Nattskräck!

[mm]

Jag håller just på och genomför kuren med min femåring och min treåring... Sitter utanför rummet och säger snällt samma sak hela tiden - "gonatt" och det är andra kvällen. De somnade rätt fort efter en del protester, mycket snabbare än i går, först femåringen. Nu har han vaknat och verkar drömma intensivt, jag känner igen det som nattskräck från de äldre syskonen. Typiskt är också att det kommer så här en stund efter insomnandet.
Hur hanterar man det, så här när man inte ska gå in? Annars håller jag om, talar lugnande och väntar ut det hela. Nu kan jag ju tala lugnande men inte hålla om...
JAg tycker det här är svårt, men nödvändigt för vår familj. Jag väntar fortfarande på belöningen i form av pigga ungar som sover många timmar dvs somnar tidigare på kvällarna. Nätterna har aldrig varit några problem, det är de utdragna kvällarna som knäckt oss.
Någon mer som börjat så här sent?

hälsningar

MM

[annawahlgren]

Glöm det där med nattskräck och gör aldrig jämförelser med de andra barnen

Du är osäker och inne på att trösta och skulle behöva jaga ut en del egna vargar, som stör ditt arbete i barnens intresse. Din attityd ska vara den av total självklarhet, av lugn saklighet, av tveklös ledning Där du förstås först och främst själv måste vara övertygad om att det du gör är rätt och förstå varför.

Bestäm alltså en läggningstid som ger 12 tim sömn, följ SHN-kuren för lite äldre barn, se över din egen inställning som måste vara entusiastisk, övertygad och beslutsam, och kör - så har du snart alldeles ljuvliga kvällar och barn som blommar

[mm]

Nu sitter jag här igen, utanför barnens rum där de ligger för att somna själva. Som de inte har gjort nån gång förr, vi har alltid legat kvar hos dem tills de somnat - och säkert grundlagt en känsla av att det är farligt att somna själv... Jag förstår att det kan ta ett tag när de nu är så stora och allt känns nytt för dem, men ungefär hur många kvällar kan det ta tro? De ropar "mamma, jag vill vara med dig!" nu (fast jag är hemma med dem och vi är tillsammans hela dagarna) och det känns rätt eländigt det här. Jag svarar med min glada röst samma lilla ramsa då och då, och de ser att lampan lyser här i hallen där jag sitter. Men det tar sån tid...
Det vore skönt med lite uppmuntran...

Hälsningar
mammaMaria

[mm]

De somnade efter en dryg halv timmes skrik och ropande, glesare mot slutet förstås. De somnar faktiskt tidigare nu i alla fall, än när vi låg bredvid. Så resultatet blir väl bra till slut, men det känns faktiskt rätt svårt att höra dem skrika så här. Jag intalar mig att det är vårt eget "fel" som har lärt dem att de inte kan somna själva. Vad som känns svårt är att nu får de lida för att vi har gjort tokigt...
MammaMaria

[annawahlgren]

Ja, det kallas missriktad välvilja. Man måste se lite längre - till barnens långsiktiga intressen framför sina egna kortsiktiga

[Bjorna]

Min dotter har också haft det. Typiskt för nattskräck är att det sker ganska så tidigt på förnatten (jag tror det är första djupsömnen), att barnet är helt okontaktbart, dom minns inget av det på morgonen och inte heller direkt efteråt. Min dotter vaknade en gång mitt i ett nattskräcksanfall och hon mindes ingenting och undrade glatt vad vi båda gjorde i hennes rum.
Ett sista tecken på nattskräck är att dom somnar helt plötsligt.

En del tror att nattskräck beror på att barnet är lite oroligt för något, en utvecklingsfas eller kanske sömnbrist.
Det enda man vet är att det går över.

[annawahlgren]

Skulle du inte reagera om expertisen myntade ett uttryck som "dagskräck"?

Vi vuxna ska kunna lugna de små barnen så att de kan/vågar/vill sova så gott på natten. Det är ingenting konstigt med det. De "har" ingenting, de lider inte av någonting, det är inget fel på dem. De ställer frågor, mer eller mindre medvetet/vaket, och de ska ha betryggande svar. Så enkelt är det.

I dessa spalter ska inte begreppet nattskräck etableras, lika lite som någon dagskräck. Tack

[Paddington]

fast nattskräck är ju vetenskapligt bevisat "ett tillstånd" som vissa drabbas av och också visat sig vara ärftligt. Det finns en latinsk (?) term för detta också, så jag tror inte att man bara kan vifta bort det som om det inte fanns, för att man inte vill tro att det finns...

Vår son har haft det under en period, och det är inte vanlig nattlig skräck så att säga..

Tillståndet är besläktat med sömngång..

[annawahlgren]

Visst, man kan säga att "nattskräck" är det jag kallar Vargen. Men det är definitivt inte en åkomma eller sjukdom eller ärftlig krämpa dvs något "fel" hos barnet. Vi måste akta oss för alla dessa stämplar

Tror du inte allvarligt talat att om "forskningen" bara kom på idén, skulle vi snart ha någonting som hette dagskräck också

LIvsskräck

Söndagsskräck

Dagisskräck

Skolskräck

Så där kan vi ju inte hålla på Vår vuxna uppgift är att på bästa sätt förbereda barnen för ett så gott och socialt fungerande liv som möjligt och det utan oss. Och då är en primär ambition, eller borde vara, att hjälpa dem (våga) sova så gott på natten, trygga i sig själva, förvissade om att inte vargen - vilken som helst presumtiv fara eller fasa - kommer och tar dem

[annawahlgren]

Förlåt, mm, det var ju dig jag skulle svara och försöka betrygga...

Om du nu lugnt och fint kan fortsätta med det du påbörjat, utan att tro att du har ställt till skada och utan att tro att det är synd om de små barnen som skulle "lida", så kommer du att få se den underbara reaktion som är den enda, barnens egna, som kan tala om för oss att vi gör rätt: LÄTTNAD.

Och den reaktionen infinner sig när följande poletter trillar ner, vilket sällan brukar ta mer än fyra-fem kvällar/nätter:

De små barnen förstår att det är i deras intresse hela projektet ligger: de ska få sova så gott om natten,

De små barnen förstår att det är skönt, ljuvligt och kraftansamlande att få sova så gott och kommer att vilja det själva,

De små barnen förstår att mamma/pappa vet exakt vad hon/han gör och varför, dvs klarar sin ledande OCH beskyddande föräldrauppgift kärleksfullt och betryggande.

Tvivlar du så tvivlar barnen. Men vad är det ni tvivlar på

[Paddington]

inte på barnen.
Och det är skillnad på gråt och gråt. Vår son kan ha nätter då han gråter en hel timme och ter sig otröstlig, men den tid han hade "nattskräck" var helt annorlunda. Då var han okontaktbar (reagerade inte på något), och hade ett helt annat skrik...Och det är just den perioden i livet han "hade nattskräck"..

Nu måste jag kila till jobbet!
Vår son har sovit andra natten i rad (nej, han är inte kurad ännu).Så¨skönt.. Han hade en jobbig natt dessförinnan då han bara skrek på mig och klamrade sig fast som om han trodde jag skulle försvinna. Det var hans första dag på dagis den dagen på två veckor o vi tycker att hans nätter blir värre då.