Nattskräck?!

[Perrson]

Min dotter är nu 2 ½ år och sömnen har inte varit något problem det senaste året. (TACK ANNA! Från vandrande irriterand Zombier till glada och pigga energiknippen, både dotter och mamma!)

Men nu har hon börjat att inte vilja gå och lägga sig. Eller rättare sagt; allt går bra fram tills hon ska lägga sig ner i sängen, då börjar hon storgråta- skrika "jag vill inte!!". Är det något jag ska göra åt detta eller det är bara att ramsa igen och gå ut? Skall jag ramsa när hon tystnar och lugnat ner sig?

Dessutom vaknar hon emellanåt mitt i natten och skriker "Jag vill inte!" och är helt onåbar. Om jag försöker hålla henne spjärnar hon emot och kastar sig bakåt in i väggen etc. Inget fungerar, men så plötsligt bara somnar hon på stört. Vet ej om hon kommer ihåg detta på morgonen eller ej. Vad jag förstår tror du inte på begreppet nattskräck, men vad är det då och hur hjälper jag henne bäst? Jag känner mig som en usel mamma som inte kan trösta mitt barn. Är det kanske det det hela beror på? Min tveksamhet och osäkerhet?

[mm]

men flera av mina barn har haft det så. Alldeles omöjliga att nå, rätt skrämmande faktiskt när de bara vrålar och är alldeles skräckslagna, stirrar framför sig och skriker hemska saker ("det är en gaffel i huvudet! skrek min äldste en gång... )Jag har tröstat, försökt lugna men det är helt verkningslöst. Det enda är att vänta ut det. För mig känns det ändå bäst att vara där, bredvid, för en sån fasa känns det inte bra att bara ignorera. Kanske onödigt, men det känns bra för mig. Och barnet somnar lika plötsligt antingen man är där eller ej.

mammamaria

[annawahlgren]

Om du läser "Jag vill, jag vill inte" i Barnaboken om trotsåldern, tror jag att du förstår vad din lilla flicka går igenom och hur du ska hantera det

mm. ingen har sagt att man ska "ignorera". I alla fall inte jag.

"Jag har tröstat, försökt lugna men det är helt verkningslöst. Det enda är att vänta ut det", skriver du.

Fel., säger jag. Barnet ska lugnas där det ligger i en attityd av självklarhet, säkerhet och lugn.

Man får välja mellan passivitet - vänta ut - och aktivitet - lugna. Ansvaret på barnet - trösta, bekräfta faran - eller ansvaret på sig själv, betrygga, aktivt.

[Perrson]

Ville bara tacka för era svar! Naturligtvis är det det jag ska göra, lugna och trösta, men jag blir förvillad av hennes ilska och motspjärnande...
Tack för att du förtydligade det igen för mig Anna!