11-åring som inte vill vara hos oss...

[Cathrine]

11-åring - hjälp.
Jag bor ihop med min sambo och hans barn är hos oss varannan vecka (klassiskt!). Vi byte på måndagar. Barnen är 9 år (flicka) och 11 år (pojke, 12 i mars). Min sambo har vårdnaden om 11-åringen och mamman om 9-åringen = delad vårdnad. Min sambo och jag köpte ett hus i våras och barnen älskade huset och var jättestolta. Barnens mamma har en ny relation och dom bor ihop.

Nu är det problem. Pojken vill inte komma till oss. Han säger att han vill bo mer hos mamman. I höstas när allt började va anledningen till detta att hans kompis fick det... Vi köpte inte den anledningen och min sambo och pojkens mamma va överens för en gångs skull! Pojken fortsatte att vara ledsen på söndagskvällarna och även på måndagseftermiddagarna då han kom till oss. Men efter middagen (vid sex-tiden) så va allt som vanligt igen och så är det även nu. Man märker inte att han mår dåligt. Han säger själv att allt blir bättre efter ett par timmar. Vi har varit i kontakt med hans fröken i skolan och där är det inget problem. Därför tror vi inte att han mår dåligt av att va hos oss.
När vi har frågat honom sista tiden varför han inte vill vara hos oss svarar han: "det är huset". Exakt vad problemet med huset är vet vi inte och han säger inte varför. Vi har försökt med allt, mörkrädd? - nej, byta rum? -nej. Finns inget.
För en tid sen ville mamman träffa oss och diskutera igenom allt, vilket vi gjorde. 11-åringen satt med oss 4 vuxna vilket vi, min sambo och jag, inte alls ville men hon hade "lovat" att han skulle få vara med. Samtalet gick ut på att låta honom bo hos henne en extra vecka (3 veckor i sträck), men varannan helg hos oss. Min sambo gillade inte alls idén men gav sig, vad gör man som pappa när ens son sitter med??? Nu vill mamman att han ska bo där ända fram till jul vilket min sambo inte vill utan gett sig igen att okej med 3 veckor och varanna helg hos oss. Hon har hotat med vårdnaden och allt som hör där till.


Som man kan läsa mellan raderna så är det problem mellan oss vuxna. Vi vet att mamman sms'ar sin son på kvällarna (eller svara på hans sms), vid 23-tiden. Bla där hon talalr om att "hon skall prata med pappa om att han ska få bo hos henne". Hon berättar vad som händer och sker. Pojken har alltid haft svårt att sova och jag tror att om han får "gulli-gull" sms av sin mamma vid 23-tiden skapar bara ännu mer problem. Speciellt när hon frågar om pappa har sagt något och att hon har pratat med pappa och vill prata mmed sin son. Min sambo blir vansinning att hon pratar och "gaddar" ihop sig med sonen och menar på det att det är vi vuxna som ska klura ut en bra lösning.

Vad gör vi? Vad är rätt och fel?
Så här tror jag: (jag kan ha jättefel): Sonen spelar ut sin mamma och pappa mot varandra. Mamman har alltid "bomullsvantarna" på när hon är med sin son. Sonen har själv sagt att han måste göra mer saker här hemma: som att ta bort sin tallrik, bestick etc efter middagen. Lägga sina smutskläder i tvättkorgen, bädda sängen varje morgon... Min sambo och jag är eniga över att som 11-åring ska man göra vissa saker (9-åringen gör samma sak). Min sambo och jag arbetar 8-16 varje dag, lediga helger. Mamman och hennes sambo jobbar skift; ibland tidiga mornar, sena kvällar, nätter, helger och styr sina jobb då barnen är hos dom. Vilket betyder att dom kanske har mer "tid" över för aktiviteter. Jag tycker att det är jättefel av mamman att hela tiden dra in sin son i detta, vilket gör att pappa är dum eftersom mamman gör som sonen vill. Jag tror att 11-åringen behöver mer regler och framförallt tillsägelser. Att få veta som är rätt och fel. Fast han är ett snällt barn. Man behöver aldrig skälla på honom eller tjata.

Min sambo är ju rädd för att när 11-åringen ska komma hit varannan helg nu ett tag att han kommer att inte vilja det och att mammman styr undan även det. 11-åringen är van att få sin vilja fram...
Hjälp oss! Vad ska vi göra? Vad kan vi göra? Hur ska allt vara?

Ps. Jag är jättebra kompis med båda barnen. Det har aldrig varit problem mellan oss.

Hälsn,
C.

[annawahlgren]

Barn frågar i påståendets form. "Jag vill inte vara här!" betyder: "Vill NI att jag ska vara här "

Psykologisera inte. Ha inte möten i stor stil. Tala bara om att NI vill att han ska vara hos er (också), därför att ni älskar honom och behöver honom, och så är det ingenting mer med det. Skulle han gnöla likafullt, kan ni bara påpeka att när han blir 18 och flyttar hemifrån, om sju år, kan han bestämma själv. Men nu är det som det är och ni tänker inte släppa honom ifrån er, så det så. För han är den finaste duktigaste snällaste raraste... etc, etc

Ställ inga frågor och lämna ingen plats för invändningar. Upprepa femtioelva gånger vid behov, men gör ingen apparat av hans "frågor" (påståenden) Odla Attityden av - kärleksfull - självklarhet

Lille mannen behöver sova 11 tim/natt eller allra minst 10. Därför ska mamma ge f-n i att sms:a kl 23. Det kan man inte säga till henne och det går bra att förstå henne på alla sätt, men i ert hus är det era regler som gäller. Han ska inte ha mobilen med sig i sängen. "Sov så gott, älskling! Mobilen får ligga i köket till i morgon bitti."

Så enkelt är det (och så svårt).

Tar ni fasta på att han inte vill det ena och det andra och att det är synd om honom och att han har det svårt, då är ni ute på hal is och hjälper honom inte. Var glada ochg säkra, och inför hans mamma - oförstående. Hon får väl göra vad hon vill med honom när han är hos henne, men han har ju faktiskt också en far som han behöver, så vad är problemet Ungefär

LYCKA TILL. Och glöm inte att elvaårsåldern förr kallades slyngelålderb. Särskilt hjälpsamma är inte alltid de små liven Därför måste vi som vet ta ledningen, enkelt och radikalt.

[Louise]

Hej
Bara ett litet tips på vägen.
Goda vänner till mig ändrade byte från måndag till fredag för att få starta sin vecka med barnen med en helg då man har tid att vara tillsammans. De tycker att det funkar mycket bättre, att barnen hinner landa under helgen när man har gott om tid tillsammans.
Louise

[Helene]

Spontant tycker jag att en 11-åring är så pass stor att han ska få bo vart han vill. Vill han bo mer hos mamman så låt honom göra det utan att han ska behöva få dåligt samvete. Gör det klart för honom att ni jättegärna vill att han är hos er och att ni kan skjutsa honom till kompisar som bor nära mamman om det är där det klämmer. Känner han att han får göra som _han_ vill så kommer det nog att jämna ut sig i längden med boendet tror jag.
Sedan det här med sms på nätterna, varför får han ha mobilen påslagen inne i rummet på natten? Vi har aldrig moblier i sovrummet pga strålning men det är vår tanke, säg bara ifrån att mobilen får ligga avstängd på natten och laddas så är ju den saken löst.

Barnslig mamma som smsar på nätterna och har sig men det kan man ju inte göra något åt dessvärre...

Ev skulle det kunna ha något med mammans nya relation att göra men se det som ett långskott.

[annawahlgren]

Lägger in en mild protest här. En elvaåring ska inte åläggas ansvaret att själv välja var han vill bo. Det är inte ens särskilt sannolikt att han vet vad han vill överhuvudtaget. Med rätt eller orätt drar han bara slutsatsen att det är de vuxna som inte vet om de vill ha honom

[Cathrine]

Tack för alla svar. Vi har inte kommit till någon lösning på detta. VI vet vad vi vill, hur vi vill ha det och mamman vill tvärt om, hävdar fortfarande att pojken ska få välja själv... Pappan (min sambo) vill inte ha det så.

Den här veckan som gått skulle han varit hos oss men tyvärr så hade mamman lovat honom att han skulle få vara där hos henne istället och komma till oss bara nu ihelgen. Min sambo blev vansinning men lät det va "bara för den här gången". Han hade ju blivit den elaka om han stått på sig. För då för pojken höra av sin mamma att jag vill men du får inte för pappa. Pappa = dum.

Vi hörde häromdan att en vän till oss vars dotter går på BUP, att det sämsta man kan göra är att låta ett barn bestämma, barn får och ska inte bestämma... Precis som du säger Anna. Och vi tror att det ligger något i det. Mammans "nya" säger tom till oss att även han tror att det är en fix idé, att vi vuxna måste bestämma. Har tyvärr inte hört deras diskussioner hemma...
Min sambo och jag tror att pojken inte vågar stå mot sin mamma. Mamman säger och lovar att allt ska ordna sig och att nu har det gått så långt att han inte säger något. En mammas ord väger ju alltid tungt. Problemet är ju inte pojken, utan mamman. Enligt mamman så säger pojken att han "biter ihop" under veckan. Jag tror inte personligen att en 11-åring kan bita ihop och spela i sju dagar att allt är som vanligt. Jag tror att på något sätt skulle vi ha märkt att han mår dåligt. Vi har pratat med skolfröken. Hon märker ingenting. Vi märker ju inget heller förutom de två första timmarna då han kommer till oss. Sen är allt som vanligt och det är verkligen så.

Varför gör mamman så här? Vad vill hon uppnå? Min sambo står ju på sig. Han vill ha varannan vecka. Pojken säger ju själv att allt blir bra sen efter måndagen (bytesdagen). Och han menar det verkligen. Jag tror att detta har gått så långt att pojken inte vågar bryta det här för vad säger mamma då???
Det är jätte jobbig - önskar att mamman läste detta, men jag tror (vet) att hon inte gör det. Då jag flytta in här köpte jag Barnaboken. Har inga egna barn och måste lära mig hur barn fungerar! Boken är min bibel och det stämmer så otroligt bra. Och läser man om elvaåringen så har man svar. Jag tvingade (!) min sambo att läsa och han sa "men så här är ju min son" Under en het diskussion med sonens mamma sa min sambo "...men om man läser i Anna Wahlgrens Barnaboken om 11-åringen så ser man ju hur dom är, hur vi ska vara osv..." Mamman blev tokig och skrek "HON KÄNNER INTE VÅR SON - ALLA BARN ÄR OLIKA...!
Ja, vad sägen man???

[annawahlgren]

Sorgligt, sorgligt (Men tack för dina varma ord )

Det går ju inte att nå tredje person, speciellt som mamma inte alls vill ha råd eller ber om hjälp.

Jag kan bara försöka peppa dig och pappa att fortsätta, rakryggat och envist, med att hävda pojkens självklara rätt till sin far och (även) ert hem. Hans samhörighet med och behov av sin pappa ska inte och får inte ifrågasättas. Det ska stå utom diskussion.

Mödrar har inte sällan en "talang" att binda just pojkar känslomässigt hårt till sig. Världen är full av pojkar och män som inte klarar av relationen till mamma och maktlösa får se sitt eget känsloliv och kärleksliv gå i kvav därför. Psykologsofforna är belamrade av dem. Och det börjar alltid med att mamma vägrar släppa taget och skapar ett sjukt beroende. lika sjukt för henne själv

[Cathrine]

Oj, oj, oj, Nu är det möte hos soc och familjerätten på kommunen nästa vecka. Mamman ringde nu. Pappa kommer självklart att vara med. Mamma vill och tror att sonen ska vara med på möte nr 1 vilket inte pappa vill. Han vill inte blanda in barnet i detta. Måste sonen vara med? Kan pappa ringa och begära att bara dom träffas utan son? Varför SKA ett barn vara med? Det är ju helt absurt. Det är ju uppenbart att föräldrarna bör träffas ialla fall ett par gånger innan ett barn är med för reda ut problemet själva (med extern hjälp), eller har jag fel? Kan soc och familjerätten "kräva" att barnet är med?
Detta måste ju bara skapa oro för den stackars 11-åring, höra vuxna, mamma och pappa, prata över huvudet på honom.
11-åringen är säker väldigt informerad över detta, tyvärr...

[mammapamma]

Oj oj oj, vad jobbigt det är! Känner verkligen med er alla i detta!

Jag har själv liknande erfarenhet, mina båda yngsta barn bor växelvis hos mig och pappa och det har ju varit protester ibland, från barnen sida (ja från min sida också i början.. Har två äldre barn och deras pappa har inte engagerat sig så mycket så jag var helt enkelt inte van vid en DELTAGANDE pappa, fast jag har ju nu fattat att jag ska vara glad för det!!!)
, speciellt från grabben som är 11år snart 12. Tjejen som är 10 är en mer flexibel person och vill ha omväxling, och detta med att byta miljö passar henne som hand i handske.
Men man får ju som vuxen verkligen planera så att man är inställd på att barnen ska byta "den och den dagen" vilket tog mej lite tid att lära mig.

Jag tycker, precis som ni, att de vuxna ska träffas utan barnet/barnen och prata igenom hur det ska vara, så att man kan kompromissa och enas och medla och bråka utan att barnet behöver höra och tro att "de bråkar för att jag finns" eller nått sånt...
Nej barn ska kunna lita på vuxna, de vuxna ska säga att: "Nu är det såhär att du ska vara hos mamma från måndag till måndag och sen hos pappa" Eller vad man nu kommer fram till.

Det blir ju helt tokigt annars!
Här, hos oss, försöktes det med att "ringa pappa och be honom komma senare" men där var han klokare (faktiskt! brukar han ALDRIG vara annars, tycker inte jag i varje fall...) och sa till mej att: - Det är ju ditt ansvar att se till att ni är klara vi den tidpunkten.
Och det hade han ju alldeles rätt i!

Så jag tycker absolut att ni ska föreslå familjerätten och soc. att ni träffas utan barn först. Vi gjorde så att vi träffades för samtal utan barnen, visserligen var våra barn yngre då, men det bör vara så.

Detta var lite från mej.
Lycka till! och tala gärna om sen hur det löste sig!
För: "löser sig" gör det mesta, fast man har svårt att tro det ibland!
Stor kram!!!!

[LisaF]

Hej alla ni!

Jag har en viss erfarenhet av samtal hos familjerätten och jag och barnens pappa gick där på samtal i 4 år. Ja just så lång tid kan det ta, men det är för att tanken måste finnas att för barnens skull så ska det funka!
Att barnen skulle vara med på ett samtal känns helt uteslutet. I grunden är detta inte barnen som har problem utan det är föräldrarna.

Det skulle inte kännas bra med en eller två föräldrar sittandes bredvid sig hur ska man då utan att svika sin lojalitet kunna säga var man vill vara? Sanningen är ju att man vill vara med båda!
Alla samtal har varit med endast vuxna.Vi fick hjälp att skriva kontrakt om tider, hämtning, saker man inte fick säga osv. Mitt råd är att samtalen ska klaras ut med i huvudsak biologiska föräldrar och definitivt utan barns närvaro.Många utav dessa samtal kan bli oerhört laddade och sitta som en barn mitt i detta kaos måste vara fruktansvärt.
Det måste vara en oerhörd lättnad att i stället få höra att jag och mamma har TILLSAMMANS bestämt att....osv.
Härligt Cathrine att du försöker skaffa hjälp för pojkens skull. Låt inte pojken få välja! Jag tror det är förödande, låt han bli bekräftad istället.
Vi vill att du ska vara här...osv.
Lycka till, tänk på barnen först. Jag vet att det går belöningen kommer bara lite senare.....
Hälsningar Lisa[/i]