lösa sina konflikter på fredlig väg precis som sina syskon. T ex att man inte tar en leksak från någon som håller på att leka med den, men att man samtidigt inte kan vara egoistisk med leksakerna. Lilleman är en ytterst timid ung herre och kommer och ber mig om hjälp genom att ställa sig och vråla, om någon tar hans leksak... att medla mellan honom och t ex kusinen är ingen lätt sak, de är lika gamla (skiljer 6 veckor) och kusinen är en bestämd flicka som får göra lite som hon vill...

[Katarina-Mamma duracell]

Hej!

Här hemma går vi igenom en variant av trots, lilleman gillar att testa gränser, säger jag nej, så ska det testas för att se hur lång tid det tar innan mamma blir arg och säger ifrån ordentligt.
Att göra sysslor är kul, här hjälps vi åt med det mesta, han är en baddare på att steka plättar, han kan koka gröt vi sorterar tvätt tillsammans, och han leker gärna med lillasyster. Ligger tillsamman med henne på golvet och förevisar hur leksakerna på babygymmet fungerar och de busar också. Han får henne att skratta och han blir jättestolt när man säger vilken tur Nea har som har en så duktig och snäll storebror.

Nu är min kille nästan tre och kan prata men visst han smiter gärna undan emellan åt och då brukar jag fråga vad han ska göra. Oftast säger han att han är trött, då får han välja, antingen vila i sin säng (då är han oftast inte trött längre) eller hjälpa mig med en sak till innan han går och leker. Funkar för det mesta men ibland får man nej, gråt osv.

[pia-lotta]

Hej!

Lite ur vår vardag med vår 2-åring...

Trots
Nja....ingen trots utan jag ser det mer som att hon ifrågasätter om hon verkligen behövs. Jämför med ditt exempel att gå ut.....där försöker vi hitta på nya frågeställningar /situationer så ofta det går. Just nu har hon blivit "väsk-frälst" och packar gärna sin väska. Hämta mammas stövlar funkar fortfarande. Dra upp sin dragkedja är svårt och det får man jobba lite med. Hon älskar att "veta svaret" på alla mina frågor. Det bästa är om man inte tittar på henne när man virrar omkring och letar efter halsduken...då kommer hon springandes och jag säger "åh...vad bra att du visste Caisa".

Men visst kan hon pröva andra beteenden som man ser andra göra på andra platser (tex dagis).... om hon inte får något har hon provat att slänga maten på golvet och tittar stint på mig för en reaktion....och då blir det "oj då...hamnade maten på golvet. Stackars mat...nu måste vi hjälpas åt att plocka upp den"...ner på golvet med dotter för att plocka upp maten och tacka för hjälpen.


Social delaktighet
Samma här - behövs jag verkligen ? När det är sysslor som hon redan "kan" går hon iväg ibland men då sitter jag och "oj:ar mig" över hur det ska gå...det ääär ju sååå tungt med tvätten. Kommer dottern så blir det "åh...vad bra att du kan hjälpa mig...det blir så mycket lättare då". Läste någon stans att det inte är förns i trotsåldern och därefter som man kan kräva att de slutför hela uppgiften utan att de kan komma och gå under aktiviteten fram tills dess. Vet inte huruvida det stämmer eller ej men jag praktiserar det. Sen får hon hjälpa till med allt annat som hon visar intresse för. Hon har precis idag hjälpt mig stänga av datorn

I övrigt gör hon just nu: släcka lampan i hallen innan sänggående, ställa tillbaka sköljmedlet efter vi langat in tvätt, packar sin väska, klämmer ut tandkräm på sin tandborste, bär tvätt till torkstället, sätta på och stänga tvättmaskinen, städa undan leksakerna, tar på sig en del av sina kläder (med lite hjälp ), hämtar sin höggravida mammas ytterkläder, byter ut gamla värmeljus mot nya, hämtar blöjor när det är dags och byta.....hoppas det gav lite inspiration

AW har ju skrivit tidigare att det krävs utmaningar inom den sociala delaktigheten för att barnen sen ska ta semester. Så jag tror det bästa är att kombinera "varje dag saker" med nya saker/utmaningar.

Kan ej svara för syskondelen - är inte där än men snart

Pia-Lotta

[Pia Pojkmamma]

1000 tack för era svar! Alltid bra att ha andra som inspirationskälla !

Jag har funderat en del på den sociala delaktigheten. Det känns som om vi borde gå ett steg längre. Grabben är stor. Jag tror han behöver fler utmaningar och eventuellt nån grej som han sköter helt själv. Nu jobbar han ju mest TILLSAMMANS med mej.

Pia-Lotta, TACK för att du delade med dig av din vardag och gav en massa konkreta exempel! Är mån tro alla tvååringar väskfrälsta ? Här springer vi nämligen med diverse väskor över axeln dagarna i enda. Dessutom packar vi dem med allt från syltburkar till mammas sockor ! Märker att våra tvååringar utför ungefär liknande uppgifter. Som t.ex. det här med att stänga datorn. Det gör herremannen mycket tjänstvilligt och exakt på rätta knapparna. (Samma med tvättmaskin, ugn, diskmaskin - ja, knappar är intressant.) Och lycka till med nya bebben! Syskonsamspelet är härligt, underbart och nervpirrande att iaktta !

Sist en annan grej, utevistelsen. Hur länge är ni ute med era barn den här mörka tiden på året? Och vad gör ni/barnen? I somras/höstas var vi ute ca 1,5 timme på förmiddan och sen lika länge på eftermiddan. Nu då det är en massa kläder som ska på (x 3) har jag rationaliserat bort förmiddagsturen. Vi är ute drygt en timme eller mer på eftermiddan efter middagssömnen. Lillebror sitter i vagnen, som jag drar lite av och an på gården för att han ska få se (och känna) på diverse träd och dylikt. För att storebror ska kunna leka och böka vore väl det bästa att jag (centrum) höll mig på en och samma plats?! Jag tycker att han har börjat bli lite rastlös ute nu och står och hänger vid vagnen . Bara det blir ordentligt fruset ute tänkte jag att den lilla saken på åtta månader också skall få krypa fritt ute...

[pia-lotta]

Angående väsktokiga barn så är den populäraste väskan bland både flickor och pojkar på dotterns dagis en handväska i guldglitter

Och visst är det inspirerande med exempel från andras liv med barn i samma ålder Man får så mycket nya idéer...

Utomhusvistelse
Vi var ute mer när det var ljusare men så här ser våra dagar ut just nu.

På vardagarna är hon ute med dagisgruppen 1-1,5 tim på fm eftersom det är ljust då. På em är det jag som hämtar och då jag är höggravid och har rätt svårt att gå blir det en långsam promenad hem där jag försöker upptäcka och prata om saker på vägen. Det kan vara allt från att titta på bilar, upptäcka löv (snö just nu), fåglar, bussar, vilka som var på dagis osv. När man är tuvungen att gå sakta som jag så inser man vad mycket det finns att prata om om bara fantasin finns. Eventuellt blir det paus på en parkbänk med samtal och sång. Hämtar henne 15.00 och då är det nästintill mörk och det blir bara ca 30 minuter utomhus.

På helgerna försöker vi kompensera "asfalten" (bor i stan) med att en av utomhusvistelserna per dag blir ett besök i naturen. Försöker bjuda på platsen och låta hennes egen fantasi leda henne. Försöker att vara hennes hjälpnade hand och inte bestämma åt henne. Inte alltid lätt när allt är fruset och hårt 8) Skulle själv behöva lite inspiration här Tycker parkleken nära oss är rätt tråkig så jag undviker den om jag kan. 8)
Är på helgerna oftast ute 1 tim på fm och 1 tim på em. Hon sover oftast hemma på dagen då jag behöver sova lite jag med .

Kommer definitivt vara ute mer så fort bebisen kommer och det blir lite ljusare igen.

/Pia-Lotta

[Pia Pojkmamma]

TACK igen Pia-Lotta för fina svar!!!

Utevistelse
Jag skulle helst också vilja att vi skulle vara ute på förmiddan, men vi hinner helt enkelt inte. Med frukost, matlagning, lillebror ut i vagnen och sova o.s.v. Nåja, vi får hålla till godo med en eftermiddagstur ännu. SEN då det blir vår och mindre kläder satsar vi på låååånga utepass igen.
Vi brukar också försöka vara ute mycket på helgerna OM pappa är hemma.
Jag har haft som målsättning att jag INTE ska underhålla honom ute (inte inne heller), utan att marken, träden, fåglarna, stenarna ska inspirera till sysselsättning. Just nu funkar det en stund och sen kommer han och står brevid vagnen med lillebror. Jag tror att det beror på att han inte har riktigt koll på VAR jag är. (Jag skuffar runt vagnen på gården för att lillebror ska få upptäcka världen.) MEN det blir väl bättre med det här då lillebror börjar krypa (och smaka) utomhus också 8).

Social delaktighet
Idag har sonen varit på dagsbesök hos sin mormor. Vi packade resväska tillsammans. Sen då det var dags för avfärd tog han resolt tag om väskans axelremmar och svingade upp den på ryggen. Stor karl klarar sig själv... (Väskmanin kan ju också ha ett finger med i spelet här, hmm)
Jag har försökt rannsaka mig själv och se vilka saker jag hjälper honom för MYCKET med. De senaste dagarna har det blivit ännu mer AVANCERADE uppgifter. T.ex. rada in mammas köpkvitton i mappen och SLÅ hål i pappren. Då ska man ha tungan rätt i mun

[Pia Pojkmamma]

Ett litet P.S. angående utevistelsen. Då jag JOBBAR med nåt (sopar trappan, rensar rabatten, krattar löv) har han bättre tålamod ute och leker mer (eller hjälper mej). Kanske fokuserar jag för mycket på honom annars ...

[annawahlgren]

Ja, säkerligen så När man helt enkelt inte ser på barnet (så han märker det) utan har fullt upp med sitt eget, ELLER om man helt sonika lämnar barnet ute på egen (övervakad) hand och försvinner utom synhåll dvs vinkar hej då och går in igen (under spionage), inträder detta som jag kallar Den tomma tiden. Efter vilken det händer saker

[Pia Pojkmamma]

Ja, det är en sak jag funderat på - NÄR KAN MAN LÄMNA BARNEN UTE ENSAMMA? Med övervakning inifrån förstås! Minns att jag läst något om detta i Barnaboken, men minns inte VAR :-k . Jag brukar klä på två-åringen och skicka ut honom. Sen klär jag på lillebror och mej själv. Jag märker att två-åringen sysselsätter sig bäst den lilla stund han är ute själv . Vi bor INTE nära nån trafikerad väg.

[fisen]

Å hur får man dem att stanna ute när man själv går in? Min treåring vill aldrig vara ute ensam och jag har inte fått honom till att stanna kvar ute heller eftersom jag inte vet riktigt vad jag ska säga när han inte vill.