Frågor efter första natten/morgonen

[Summba]

Hej!
Är ny här på forumet och vet inte hur snabbt man kan hoppas på svar. Har just kurat min elvamånaders son första natten/morgonen och det känns rent ut sagt hemskt! Har frågor som vore toppen att få respons på inför natt två!

Först lite historik:

Min son har haft problem med sömnen från dag ett. Vi föräldrar har stått handfallna inför detta då vår äldre dotter (snart tre) aldrig haft några problem. Hon vaknade bara ngn gång per natt för välling från ca 8 månaders ålder och sov hela nätter (11-12 h) från ca 10 mån. Vi var noga med att aldrig lyfta upp henne ur sängen när hon vaknade, bekräftade blixtsnabbt med några ord om hon vaknade till osv, så man kan väl säga att vi kom ganska nära "sova hela natten" helt efter våra egna huvuden med henne. Hon sover fortfarande som en liten prinsessa, i växasäng och allt.

Med sonen är det en annan historia. Fyllda av självförtroende gjorde vi precis med honom som med dottern. Egen säng från dag ett (först mindre vagga alt vagnen, sedan spjälsäng fr ca 3 mån). Lade tillbaka honom efter varje amning osv. Men han skrek och skrek och skrek. Det kändes som att inget vi provade fungerade. Snart fann vi oss promenera genom lägenheten vaggandes bebis halva nätterna igenom. Inte en enda natt på elva månader har han vaknat mindre än 3 ggr, uppåt finns ingen gräns, det kan nog röra sig om iaf 15-20 uppvak de värsta nätterna. Han känns verkligen oharmonisk/otrygg. Senaste veckorna har jag nu suttit vid hans sängkant och nynnat/lagt ner honom i ca 15 min vid varje sovpass, och på nätterna sövs han om med 2-3 flaskor välling och får komma över i vår säng på småtimmarna. Jag och min man är som två lik, och sonen är håglös, gnällig, trött, blek, har dålig tillväxt osv osv. Inget glatt barn.

Till saken (tror jag?)hör att min dotters dagis-tider (hon går 9-15) krockade ständigt med sonens sovtider första halvåret. Jag var ofta tvungen att väcka honom för att hämta eller lämna. Han har också fått skrika för länge i vagnen många ggr medan jag varit tvungen att klä henne i full vintermundering osv. Man har ju liksom bara två armar! Misstänker att detta kan ha stor del i hans otrygghet. Detta är dock inget stort problem längre eftersom han blivit större och inte sover just dessa tider nu.

Hur som helst, jag har länge funderat på "Sova hela natten" och kikat runt här på forumet. Men av någon anledning inte kommit till skott. Men nu (precis som Anna skriver) är det så plågsamt tydligt att SONEN mår dåligt och inte bara vi föräldrar, så nu fanns ingen återvändo. Plöjde boken igår och bestämde mig att börja på studs. Mannen fick sova i dotterns rum och jag skred till verket.

Natten:

Lekte och busade så sonen kiknade i vår säng, sen fick han en flaska välling i mitt knä i soffan (den som han tidigare fått i sin säng). Eftersom han har dålig aptit var detta nödvändigt för att få honom så mätt som möjligt. Kl 19.00 prick var det in i sängen och buffa. Det tog inte mer än tio minuter innan han sov, men jag buffade honom nog till sömns dvs. för länge.

Kl 22.00 vaknade han, omedelbart ledsen. Jag buffade/ramsade nu om vartannat i 1,5 timme. De sista 20 minuterna endast ramsan. När han slutligen tystnade och lugnade sig bekräftade jag, men då gick han igång på på alla cylindrar så proceduren fick göras om några ggr. innan han somnade kl 23.24. Min reflektion var att buffandet/solfjädrandet lugnade för stunden, men han flög upp till stående och skrek vansinnigt på en sekund så fort jag släppte och ramsade mig ut - varje gång (trots att han i stort sett sov när jag släppte). Sedan var han mer upprörd än innan jag gick in och buffade, och förblev så en lång stund efter. Dessutom var det jättesvårt att buffa honom, kanske är han för stor? Han ville ju hela tiden upp och försökte lyfta huvud, dra in benen osv. Summa summarum kändes det som att buffandet förstörde mer än det gav, och det kan väl knappast vara meningen?
Gick in och rättade till honom/stoppade om när han sovit i tio minuter utan problem.

Nästa uppvak var 02.55. Jag satt vaken utanför dörren, man jag lovar - han flyger upp och vrålar i samma sekund som han vaknar, det känns nästan omöjligt att förekomma. Ramsar och genomför en misslyckad buffning. Försöker hålla den kort enligt Annas instruktioner men han slappnar inte av (på nån minut) och trött och förvirrad ramsar jag mig ut med resultatet att han står upp och vrålar i samma stund som jag släpper. Nu lät han på riktigt ledsen och rädd några ggr och då gick jag in och buffade, men det lyckas ingen gång, dvs han förblir aldrig liggande utan totsar tröttheten och flyger upp när jag släpper trycket. Efter idogt ramsande somnar han efter ca 45 min, kl 03.40.
Gick in och rättade till honom/stoppade om efter tio minuter. Han gnällde lite, jag ramsade en gång och han somnade om.

Nästa uppvak 05.50, han flyger upp och vrålar. Låter mest arg och uppfodrande. Jag buffar en gång med samma resultat som ovan, ramsar sen i kombination med klassisk musik och hushållsljud. Han lugnar sig inte utan skriker ända till kl 07 då jag går in och gör morgon. Han har i stort sett stått upp och skrikit vid sängens fotända (närmast dörren) hela detta pass om 1 h och 10 min.

Väl uppe för dagen förefaller han mest chockad första halvtimman, men äter frukost med god aptit och får efter det energi att leka i en timme. Sedan promenerar vi med storasyster till dagis och när vi kommer hem är det dags att sova 45 min (med start 9.15). Dock somnar han nästan i min famn kl 9.05 så jag tidigarelägger tio minuter. Lägger, solfjädrar (han slappnar av direkt och blundar), släpper efter ca 20 sek och ramsar mig ut. Trots att han är oerhört trött flyger han upp och skriker upp sig. Gör om med samma resultat. Stannar då ute och ramsar. Han lugnar sig - jag bekräftar - han jagar upp sig - jag påminner osv några gånger innan han somnar 9.16. Sover exakt 30 min, vaknar och skriker. Jag ramsar utan resultat med ett par minuters mellanrum i en kvart innan det är dags att gå upp. Hans gråt denna kvart låter utmattad, nästan uppgiven.

Nu är det en supergnällig i stort sett otröstlig och dundertrött son jag fått upp, och vi är tidsmässigt famme i "nutid". Tror inte det kommer gå att få i honom någon lunch i detta tillstånd och jag känner bara stor hopplöshet/skepsis. Känns inte alls bra - han har gråtit i otaliga timmar, han känns snarare betingad att börja gråta hysteriskt av ramsan osv osv. Ja ni ser ju min beskrivning ovan. Det känns som han somnar av utmattning (a la 5-min metoden) snarare än av trygghet.

Snälla hjälp mig - vad gör jag för fel, ska jag ändra ngt osv?

MVH Anna, trött och förtvivlad.

Mitt tänkta schema är:

Sova natt 19-07
Frukost 07.30
Lek 1 h
Promenad till dagis och hem kl 8.55 - 09.10
Sova f-m 45 min 9.15 - 10.00
Lunch 11.00
Sova e-m 1,5 h 13.00 - 14.30
Mellanmål 14.30
Promenad till dagis 15.00
Kvällsmat 17.00
Lek och skratt 18.30
Nattslurk
Sova 19.00

[Summba]

I väntan på svar kan jag redogöra för resten av dagen (so far).

Eftersom sonen sov så minimalt första tuppluren var det en omöjlighet att ge lunch och att ens hålla honom vaken uppe. Därför bestämde jag mig för att efter en supergnällig halvtimme söva om honom och låta honom sova de kompletterande 15 minutrarna. Sövandet blir snarlikt första tuppluren men han somnar ganska snabbt och får sova 15 minuter innan jag väcker honom. Han äter en rejäl lunch och får därmed en gnutta energi, även om han helst vill sitta hos mig hela tiden.

Tidigarelägger dagens andra tupplur med tio minuter eftersom han håller på att bryta ihop av trötthet kl 12.50. Proceduren är som innan, solfjädrar - han somnar nästan - ramsar och går ut - han reser sig genast och skriker upp sig. Gör om ett par ggr stannar sedan ute med ramsa. Han somnar kl 13.05 i en liten hög vid sängens kortsida (närmast dörren). Denna gång ska han enligt schemat sova 1,5 h men han vaknar och gråter genast efter bara 25 minuter.

Nu känner jag mig smått förtvivlad. Går in och buffar 15 min tills han till synes sover (fast jag vet ju att han kommer flyga upp direkt) vilket han också gör så fort jag avslutar och lämnar rummet med ramsan. Dessutom är han denna gång rasande över buffandet och gör aktivt motstånd i minst halva tiden. Gör om, buffar tio minuter - samma historia igen. Nu känns det hemskt, han ser ut och låter förtvivlad. Buffar en tredje gång ca 3 min, men även denna gång går han från typ sovande till hysterisk så fort jag ramsar mig ut ur rummet (han kommer snabbt till ro med buffandet denna gång). Jag väljer att ramsa utanför dörren eftersom det känns lönlöst med solfjäder/buffning. Håller på så ända fram tills det är dags att gå upp, kl 14.30. Då har han än en gång gråtit i över en timme och jag känner mig HEMSK!

Försöker ge mellanmål enligt schemat men han är för uppriven/trött. Går och hämtar storasyster och hemma igen kl 15.30 äter han ett rejält mellanmål. Nu är klockan 16 och han leker med storasyster vid gott mod. Men det lär inte bestå ända till kl 19 misstänker jag .

HOPPAS INNERLIGT att nån kan ge mig lite råd och hjälp nu inför andra natten!

//Anna

[Summba]

Jag fortsätter att redogöra för min kurning och hoppas på respons!

Är nu inne på e-m dag två och det känns LJUSÅR bättre! Känns som vi gjorde ett genombrott igår kväll. Så här har det sett ut:

Dag 1, forts från ovanstående inlägg:

Fick tidigarelägga nattningen till 18.30 eftersom sonen i stort sett sov i min famn då. Försökte busa lite med honom/kittla innan men han var för trött. Gav honom en välling i min famn i soffan före läggningen, han somnade nästan av den. Lade sedan in honom, solfjädrade – han somnade direkt – men när jag släppte och ramsade mig ut tvingade han sig ändå upp och skrek. Ramsade utanför dörren ett par ggr och sen tystnade och somnade han, det hela gick på några få minuter (max 5). Rättade till/stoppade om efter tio minuter, då började han gråta men somnade om med en ramsa.

Efter ca 30 min vaknade han av att storasyster var högljudd, men tystnade med en ramsa. Sen skulle jag gå in och stoppa om efter tio minuter och öppnar dörren bara för att möta hans blick – han har legat vaken men tyst i tio minuter! Jag sköt direkt igen dörren och ramsade. Han grinade lite men somnade strax om. Liten känsla av genombrott att han faktiskt kunde ligga vaken utan att skrika – men samtidigt måste han ju vara zombie-trött också... Känner just då att natten kommer bli svinjobbig, att han kommer sova några timmar – samla kraft – och gå ut stenhårt när jag är som tröttast. Men icke...

Natt nr 2:
Sonen vaknar första gången 22.55 och snyftar och lever om lite i sängen, men lugnas och somnar snabbt om (på ett par-tre minuter max) av tre ramsor utanför dörren. Jag oroar mig för att han ska bli för kall så jag går in efter tio minuter och flyttar tillbaks och lägger på täcke. Då vaknar han till, gnäller och bökar runt igen, men somnar om med en ramsa. Denna gång låter jag honom ligga men lägger på en filt efter tio minuter, han gnäller till och jag ramsar en gång till vilket funkar (jag ska sluta noja över täcke till kommande nätter!).

Vaknar till nästa gång 02.50 och snyftar lite, men somnar om med tre ramsor.

Vaknar till 03.28 och snyftar, men somnar om med två ramsor.

Vaknar 05.28 och låter sig inte lugnas av ramsan. Är nu uppe och står/går utmed räcket i sängen och gråter. Jag går då in och solfjädrar i tio minuter (tills han sover, han slappnar direkt av) och ramsar mig sedan ut. Han sover då till 06.24! Då vaknar han och är uppe och gråter. Inte hysteriskt utan mer som "Kom igeeeeen nu mamma, jag har ju sovit hela natten redan!". Ramsar utan resultat och bestämmer mig sedan för att göra morgon kl 06.30 eftersom han lade sig 18.30 och därmed har 12 h gått.

DET KÄNNS OTROLIGT ATT HAN SOVIT/SOMNAT OM HELA NATTEN UTAN ATT JAGA UPP SIG, OCH ATT DET RÄCKT MED ATT RAMSA LITE UTANFÖR DÖRREN (vargtimmen undantagen då, men där känns det som en stor seger att det gick att söva om honom så pass enkelt ändå!)!!!!!! Han har aldrig sovit så bra i hela sitt liv som denna natt, dessutom utan varken napp eller välling. Jag känner hopp om livet och nytt välbehövligt självförtroende. Det känns ju nu som att den genomhemska första natten faktiskt är värt det om man kan skänka honom denna ro!

Andra dagen:

Hängig och gnällig på morgonen, vill bara sitta i famnen och tanka gos och kärlek. Åt frukost med god aptit 7.00. Gnällig fram till promenaden för att lämna storasyster på dagis kl 09. Denna dag är vi tvugna att ha förmiddagsluren i vagnen, så kl 9.20 fäller jag till ryggläge, hänger för en filt och ramsar. Får ramsa två gånger, sen sover sonen på bara några få minuter. Sover 40 min (vagnen är både i rörelse och stillastående, sista 20 min stillastående). Vaknar 10.00, fem minuter för tidigt. Får ligga och vara småmissnöjd fem minuter (ramsar och vangnar ett par ggr) innan det är "god morgon/dag".

Vi är ute på rull på f-m och kl 12 äts lunch med god aptit. Han är glad och spexig, känns piggare och "mer med" än på länge. Kl 13 är vi åter hemma och det är dags för eftermiddagsluren.
I säng 13.00, solfjädrar. Sonen slappnar av direkt, somnar nästan. Backar ut med ramsa, han reser sig upp och är ledsen. Ramsar utanför dörren 2 ggr, hjälper ej. In ch solfjädrar honom helt till sömns, backar ut med ramsan 13.15.
Sover till 13.46, vaknar och reser sig direkt och skriker. Ramsar två gånger utan resultat. In och solfjädrar igen. Nu gör han mkt motstånd och är arg i säkert fem minuter, börjar sedan slappna av. Somnar om och jag ramsar mig ut 13.58. Tyvärr vaknar han efter bara ett par minuter, reser sig och skriker. Nu stannar jag ute och ramsar, och det blir en ganska intressant halvtimme. Det börjar nu kännas som en dialog. Han frågar, jag svarar, han reagerar. Jag ser i dörspringan hur han kämpar med sig själv. Står upp och skriker, sätter sig, lägger sig - försöker komma till ro - blir upprörd igen, reser sig osv - om och om igen. Jag ramsar på vid behov och det märks att han lyssnar, även om han fortsätter skrika för det mesta. Framåt slutet av "sov"-passet börjar han faktiskt lugna sig själv, och är tyst lite längre stunder, om än inte helt. Går in och gör "god morgon/dag" 14.30.

Väl uppe igen är han gnällig och klängig, men jag får i honom lite mellanmål innan dagishämtningen kl 15. Väl hemma med storasyster leker han nöjt, och där är vi just nu! Nu får vi se hur natt tre blir...

Hör gärna av er med feedback, ska jag göra ngt annorlunda? Hur gör jag med dagslurarna imorgon, fortsätter jag solfjädra till sömns, är det ok dag 3?

/Anna

[ilindstrom]

Hej och välkommen hit.

Låter verkligen som om du börjar få till komunikationen via ramsan. Så jobba med den utanför rummet precis som du gjorde i natt.

Jag skulle inte solfjädra till sömns så här i kuren, blir lätt så att barnet börjar vakna oftare igen för att solfjädras. Självklart om det är totalkris så kan man vid enstaka tillfällen använda sig av solfjädern ända in i sömnen, men man bör tänkar sig för extra noga.

Lycka till!
Ida

[frk Carlsson]

Jättefint jobb so far - jag känner igen känslorna du beskriver! Vår yngsta bars i sjal dygnet runt tills han var 3 månader - och då hade jag ändå kurat mellanbarnet när hon var 9 mån...men allt självförtroende etc var som väck när nr 3 kom...så fort han pep fick han som han ville . Men man KAN resa sig och visa vilka andra alternativ som finns, och barnen är med på det det är det som är så häftigt! Dom KAN, bara vi visar hur man gör!

Håller med Ida - backa ut från rummet nu och jobba järnet med ramsan Det kan ta några dygn, och man kan få kämpa så att svetten lackar men det är det värt (som du redan märkt). Jag läser att du oxå förstår innebörden i hans gråt/läten...så fortsätt lyssna och hör vad det är han förmedlar.

Solfjädern är jättebra - men bör användas enbart vid KRIS. Och det måste man själv bestämma vad det är Så fundera - när är det "tillåtet" för er att gå in och solfjädra och vilket blir då syftet? Utvärdera varenda ggn ni använder den - var det verkligen var "nödvändigt" Förstår du hur jag menar? Se oxå till att gå in en stund efter att ni ramsat så att han inte sammankopplar ramsan med att ni kommer in och solfjädrar.

Ni är snart inne i uppföljningsveckan, och betydelsen och behovet av den ska man inte underskatta. Så kör på nu så det ryker och var beredd på upp - och nergångar, för så är det. Men om ni står bredvid med bägge fötterna på jorden så ror ni detta i hamn =D>

Varma hälsningar, Sanna

[Summba]

Hej och tack för era fina, peppande och välbehövda svar!

Är nu inne på tredje dagen som inte är nån höjdare hittills och har genomlidit (måste jag nog säga) den tredje natten. Nu känner jag att jag verkligen behöver er hjälp att vända det här!

Natt nr 3:
Gonatt kl 19, solfjädrade kort och ramsade mig ut när han slappnat av. Upp direkt och skrik. Ramsade utanför dörren och han lät sig lugnas och sov inom några minuter.

Första uppvak 21.47, snyftar men somnar om efter att jag ramsat utanför dörren 5-6 ggr.

Nästa uppvak 03.49, räcker med en ramsa och han somnar om på några sek.
Vaknar 05.08, somnar om (eller tystnar iaf) med tre ramsor, men vaknar igen 05.14. Då räcker en ramsa för att få tyst men 05.23 vaknar han igen och denna gång somnar han inte om, utan han gråter (inte hysteriskt men nu hörs att han tycker att detta är rejält jobbigt) i 1 timme och 40 minuter fram till gomorron kl 07. Jag ramsar och precis som föregående natt svarar han med att tystna/lägga sig, men kommer inte till ro, upp igen och gnäll osv som en oändlig loop. Ju närmre kl sju vi kommer desto argare/ledsnare är han och står upp och grinar "Mamma, mamma, mamma".

Jag är heeeelt slut efter denna tredje natt då jag hade hoppats få sova lite iaf, men de spridda uppvaken har gjort att jag knappt kunnat sova alls. Biter ihop och försöker mig på ett glatt gomorron, men sonen är ledsen och låter sig inte övertygas. Lämnar över honom till pappa för att få sova ett par timmar, inte poppis, han har blivit supermammig under kuren. Pappa serverar en frukost som äts med god aptit.

Dag nr 3:
Kl 9.30 är jag uppe igen och lägger sonen för hans första tupplur. Solfjädrar kort tills han slappnar av och ramsar mig ut. Han är uppe direkt och skriker (som 100% av alla ggr), men med några ramsor somnar han efter ca tio min. När jag tittar till honom ser jag att han krupit och lagt sig i rätt position i sängen, vilket känns som en liten seger.
Han vaknar efter 35 av de 45 minutrarna och skriker. Ramsar men utan resultat. Gör gomorron/goddag kl 10.15 men han blir inte glad av att stiga upp utan fortsätter vara otröstlig imin famn i över en timme. Kastar sig bakåt som en spänd fjäder och bara vrålar. Nu känns det verkligen som jag skadat honom med än gynnat .

Lunch en kvart sent 11.15 då han lugnat sig något. Åter en ok lunch men det tar hela halvtimmen att få i honom en barnmatsburk (skulle de inte vara hungriga idag???). Dock har han börjat dunka huvudet hårt bak i matstolen under dessa dagar som jag kurat - känns inte alls bra, nån med erfarenhet?
Efter maten får han lite energi att leka, men jag kan aldrig gå mer än en meter ifrån honom för då bryter han ihop.

Lägger för andra tuppluren kl 12.50, solfjädrar tills han slappnar av och blundar och ramsar mig ut. Utbrott som svar, uppe på tio röda och vrålar. Ramsar under 15 min, sen känner jag att det är kris och gör om solfjädringen. Exakt samma resultat när jag ramsar mig ut, uppe direkt och bara skriker. Nu svarar han inte mkt på ramsan, men vi övriga i familjen äter lunch under stoj och stim och tillslut, efter ca 30 min (13.20) somnar han tryckt mot sängens fotända, så nära dörren han kan komma. Vaknar efter exakt 30 min, och ligger "as we speak" missnöjd i sin säng och lyckas inte somna om med ramsa. Uppstigning ska ske om 30 min...

Snälla, kom med råd! Inget stämmer med boken denna tredje natt och dag, tvärtom känns det som om han mår riktigt dåligt nu . Jag vet att jag måste vara bestämd och övertygande, och jag försöker verkligen. Men hur ska jag tackla att han inte blir glad av att stiga upp, och inte på över en timme efter heller - hur ska jag bete mig då?
Och rent generellt, gör jag ngt fel? Jag vill ju inte solfjädra till sömns längre men han blir verkligen uppriven när jag går ut innan. Han har gråtit i sååå många timmar detta dygn...

//Återigen förtvivlad Anna

[frk Carlsson]

Hej Anna,

först: läs den här länken. Jag gillar de skarpt, för den säger så mkt om vad SHN handlar om. Vi kurar alla på våra egna sätt egentligen, även fast vi alla utgår från SHN-boken och AW:s underbara filosofi, men det kan ALDRIG bli EXAKT som exemplen i boken.

http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=5252

Så släpp det där nu med att det ska se ut på ett "visst sätt" ngn "viss dag". Ni har ER verklighet att utgå ifrån

Din lille kille är riktigt förvirrad och förmodligen uppretad nu oxå eftersom han inte riktigt förstår vad som händer i hans liv. Och han frågar, förstår kanske inte alltid svaren och DÅ reagerar han. Så tänker jag Enda sättet ni skadar honom på det är gnm att sluta ge samma besked från gång till gång. Det finns en anledning till varför man har de här 11 dygnen som kuren och uppföljningsveckan består av - både barnet och MAN SJÄLV ska fasa in mot allt det här. Både kropp och själ ska vara med (med det menar jag alltså att kroppens klocka ska hinna ställa in sig enl schemat och hjärnan ska acceptera de förändringar man gör i övrigt dvs det beteende som man nu ändrar).

Sen tar det ytterligare ne månad innan det sitter, och man får jobba efter det oxå.

Så, som sagt, släpp nu stressen över vad som "ska" ha hunnits med och jobba på som ni gjort hittills.

Jag undrar om du skulle kunna backa från att Solfjädra när du lägger ner honom? Tillrättalägga är ngt helt annat nämligen, och det ska ske snabbt . Förväxla inte markeringen du gör innan du ramsar dig bort med Solfjädren. Lägg bara ner honom, tryck lätt på ryggen och ramsa dig ut. Bra så. Sedan meddelar du dig gnm dörren. Använd dig av husljud oxå om du tycker att det behövs - dammsug, städa, diska, slå på radion. Allt för att han ska höra att ni finns därute, precis som när ni käkade mat medan han låg och skulle somna. :thumbsup:

Att han sätter sig/ställer sig upp när du går utär inget ovanligt. Låt honom göra det bäst han vill, tids nog lägger han sig ner, det har han ju redan gjort skriver du ju! Ge honom tid att fatta att det är OK, han behöver nog få protestera av sig. Ilska är inget farligt men ledsenhet är inget bra, så var noga med att lyssna på honom Man får absolut finnas till hands, men arga el missnöjda personer lämnas bäst ifred.Dunka huvudet gör man väl oxå för att man är arg? Samma sak där - visa att det är OK att få känna så.

Han vill vara nära dig nu för att han behöver en försäkran om att du finns där, så tänker jag...Och bästa sättet är ju att fortsätta trygga honom m h a ramsan, visa att du/ni finns där och inte försvinner eller helt plötsligt ändrar strategier.

En del vuxna behöver fler dagar på sig för att ta till sig detta, barnen följer oss - glöm inte det! Förstår du varför jag skriver så och inte tvärtom ? Oro och osäkerhet hos oss är oftast det som ställer till det.Inte med det sagt att man inte FÅR vara rädd el orolig el ledsen...men du fattar var jag vill komma? Om vi tror att det vi gör är bra så kommer barnen att tro det oxå

Man har aldrig sett sitt barn på det sättet som det reagerar/beter sig på under kuren, och det är därför det är obehagligt tänker jag. Men det innebär inte att det är fel utan det betyder ist att det är förändingar på G, ngt mkt mäkrigt i det mänskliga psyket.Och vi är så itutade att man inte "får"/"kan" ändra på sitt lilla barns beteende så man kan lätt känna att man är ute på hal is när man gör en sånhrä grej. När det eg är PRECIS TVÄRTOM!

Jmfr bara med ngn stor förändrig som du själv gjort i ditt eget liv...jag vet inte...men vilka reaktioner DET väckt hos dig...och då har du varit en vuxen person med förmåga att uttrycka dig och avända dina tankar på ett strukturerat sätt. Små barn reagerar m h a det dom har - kroppen och rösten

Ahhh...jag vet inte om det var ngt sånt här svar du behövde Jag ville mest bara peppa dig för att du ska veta att ni ÄR PÅ RÄTT väg, men att ni oxå är så tidigt i den här processen ännu. Med det sagt - det kommer att bli bättre, och det snart, men det förutsätter att ni står pall som sagt. :thumbsup:

OK?

Många kramar, Sanna

[frk Carlsson]

Och jag glömde säga : ni har ju gjort ett förträffligt jobb so far! Natten du beskrev i ditt senaste inlägg tycker jag inte var ett dugg "anmärkningsvärd" utan helt OK m tanke på var ngnstans ni befinner er - samma sak det du beskrev har hänt i dag visst var det idag?).

Tänk bara hur lätt det hade varit att INTE välja SHN till att börja med...och nu är ni mitt uppe i det. All heder!

[M&Ms mamma]

Hej!

Här kommer en kämparkram från en annan kurmamma! Heja, heja -ni kommer greja det! =D>

[Summba]

Hej igen och än en gång TACK för allt stöd och fina svar!

Jag kan glädja mig själv och er med att tala om att vi hade en fantastisk fjärde natt (och dag)! Sonen sov från 18.50 till 6.50, dvs 12 h! Visst jag fick kämpa lite vid läggningen och ramsa en gång på natten och en gång vid fem-sex på morgonen, men det räckte med en ramsa! På morgonen låg han nöjd och mornade sig, och flög alltså inte upp och gnällde som alltid tidigare! Och dagen som följde var han så glad, pigg, busig och mysig! UNDERBART och nu vet jag att det här är så rätt även om det är sjukt kämpigt!

Dag 4:
Morgonluren funkar ok, han somnar med gnäll och motstånd, men somnar iaf inom 10 min och sover en halvtimme av de 45 min. Sen är han missnöjd med att få vara i sängen tiden ut, men inte rasande.

Eftermiddagsluren är krångligare, då tar det lång tid att söva och han sover bara 30 min av de tänkta 1.30. Fick använda marginalkvarten och ta upp honom 14.15.

Nattningen till natt nr 5 var han plötsligt mkt mer svårsövd än han varit tidigare. Blir ursinnig och vrålar i högan sky, svårt att få kontakt med ramsan. Gick in efter ca 10 min för att lägga ner. Så fort jag kommer in kastar han sig själv ner på mage (ja, han vet vad som gäller ) men när jag ramsar mig ut är det upp och skrik igen. Han somnade iaf på en kvart-20 min med ramsande.

Sov 19.20 - 06.10 med två uppvak. Hade en orolig period runt kl 23 när det tog tio minuter att ramsa om till sömns. Sen lite gnäll och en ramsa runt 04.
06.10 var det däremot fullt pådrag (gråt). Ramsade till 06.20 sen tidigarelade jag uppstigningen för det var inte en chans att han skulle lugna sig under den sista halvtimmen. Får skärpa mig och ha mer is i magen tills imorgon! Ändå en helt ok natt ju!

Sonen på jättehärligt humör idag (dag 5) på morgonen, men jobbig att lägga för förmiddagsluren. 20 minuter tog det med ramsa och en tillrättaläggning (TACK för förtydligande ang solfjädern/nedläggning frk Karlsson, jag inser att jag förväxlat de två precis som du trodde!). Märks att han vill ha mina händer på ryggen för att lugna sig eftersom jag varit lite för generös (?) med detta.

Skulle vara skönt att se att han blev lugnare vid läggning, men än så länge är det ju upp och stå och vråla varje gång som gäller. Mer eller mindre beroende på hur trött han är. Vad har ni för erfarenheter, hur lång tid har det tagit innan barnen ligger kvar lugna?

Än en gång, stort tack, ni betyder jättemkt!

//Anna

[frk Carlsson]

=D> Fint jobbat!

Min erfarenhet är nog att man behöver uppföljningsveckan som bas att stå på, innan man kan börja uttala sig om ifall saker och ting har fallit på plats eller inte. Efter det kan man på ett lättare sätt ta ställning till om det är ngt man behöver slipa på.

Kör på i samma stil nu och behåll lugnet och attityden!
och ha inte för höga krav...visst, det har gått fram fort...men han behöver fortfarande tid och han behöver fortfarande dig!

Sitta el stå el rulla runt när mamma el papa ramsar sig ut - det får man göra...vi har alla våra stilar innan vi somnar in Fortsätt bara visa vad det är som gäller - dvs sova, så kommer han att acceptera det!

Precis - bort med händerna nu! Låt ramsan jobba!Lita på att han kan om han får möjlighet och förutsättningar. 15-20 min ramsande innan barnet somnar är ganska "normalt" i den här fasen av kuren, så känn dig inte stressad och lockas att avbryta och gå in bara för det.

Spika schemat oxå, jag vet att det är frestande att ta upp för tidigt, men kroppen måste få en chans att ställa in klockan, så håll dig till tiderna så mkt du bara kan.

:thumbsup:

[Summba]

Herregud, här har vi haft natten från helvetet :-S (Natt 6).

Känns som att man ska kastas mellan hopp och förtvivlan! I går kväll tog det ca 20 min av vrålande och ramsande innan sonen kom till ro "för natten". Men redan kl 21 vaknade han och höll igång mer eller mindre fram till midnatt!!!!!!!!!! Stod upp vrålade, kom till ro en kort stund sen upp igen. Vi trodde vi skulle dö runt midnatt! Jag vägrade dock gå in utan ramsade, ramsade, ramsade. Men alltså, hur orkar han!!??

Sen sov han iaf till 07, snyftade lite runt 04 men somnade om med ett par ramsor.

Nu har jag just lagt honom för förmiddagsluren men han är smått hysterisk (som ALLTID vid läggning) och har skrikit nu i 15 min men börjar lugna sig (men kan lika gärna gå igång snart igen och skrika sig genom hela "luren"). Jag ramsar bara utanför.

Är detta normalt? Vad göra??

//Anna

[Summba]

Upptäckte i morse att det varat ur lillemans öra, så nattens strul berodde med största sannolikhet på öroninflammation och ont . Eftersom han inte hade nån feber igår kväll och inte tog sig för örat före läggningen är jag inte så säker på att jag upptäckt det även om jag hade tagit upp honom i natt, men det känns ändå lite hemskt att han fick ligga själv och ha ont och jag ramsade utanför av och till i tre (!) timmar.... När en alvedon hade kunnat lösa problemet. Får väl helt enkelt lära mig att så stora avvikelser (när han inte somnar på flera timmar) kan vara värda en liten "check".

Förmiddagsluren idag (i sängen) tog tjugo minuter av gnäll och ramsande innan han somnade, men eftermiddagsluren (i vagn) sover han som en liten prins, nu strax uppe i 1,5 h.

//Anna

[frk Carlsson]

Aj då Som du säger - du kanske inte hade märkt ngt hursomhelst, men det är klart att det svider i hjärtat i efterhand. Vi har nog alla varit med om liknande situationer... Min mamma skickade ut mig att åka skridskor trots att jag mådde jättedåligt (jag var 9 år). Dagen efter blev jag akut inlagd med 42 graders feber och halsböld. Det har hon fått höra många ggr

Vi gör det vi uppfattar som bäst för våra barn, så är det
Kram till dig