raseriutbrott och frustration hos ettaring

[knyttet]

Hej,

Jag började en trad om mat, men insag att det nu handlar mer om generell frustration sa jag hoppas att jag kan fa lite hjälp här jag klistrar in :

Pust, ja hur gör man när man vill underlätta och hjälpa en liten frusterad som INTE vill bli hjälpt och bara blir rasande hela tiden? Ex i annat sammanhang; i badet har hon nagra plast ägg som blir mindre och mindre och stoppas i varandra (som ryskdocka) och hon satt pa skötbordet och var super nöjd över att hon lyckades öppna ett ägg i tva delar och sedan sätta i hop det till ett (lock och burkar är favvon för tillfället) och jag beundrade hennes färdighet och hon tyckte det var trevligt att vi gladdes at detta tillsammans, sedan pa en sekund bara för att jag skulle stoppa ett mindre ägg i hennes öppna halva och visa att man kunde lägga i ett annat (utan att röra varken hennes ägg eller händer) sa blev hon rasande och kastade alla äggen all världensfart och vralade i en halvtimme....Det känns som om jag tassar pa tana för dessa utbrott, speciellt vid middagsbordet. Om hon blir arg sa är oddsen för att hon lyckas äta ngt 0, och jag förstar att hon har mindre aptit med ett-ars dagen men som sagt sa vill hon nog äta lite mer än vad hon lyckas med ibland. När hon inte är hungrig sa blir hon oftast inte arg utan sitter bara och kladdar.

Hon är ute tva ggr om dagen 1,5-2h at gangen (alltid toppen nöjd och gar omkring med gavagn och känner sig bäst i världen). Vi försöker ta alla tillfällen som gar till socialdelaktighet men ibland tycker jag att det är svart att fa den tillfredställande. tex är hon med när jag lagar mat, jag brukar hacka/skära pa golvet och hon plockar i allt i kastrullen (jätte bra) men sen vill hon plocka ur allt. Och hur smidigt jag än fôrsöker att lösa det sa känns det som att socialdelaktighet i köket slutar i att hon vralar. Hon vill tex INTE göra nagon annan viktig uppgift om jag tar bort kastrullen och ställer den pa spisen sa att hon inte ska slänga allt över hela köket. Vissa saker fungerar bra som tex plocka upp matvaror och ge mig när vi handlat, tömma katt bajset (enda hand om hand som fungerar), dra ur tvätt och ge mig plagg för plagg som jag hänger, tända/släcka lampor, skruva av och pa alla lock och korkar i matlagning. Men med all denna frustration undrar jag om hon inte känner sig tillräckligt behövd... Hur gör man när man diskar men en ett aring exemelvis? Jag har försökt en gang och hon höll pa att sla sig riktigt illa med allt halt vatten pa pallen...kanske för tidigt innan de kan sta ordentligt utan stöd? Och sen var det BARA massa plask och kändes mest som lek (väldigt rolig dock) och inte mycket arbete. Hon var inte alls intresserad av att kolla in hur man tvättar och sköljer osv, bara plaska!

Oj det blev langt det här...men jag är väldigt tacksam för tips och rad. Är gravid i tredje manaden och konstant sa trött sa att jag ser dubbelt och har svart att fa klarhet i hur jag ska förhalla mig till alla raseri utbrott.

kram

ps
Maste tillägga att jag läste avsnittet om ettaringen igen i bb igar kväll och blev sa ledsen för jag tycker inte alls jag känner igen den där förnöjda beskrivningen. Den stämde bra efter 8man angesten, 9, 10 och 11 manader. Da lärde hon sig att krypa, ställa sig upp och sitta och verkade med detta allmänt jätte nöjd över tillvaron. Men nu sen ett lite tag tillbaka är det bara frustration. Imorse började hon tom bita mig och jag gravid och känslig som jag är bröt ihop totalt (inte inför henne sa klart, hon skulle just lägga sig för vila och jag lyckades halla tararna borta och locka fram ett skratt innan hon la sig). Jag förstar inte vad all vrede kommer ifran, hon var sa spänd och det var inte ens ngt särskillt som hade hänt hon bara grät och ville upp i armarna och sen när jag skulle pussa pa henne sa började hon hugga efter mig... Nu är hon kanske inte helt frisk ännu och lite extra känslig men ska man ga och bära pa en ledsen nästan frisk? Jag försökte sätta mig pa golvet och lata henne komma upp i knät när hon gnäller men hon blev helt vild av raseri om jag inte bär pa henne...detta kan tilläggas är ngt helt nytt, jag har aldrig gatt och burit pa henne och hon har aldrig velat det heller. Hon är inte alls särskillt kramig av sig.

Är det brist pa socialdelaktighet eller varför är det sa här? Jag kan som sagt tycka att det är lite svart att märka av att hon verkligen jobbar och känner sig behövd. Hon hjälper ju till men hur gör man när hon inte vill längre? Hon skulle bli rasande om jag skulle försöka halla kvar henne och kräva att hon fortsätter och att vara entusiast fungerar bara första gangen vi gör en ny aktivitet (oooj men titta DÄR ligger ju ocksa en strumpa, kaaan du ge den till mamma oj vad bra tack tack tack) annars drar hon bara och bryr sig inte alls om att jag saaa gärna vill fa tag pa den där stumpan men inte nar.

[TorsMamma]

Hej igen.

här kommer en länk till "våra favoriter" där du har två jättefina länkar om 1-åringar som är frusterade.

http://www.annawahlgren.com/forum/viewt ... =8&t=18665

[knyttet]

Ja favoriterna är toppen, hade läst om 1 aringar innan och tänkte att det kanske berodde pa den här fasen innan hon lär sig ga. Men jag tycker att det känns nästan som om det är mer än sa...Halla pa att bitas och hela tiden bryta ihop och inget passar...

Läste lite om förtrots och jag känner igen mycket av hennes beteende där, men är det inte alldeles för tidigt för det...?

Senaste rapporten, vi var ute i parken och hon brukar alltid vara toppen nöjd och springer omkring med gavagnen. Men idag sag jag att hon var paväg ut genom grindarna ut pa gatan vid ett tillfälle, sa jag försöker vända vagnen lite diskret (som jag brukar göra utan problem) och sa titta där borta, kom sa tittar vi här. Men hon bröt ihop totalt, la sig raklang pa marken och vralade och ville varken veta av vagnen eller nagot annat längre. Jag kan ju första att hon säger ifran om hon märker att jag hindrar (även om jag gör mitt bästa för att inte fa det att se ut sa) men dessa totala sammanbrott känner jag mig lite osäker inför.

Men det kanske bara är att göra sitt bästa med att halla igang socialdelaktighet, utevistelse osv och tänka att hon kommer snart att känna sig i bättre form igen...

En lite fraga bara, rekomenderar du sängdumpning vid raseriutbrott eller är det för tidigt? Tror hon skulle uppskatta det (har tom vid vissa tillfällen själv gatt till sängen) men hon har en väldigt kär sovkanin som jag inte vet om man ocksa ska använda som tröstkanin (för det är egentligen den som lockar med sängen)

tusen tack, kram

[chokladkaninen]

Hej Knyttet!

En snabb reflektion bara, som dök upp medan jag läste: Du nämner att problemen ofta gäller matningssituationen, så jag tänkte att hon kanske blir så arg och frustrerad för att hon har värsta blodsockerfallet? Jag är själv inte så värst trevlig eller socialt smidig precis före matdags, nämligen, och lägger mycket ansträngning på att försöka äta "rätt" och jämna ut blodsockerkurvan. Kanske hinner hon helt enkelt bli för hungrig?

När min dotter var i ettårsåldern lade jag mig till med vanan att alltid laga nån form av grönsak först, så att när hon tröttnat på att "hjälpa till" i köket kunde hon äta sina haricots verts/ärtor/gurkbitar etc medan jag avslutade matlagningen. På det sättet slapp hon vänta på maten, och eftersom hon var hungrig fick hon nästan garanterat i sig grönsakerna då (något som inte var givet ifall jag serverade dem tillsammans med huvudrätten).

Min son är betydligt hetare i humöret och även känsligare för blodsockersvängningar än vad dottern var, så med honom är bananen eller äppelhalvan en god bundsförvant (jag tänker på parksituationen). Inte så att man kan ge honom en banan när krisen redan har inträffat och sedan gå hem och tro att han ska äta en ordentlig lunch - eller jo, det löser nog krisen men han äter förstås dåligt till lunch - men om man lyckas tima mellanmålet så att det blir lagom mycket och i lagom god tid (senast 1,5-2h före måltiden gäller här) så kan man förebygga krisen helt....

Här på forumet tjatar jag alltid på alla bebisföräldrar att för guds skull se till att hålla 3,5-4h mellan måltiderna ....men jag är inte säker på att det gäller ettåringar. Den utveckling de genomgår är annorlunda och kan absolut behöva ett litet blodsockerpåslag mellan måltiderna då och då, särskilt om man ska orka med att gåträna och arbeta i köket. Och dessutom är deras basföda inte mjölk eller välling längre och förutsättningarna blir annorlunda för det också.

Så, det var ett långt inlägg för att komma med en liten tanke! :-k

[knyttet]

Tack för ditt svar.

Nu tror jag att det trots allt var nagot halsont eller annat jobbigt som gjorde helvettet pa jorden för lillan för nu är min solstrale tillbaka

Alltsa vi har ju fortfarande lite frustration och olika delar av dagen som gar lite halv osmidigt, men jag tror att jag höll pa att tappa konceptet eftersom hon verkade vara frisk och var sa hiiimla arg. Tex med maten sa var det kanske svart att svälja eller ngt helt enkelt inte konstigt att man blir upprörd när det gör ont.

Men jag är fortfarande intresserad av att höra lite om socialdelaktighet, hur mycket ska en ett-aring jobba för att det ska räknas som tillräcklig socialdelaktighet? Vad gör man när hon gar sin väg och inte vill jobba längre utan hittar pa ngt annat? Hittils sa har jag bara föreslagit att hon ska hjälpa till och sa länge hon âr nöjd och om hon gar och gör ngt annat innan vi är färdiga sa har jag latit henne vara. Och som sagt diskförsöket blev ju bara en (livsfarlig)lek, tyckte inte alls att hon jobbade. Jag har tänkt att mattet pa tillräcklig socialdelaktighet är sa länge hon är glad och nöjd och om hon är gnällig sa har jag tänkt att jag ska anstränga mig mer för att ha henne med i det jag gör. Men ibland blir det ju lite mindre... och 2ggr 20 min om dagen blir det ju mer sällan än ofta...

Ang mat sa försöker jag att förbereda sa mycket det gar innan, (frukosten star pa bordet när jag väcker henne, lunchen lagas innan vi gar ut, middagen efter lunchen osv) sa att det ska ga snaaaabbt. Jag ger henne alltid en bit äpple, riskaka, morot, tomat medans hon väntar pa att det ska bli varmt. Försöker ta hennes hjälp allt jag kan att skruva pa korkar, hämta i kylen, stänga kylen. Men faktum kvarsar att det alltid börjas vralas innan maten. Hon vill inte veta av det jag ger henne att äta sa länge, hon vill ha sin varma mat. Tjost, om hon nu var vraaaal hungrig och därför blir otalig sa borde hon ju kunna smaska pa det jag ger sa länge, men nej, det slänger hon bort och star och hoppar vid spisen. Sa da är det väl inte blodsockerfall om hon inte vill ha det jag ger? Kanske bara far acceptera att hon är liten och har litet talamod Nu äter hon med goood aptit igen ialla fall! Kan ju tillägga att det inte spelar nagon roll när jag ställer mig i köket för att hon ska bli otalig, om det inte är precis efter hon har ätit. Därför skulle jag aldrig kunna ställa mig och laga mat tillsammans med henne precis innan matdags, om vi sa började en timme innan. När vi förbereder ihop sa är det som sagt när hon precis har ätit och sen värmer vi bara när det är ätdags.

Tack och kram pa er

[miniz]

Hej knyttet!

När ni ska börja jobba kan du presentera arbetet med stor entusiasm, som en glad nyhet. Fràga inte om hon vill göra dittan eller dattan. Presentera och utför. Om hon tröttnar efter hon tagit ut tvà trosor fràn maskinen har hon jobbat färdigt för den här gàngen och dà tackar du för hjälpen och tar henne i bruk nästa gàng, som kan vara att ge dig kläderna fràn korgen till att hänga upp tex. Nu När hon är sà liten behöver arbetet inte färdiggöras, men när det sker sà kan du bli väldigt förtjust och man kan tillochmed klappa i händerna och säga bravo, nuuu kan vi hänga upp kläderna!

Angàende maten, sà har du hittat din strategi, kör pà det och liten blir större.

Kram.

[knyttet]

Hej pa er igen,

Idag är väl ingen dag att ta som exempel, det har varit 38c i skuggan och vi har varit tvungna att vara inne (och bada och diska och i övrigt hälla vatten över oss pa olika vis ) hela eftermiddagen. Men nu är det ända väldigt mycket frustration och ifragasättande som idag nadde sin kulmen. Talamodet i denna värme kan ju förstass inte vara som det borde men jag har ända ett par fragor:

Lillan är nu snart 15 manader, kan det vara fragan om förtrots eller är det förtidigt?

Kan man sängdumpa när det urartar eller är det förtidigt? Som jag skrev tidigare sa tror jag att hon skulle uppskatta det (har tom vid vissa tillfällen själv gatt till sängen) men hon har en väldigt kär sovkanin som jag inte vet om man ocksa ska använda som tröstkanin (för det är egentligen den som lockar med sängen kanske) Och vad gör man isf om hon somnar?

Här i Frankrike sa tycker bade min kille och övriga i allmänhet att man bör börja säga nej när det gar för langt eller när man beter sig oacceptabelt. Jag har endast kört pa att pakta, avleda, trösta och hjälpa när kriser uppstar men känner mig nu lite osäker pa när och hur man ska sätta gränser för uppträdande som sparar ur. Ibland vet hon inte vad hon vill längre och sparar ur och vill INGET, är det nu tid att med klart besked välja at henne? Tänker att i trotsen sa är det väl vad som krâvs, men är det för tidigt ännu...?

Ex hon kan äta gröten själv och har gjort i flera veckor, det började med att hon inte ville bli matad och sa fixade hon det själv tillslut och var sen nöjd och glad och at själv i flera veckor. Men nu bara kastar hon iväg skeden efter en tugga sa att den flyger genom hela rummet. Första gangerna sa tog jag bara upp den och satte tillbaka den i gröten och sa oj hoppsan och atergick till att äta min fil utan att titta pa henne. Men efter nara dagar sa började hon slänga skeden och sedan bli vraaaaal ledsen och ville INTE bli matad, INTE äta själv, INTE ga ner, INTE veta av nagot. Ända sättet att fa slut pa sprutande tarar och bankades och kastandes var att bära iväg och hitta nagot MYCKET spännande att avleda med. Sen at hon gröten glatt i min famn matad. Sedan tre dagar tillbaka sa har jag inte ens föreslagit att hon ska äta själv, jag ställer inte fram tallriken utan matar direkt och det fungerar helt plötsligt med stor lâttnad. Vilket innebär att hela morgonen är trevlig igen och lillan är glad och jobbar flitigt med tvätt, kattlada och andra av hennes sysslor.

Diska är ett nytt (väldigt spännande) inslag i lillans vardag. Men här blir det ocksa pankaka när hon inte far göra som HON vill, dvs dricka diskvattnet i olika muggar (att försla ngt annat vatten är inte intressant), och ibland slutar det i att hon inte vill NAGOT.

Sa fort man pa nagotvis kommer emellan hennes planer sa slutar det i att hon inte vill nagot och blir RASANDE, och det varar läääänge....

Sa jag undrar hur man ska hantera detta, ska jag bara fortsätta att pa alla vis elimenera hinder och besvikelser och följa hennes program eller behöver hon mer tydlig guidning och gränssättning?

Sista fragan; hur mycket bär man en 15 man tjej? När det är stora utbrott sa hjälper inget annat än att ta upp henne och sen avleda med nagot ordentligt spännande. Men jag väntar nu ett litet smasykon och tycker att det blir lite väl mycket bärande av en 12kg stor tjej. Det hjälper inte pa nagot vis att ta henne i famnen pa golvet, hon vill upp. Men tänker nu att sängdumpning kankse är ett bättre alternativ för att lugna sig än att bli buren hela tiden.

tusen tack för era kloka rad!
kram

[Bellan]

Hej!
Du kanske har sett att jag har skrivit en tråd om ilskeutbrott från min tjej Jag har inte lyckats lösa alla problem men jag har märkt att det som funkar är att hon är utsövd. När hon är trött så brakar världen samman mycket lättare. Bara en 5-minutare i vagnen på förmiddagen gör att hon klarar förmiddagen mycket bättre.
Sen försöker jag även använda hennes nyfikenhet/upptäckar glädje genom att locka med något ännu roligare när jag måste avbryta det hon gör .
Att diska är ju jätte kul, men jag vill inte att hon har allt för en del saker kan ju gå sönder eller är farliga. Så jag lägger dom åt sidan och låter henne hålla på med allt annat eller så diskar jag det som hon inte får ha innan jag tar med henne i diskarbetet. Om jag måste diska en kniv så kan jag även passa på när hon är helt upptagen av något annat Ja, jag är inte heller förtjust i att dottern dricker diskvatten men situationen blir liksom inte hållbar om hon inte få testa. Lite mindre diskmedel i vattnet och mer på diskborsten (vi har två diskborstar som se lika ut, en till henne och en till mig), plus att vi fördiskar allt ganska noga (usch vad äckligt med gamla matrester annars).

Det där med gröten :-k Kan du ha typ 10 extra skedar gömda som du tar fram en i taget och som bara råkar vara där när hon slängt en? Eller, nu är jag ingen expert och jag vet inte om det här följer det som Anna skulle rekommendera, måste du verkligen se skeden som flyger iväg? Kan du göra något annat, tex. vara jätte upptagen med din egen mat (jag har lärt mig att dricka mitt morgon te som att jag är väldigt upptagen med det), så min tjej får fixa situationen själv, vad det nu än kan vara hon hittar på. (I stil med att inte överkonsentrera sig vid arga tillrop vid läggningen)

Att bära henne vekar vara jobbbigt för dig när du väntar en till. Kan du ställa henne på ett bord eller en bänk så hon får komma nära på din höjd? Eller sätta dig på en stod med henne i famnen? Jag har märkt att min tjej vill ha mycket närhet och ibland när jag tänker sätta ner henne på golvet så klamrar hon sig fast kring halsen. Jag kör med taktiken "klart jag ska fortsätta krama dig" och så kramar jag henne ännu hårdare och sen går hon ner när hon är nöjd. Tyvärr har jag också lagt märke till att hon är mer sån om jag har dåligt tålamod en dag eller om jag är stressad iväg på något #-o

Sa fort man pa nagotvis kommer emellan hennes planer sa slutar det i att hon inte vill nagot och blir RASANDE

Jag har blivit peppad av att läsa barnaboken.Hon får hållas, hon får utforska och hon får pröva sin omvärld. Men sen har jag min tid då jag bestämmer vad vi ska göra också (fast den kommer efter hennes tid och då funkar det bättre). Och så lockar jag med något som hon tycket är kul. Fasta rutiner funkar också, så hon vet vad som kommer hända.

Sen att klä på henne kläder eller byta blöja phu!!!! Har du märkt det på din tjej? Jag måste ta med något kul att leka med, sjunga sånger med kroppsrörelser, och klä på när hon står på skötbordet (även ytterkläder). Skorna sätter jag på när hon sitter i vagnen ute, det är ända sättet #-o

Oj, det blev långt Hoppas att du kan få nått tips i alla fall
/Bellan

[chokladkaninen]

Hej knyttet!

Jag tror absolut att det kan vara förtrots, min dotter halkade också in i det vid 15-16 månader nånstans, och blev ohyggligt frustrerad. Jag tänker att det på sätt och vis är besvärligare när de är så tidiga, för de kan ju inte tala så värst mycket för sin sak och inte klarar de allt som de vill klara heller. Min son förtrotsade mycket senare, 19-20 mån, och mycket lindringare, vilket jag dels tror har med personligheten att göra, men också med tajmingen.

jag har haft stor nytta av att läsa om de första kapitlen i BBs fjärde del, den där Anna beskriver de utforskande, förändrande och behärskande faserna, liksom Något om personligheten, vilket för mig blev begripligt först under förtrotsen. Liksom Bellan märkte jag att det behövdes lite extra sömn under förändrande faser - gäller trots, förtrots och 8-månångest. Så en 5- el 20-minlur utanför schemat kan man bjuda på de dagar frustrationen är stor, eller kanske lägga lite tidigare på kvällen eller marginalkvarta på lunchluren.

Om sängdumning så är det ju inte samma sak som förvisning (läs på i BB! ) och handlar inte om att korrigera ett olämpligt beteende, utan om att både barn och förälder ska få en andningspaus. Därmed kan man inte heller vara för liten för sängdumpning, och jag har sängdumpat min son som ettåring när tillvaron blev för besvärlig. Så sängdumpa när det behövs, absolut, men låt henne få med sig en trevlig muta (gärna ätbar - lågt blodsocker är en storskurk ) och gör nåt trevligt efteråt. Och somnar hon så är det ju bara att klocka 20 min och tänka att hon säkert behövde det.

[knyttet]

Hej och tack för era svar.

Ja, det är klart att det är jobbigt när man inte kan uttrycka sig. Men jag är förvanad över hur mycket hon förstar. En dag sa jag bara i förbifarten, utan nagra gester, "nu ska vi ge katten mat, kan svea ge katten mat?" och hon gick utan att tveka och hämtade kattens matskal som var langt bortom synhall. Sen dess har hon fatt hämta en hel del och ger katten mat varje dag ocksa. Och hon förstar mycket mer än jag trodde och har naturligtvis mycket att kommunicera tillbaks. Men skaka pa huvudet för att säga "nej" har hon stenkoll pa iallafall hej hej, hej pa dej, tack, boll, jordgubbe, au revoir, pappa, docka, Bebert (katten) och the är nog annars sa mycket hon lyckas förmedla och det kommer man ju inte jättelangt med. Dock har hennes klockrena "au revoir" och vinkande hand stor succé när hon är ute och spatserar i parker och affärer

Ang sovning sa har vi haft väldiga problem med omställningen fran tva vilor till en och allt blev lite pankaka, bade tidiga morgonar och för korta dagsvilor och mycket ledsamt när lillan vaknade upp (hon som annars e sa nöjd i sängen efter sovpass). Det verkar som om faktum att vi var pa landet och inte hemma gjorde det värre att komma till rätta med. Jag började acceptera att hon inte sov mer än bra natt och 60 min pa lunch.

Men sen vi kommit hem sa har hon börjat sova som en stock igen och eftersom hon alltid varit en tröttis sa tror jag att det är ett toppen tips att ta en liten 5 min slummer paus när det blir för jobbigt för henne! Pa landet störde det och hon sov ännu sämre om jag la tidigare osv. Men nu lägger jag 30 min tidigt och hon är jätte trött samt sover djupt när jag kommer in och väcker pa morgonen. Sa det blir 12,5h natt 1.30-2h lunch och det skulle säkert inte vara nagra problem att lägga in lite 5minutare vissa dar. Sa bra tips!

Men vad jag känner mig osäker pa är hur mycket jag bör sätta ramen för vad/hur som ska göras, för att i vissa fall ge henne lättnaden att inte kunna välja (dvs ifragasätta och vela tills man inte vill nagot) eller om det är för tidigt och om jag hela tiden bara ska följa hennes plan och underlätta och improvisera? jag har typ aldrig sagt nej till henne men ibland kanske jag velar och ändrar mig för mycket för att hitta vad som passar henne. Fick en flashbak fran avsnittet i BB med mamman som hade femton olika skedar och tio olika burkar, varmt och kallt och barnet bara skrek och ville inte äta ngt. Ibland känns det sa. När liten blir frusterade ibland, bör jag halla skeppet i rak styrning och inte ge massa alternativ eller bör jag prova tills hon blir nöjd?

Imorse ang gröten sa ville hon pa nytt inte bli matad. Jag lät henne bara hinna säga pip, da satte jag med en gang ned den framför henne med skeden och började äta min frukost och i scensatte ett väldigt viktigt telefonsamtal där jag pratade väääldigt koncentrerat (bortvriden fran henne) och det funkande! Hon gnällde till men lugnade sig när hon inte fick ngn reaktion och at lungt gröten till sista droppen. Slängde dock lite fragvist skeden tva ggr, da jag snabbt tog upp samtidigt som jag pratade VÄLDIGT koncentrerad och utan att se pa henne. Efter gröten (och mitt "samtal") satt hon förnöjt och skämtade och pillade i sig musli korn vid bordet. Detta far mig att tänka att hon har kommit in i en velfas där hon behöver besked. Bör man svara pa förtrots pa genom att fast besluta vad som görs och inte eller ej?

Vill odla attityden av självklarighet men känner mig lite osäker och det är ju inte en sa bra förutsättning...

tack tack

[knyttet]

Hej pa er,

Ville bara uppdatera lite. Tipset av Bellan att inte se skeden och att inte göra för mycket väsen av det hela var ju faktiskt stralande. Vi hade nagra fler "gröt-situationer" med sprutande tarar. Men sen jag började servera gröten helt självklart och sedan vara totalt upptagen med nagot annant sa fungerar det hur bra som helst, i början fick jag dock inte ens sitta vid bordet när hon at (usch underbetyg till mamma att jag var ett sa trist bords sällskap) Men nu kan vi äta tillsammans om jag sätter mig pa andra sidan bordet, mittemot, istället för brevid henne och haller bordsskick, dvs inte lägger mig i eller tittar pa hennes ätande.

Jag läste precis AW stralande kommentarer i traden om Elis 15 manader och fick nog mina övriga svar där.

Jag har inte vagat inleda nagon "tydligare grässättning" eftersom jag inte fatt nagot svar utan har sänkt ambitionsnivan och försökt att sätta mig in i lillans perspektiv när fragor och protester uppstar. Och det är ju faktiskt inte svarare ân man gör det, ju mindre uppstandelse man tillger sadant som man tycker är mindre bra (tex dricka diskvatten) och ju mer uppmärksamhet man istâllet lägger pa sadant som är roligt och spännande ju färre blir "situatioerna". Jag märker att om hon verkar fixerad av att dricka sa mycket diskvatten som det gar och som att det inte verkar vara nagon idé att lata henne prova lite eftersom hon bara skulle bli nöjd om hon fick bälja i sig smutsigt vatten hela dagarna i resten av sitt liv, sa har jag nog bara min förmanande inställning att skylla denna "fixering" pa. "Ojoj lite diskvatten urk men titta här vad kul, nähä, jaja drick du diskvatten om du tycker det är roligare än att sköjla den HÄR spännande vispen" funkar sa mycket bättre märker jag.

Nu är hon nöjd och glad igen och sover MYCKET! Trevligt sällskap är hon sa klart ocksa!

Tack för bästa forumet!

[miniz]

Tack för rapport!
Och vilken härlig rapport!

Bra jobbat. :thumbsup:

Kram.