Tätt mellan barnen- hur hantera intensiv storebror?

[Isa]

Vår lille nye pojke är knappt två veckor gammal och storebror fjorton månader. Eftersom nytillskottet hittills mest har ätit och sovit så har ju storebrors liv inte påverkats nämnvärt- ofta är han lite förstrött nyfiken sådär i förbigående. Men varje gång dom kommer i riktig närkontakt med varandra blir han väldigt intensiv, vill rycka till sig lillens flaska, slita av honom kläder eller hår eller bara banka lite och hårt i största allmänhet. Han menar ju inget illa och är oerhört intensiv och ivrig i sig själv...men jag blir stressad över att det ska hända något och orolig för lille fågelbror. Naturligtvis visar vi med handen om handen hur man klappar istället men att plantera det tar ju tid och ofta känns det som om jag avvisar den store som ju också är jätteliten fortfarande...

Jag skulle gärna vilja ha förslag på hur jag bättre kan hantera situationen. Ska jag helt enkelt hålla dom ifrån varandra tills båda vuxit till sig lite på sina olika sätt? Eller låta dom mötas ofta, träna på att klappa och låta lillebror ta dom smällar jag inte har händer och snabbhet till att avvärja? Jag vill ju att dom tidigt ska känna att dom hör ihop men kanske är åldersskillnaden för liten för det redan från början? Som det är nu har jag dåligt samvete gentemot båda två och det är ju en hobby som inte direkt gynnar någon av dom... Hur tänker eller gör ni andra?

Isa

[Sarika]

Hej Isa
vi är inte där ännu vårt andra barn kommer i vår. Vet inte om ni gjorde annekteringen (som det står om i Barnaboken) om inte så läs det samt kapitlet om syskon. Se till att han är delaktig i lillebrors omvårdnad! Byt blöja på golvet så att han kan vara med. Fråga om hjälp, "oj lillebror har bajsat på sig, hur var det nu man bytte blöja? hmm, å var är blöjorna" hmm. :-k

Se till att ni hjälps åt, du/ni klarar er inte utan storebrors hjälp. När det t.ex. är dags för ammning om nu lillebror låter/skriker så fråga storebror om han tror att lillebror är hungrig. Om han säger ja så fråga "men var finns maten" låt honom vara delaktig och hjälpa till. Bara några exempel men det viktigaste är som sagt var att ni inte klarar er utan varandra. Om du t.ex. sitter och ammar och storebror känner sig utanför så be honom om något och tacka så hemskt mycket för hjälpen

Håll dom absolut inte ifrån varandra! Det bästa man kan ge sitt barn är ett syskon

Å grattis förresten!

[Isa]

Tack Sarika!

Jo, vi läste på om annekteringen inför hemkomsten från bb och första mötet blev jättefint. Problemet är bara att det känns som om storebror är för liten för att på ett bra sätt bli delaktig...fast det kan nog vara jag som fastnat i tankarna kring detta. Han har sina sysslor härhemma och hjälper till och är med men jag kan fortfarande inte direkt fråga honom om saker som rör lillebror och dra in honom i det hela på det sättet. Han blir fjorton månader nästa vecka. Om han är med vid blöjbyte kastar han sig bara fram och rycker och sliter där han kommer åt och jag försöker visa och lugna. Med måttlig framgång ännu så länge.

Men du har rätt. Hålla isär dom kan jag ju inte göra. Det känns bara som om jag blir frustrerad av framfarten och inte riktigt räcker till för någon av pojkarna.

Isa

[annawahlgren]

Tack, Sarika

Du kan backa bandet. Läs på om "annekteringen" och genomför den verkligen

Du är onödigt orolig osh nog också hemfallen åt lite fördomar som man lätt kan ha. 14 månader är mycket Jag har haft barn som inte ens fyllt ett år innan lillasykonet kommit. Du måste tänka sakligare och vänligare och ge tid

Iaktta mera, observera mera, ingrip inte slentrianmässigt utan vänta. Behåll ditt lugn. Hjälp storebror men först då det verkligen behövs, och gör det kärleksfullt och instruerande! "SÅÅÅ gör man, precis så, jättebra!"

Men ta det lugnt först, låt honom upptäcka bebisen på sitt eget vis, och håll hjärtat ett stycke ndanför halsgropen Vänta, vänta.

[Isa]

Tack Och ja, jag ska läsa på och våga ta till mig det hela lite bättre. Min oro är säkerligen överdriven men det inträffade en ganska blodig olycka precis i början, när jag med handleden i bandage inte hann med att parera eller förklara...så det kommer väl därifrån.

Vi har hittills varit två hemma så det har ju varit lite för lätt att hålla bröderna isär men nu när jag blir ensam måste och vill jag ta tag i delaktigheten på ett annat sätt. Vill bara poängtera att jag inte alls ser storebrors beteende som något elakt eller egentligen fel. Han är intensiv och stark och glädjegapig till hela sin lilla person och har varit det från början. Fast jag får väl lära mig att han inte är så liten längre...

Isa

[Isa]

Måste bara berätta att det redan går så mycket bättre Naturligtvis var det min egen oro som gjorde situationen så spänd... Storebror har fått fri tillgång till lilla syskonet idag och jag har ju varit precis intill men lyckats låta bli att blanda mig i hela tiden. Ganska snart lugnade allting ner sig och till slut var det mest bara klapp och puss på lillebror- även om det naturligtvis alltid är frestande att rycka tag i en så lång och len kalufs som finns på lilla huvudet Sen tröttnade han och har mest kommit fram då och då för att låna ut snuttefilten eller dra lite i minifötterna. Men han har varit mycket gladare och lugnare. Och kanske lite större än jag trodde...

Jag är ganska mållös...det här kändes ju som ett gigantiskt problem igår. Nu ska jag naturligtvis fortsätta på det här sättet. Och försöka betänka att så fort något varit barnjobbigt härhemma så har det nästan alltid handlat om min egen bristande saklighet och oron jag för över utan att ens märka det

[sanna med son]

Hej Isa! Vad roligt att höra att det går så mycket bättre nu. Jag har tretton månader mellan storebror och den lille nytillkomne och jag har också oroat mig en del dom här första veckorna. Min ettåring är av en ganska energisk och vildhjärtad sort och visst har det hänt att han i rena fröjden av att se lillebror hållit på att rycka av honom en arm eller ett klädesplagg. Men jag har försökt att hålla mig stilla och faktum är att deras möten blir lugnare för varje dag.

Och visst är det så att storebror inte är så liten längre som man vill tro. När jag kom hem från bb trodde jag att barnvakten genmanipulerat honom för han såg så gigantisk ut... Att resonera omkring syskonet kan ju däremot vara lite tidigt i den åldern men bara att be honom hämta en blöja man pekar på gör så oerhört stor skillnad. Det går utan större ord att svepa in storebror i den tryggheten att det är han och jag och pappa som fått en liten unge nerdumpen i vår värld och vad ska vi nu göra tillsammans för att fixa det på bästa sätt.

Tidigare var jag jättenervös för hur tätt det skulle bli mellan barnen och för att den äldste skulle känna sig utmanövrerad och den lille minste inte få tillräcklig uppmärksamhet. Fast nu ser jag bara fram emot brödrautmaningen- och jag märker redan hur tillfreds lillebror verkar av att bara hänga med i rutiner och vardag och slippa all överkoncentration öch ängsliga blickar som fick storebror på sin tid att vråla...

Grattis till bebisen och lycka till!

[Mamma Tesked]

Min son var 20 månader när Miniman kom in i vårt liv. Lilleman har fått vara med och klä på Miniman, byta blöja osv...

Blöjbytena brukar vara riktigt händelsefulla, blöja kan man använda till att sätta över Minimans ansikte så att han kippar efter andan, man kan dra i hans snopp så den blir låååång, man kan ta tvättlapparna och tvätta sin egen mage, alternativ golvet, med eller ta kläderna och lägga dem på bra ställen så mamma - 2 veckor senare - fortfarande inte har hittat strumporna.

Jag var lätt stressad i början över att Lilleman skulle skada Miniman, men jag har slappnat av... Miniman går inte sönder och om behandlingen från Lilleman skulle göra ont så tycker jag att han borde gråta. Detta har bara hänt en enda gång och då fick Miniman en ilsken Lillemans duplobil i huvudet.

Självklart så får han inte bära, sitta/ligga på, peta i ögon osv påMiniman, men i stort så får han vara ganska fri i sin socialisering med Miniman... det kommer tider när Miniman "hämnas" Lillemans hårdhänta behandling