Omkura 15-månaders kille.

[Morticia]

Förra kuren, för åtta månader sedan, gick väldigt bra. Från att ha sovit konstant vid mitt bröst, började han sova alldeles utmärkt i egen säng i eget rum.
Det gick dåligt med ramsan/betinget, men vi kurade enligt konstens alla andra regler och ramsade trots att den aldrig riktigt "tog". Det gick bra till nattsömnen, men fungerade aldrig till daglurarna. Vi nöjde oss där.

I början av sommaren började han få svår separationsångest, så jag lade mig i hans rum på en madrass på golvet när det blev som värst. Givetvis så bad jag ju om trubbel i och med detta, men i trötthetsdimman så ville jag bara sova för stunden. Från att aldrig ha krånglat i vargtimmen, började han vakna allt tidigare, och för att göra det enkelt för mig då så tog jag upp honom och lade honom hos mig sista timmen/timmarna.

Ramsat har vi inte gjort sedan dess, eftersom han alltid somnat redan vid kvällsamningen. (Ja, jag finner fler och fler fel ju längre jag skriver ...)

Så, nu är det förstås ohållbart igen. Han somnar i min famn vid kvällsamningen, och om han vaknar under kvällen/natten/morgonen så ställer han sig upp och skriker upp sig direkt. Han går inte att lägga ner, han sätter sig upp, krånglar och vrider sig så det går inte att använda de "gamla" metoderna. Så fort jag lägger honom tillrätta studsar han upp, kroppsdel för kroppsdel, så ända tills jag får fler armar än han har kroppsdelar så tycks han segra ...

Hur gör man med tillrättaläggandet egentligen? Har någon förslag på schema?

Här är dagens hålltider i stort:
07:00 - morgon
08:00 - frukost
11:00 - dagslur
13:00 - lunch
17:00 - middag
19:00 - natt

[annawahlgren]

Vill du ge din lilla pojke lugna, sköna, sammanhängande tolvtimmarsnätter (som han ju verkligen behöver), är det nog ganska nödvändigt att du/ni kurar honom - och regelrätt, den här gången

Ta dig tid, läs Internationella Sova hela natten från pärm till pärm och om igen, öva ramsan (enligt instruktionerna i Verktygslådan), träna den på varandra också Och fatta sedan Beslutet. Och kura. Vi finns här.

Schemat ser fint ut, tycker jag (som utgår från att han får riktigt rejält med mat vid målen).

Låt mig till möjlig inspiration citera Felix' pappa, ur Internationella SHN, och LYCKA TILL :thumbsup:

* * * * *

*Här berättar en far sin historia:

”Det känns som en evighet sedan vi kurade Felix. Ändå är det bara några månader sedan ...

Vi var så slut både fysiskt och psykiskt, att om jag inte hade hittat till Annas forum vet jag inte vad det hade blivit av oss. Vi trodde att det var helt normalt som det var och väntade bara på att det skulle gå över på något sätt. Varje kväll var man lika optimistisk och trodde att nu så, den här natten kommer det att bli bättre … Första året gick väl an, men andra året tog alla reservkrafter helt enkelt slut.

Det är ju tyvärr så att man tror att det är helt normalt att barnen inte sover de två första åren!!! Man godtar det som ett faktum. Och försöker bara att stå ut. Vilken galenskap! Jag gick i den fällan också, även om jag hade svårt att begripa varför det skulle vara så. Jag lyssnade på dem som hade kunskap och erfarenhet (?!). Jag får rysningar när jag tänker på det nu, särskilt på de små barnen som lider mest. Att de första åren fylls av sömnbrist ... Helt otroligt ologiskt, eller hur? Det är ju då man borde kunna sova utan det minsta lilla bekymmer! Tryggt vetande att föräldrarna tar hand om en.

Första gången jag försökte kura var inte viljan stark nog. När jag solfjädrade pojken, kunde jag inte ta gråten som kom med alla frågorna. Det blev ett halvhjärtat försök, som var dömt att misslyckas. Men jag läste på forumet om andras försök och fick motivationen att växa. De som lyckades skrev att det egentligen var väldigt enkelt, bara man var målmedveten och inte gav upp. Jag började tänka på ett nytt försök, men ville vara ordentligt förberedd den här gången.

Det tog några månader, men till slut tyckte jag att det var dags. Jag sov på dagen, så att jag kunde hålla mig vaken första natten. Jag kände mig säker men ändå lite nervös. Vi hade kommit överens om att mamman skulle sova i ett annat rum, så att hon inte blandade sig i vad jag höll på med. Hon sa att hon inte skulle klara av det.

Visst kändes det lite konstigt att tvinga ner barnet i liggande ställning, särskilt när han nu var så stor redan. Men bestämt var bestämt. Och det kunde ju inte vara värre än att låta honom vakna så många gånger eller låta honom bara skrika. För man var ju nära barnet i alla fall och hade till och med fysisk kontakt med honom. Jag kommer ihåg att jag läste något inlägg på forumet där föräldrarna backade ur för att de tyckte att solfjädern var som att använda våld mot barnet ... Men det är väl mer våld att låta barnet skrika i ett par år, inte sant?

Redan den första natten gick det bättre med insomningen. Jag minns att jag var så paff över att det tog exakt 45 min med solfjädringen, precis som Anna hade sagt. Jag kommer inte ihåg längre hur många gånger han vaknade de första nätterna, men det tog inte många nätter förrän han sov sina 12 timmar i sträck. Vi kunde inte tro att det var sant! Det kändes så ofattbart, att vi inte riktigt visste hur vi skulle reagera. Det kändes som magi ... Dagslurarna gick lika smort. Det var bara att lägga honom, och vips så sov han. Bara så där, inga konstigheter alls. Och han var själv jättenöjd också, det kunde man se på honom. Och det var vi med. Det var så härligt att veta att han sov hela nätterna utan bekymmer. Äntligen kunde vi också sova ... Det tog några månader innan krafterna började komma tillbaks. Men det gjorde de. Nu njuter vi av barnet på ett helt annat sätt! Både pojken och vi orkar så mycket mer.

Felix sover fortfarande sina nätter igenom. Ibland vaknar han lite för tidigt, men det är inget jag oroar mig över, eftersom han i vilket fall som helst sover hela natten utan att vakna. Det underliga är att det känns som lyx när det egentligen är något som är helt naturligt!

Till dig som läser detta och fortfarande tvekar, vill jag bara säga att det faktum att ditt barn inte sover hela natten är något som det går att ändra på. De flesta föräldrar tror att deras eget barn är så speciellt, att det inte kommer att fungera. Jag trodde också att mitt barn var för gammalt och det ena med det andra, jag hade alla möjliga undanflykter. Man kan också bli lite skrämd av all den information man måste ta till sig. Men till slut var det så enkelt, att man nästan blev förbannad på sig själv för att man inte hade gjort något tidigare. Du som har hittat hit har halva jobbet gjort redan. Nu behöver du bara läsa på, förbereda dig och bestämma natten som förändrar allt … *


O:)