Hjälp, vår 3,5 -åring skriker så!

[AJAC]

Hej på er alla kloka mammor & pappor därute!

Vi har bekymmer med vår älskade 3,5 åriga son som vi gärna skulle få lite hjälp med. Denne lille kille har så många gånger gett oss sådan huvudbry - tala om att han är här på jorden för att lära oss ett och annat!
En grej är att han skriker så förfärligt, och då menar jag inte några smårop utan gälla, öronskärande illskrik rakt ut. Hans morfar med tinnitus håller på att gå åt när sonen går igång, och vi är även rädda för vårt yngsta barns hörsel, som utsätts för de här skriken i tid och otid.(som också börjat härma storebrors skrik) Vår pojke får grymma vredesutbrott när något går honom emot. Han har t.o.m skrikit så kärlen har brustit runt ögonen, och en gång fick han t.o.m näsblod! Om det inte blir precis som han har tänkt sig, och vi säger nej eller säger åt honom på skarpen - är han igång med sitt vrålande. Det hjälper inte att vi säger åt honom. Om vi går därifrån och säger "vi vill inte vara här när du skriker", så följer han bara efter, och skriker upp sig ännu mer. Vi har försökt prata med honom och sagt att det är OK att bli arg, men att han får hitta ett annat sätt att uttrycka sig på. Vi blir så oroade av hans beteende och vet inte vad vi ska göra. Det är som om inga argument går hem, han går alltid sin egen väg ändå... han vill styra sin värld med järnhand. Om det inte blir exakt som han vill blir han arg. Han har oerhört stort behov av sällskap och vill att vi ska vara med honom hela tiden, kan knappt aldrig leka själv. Kanske har vi gett honom för mycket uppmärksamhet? Det ställs ganska höga krav på oss som föräldar, och det känns som om man aldrig riktigt räcker till, särskilt då man har ett litet småsyskon som är inne i en oerhört klängig period, drar ständigt i en och vill va i famnen. Ingen lätt kombo! Jag har haft båda barnen hemma hos mig hittills, och de har haft närvarande föräldar och fått mycket kärlek. Vi har alltid låtit barnen vara med i det vi gjort, lagat mat, bakat, städat, målat, snickrat, betalat räkningar på datorn - ja allt! Så de har gott om social delaktighet. Vi försöker ha tålamod och jag är en "jakande" mamma - låter dem undersöka och pröva sina vingar. Deras värld är alltså inte fylld av "nej" och förbud - då hade ju vilken unge som helst illvrålat Men visst tappar vi tålamodet ibland och blir arga, men det är som vår son inte riktigt klarar det...vi har alla ett hett temperament. För övrigt kan jag beskriva vår son som glad, go, klok, lär sig nya saker fort, omtänksam, rolig försiktig, betänksam, nyfiken... och en underbar storebror som ger mycket kärlek och ömhetsbetygelser till sin lillebror, och oss. MEN det måste vara på hans villkor! Man "tar" sig inte en kram från honom, liksom... Jag är rädd att han känner sig otrygg på något sätt?! Och det skär i mammahjärtat...Tankarna far, har vi varit för arga? För snälla? För tillåtande? För stressade? Var han inte redo att bli storebror?
Någon som känner igen den här typen av beteende/har något råd att ge på hur vi kan bemöta det? Har vi anledning att oroa oss eller ska vi bara låta "det gå över"? Andra tankar?
Vi har länge tänkt på att vända oss till en psykolog men jag försöker här först, vi har fått mycket bra råd och tips här förut och jag får mycket stöd och hjälp som förälder genom Barnaboken.
Mycket tacksam för råd!

Kramar/ "AJAC" med familj.

[AJAC]

Hej igen!

Nu när jag ändå är inne här titt som tätt för att kolla om jag fått svar, så tänkte jag komplettera mitt inlägg med något som vi också gärna skulle vilja ha ett råd om. Vår store kille är ju 3,5 år, och jag trodde att barn in den åldern är mycket för "kan själv" och vill göra allt själv, vare sig dom behärskar det eller inte Men vår son är tvärtom, han vill inte göra någonting själv...Han vill bli matad, (måste påpeka att han eg. kan, han har ätit felfritt själv med sked o gaffel sen han var 12 mån.) bli påklädd, ha hjälp till toaletten, vi måste ta av honom byxor och sätta honom på wc stolen etc..överhuvudtaget lyfta honom mkt, han vill inte försöka själv utan vägrar så det blir ett herrans liv om vi säger "nä just nu kan inte mamma/pappa utan du får försöka själv." Vi VET ju så väl att han egentligen klarar det där. Någon enstaka gång har han ju tagit av sig själv, iaf på underkroppen...o då har vi berömt honom jättemycket och visat hur glada vi är att han ville fixa det själv. Han vägrar också att sitta och bajsa på toan själv, någon av oss måste vara med och sitta på en pall och läsa saga bredvid, i evigheter. Han tar god tid på sig, och ibland kan vi sitta där i en trekvart, och sen kommer det ändå ingenting... det kan låta som ett banalt bekymmer, men det börjar bli ganska påfrestande, oerhört mycket tid går åt till hans toalettbestyr, så att man missar tid då vi hade kunnat gå ut eller leka o ha skoj. Det kan ta timmar, upp o ner på toan o samma visa varje gång! Ofta är det just när man ska sätta sig till bords för att äta också, som han säger att han behöver bajsa. Om vi försöker låta honom sitta ensam på toan så vi andra kan äta vrålar han i högan sky istället för att göra det han ska. Det slutar med att jag får ta med lillebror in på toaletten medan maten kallnar ute på bordet. Det har hållt på under en lång lång period. Om man säger att "mamma är med dig här inne på toan, men jag passar på att tvätta mig och göra mig klar så länge", så protesterar han då också. Man ska prompt sitta där på pallen och läsa bok. Om man inte vill lyssna på illvrål då vill säga. Det märkliga är ju att det är ju ändå HAN som säger att han behöver bajsa, det är ju inte vi som tvingar honom sitta där utan att det kommer något. Vi har testat att låta honom springa några varv i huset för att det ska sätta igång, och han får även smaka av lillebrors katrinplommon för att det ska gå lättare. Tror inte det handlar om det egentligen. Nu blir man åter ensam hemma med 2 små och pappa börja jobba, så jag känner att jag verkligen behöver hjälp att finna lösning på det här. Hur ska man tolka detta, att han inte vill göra något själv? Hur kan vi hjälpa honom? Hur bemöter vi honom på bästa sätt? Vore underbart att få lite råd och tips...

Kramar från "AJAC".

[titti_lie]

Hej!

Jobbigt med skriket...!

En tanke bara om det att ni går ifrån honom och säger att ni inte vill vara med honom om han skriker. Jag tycker det är stor skillnad att säga "nu går jag, för jag vill inte höra när du skriker så där" och på att säga "nu får du stå här och skrika för dig själv, för ingen vill vara med någon som låter så". Det handlar om att man som förälder inte ska lämna barnet. Du kan säga exempelvis "du får vara i ditt rum om du vill skrika", men lämna honom inte. Det kan också vara bra att få ett konkret sätt för honom att få agera. I rummet är det ok att skrika och när man är färdig kan man komma ut igen.

Har ingen direkt erfarenhet av det du beskriver, men vet av erfarenhet att allt bråk är bäst att göra så smått som det bara går, men givetvis efter att ha markerat hur saker och ting ska vara. Ett exempel från mitt vardagsliv idag. Morgongröt och de två stora flickorna får olika glas. Mellansystern är inte nöjd, hon vill ha ett likadant som storasyster. Bara för att testa. En liten sak, absolut. Lättast och lugnast skulle ha varit att hälla över hennes mjölk i ett nytt glas, men idag är det glaset och imorgon är det något annat. Så jag tog fighten, sa att nu tog jag fram det här glaset och idag blir det det här. Imorgon kan vi ta ett annat. Hon skriker och tjurar. Jag säger att om hon vill ha mjölk får hon dricka ur det där glaset. Mer skrik. MEN så ber jag henne ta fram smöret och hon får bre sin egen smörgås och vips är det som om det med glaset är glömt. Och hon dricker ur det. Då är det ju viktigt att inte komma med nån vad-var-det-jag-sa-mening, utan inte kommentera glaset mer. Bara för att inte betona det som blev tokigt. Åh, vad långt det blev, men du fattar.

Exemplet med toaletten och att du ska sitta bredvid på en pall och läsa för honom är ju inte rimligt. Fasta inte i det träsket! Du är inte en dålig förälder för att du inte går med på det.

Han är i en ålder när saker ska testas, han behöver vägledning. Testa om du går med på att sitta bredvid honom på pottan, också när maten står på bordet. Testa om han blir matad om han säger att han inte kan... Det är ju underbart att få finnas till i en miljö där allt inte bara är "nej", men i den här åldern är det ju det de behöver få höra ibland.

Han KAN bevisligen äta. Sluta mata honom helt enkelt. I en trevlig matmiljö kommer han att äta. Och igen, fokusera inte på det att han inte äter, prata med honom om annat istället och när han greppar tag i gaffeln, säg ingenting om det.

Att låtsas att inte kunna saker har kanske att göra med att han är storebror (men visst är han redo för det!), men låt honom leka liten nån annan gång när han inte "behöver" exempelvis äta. "Jaha, leker du bebis! Så trevligt, men du, nu äter vi, så vi kan leka det efter maten", typ.

Hoppas ni hittar ett sätt som passar er och som hjälper er i vardagen.

[AJAC]

Hejsan, och tusen tack för ditt svar och dina goda råd!

Ville bara klargöra några punkter så att det inte blir några missförstånd.

Det är ju underbart att få finnas till i en miljö där allt inte bara är "nej", men i den här åldern är det ju det de behöver få höra ibland.

Ja men absolut, det är ju verkligen inte så att dom ALDRIG får höra nej, utan det jag menar är ju att dom lever inte i en värld som BARA består av NEJ och FÖRBUD, för i det fallet hade det ju inte varit konstigt att han illvrålar! Jag menar att mina barn får också många svar som börjar med Ja.... och tillåts utforska sin värld utan en massa pekpinnar hela tiden, ständigt och jämt...

". Det handlar om att man om förälder inte ska lämna barnet. Du kan säga exempelvis "du får vara i ditt rum om du vill skrika", men lämna honom inte. Det kan också vara bra att få ett konkret sätt för honom att få agera. I rummet är det ok att skrika och när man är färdig kan man komma ut igen.

Men hur går det till i praktiken, om man inte ska lämna barnet men låta det skrika på sitt rum? Ska man vara med inne på rummet när han skriker av sig? Med tanke på hans lillebror fungerar ju inte det... eller menar du på något annat sätt?

En tanke bara om det att ni går ifrån honom och säger att ni inte vill vara med honom om han skriker. Jag tycker det är stor skillnad att säga "nu går jag, för jag vill inte höra när du skriker så där" och på att säga "nu får du stå här och skrika för dig själv, för ingen vill vara med någon som låter så".

Ja precis, det håller jag med dig om. Det är därför jag hellre säger, precis som jag skrev i mitt inlägg, att "jag vill inte vara HÄR när du skriker så", istället för "jag vill inte vara MED DIG när du skriker så". Jag uttrycker mig inte på det sättet, som du skrev. Jag tycker också det är väldigt viktigt att man inte använder sig av sådana nedvärderande personangrepp.
Jag tar ansvar för vad JAG VILL eller INTE VILL, som i det här fallet är att inte vilja lyssna på skrik.

Återigen, tack för att du tog dig tid att svara, tror det kan vara en bra grej att testa det här med att han får gå in på sitt rum om han skriker... hoppas det ger sig. Dessa små envisa, underbara små älsklingar, dom ger oss ett och annat att tänka på, eller hur?!

Kramar från "AJAC"...

[chokladkaninen]

Hej AJAC!

Har du läst trotskapitlet i BB det senaste? Kanske kan du hitta något nytt och matnyttigt där? Jag gillar också kapitlet Något om personligheten - därför att det ger en inblick i vilken sorts trotsare man har! Jag, som själv är en "stark" personlighet hade ganska lätt att ge vår "starka" dotter raka besked (det kom liksom naturligt) men det var svårare för hennes far som är en "känslig" typ. Och sonen, som trotsar nu, har visat sig vara en liten "ål" som allt bara rinner av.... döm om min förvåning! Men vet man vad man har att tampas med så är det lättare att lägga upp en fungerande strategi. :thumbsup:

Så här tänker jag: skrikandet kan vara en reaktion på vanmakt. Och vanmäktigt är ju tyvärr ett rätt närliggande tillstånd för ett trotsbarn. Världen skälver och ALLT måste ifrågasättas - det skulle man ju kunna bryta ihop över lite till mans! Så när skrikandet väl är igång håller jag med Titti_lie och tänker att det handlar om att visa på ett acceptablet beteende (man skriker i sitt eget rum) till skillnad från ett oacceptabelt (man skriker i mammas/morfars/lillebrors öra). Förvisning, alltså.

Men däremot ska det inte behöva gå så långt så ofta. Så fundera lite på vad som utlöser skrikattackerna och om det är möjligt att bromsa innan. Finns det något sätt för dig att få honom att känna sig förstådd? (=pakta, när saker inte blir som han hade tänkt sig) Jag tror att du skulle vinna en del på att inte se det som att "han vill styra sin värld med järnhand", utan istället tänka att han måste ifrågasätta allt, och att han frågar i påståendets form. Vad är det han frågar om?

En annan sak som du skulle kunna rannsaka dina njurar om: finns det fler situationer som liknar toaletthistorien? Dvs strider där han hade behövt motstånd och fasta besked men där ni istället i nån sorts missriktad välvilja har låtit er drivas för långt? Alla såna situationer gör honom ju tyvärr mer förvirrad, eftersom ni inte står upp för den norm som gäller om ni - för att låna Titti_lies exempel - byter ut mjölkglaset när han börjar klaga. För honom betyder det ju bara att mamma vill inte sitta på toa med mig (eller byta ut glaset) men gör det ändå om man gastar. Alltså gastar man, för att se hur långt man kan driva sin mor. För nånstans måste det där stoppet komma Och trotsaren behöver få reda på var det är. Skönare för både trotsaren och husfriden alltså att stå upp för vad som gäller direkt, ta gastandet och visa att det inte ändrar något. Så att han kan sluta gasta sedan.

Rent konkret skulle min handlingsplan se ut så här: Sluta hjälpa till! Kan han inte äta själv? Ät då din mat och se ut som om han också äter. Skriker han får han gå och göra det i sitt rum. Nästa gång är han hungrig och kan äta själv. Kan han inte dra ned byxorna och sätta sig på toa (förenkla med en pall ifall ni inte redan har det)? Då får han antingen lära sig det eller så kommer väl bajset i byxorna. Oj då! Så hjälps ni upp att reda upp den olyckan, och nästa gång går det bättre.

Några länkar också:
Pakt-påminnelse: http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=4743
Den starkaste tråden om vanmakt: http://www.annawahlgren.com/forum/viewt ... lit=syskon
Skrikande trotsbarn: http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=17083

Lycka till!

[titti_lie]

Mycket bra, chokladkaninen!

[AJAC]

TACK för dina funderingar, tankar och konkreta tips, chokladkaninen!
Jag har läst om trots i BB, men inte ännu Något om personligheten, men det ska jag absolut göra, låter som intressant läsning! Tack för tipset!

Vi vill börja med det här att låta honom skrika i sitt rum - men det jag undrar över är om man ska låta honom vara själv där inne eller vara med honom i rummet, med tanke på det du skrev titt_lie, att man inte ska lämna honom? Bara så jag förstått allting rätt.
Det svåra blir bara att bedöma när det "gått över gränsen" och förvisa honom till rummet, eller om det ska vara direkt...? Ibland är det ju bara ett eller två höga skrik rakt ut och sen inget mer...

Jag ska absolut börja se skriken mer som frågor, ha det i åtanke hela tiden. Du undrade lite vad som utlöser skriken, och det kan ju vara precis vad som helst... Tex som toalettbestyren jag berättat om, om vi då inte kan läsa bok längre,kan ju utlösa skrik. Andra exempel kan vara...Om han ser morfar i fönstret och morfar sedan inte kommer in genom den dörr vår son har tänkt, så möts morfar av illvrål när han kommer in. Om jag skär en minintomat fel, i 4 delar istället för 2. Om vi inte förstår direkt vad han säger. Om hans pappa råkar gå fortare i huset än vad vår son vill. Om ett klosstorn välter. Om vi ska gå in o äta efter att ha varit ute. Om kardborrebandet på skon sitter lite snett...igår skrek han när jag inte förstod direkt hur jag skulle hålla upp en filt och snurra, fastän jag försökte förstå hur han menade... ja, det var några exempel. Han kan också skrika när han tycker något är kul. Det är svårt att förklara.... jag kan förstå att han blir arg om lillebror tar något han leker med, om vi inte förstår vad han säger, om han inte får saft fast han vill ha osv...det är ju en stark vilja bakom, och konkreta saker att bli arg för när man är 3,5 år, om ni förstår vad jag menar. Det är ju givetvis jobbigt, men det kan vi ta! Men det jag menar, det jag pratar om, det är något annat... jag förstår inte hur det kan väcka vanmakt att en tomat blir skuren i 4 delar. Men jag behöver kanske inte förstå allt. Ändå se det som frågor.
Jag har i mitt sätt att vara förälder varit ganska...avledande. Varit bra på att avleda när min son blivit upprörd, använt mig av distraktionens konst, och mycket humor. Det har många gånger motat Olle i grind, och minskat antalet bråk. "Choose your battles" liksom. Ja, typ som i titt_lies exempel med glaset, smart avledning, inget större bråk. Att få dem att tänka på något annat. Men som ni också verkar tycka, så är det här med skrikandet och de jobbiga toalettbesöken en fight man måste ta hela vägen. Det känns skönt att få den bekräftelsen, att det här inte längre kan fortgå. Vi har tänkt att det nog bara är en period som säkert går över snart.. men det verkar det inte göra.
Vissa saker börjar bli lite bättre. Det är så konstigt, det är först när saker börjar lätta lite grand som man får "kraft" att "söka hjälp".
Igår kunde han faktist sitta en liten stund själv på toan medan jag bytte blöja på lillebror. UTAN att skrika, utan bläddrade lite i bokan själv. Ett enormt framsteg! Det är nästan värre när sambon eller någon annan också är hemma. Vet inte om ni känner igen det här... ? Det är som att han då vet att det finns mer "utrymme" att kräva saker och ting... förstår ni hur jag menar?
Tack till er, chokladkaninen och titt_lie, för att ni tar er tid att tänka med mig, och råda
Tack för länktipsen, ska genast gå in och läsa

Kramar, "AJAC"

[chokladkaninen]

Hej igen!

Jag har läst om trots i BB, men inte ännu Något om personligheten, men det ska jag absolut göra, låter som intressant läsning!

Hela 5:e delen är jättenyttig när ens barn börjar komma upp i sån ålder att de ska fostras och inte bara inte hindras längre. Syskonkapitlet är också väldigt användbart.

Vi vill börja med det här att låta honom skrika i sitt rum - men det jag undrar över är om man ska låta honom vara själv där inne eller vara med honom i rummet, med tanke på det du skrev titt_lie, att man inte ska lämna honom? Bara så jag förstått allting rätt.

Det viktiga här är att man skiljer på sak och person. Dvs att ni inte tar avstånd från honom (lämna honom fysiskt ensam går dock bra! ) utan från det beteende som ska korrigeras. Precis som du är inne på är retoriken viktig, det heter förstås "Det är jobbigt för oss att höra på sånt där skrik, så nu får du skrika färdigt här inne på rummet" och inte "Du är för jobbig när du skriker så där..."etc - men för honom är handlingarna fortfarande viktigare än vad du säger, så det allra viktigaste är att förvisningen ska följas upp. Läs på i BB (också i 5:e delen, tror jag, det handlar om Lisa som bits - du kan slå på förvisning i registret) så att du har klart för dig hur det ska gå till och inte ger några förvirrande signaler. 8)

Det svåra blir bara att bedöma när det "gått över gränsen" och förvisa honom till rummet, eller om det ska vara direkt...? Ibland är det ju bara ett eller två höga skrik rakt ut och sen inget mer...

Börja med att varna på temat påminna: "Ojdå vännen, nu skriker du ju igen! Vi skriker inte, vi pratar vanligt till varandra." Du kan ju ge det två-tre påminnelser innan du påpekar att man får gå och skrika nån annanstans (namngivet, vad som passar hos er: hans rum, badrummet etc). Kanske godtar han det då och går och skriker i sitt rum, men annars får du vara beredd att omsätta förmaningen i förvisning. Och resultatet du vill ha i så fall är att han - till slut, men vägen dit kan vara stökig! - blir lättad därför att han får svar på sin fråga.

Du undrade lite vad som utlöser skriken, och det kan ju vara precis vad som helst... Tex som toalettbestyren jag berättat om, om vi då inte kan läsa bok längre,kan ju utlösa skrik. Andra exempel kan vara...Om han ser morfar i fönstret och morfar sedan inte kommer in genom den dörr vår son har tänkt, så möts morfar av illvrål när han kommer in. Om jag skär en minintomat fel, i 4 delar istället för 2. Om vi inte förstår direkt vad han säger. Om hans pappa råkar gå fortare i huset än vad vår son vill. Om ett klosstorn välter. Om vi ska gå in o äta efter att ha varit ute. Om kardborrebandet på skon sitter lite snett...igår skrek han när jag inte förstod direkt hur jag skulle hålla upp en filt och snurra, fastän jag försökte förstå hur han menade... ja, det var några exempel. Han kan också skrika när han tycker något är kul.

Här är det läge att börja sortera: Toalettgrejen är för mig en trotsgrej som behöver genomdrivas. Är något kul ska han bara påminnas (om jag tycker att mina barn blir högljuda kan jag börja viska själv, det funkar ofta i såna situationer då humöret ändå är gott ). Morfar, minitomaten, missförstånd, klosstorn och kardborreband är däremot saker som lämpar sig att pakta kring. "Ajdå, dumma klosstornet/kardborrebandet/tomaten/dörren, som den bär sig åt! Hur ska vi lösa det här nu då?" (Dvs, du blir också ledsen på saken och delar hans upprördhet och ni söker gemensamt efter ett sätt att hantera besvikelsen han känner sig inte mästrad utan förstådd.) Jag tror att tråden om vanmakt har givit dig några bra hints om detta, och att paktandet om småsaker kan göra att skrikandet avtar rent generellt, därför att han blir mindre frustrerad. Om du dessutom ger honom i uppdrag att skära tomaterna och öppna dörren åt morfar kanske ännu en besvikelse kan avvärjas? Den sociala delaktigheten är ENORMT VIKTIG - och i alla fall här hemma kommer jag på, vaje gång det blir något trassel, att vi har slarvat med den, eller i alla fall låtit den gå på slentrian, och inte märkt att barnen har vuxit ur sina uppgifter och behöver svårare saker att tampas med.

Jag har i mitt sätt att vara förälder varit ganska...avledande. Varit bra på att avleda när min son blivit upprörd, använt mig av distraktionens konst, och mycket humor. Det har många gånger motat Olle i grind, och minskat antalet bråk. "Choose your battles" liksom. Ja, typ som i titt_lies exempel med glaset, smart avledning, inget större bråk. Att få dem att tänka på något annat. Men som ni också verkar tycka, så är det här med skrikandet och de jobbiga toalettbesöken en fight man måste ta hela vägen.

Att välja sina strider kan vara svårt i umgänget med ett trotsbarn - fram dit är det ju ett förtjusande förhållningssätt att distrahera och skoja, men när man väl har kommit dithän att barnet BEGÄR svar, och begär att man står upp för de normer som gäller, då måste man göra det - och ju tidigare man gör det och ger övertygande svar, desto mindre behöver han ju ifrågasätta det. Men sedan ska man förstås fortsätta ha humor och skoja utanför själva trotsutbrotten (för troll spricker ju i solsken!) men det är tyvärr min akilleshäl så det tänker jag inte försöka råda dig om.

Vissa saker börjar bli lite bättre. Det är så konstigt, det är först när saker börjar lätta lite grand som man får "kraft" att "söka hjälp".
Igår kunde han faktist sitta en liten stund själv på toan medan jag bytte blöja på lillebror. UTAN att skrika, utan bläddrade lite i bokan själv. Ett enormt framsteg!

Bra! :thumbsup:
Att skriva ned sina tankar gör ju samtidigt att man strukturerar dem. Så poletter kan också ramla ned hos en själv bara av själva skriv-processen.

Det är nästan värre när sambon eller någon annan också är hemma. Vet inte om ni känner igen det här... ? Det är som att han då vet att det finns mer "utrymme" att kräva saker och ting... förstår ni hur jag menar?

Det kan vara värt att fundera på om ni är eniga i ert förhållningssätt. Precis lika kan man ju aldrig vara, men man kan försöka harmoniera hyggligt för om du sätter ned foten lite tidigare än vad pappan gör så är det inte alls konstigt ifall den lille herren lägger på ett extra kol när pappa kommer hem, för att ta reda på var gränsen går för honom också.

Heja heja!

[AJAC]

TACK Chokladkaninen, för dina tänkvärda ord och råd. Jag kunde ta till mig mycket av det du skrev. Jag har läst en del på de länkar du tipsade om, i den mån jag har hunnit. Jag känner att jag kan hitta mycket nyttigt där, och jag känner igen mig i vissa situationer. Nu har vi lite mer kött på benen!

Kände bara ett plötsligt behov av att förklara varför det blivit som det blivit med storkillens toalettbestyr - det kommer ju sällan "bara sådär" utan har en anledning. Det hela började med att han hade problem med att sköta magen, det gjorde ont, och han höll igen så länge han kunde med att gå på toaletten. Avföringen blev ju sedan så kraftig så han fick sprickor som blödde, och han fick ännu ondare, blev rädd för att bajsa -- och vips var man i en ond cirkel. Vi fick någon bedövande salva på BVC som vi skulle smörja in innan toabesök, gav honom katrinplommon etc. För att kunna slappna av lite mer på toan ville han att vi skulle läsa för honom - han hade ju säkert sett att vi gärna tar med oss något läsbart på toan DÅ gjorde vi ju det gärna -vi ville ju hjälpa honom på alla sätt att kunna sköta magen. Och nu är han beroende av den där sagan på toan... och här är vi nu. Så det är kanske ingen ren trotsgrej - utan en vana..som vi är lika "skyldiga" till. Men vi kör på dom råd vi fått av er för att hålla det inom rimliga ramar.

Min och pappans enighet ska vi också se över och prata om. Vi är eniga - i teorin. Sen när de påfrestande situationerna uppstår är vi kanske ändå lite olika. Min sambo ska snart vara pappaledig och hemma med både barnen 3 dagar/vecka. Jag har försökt få honom att läsa BB, visar massa trådar här på forumet osv.... men det är svårt för honom att ta in allt. Vilka är de absolut VIKTIGASTE råden han kan få med sig nu under sin pappaledighet, och hur gör jag för att förmedla dem bäst?? (Är lite orolig för att den sociala delaktigheten ska försummas.... )

Något jag verkligen tagit till mig och ska tänka på flera gånger om dagen är JAG ÄR KILLARNAS ALLRA BÄSTA VÄN! Det känns så fint att ha det med sig i min samvaro med mina fina pojkar, som också dom är mina två allra bästa vänner...

Oj nu kallar gossarna på mig, måste avsluta för denna gång. Ännu en gång, stort tack så länge!