Förtrots...bättre sent än aldrig

[Anna09]

=D> =D>

[Nimrah]

Mkt trötta speedad gnälliga barn så när klockan var fem sa Bebis hejdå, vinkade och ställde sig vid ytterdörren. Snacka om förnuftig liten man.

[chokladkaninen]

Hej Luvisen!

Jag skicker emellan med ett knivtips - jag brukar ge mina barn en lilleman att skära med. Den är inte så svårmanövrerad men rår på en del grönsaker och känns som en "riktig" kniv. Storasyster (4 år) får också använda den stora kniven, men inte när hennes pappa är hemma för han blir så nervös....

Annars ville jag mest applådera den här fina formuleringen: =D>

Skillnaden mot trotsen, E är nu 2 år och 4 mån, är att hon fortfarande är en säker 2-åring, inte en osäker 2.5-åring.

Lillebror Bebbo här hemma har också varit en ganska frågvis liten man med bestämda åsikter och vi hade en stormig tid ett tag innan jag fattade hur han skulle hanteras - men sedan insåg jag precis det som Anna skriver och som står i BB:s tvåårskapitel: han kan! I alla fall i hans eget huvud kan han precis allting. Och därför gäller det att förhålla sig finkänslig till det som ev blir fel (jfr "äsch vilka tokiga byxor som har kommit på fel håll"). På motsvarande sätt har jag förhållit mig mkt diplomatisk när det ha gällt vad som ska göras när, åt vilket håll det ska gås etc, och poängterat allt han har hjälpt till med och alla hans kompetenser.

Kvittot på att det var rätt förhållhållningssätt kom kontinuerligt, men också nu, när han vid 2 år 8 mån har kommit in i trotsen. Han är inte så våldsamt ifrågasättande (ännu...) men däremot märks det tydligt att hans egen grundinställning har ändrats från att han kan allt till att han inte kan något. Så nu behöver jag hålla mig mycket mer peppande och insisterande ("jo, kom så hjälps vi åt, det här klarar vi tillsammans!") när jag tidigare mera påpekade hans duktighet medan jag utdelade en diplomatisk hjälpande hand som jag liksom inte låtsades om.

[Luvisen]

Tjena Choko!

Annars ville jag mest applådera den här fina formuleringen:
Anna09 skrev:
Skillnaden mot trotsen, E är nu 2 år och 4 mån, är att hon fortfarande är en säker 2-åring, inte en osäker 2.5-åring.

Ja, kanon formulering! Förstår faktiskt preciiis. Bebis är störtsäker så ngn trots kan det ju verkligen inte vara.

Ja, det är knepigt det här med finkänsligheten men jag tror jag kommit på ett sätt som passar honom... "Vad tjusigt grukan är skuren!" Typ så. Och det diggar Bebis bigtime. "Tack så mkt!" Är ju heller aldrig fel men man får numera absolut inte vara översvallande. "Ååå tack så hemskt mkt!" Tex uppskattas inte alls nu. Den enda som får säga ÅÅÅÅ och OOO och OOOOOJ är Bebis själv. Annars känner han sig totalförolämpad oavsett om kommentaren gällde honom eller inte.

Höörni kloka vad säger ni om detta:

Bebis står bredvid mig och pysslar med en vippstol för späda små. Sakta närmar sig en liten under året. Hasandes och verkligt nyfiken på vad Bebis gör. Bebis tittar oroligt medans jag säger glatt " Hej!" till den lilla. Den lilla lägger mkt försiktigt sin lilla hand på Bebis axel varpå Bebis ryggar undan och ställer sig en bit ifrån och startar sirenen i ngn millisekund, tittar på mig och avvaktar.

Jag ler som den lilla som kommunicerar genom att räcka ut tungan och vifta med sina små händer. Jag räcker ut tungan åt den lilla som skrattar. DÅ börjar Bebis storböla. Jag räckte ut min arm och Bebis kom till mig och gömde sig hos mig och forts gråta.

Hur ska jag göra där? Jag vill inte att han ska vara rädd för småttingar. Jag lämnar aldrig små ensamma. Jag har ALLTID ett öga på Bebis. (och andras små också för den delen...)

Har ni några tips?

kram! Luvisen

[chokladkaninen]

Vi har varit på Stadsbiblan och övat på att klappa bebisar!
Helt allvarligt, det finns drösvis med ettåringar där och då och då har jag oroat mig för att Lillebror ska springa omkull dem, så jag brukar säga i förtjust ton: har du SETT den lilla bebisen? Bebisar får man klappa FIIINT! (ungefär som vi skulle prata om en snigel, katt eller igelkott som vi stötte på ute ) Numera går han självmant fram till ettåringar och klappar dem försiktigt på huvudet...

Jag skulle nog sätta mig ned i Bebishöjd, ev med armen runt honom ifall han köper det, och liksom ta emot ettåringen tillsammans med honom, kanske klappa den lille fjunige eller i alla fall säga något från oss båda. Så att ni iakttar småbarnet tillsammans.

[Luvisen]

Tack! :thumbsup: Det ska vi träna på!

Kram!/Luvisen

[Anna09]

Kanontips från Chokladkaninen! Nåt sånt ställe finns inte här i Göteborg vad jag vet...

... så jag har fått utveckla en annan metod. Jag gör som Chokladkaninen säger, sätter mig ner hos Ester, med en arm om hennes höfter och säger imponerat i olika varianter vad bäbisen pysslar med... "Har du sett, hon/han är nyfiken på stolen, eller på din cykel eller på dina byxor... titta så roligt!" ... etc etc varpå jag börjar prata med det nya sällskapet, gör det konkret för Ester och lätt att förstå, visar att det är ett roligt och naturligt inslag och fenomen när små bäbisar utforskar världen.

Vi pratar på samma sätt om det är en hund, katt, mask eller vad som, som hon verkar lite tveksam inför. Hon känner av min reaktion och om jag är naturlig och positiv blir hon det också - men hon behöver sin egen tid att slappna av och den respekterar jag alltid. Jag pratar på och umgås med det nya och vips är hon med i konversationen... försöker att inte titta så mycket på henne för att bekräfta eventuell oro, men välkomnar henne när hon är redo själv med ett typ "ja.... se Ester, har du sett? Så kul/gulligt/skojigt etc etc..."

8)

[Anna09]

Hej!

Hur går det för er?

[Luvisen]

Jorå, sisådär.

Jag fattar men har fortf svårt att implementera...

Sen har vi varit sjuka så då var det knepigt och alla hade lite dåligt med tålamod... Jag mutade mig igenom det hela...

Idag var dock en fin dag igen. Lille hjälpte mig att betala i affärer och plockade mat och öppnade dörrar.
Vuxna stannade till och fann honom bedårande. Och det är ju sannerligen rart att se småttingar bete sig som folk. Stolt blev jag också förstås.

Jag tittar fortf i mina fuskpapper. Verkar som de nya orderna ännu inte nått min reptilhjärna fullt ut.

Men jag känner mig mkt gladare nu och då är det ju enklare att få nya krafter om och om igen tills jag får till en fullträff.

Dock är den lille mannen inte alls intresserad av att diska eller laga mat längre... Saknar min hjälpreda...

Den lilla människan har helt plötsligt börja säga nej nej om allt. Detta har han aldrig gjort tidigare. Det är första gg jag hört honom säga nej överhuvudtaget. Trodde kanske vi kunde undvika nej-grejen men så blev det inte...Fast det är ju bra att kunna säga nej också, tänker jag.

Förresten hade du rätt om att Bebis tål mer än jag trodde. På ngt vis har jag lyckats hamna i det där "katastrof-tänk-träsket" igen... #-o Vi har klarat oss fint med Hoppsan! och det gick bra. Han är en tuffing och vill inte bli duttad. 8) Såvida inte ngt mer allvarligt hänt då jag omfamnar honom asap. Som tur är händer ju sånt ytterst sällan eftersom jag har tid och ork att hålla stenkoll på vad han gör. 8)

Kram! Luvisen

[Anna09]

Härligt med rapport, har tänkt på er emellanåt.

Vi har också haft en hel del nej i form av "inte" från lilla damen. Ofta ofta kommer när hon inte vill något. Vi hade även en period av vägran av matlagning i Bebis ålder. Även nu bitvis, men jag får hitta på andra delaktighetsaktiviteter, på andra områden, som du beskrev med handlingen... hålla lista, lägga i vagnen/korgen, köra den eller bära den tillsammans med mamma, trycka på den gröna knappen då mamma låter kortet glöda etc etc...

Hon är numer väääldans mån om att visa allt hon kan "Ester pusslar mamma!".. osv varpå man mäkta imponerad gärna utbrister "nämen, titta - så kul att pussla!" (jag är allergisk mot att bedöma barns prestationer som bra eller mindre bra, det föder bara jämförelsemani samt att man gärna identifierar sig med vad man presterar - inte vad man gillar själv eller tycker om). Så här är det härligt att gunga, spännande att bygga höga torn, roligt att lämna över turen till någon annan etc etc.

Försök att de den här intensiva perioden, för det är den, som en kort tid då självförtroendet är på topp och energin bara spränger i kroppen. Viljan att kunna allt, förstå allt etc etc. Helt plötsligt rämnar ju den säkra världen och då gäller det att hjälpa.

Nu kanske inte överdriva sin egen betydelse, sen att inte underskatta den i form av stöd... tänker högt.

[Luvisen]

(jag är allergisk mot att bedöma barns prestationer som bra eller mindre bra, det föder bara jämförelsemani samt att man gärna identifierar sig med vad man presterar - inte vad man gillar själv eller tycker om). Så här är det härligt att gunga, spännande att bygga höga torn, roligt att lämna över turen till någon annan etc etc.

Ja, så tänker jag också. Jag ska dock skriva ner det för det är så lätt för mig att apa efter omgivningen som hela tiden måste (be)döma Bebis prestationer...

:thumbsup: /Luvisen

[TorsMamma]

jag tycker det låter som om du håller på att få den där stabila, nej sägande 2 åringen. (terrible twos som de säger i USA )

Nu kommer utmaningen tycker jag då, att bevara denna kungen härren på täppan och låta dem prova själva i all evinnerlighet. Det kan vara tufft som få. 8)

Glöm inte att planera i god tid.

[Luvisen]

bevara denna kungen härren på täppan och låta dem prova själva i all evinnerlighet.

Ja, prova själv får han med allt. Jag utgår ifrån att han kan och för det mesta så kan han.

Ja, jag har reflekterat över "terrible twos" , vaddå terrible? Det är ju så himla nice att han en liten som vågar och vill göra själv. Competent children- som Doman skriver.

Och visst- har man bara tid så är det ju inte alls ansträngande. Ännu iaf.

Idag skulle han köra morfars bil. Som tur är så är hans morföräldrar väldigt tillåtande. De gav Bebis nyckeln till bilen och Bebis satte den genast i låset och vred om. Voilà! Bilen startad. Köra fick han inte vilket gjorde honom aparg . Bebis fattade inte varför morfar insisterade på att köra när Bebis själv kunde. 8)

Muta fick en nöjd Bebis tebax i sin bilstol.

Tack Torsmamma för Heads up!

[TorsMamma]