Kurat i 1 1/2 månad men får fortfarande inte ihop all sovtid

[Boklusen]

Hej,

Jag vill börja med ett stort tack! Tack för att vi har kunnat komma vidare från en situation som inte fungerade.

Bakgrund:
Vi har en 10 månaders liten kille som vi kurade för en och en halv månad sedan och vi har kommit så långt men vi är ännu inte i hamn. Den efterlängtade 'njutningen' har inte visat sig helt utan det har varit lite småsaker som fortsätter att hänga med.

Innan kurningen så vaknade han från 8 -15 ggr per natt och det var väldigt tydligt att han inte hade lärt sig att somna om. Man kunde oftast följa mina tidigare amningar som en klocka.

Schema:
19.00 - 07.00 Natt
07.00 Välling
8.30 Andra frukosten
09.00- 09.45 Sov
11.30 Lunch
12.30 - 14.15 Middagssov
15.00 Mellis
17.30 Middag
18.00 - 19.00 Bad/skoj/välling
19.00 Sova

Undran:
Det som jag går och funderar på är att under hela den här tiden som vi kurat och försökt få till en vardag så har E inte sovit 'klockrent'. Så ska man vara nogräknad så fattas lite sömn varje dygn trots marginalkvartarna. E sover inte helt tolv timmar utan vaknar gärna och babblar i en halvtimme, tre kvart och ibland en hel timme på morgonen. (vi ligger kvar i våra sängar och går konsekvent endast in vid 07:00) Så det blir mer 11, 5 timmar nattsov. Tidigare så fungerade dagssovarna som en dröm fram tills nu när han har varit sjuk och de fungerar inte alls vilket gör att vi bygger på tid som han inte sover. Vi märkte tendensen på dagssoven redan innan han var sjuk då han började vakna för tidigt ca 35 minuter.

Jag känner att det blir ett enda virrevarr med marginalkvartar hit och dit. Panik när han är så trött att han inte går att söva på dagen. Slutade att lägga till marginalkvartar och körde 4 dagar med strikt schema men det som hände idag var att han endast som 1, 45 på hela dagen.

Vi har inte kommit fullt ut till någon 'skalmaneffekt' när det gäller tiderna men läggning har fungerat underbart senaste veckan och han somnar alltid om själv om han skulle vakna till på natten.

Hur göra nu? Är det så att han behöver mindre sov i alla fall eller tar det så lång tid innan man får allting att stämma? Är det något i schemat jag kan justera? Hur gör man när det blir alldeles för lite sov under en längre tid? Är det inte skadligt? Kan jag inte låta honom sova ut en gång för att komma ifatt? Vi väcker ju honom jämt? Känner att vargarna viskar i örat. Hjälp mig att få bort dem.

[Emma80]

Hej och varmt välkommen till forumet

Varmt grattis till beslutet att ändra sonens vanor, ni verkar ha klarat det hur bra som helst .

En månad till behöver han 14 h sömn per dygn och jag får det till 14,5. Kanske är det så enkelt? Jag tror helt på den uppstramning av schemat som du visserligen redan försökt i fyra dagar, me jag ser ingen annan lösning. Så gjorde jag också när de var mindre och vardagen spårade ur ibland. Då följde vi klockan mer noga och vips var vi på banan igen! Så dra ner lite på sömn och spika schemat. Känns lite tidigt att ta bort morgonluren faktiskt... Äter han allt han ska med måltider som inte drar ut på tiden allt för mycket? Ca 30 min?

Sen tycker jag att du faktiskt ska sluta räkna hur många timmar han sover, blir bara ett stressmoment. Tänk att ni har ett jättefint genomtänkt schema och att han har alla förutsättningar att sova. Resten är upp till honom!

Kram Emma

[Boklusen]

Tack så jättemycket!

Skönt att få lite stöd. Ibland kan man stirra sig blind på vissa saker och bara inte komma vidare. Jag kan erkänna att jag har ett ganska stort kontrollbehov men ska genast sluta att räkna timmar. Man kan lätt bli besatt när man väl har börjat och då vill inte riktigt det sunda förnuftet träda fram

Sovtid:
Jag har från idag kortat ned sovtimmarna lite. Jag vill inte ändra så mycket på långsoven då det är den man behåller men jag började idag med att låta honom få sova till kl 14.00 istället för till 14.15 (jag läste ditt inlägg precis innan så han hade redan sovit den korta soven.) Så nu är det frågan vart jag ska ta den andra kvarten? För jag bör väl inte låta honom sova en halvtimme på förmiddagen då det är bättre med 20 minuter i så fall... eller låter jag den sista kvarten vara...

Det jag kan tycka är att han är väldigt väldigt trött på kvällen så jag har nästan alltid en lite groende känsla i magen att han behöver mer sömn. Samtidigt så har all sov inte varit 'klockren' som jag skrev innan så jag måste nog ha mer tålamod.

Maten:
När det gäller maten så äter han som en häst och snabbt. Efter maginfluensan som han hade nu så har det eskalerat lite till så vi har fullt sjå att stoppa i honom. Oftast så är han klar på en kvart.

Dagssov:
Dagssoven fungerar sådär fortfarande. Saken är den att hans dagssov har alltid fungerat klockrent i vagnen så vi har aldrig behövt "kura" honom på dagen. Men nu efter att han har varit sjuk så fastnar jag i någon konstig vagning och jag har ingen aning vart det har kommit ifrån. Förr lade vi ner gungade lite och gick därifrån och nu sitter jag på något vis fast i "gungandet". Jag försökte läsa lite i boken om dagssoven och lägga i vagn men tycker inte att det står speciellt mycket. Så jag vet liksom inte vidare.

Sommartid
Sedan har jag en varg till: Sommartid! Vad göra bäst och varför ska den nu komma när man börjar få lite rutin på det hela?!

På tal om rutin. I boken talas det om njutningen. Just nu känner jag att det är ett steg fram och två steg bak hela tiden. Att det hela är så skört på något sätt. Kommer det alltid att kännas så? Vad är realistiskt?

Tack för er tid!

[frk Carlsson]

Hejhej,

det svajjar lite, det gör det för oss alla ibland

Ge dig själv och sonen TID nu! 3+7 dagar till att börja med, precis som när ni kurade. Var konsekventa, ingen vagning nu Ni kommer säkert få ta ett par hårda pass i stillastående vagn, men det är det värt eftersom målet är att det ska sitta som berget Har ni klarat er genom kuren så är väl detta nada ?

Som Emma så klokt skriver - stressa inte ihjäl er över att han inte fått exakta antalet timmar oci minuters sömn/dag. Huvudsaken är att vi ger våra barn FÖRUTSÄTTNINGARNA! Sen om de inte tar dem, det kan vi inte göra ngt åt

Klokt att bli mer bokstavstrogen gentemot schemat, det är så man får "skalman" att börja funka men även här krävs tid..ngr dgr är lite höga krav

Prova att byta läggning-och uppstigningstid med bara en kvart el så och se om det gör ngn skillnad? Inte ska ju nån behöva tvingas vara uppe till 19 om de eg vill gå å sussa kl 18.45? Vi har ändrat vår sons schema efter kurningen, med just 15 min, för att vi insåg att det nog passade honom bättre - 15 mi gjorde STOR skillnad

Sommartiden är ju det minsta problemet enl mig...värre med vintertiden. Nu kommer barnen att fortsätta sova lite längre på morgonen automatiskt till en början iaf... Skämt åsido..det ni kan göra är ju att ta det piano och skjuta schemat med 15 min i taget under en liten period. Jag måste dock säga att som jag minns det så gjorde vi inga förändringar öht när vår mellandotter var liten och det blev sommartid (hon var rel nykurad då). Det löser sig av sig själv, som det gör för oss vuxna...det tar ju ngn vecka, som du kanske känner igen, innan man vant sig, man går runt och är lite seg i huvet. Och så är det för de små oxå

Ha det bra och ta det lugnt och jobba på lika fint som ni gjort hittills!

Mvh Sanna

[Boklusen]

Hej,

Tack för svaren. Nu har vi kämpat på i två och en halv vecka med ett nytt schema. Förmiddagssov från kl 09.00 till 09.20 och en långsov från 12,30 - 14,00.

Nattsömnen har varit jättebra här ett tag och vi vågade till och med att åka iväg en sväng. Tyvärr så tänkte vi helt fel så första natten funkade inte bra men andra natten hos mormor och morfar fungerade utan problem.

Vi har börjat inse att vi har ett väldigt temperamentsfullt barn och det här med att flytta över från bil till säng fungerar bara inte just nu. Han blir galen om han blir väckt. Utan överdrift så blir han näst intill hysterisk så arg blir han. Då fungerar inte någon teknik över huvudtaget. Det enda är att solfjädra tills han i stort sätt somnar i sådana lägen. Jag råkade ut för en sådan "attak" på dagen här i veckan. Det var då innan soven. Jag trodde att han hade ont någonstans men då han slogs vilt omkring sig lade jag ned honom på golvet för att se vad han gjorde och insåg att han försökte lägga sig men var så arg och upprörd att han började slå sitt huvud i golvet. Det hela skrämde mig en aning men jag kunde plötsligt förstå vad det är som händer de där gångerna när även vi blir helt förtvivlade och inte lyckas återupprätta någon kommunikation med honom genom ramsa eller dylikt. Jag lade honom i vagnen, spände fast honom och började vagna. Han såg nästan lättad ut men jag fick vagna tills han somnade. Som tur är sker inte de här "attackerna" ofta men vi måste då ha fokus på att lugna ned honom innan vi kan starta någon teknik och då måste vi gå från alla regler. Det är i alla fall vad jag tror är bäst. Vi har försökt så mycket med teknikerna i de lägena och det kommer vi att fortsätta med men ofta blir det 3 timmars totalskrik av det hela. Ett barn som inte går att kommunicera med och vi är fulla av vargar som omringar oss då vi inte kan nå honom. Nu kommer vi att solfjädra honom lugn och trött, kanske till och med vänta tills han sover och hoppas att det inte förstör för honom på lång sikt. Om jag undrar något? Jag vet inte. Jag vet bara att det är en svår situation som gör mig förtvivlad och ångestfylld. Jag tror att jag bara vill ha stöd för att jag gör rätt....

Jo, till saken.

Det är fortfarande lite problem med dagssoven och jag vet inte hur jag ska tänka. Har han sovit tolv timmar på natten så tar det nästan 20 minuter innan han somnar vid första soven. Då börjar jag lite innan nio för att det ska fungera, kanske tio minuter innan nio och då kanske han somnar till kvart över.

Sedan är det samma visa vid långsoven. Det tar runt en kvart innan han somnar och han sover sällan helt en och en halv timme. Den 5 maj blir han 11 månader så jag antar att det kan vara någon övergångstid här. För jag är inte riktigt säker på om han egentligen klarar endast en sov per dag. Ofta när han blir väckt efter långsoven så kan han vara grinig hela eftermiddagen sedan. Och jag tycker det blir förvirrande när man hela tiden spelar på marginalkvartarna. Till sist blir ju tiden kvart över nio istället för nio när det sker under så lång tid. Är inte det lite dumt?

Jag funderar på om jag ska vänta någon vecka till och sedan försöka med endast en sov per dag på 2 timmar och då gå in stenhårt för att det ska fungera perfekt. Just nu låter jag honom komma upp om det är tio minuter kvar av soven på dagen. Och ibland så drar jag vagn lite för länge (missar ibland att han redan har somnat sedan jag lägger över ett lakan för att mörklägga )

Man lär sig hela tiden. Och jag önskar att boken hade varit lite tydligare med att det är en process hela tiden. Jag hade känt mig lite mer lättad då och inte kritiserat mig själv så mycket för att göra fel.

Ooops, det blev ett långt meddelande. Hoppas att ni orkar läsa. Det var visst mycket som var tvungen att komma ut.

[frk Carlsson]

Hejhej,

först - du/ni är jätteduktiga :thumbsup: Precis som du skriver - varför hålla på och tjorva hit och dit med marginalkvartar , det blir bara stressigt. Som Emma skrev här ovanför i ett tidigare inlägg - räkna inte minuter och timmar som han sover, han kommer att knäcka det där till slut.

Beröm! Jag tycker att du har handlat YPPERLIGT som lugnat din son som du gjort när han fått sina "attacker" - som jag ser som ett uttryck för jättemkt frågor och frustration och säkerligen ngn slags utvecklingsfas. Du har stått pall vid hans sida och visat att du finns där och hjälpt honom att somna i lugn och ro och trygghet

Jag läste i den här tråde för ett tag sen och tyckte att Anna09:s förslag på hur man kan lugna var så fint.
http://www.annawahlgren.com/forum/viewt ... =7&t=24223

Det är ju på samma sätt som du/ni gjort ...du ser att det finns fler som stött på liknande och att det går att hantera oxå

Den här är oxå fin - om vilken betydelse förhållningssättet har, vi kan verktyga hur vi vill, men det är grundinställningen som avgör: http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=5252

Är det så att han kanske ska gå och lägga sig 15-30 min senare på fm då han har sovit 12 tim? Ja, men kör på det då. Du vet bäst vad som funkar

Barnens sömnmönster ändras hela tiden och vår uppgift blir att tala om att trots det så är allt som vanligt. Det är därför SHN är en process Jag tycker personligen att det framgår tydligt av boken, spec om man läser kapitlena om Lugnet, Säkerheten och Njutningen. Vi kurade vår mellantjej när hon var 9 mån och hon är snart 3 och vi har fortfarande SHN-tänket kring henne även fast att vi inte verktygar eller så. Vi har haft våra duster men det är alltid vi vuxna som gått segrande ur dem och idag är hon spiksäker och trygg i sitt sovande.

Och som du säger - ha inte så höga krav på dig - det här är ingen tävling utan detta gör vi för våra barn och för att livet ska vara härligt och förutsägbart och tryggt

Kram på dig!

[Boklusen]

Nu har vi jobbat på ett tag till och det kändes som om allt har gått super till sist. Vi fick både nattsov och dagssov att fungera riktigt bra. Trots att vi fick vår vagn stulen mitt i alltihop. Jag fick panik då vi aldrig har lyckats få honom att sova i spjälsängen på dagarna men vi fick låna en vagn och allt löste sig. Men så började saker att hända igen och just nu sitter jag här och lyssnar på sonens omvartannat skrikande, pratandes, och skrikandes...

I dag blev han 11 månader och för lite mer än en vecka sedan så började han att gå! Helt underbart men så började sovet återigen att svaja men den här gången på natten och sedan återigen på dagen och det hela känns som om det blir värre och värre på något sätt.

Han vaknar på natten med ett gallskrik och sedan håller han på i ca två timmar. Jag kan inte riktigt identifiera skriken. Då de går fram och tillbaka. Skrik en minut tyst två minuter osv. Han tystnar alltså själv så det är inget ihållande skrik. Jag ramsar då och då för att påminna. Han svarar på ramsan men det hjälper inte direkt under någon längre tid utan han fortsätter. Så idag bestämde jag mig för en minikur. Men det som hände var att efter 40-50 minuters solfjädring så var jag tvungen att gå ut med en ramsa (fick svimningskänslor). Han försökte verkligen att somna men låg bara och stirrade framför sig. Nu efter att jag har gått ut så ligger han och snackar. Någon gång har han skrikit och då har jag ramsat men till saken är den att det har gått ytterligare en timme. Jag ska säga som det är. Jag vet inte vad jag ska göra? Har ingen aning? Precis i denna sekund känns det som jag har fastnat i ett evinnerligt kurande och jag orkar inte, är trött och har tappat självförtroendet.

Dagssoven fungerar inte de dagar då han natten innan har sovit 12 timmar. Då sover han inte så länge som han borde. Första soven 20 minuter vid 9:00 är OK, somnar bara lite senare. Andra sovet vid 12:30 somnar han som han ska men sover bara en timme, ibland en timme och tio minuter. Och det hela gör att han är väldigt trött på eftermiddagen.

Det känns som om att har vi 12 timmar på natten så fungerar inte dagen och sover han på dagen så fungerar inte natten. Kan vara en tillfällighet dessa dagarna men i alla fall.

Förutom en utvecklingsfas så kanske vi har fastnat i knas med schemat??? Jag vet inte. Just nu är jag alldeles uppgiven och min man som har varit säker på metoden hela tiden börjar också bli osäker och velig så fort jag pratar schema eller metod med honom. Vi är på en dålig plats och jag är rädd för att vi är omringade av vargar.

Jag funderar på att jag ska ändra till en dagssov på två timmar istället för att dela upp det på två tillfällen och se om det hjälper och om han sover sina två timmar vid ett tillfälle på dagen. Samtidigt kan han vara så trött på dagarna. Så fort han vaknar bara en halvtimme för tidigt så tycker jag att man märker det väldigt hos honom. Han är otroligt sömnkänslig.

Nu blev det ett sådär långt meddelande igen men jag vill så gärna hitta tillbaka till det vi hade. Nu har jag sett och kännt 'njutningen' och jag vill inte tillbaka till det dåliga stället. Jag vill att vårt liv ska fungera. Att vi någon gång ska kunna slappna av. Jag vet att jag kan vara hård mot mig själv men när jag hör mitt barn gråta så är det som om någon skadar mig fysiskt. Jag känner en så otrolig smärta och den tar all min energi.

//Linda

[frk Carlsson]

Hur går det för er?

Jag tycker ni gör klokt i att dra ihop dagslurarna till att ha bara ett långt pass Det ska ju eg komma först vid 12 mån, men jag tänker att för vissa, lite äldre barn, så kan det säkert vara en för stor utmaning att först sova ett 20 min -pass och sen rel tätt inpå det en längre lur. Det ni KAN göra , så att han får den tid han ska ha/dag, är ju att tidigarelägga läggningen istället.

Ang uppvaken på natten och på dagarna:

Vi kan ju inte göra annat än att ge våra barn förutsättningarna för att sova Tar dom inte det, då kan vi inte göra mer än att meddela att allt är OK.Jag syftar på det du skriver om att han ligger vaken... Låt honom vara då. Så länge han inte frågar skall han heller inte ges få svar Stressa inte upp dig och räkna antalet minuter som tickar iväg. Det är ju inte det som är meningen med SHN,att vi ska sitta och räkna för SÅNT blir man ju asstressad av.

Ni kan stötta honom gnm att fortsätta leva på som vanligt utanför rummet. Börjar han fråga så ger ni en pangramsa till svar (dvs en kort upplysande ramsa x4 där man sedan lämnar barnet i fred). På nätterna verkar det ju som att han klarar av att somna om själv (?).

Jag har inte nån direkt koll på det här med utvecklingsfaser/kriser...jag vet bara att alla mnsk går igenom såna under livets gång (även vi vuxna) och att det bästa sättet att bemöta det som ställer till med är att finnas till hands gnm att vara lugn, självklar, tålmodig och TRYGG Och för mig är trygghet intimt sammankopplat med rutiner, kända beteenden, konsekvens etc. Vad jag försöker säga är att grubbla inte så mkt på VARFÖR er son håller på som han gör, utan bemöt det bara

Vi har fått nöta en del med vår son, nu 10 mån, som kurades som 5-månaders...det var en period på ca 2 månader där det var ganska darrigt och jag gjorde definitivt inte rätt alla ggr...men efter det så la det sig och han fann sig till rätta. Vi kunde liksom fasa in varann och mötas på halva vägen, om du fattar Han fick ligga många morgnar och pipa i nästa en timme och vi "brydde oss inte om" honom, men grundtanken var att visa honom att det fortfarande var natt. Så länge man bedömer att det inte är ett krisläge så ska man försöka att hålla sig ifrån , så gott det nu går.

Det är bara ni vuxna som kan jaga bort "vargarna" , dvs er egen oro. Om ni inte kan göra det för er egen skull så se då till att göra det för er sons skull iallafall Upplever ni att HAN är orolig? Skulle inte tro det...han väntar nog bara på att ni ska bekräfta honom i det han faktiskt KAN. Sen att det inte sitter till 100% ännu, det är en annan historia...

Så, sluta tänk "kura om" etc, utan kör nu på det som faktiskt FUNKAR så ger sig resten sen i takt med att er son får visa för er att han K A N! :thumbsup:

Hör gärna av dig igen
Mvh Sanna

[Boklusen]

Tack!

Tack för ditt betryggande svar.

Jag tror att roten till det hela är att jag mår så dåligt när han skriker då det är så svårt att avgöra om han är arg eller ledsen. Han har temperament och ganska snart låter det som om han är hysterisk. Det är väldigt sällan han ligger och snackar som han gjorde häromkvällen. Jag har väldigt svårt att hantera hans hysteri och det känns inte bättre när jag till sist måste solfjädra för att han inte lugnar ned sig och han ligger och snyftar i 20 minuter innan han kan somna. Det gör ont i själen.

Vi har haft många mornar där vi har låtit honom "va" och de gick över efter någon månad eller så. Det var så fantastiskt skönt när det började fungera så när han nu fick fnurra på tråden igen så kände jag mig så ledsen att han ska behöva gå igenom det igen och igen... Hur har du känt det? Har du något bra tips på vad man kan göra för att klara sig igenom skriken när det känns jobbigt? Jag får en knäpp när jag inte får "hugga i" fysiskt och hjälpa. Jag kan känna mig så passiv trots ramsande.

När det gäller orosvargar så tror jag också att när man börjar få dåligt självförtroende med vad man håller på med så slår också andras ord igenom mer än normalt. Och då syftar jag på kritikerna. Igår kväll så rannsakade jag mig själv lite mer och kom återigen fram till att jag tror på sömn, jag tror på rutiner och jag tror på trygghet. Jag vet någonstans att vi har kommit jättelångt och jag vet att det blir bättre det gäller bara att ta fram det de där svåra timmarna.

Pangramsa har jag inte fått att fungera. Han har då hållit på i två timmar efter med att skrika en minut, vara tyst två osv. Eller helt sonika skrika i en timme och vi har fått strunta i pangramsan och till sist fått solfjädra istället. Men kanske det inte är helt "hemskt" när han faktiskt tystnar emellan. Då försöker han i alla fall?

Vi har babyvakt fast vi bor i en superlyhörd lägenhet. Jag har funderat på att den kanske bli ett för stort stressmoment för oss alla. Så fort det knastrar lite i den så står jag i givakt. Men vi har haft den igång för att kunna 'fånga upp' honom tidigt.

Ett annat problem är att i och med att det är en lyhörd lägenhet och Lilleman är lättväckt så tror jag att vi tassar för mycket. Så hela kvällarna handlar bara om hans sovande. Allt detta sammantaget har nog blivit för mycket för mig. Det finns inget annat i hela världen än den här metoden och jag har gått in i den så mycket att jag inte ser någonting annat. Jag har blivit superschema människan som tror att hela metoden rasar om jag missar en minut. Jag vet hur absurt det låter men jag kan inte hejda mig. Jag är en kontrollmänniska som gått överstyr. Jag ser det nu. Men att höra hur andra har haft det hjälper mig att ta steg bakåt.... så tack för att du berättade lite om hur du har haft det.

//Linda

[Luvisen]

Pangramsa har jag inte fått att fungera. Han har då hållit på i två timmar efter med att skrika en minut, vara tyst två osv. Eller helt sonika skrika i en timme och vi har fått strunta i pangramsan och till sist fått solfjädra istället. Men kanske det inte är helt "hemskt" när han faktiskt tystnar emellan. Då försöker han i alla fall?

Ja, han jobbar och det är vi vuxna som har problem med att vänta in våra små. Ha inte så bråttom, han kan ju! Tro på honom!

Det där med att han skulle vara hysterisk kan inte stämma- hoppas jag - hysteri är ett synnerligen hemskt tillstånd med kräkningar och svimningar. Det gör han väl inte? Tänk att han är förbannad och frustrerad. Det är man ofta som liten . Jättesvårt för oss stora att höra men de små måste få uttrycka sig.

Babyvakten ska bort! Omedelbums!

Är det KRIS- då hör ni honom ALLA gånger! Och det är ju då du ska verktyga. Så ni missar inget. Tro mig.

Ni ska inte tassa i hemmet när han sover. Ni ska vara precis som vanligt. Skratta- vetja! Vi tassade också härborta ett tag- det blev bara värre. Oundvikligt att det blir så för man sänder signaler om att ngt är knasigt. Man hoppas att barnet inte ska vakna och vad är det? Jo, man ifrågasätter den goda sömnen och det skulle vi ju inte göra! [-X

Hjälper det så kan ni ha riktigt mkt husljud när han lagt sig så ni SLAPPNAR AV.

Jag har skrivit mkt om min kurprocess som gick upp och ned. Där kanske du hittar ngt som hjälper dig.

Här är min tråd: http://www.annawahlgren.com/forum/viewt ... 22&t=21744

Hur ser det ut med springor vid dörren? Dörren till vår älskling hade jättespringor så jag hade ett tag en tjock handduk hängandes upptill på dörren så husljuden inte blev för skarpa. Det funkade för oss.

Värme! /Luvisen

[Boklusen]

Hej Luvisen!

Tack så hemskt mycket för ditt svar. Jag har verkligen tagit det åt mig och detta är vad vi har gjort.

Lugnat ned oss och ändrat inställning en hel del. Jag stressade alldeles för mycket och kände mig bunden av tider och de ramar man skulle hålla. Jag trodde helt ärligt att om jag så 'misslyckades' en endaste gång så skulle vi få börja om igen. Att jag alltid måste vara så duktig. Visst är det det man ska eftersträva men inte till den grad som jag höll på.

Min insikt kom när jag läste din tråd som fick mig att inse att man måste låta livet hända en. Det är en underbar tråd och jag belv otroligt inspirerad för den hjälpte mig såååå mycket. Så nu håller jag på att starta en blogg som jag hoppas kan hjälpa andra något genom att berätta min hisoria. Den är dock inte färdig än men jag kommer att lägga upp länken här till er om ni vill. Genom din historia förstod jag också att det inte skulle vara katastrof om jag en gång tog upp honom eller inte gjorde allt i den ordning som jag brukar. Bara det inte blir till ngt frekvent. Så vi har nu:

- tagit bort babyvakten. Insåg inte hur mycket den faktiskt stressade oss. För varenda liten knäpp vaknade jag eller fick det till att barnet sov dåligt/oroligt och nu kommer han säkert att vakna bla bla bla. Nu hör jag när han faktiskt behöver mig och helt plötsligt insåg jag att även fall han har ett 'återfall' så sover han ju i det stora hela ganska bra.

- Ändra förhållningssätt. Att allt inte är katastrof. Missar han sömn så missar han. Det hjälper inte hur mycket jag svettas, och stressar. Nästa gång går bättre. Och framförallt; Hela metoden är inte förstörd bara för att det skulle hända en gång. Likaså med mat och annat.

- Inse att det kommer att komma fler nätter då han är ledsen men det är inte heller katastrof. Det är livet.

-Slappna av, tro på mig själv och det jag tycker är viktigt trots att man ibland är otroligt ensam.

- Vi har slutat tassa. Men vi har en bit kvar där. Det är otroligt svårt att plötsligt låta mer när man har vant sig vid att vara ganska tyst. Man får helt enkelt påminna sig själv hela tiden.

Barnet har fortfarande problem vissa nätter. Han växlar fortfarande mellan gallskrik en minut tyst två minuter osv. Ibland tar det 20 minuter för honom att somna om ibland 2 timmar. Ibland får jag gå in och solfjädra men ofta ger jag pangramsa och avvaktar. Jag tycker fortfarande att det är tokjobbigt när han är ledsen men jag är snällare mot mig själv.

Han har också börjat gråta när vi lägger honom igen trots att det inte har varit några problem med det på någon månad. Det tog månader innan skrattet till gonattet fungerade och då fick vi göra på vårt egna sätt. Men nu är vi tillbaka på ruta ett. Han skriker endast i 30 sek så jag har inte sett det som ett jätteproblem. Men vi kämpar på. Något som vi dock har märkt är att det går nästan bättre att busa sedan hålla honom en liten stund i famnen innan vi lägger ned honom. Då är han liksom mer 'beredd'.


Morgnarna är UNDERBARA han skrattar när vi kommer in och busar och tramsar i sängen. Det är den härligaste stunden på dagen. Och jag tänker alltid att det är såhär det ska vara. Lycka! Och det är det ögonblicket som jag måste hålla i minnet när jag kämpar på natten.

Tack Luvisen!!!

Kram Linda

[Luvisen]

Men vi kämpar på. Något som vi dock har märkt är att det går nästan bättre att busa sedan hålla honom en liten stund i famnen innan vi lägger ned honom. Då är han liksom mer 'beredd'.

:thumbsup: :thumbsup:


Om du ngn gg faller föga och tar upp den lilla människan miss i nassen så se till att han är 100% lugn innan du fiskar upp honom. På så vis lämnar du ingen varg i sängen.

Morgnarna är UNDERBARA han skrattar när vi kommer in och busar och tramsar i sängen. Det är den härligaste stunden på dagen. Och jag tänker alltid att det är såhär det ska vara. Lycka! Och det är det ögonblicket som jag måste hålla i minnet när jag kämpar på natten.

=D> =D> =D> =D> =D> =D> :-({|= :-({|=

Kanon! Jobba på! Heja Heja!

/Luvisen

PS. Vad roligt att min tråd gav dig så mkt! DS

[verra_83]

Vill bara skriva att jag känner igen mig massor i det som skrivs här....
Är en extrem kontroll människa och kuren är konstant på mitt huvud och har varit i tre månader....

Sååååååååå skönt för självförtroendet att höra att man inte är ensam!

Nu kämpar vi på så ska vi fixa den där njutningen alla pratar om

[annawahlgren]

Välkommen är du

Jag stressade alldeles för mycket och kände mig bunden av tider och de ramar man skulle hålla. Jag trodde helt ärligt att om jag så 'misslyckades' en endaste gång så skulle vi få börja om igen. Att jag alltid måste vara så duktig. Visst är det det man ska eftersträva men inte till den grad som jag höll på.

Kära du - känner du att du är "duktig", eller måste vara duktig, när du ger ditt lilla barn mat? Är det inte bara en enkel självklarhet, att han måste ha mat med jämna mellanrum för att bli stor och stark och helt enkelt ha näring Sömn är också näring. Det är en lika enkel självklarhet. Har ingenting med prestationsångest att göra

- Inse att det kommer att komma fler nätter då han är ledsen men det är inte heller katastrof. Det är livet. --- Jag tycker fortfarande att det är tokjobbigt när han är ledsen men jag är snällare mot mig själv.

Det handlar nu inte - eller borde inte handla - så mycket om dig själv, eller alls om dig själv. Du HJÄLPER ju lilla barnet, precis som när du matar

Försök vara lite sakligare. I stället för att se tll hur "tokjobbigt" du tycker det är "när han är ledsen", se hans eventuella ledsenhet som FRÅGOR, på vilka det är meningen att du ska ge betryggande svar. Oavsett vad du själv känner och tänker för ögonblicket så ska du kunna lugna honom Och det kan du. Läs på - igen - kapitlen Lugnet och Säkerheten, och läs Safarin med barnets ögon - barnet inom dig.

Morgnarna är UNDERBARA, han skrattar när vi kommer in och busar och tramsar i sängen. Det är den härligaste stunden på dagen. Och jag tänker alltid att det är såhär det ska vara. Lycka! Och det är det ögonblicket som jag måste hålla i minnet när jag kämpar på natten.

Pris och beröm :-({|= Det är den lyckan - den njutningen vi vill eftersträva och ska nå. Små barn ska njutas - och njuta själva \:D/

Men bryt detta "kämpar". Tänk: Hjälper

Om du ngn gg faller föga och tar upp den lilla människan miss i nassen så se till att han är 100% lugn innan du fiskar upp honom. På så vis lämnar du ingen varg i sängen.

Men kära Luvisen - protest Tar man upp lilla barnet miss i nassen lämnar man just vargen i sängen, dvs räddar barnet undan hotande fara (som inte ens föreligger), och då ligger vargen där och väntar när barnet läggs ner igen. Förstås

Jag säger helt brutalt att man inte ska ta upp barnet ur sängen alls - utom för att åka till akuten Man kan trösta, omfamna, ge vatten vid feber, byta blöja, t o m byta sängkläder med barnet kvar i sängen - den trygga, kära "hemma"sängen

Själva grundprincipen för Sova hela natten-kuren är ju att LUGNA BARNET DÄR DET LIGGER. Det kan vara en konst ibland, men en konst som är värd sin möda därför att den gör sin oerhörda nytta - för livet.

Trygghet är inte en fråga om tröst, medlidande (eller självmedlidande) utan om fysisk och faktisk säkerhet för liv och lem. Den som vi alla eftersträvar, och SÄKRAR, när vi går till sängs om natten. Små barn är gjorda av exakt detsamma som vi vuxna. Så enkelt är det, och så svårt


O:)

[Luvisen]

Men kära Luvisen - protest Tar man upp lilla barnet miss i nassen lämnar man just vargen i sängen, dvs räddar barnet undan hotande fara (som inte ens föreligger), och då ligger vargen där och väntar när barnet läggs ner igen. Förstås

Ja, jovisst är det så kära Anna. Vargen ligger nog där ändå fast den lilla är lugn men detta är "nödråd" för ngn som känner till en resa som inte gick som planerat. Man ska absolut inte ta upp som du säger men är man allt annat än saklig så står man där och trampar i klaveret. #-o Det blir iaf inte alls ngt skrik enligt min erfarenhet bara man lugnar både barn och sig själv innan man gör fel. Jag vet att det låter (och ÄR ) tokigt men ibland blir det knasigt när känslolivet är som en berg-o-dal bana och man på någevis måste bespara den lilla människan tårar även om det EJ är ett långsiktigt tänk. Fy på mig! Förlåt. [-o<

Hade jag kurat min son med den Attityden jag har nu vore det hela busenkelt men då...Attityden satt tyvärr långt inne. Jag kom fram till sist iaf. Tack och lov för alla parter, inte minst min lilla älskling.

Lyssna på Anna Boklusen!

/Luvisen