Bedrövligt.
Tack Nimrah
och TorsMamma
som uppmärksammade mig!
Jag har skickat följande mail till Karin Pettersson med kopia till chefredaktören Jan Helin:
* * * * *
*Hej Karin,
I går i din ledare skrev du:
"Det är nästan så man längtar efter en politikens Anna Wahlgren – annars inte min favoritpedagog – som kunde komma och styra upp lite. En femminutersmetod för förorättade statsministrar, kanske? Du får stå här och skrika dig blå ett tag Fredrik, jag går ut och stänger dörren så länge. Det kanske skulle leda till lite hyfs och disciplin."
Roligt, antar jag. Men jag begär en dementi.
Jag är väldigt trött på att ovederhäftigt kopplas samman med femminutersmetoden, som jag bekämpat med näbbar och klor från den dagen jag fick kännedom om den (den introducerades i Sverige av barnläkaren Eckerberg som nu gått i pension). Jag tycker att du, i synnerhet som politisk chefredaktör, borde hålla dig för god - eller för professionell - för att fara med oriktiga uppgifter ÄVEN om Anna Wahlgren. Att tycka är en sak, att påstå en annan.
För att råda bot på din okunskap förklarar jag här varför jag bestämt tar avstånd från femminutersmetoden. Ta dig en minut eller två att slå hål på dina fördomar:
(Ur min bok Internationella Sova hela natten, sid 36-37:)
"Principen för femminutersmetoden, som har sina rötter i 1940-talets USA - Controlled Crying Method, som den heter internationellt - är att spädbarnen får skrika sig till sömns, medan föräldrarna tittar till dem var femte minut och talar om att de är där.
Metoden lägger ansvaret på barnen själva att efter förmåga lugna ner sig.
Den kräver starka nerver hos föräldrarna, som förväntas sätta sig över de beskyddarinstinkter som manar dem att störta sina nödställda små till undsättning.
Barnen somnar mycket riktigt förr eller senare, eftersom deras skrikande inte leder till något annat än uppgivenhet och utmattning, så skrikmetoden fungerar - förutsatt att föräldrarna är mäktiga att legitimera sin passivitet inför barnets mer eller mindre hysteriska förtvivlan.
Femminutersmetoden har sina betänkliga brister:
1. Det obesvarade skrikandet skapar oundvikligen övergivenhetskänslor. För ett litet barn som inte kan överleva på egen hand betyder det livsfara att bli övergiven.
2. Den sömn, som följer på uppgivenhet, förtvivlan och psykisk utmattning, blir sällan djupt vederkvickande. Det gäller oss alla.
3. De allra flesta små barn som "botats" med skrikmetoden sover alldeles för lite. Föräldrarna måste matta ut dem redan i vaket tillstånd. Förståeligt nog vill alla helst slippa timmar av skrikande.
4. Den sömn, som barnen själva inte söker eller njuter, viker gärna för första bästa påfrestning som tandsprickning eller förkylning. Resultatet av Controlled Crying Method är därför sällan bestående. Femminutersmetoden får upprepas om och om igen."
Eftersom din ovederhäftiga och - ska vi säga tämligen oförskämda bild av din "inte favoritpedagog" nu nått x antal miljoner läsare, ber jag dig kvittera med att informera dig själv via MIN senaste krönika. Den är lång, men jag vågar tro att du finner den intressant, särskilt i de stycken som berör etablissemanget inklusive tredje statsmakten, media.
http://www.annawahlgren.com/index.php/v ... onika-2011
Och så begär jag en dementi, som sagt. En RÄTTELSE med rejält stora bokstäver.
Tack,
Anna Wahlgren*
#-o ](*,) #-o
PS Tack, emla
Har du sett att jag citerar oss i krönikan? :thumbsup:
