Tre år, trotsig och förvirrad

[Jiz]

Hej!
Jag har skrivit och fått hjälp tidigare angående min femårige son, nu gäller det min treåriga dotter. Hon är helt fantastisk, underbar, glad, go, självständig, kärleksfull, hjälpsam....allt man kan önska sig verkligen. Och så är hon trotsig också förstås. Ingen större fara, vi är vana med storebror kan man säga. Men i vissa situationer vet jag inte om jag handlar på rätt sätt. Jag känner att jag kan behålla mitt tålamod och allt brukar sluta bra, men jag tror nog att jag kan göra det ännu lättare för henne.

En situation som jag främst tänker på är när hon för mig helt oförklarligt blir alldeles jättearg och frustrerad, fast jag inte alls fattar varför. Idag när vi var ute till exempel. När vi skulle gå hem så fick hon välja mellan att gå eller åka pulka. Hon blev jättegrinig, la sig ner på marken och skrek och grät. Ok, hon kanske inte vill gå hem tänkte jag. Helt ok att visa det. Men sen började hon joxa med skorna, tog av sig den ena (KALLT ute), skrek, grät, var jättearg. Hon ville inte sätta på den, jag fick inte hjälpa henne att sätta på den, men hon ville inte heller vara utan...förvirrad helt enkelt. Jag försökte prata med henne (men svårt att göra sig hörd med den volymen på henne). Efter en LÅNG stund klämde hon fram att det fanns en sten i skon. Aha, var det bara det? Det är ju lätt fixat, men om hon inte pratar med mig kan jag inte hjälpa henne. Vilket jag ofta säger till henne också.

Om det bara handlar om att hon inte vill gå hem och är allmänt grinig och beter sig illa, då vet jag att jag borde ta henne över axeln, bära hem henne och förvisa henne till rummet. Men i praktiken går det inte alltid! Jag har även storebror (som ibland även han inte är så samarbetsvillig), kälke och pulka, plus att det är svårt att bära henne med alla tjocka kläder samtidigt som hon kränger sig hit och dit. Jag provade att lägga henne i pulkan, men hon smet så fort hon kunde, la sig i snön och fortsatte skrika.

Men som sagt, det svåra tycker jag är när det faktiskt finns en anledning, men hon vägrar förmedla den. Jag försöker hitta anledningen och försöker få henne att prata med mig, men det går sällan. Vad ska jag göra då?

En annan situation - tvätta händerna efter toalettbesök. Finns inga undantag, det är bara så man gör. När hon vägrar finner jag ingen annan lösning än att tvinga henne, vilket inte känns helt ok. Hål i tiden (heter det så?) känns inte passade, eftersom hon skulle hinna hitta på en massa saker med sina smutsiga händer innan "anfallet" är över.

Måste tillägga att även om trotset tittar fram då och då är det inte så himla ofta jag känner mig osäker eller i efterhand tycker att jag handlat fel. Hon är väldigt "lätt", tycker jag som jämför med storebror...

Tacksam för tips!

[Anna09]

Hej,

nu har vi inte kommit dit, men OM vår dotter gjorde som idag med sten i skon och inte "fick fram" budskapet, utan bara grät. Då hade jag visat mig helt oförstående, sagt att jag inte fattade ett skvatt och fanns där när hon var färdig, hur gärna jag då skulle hjälpa henne med vad det än var. Sedan hade jag satt mig att vänta, i pulkan, småpratandes med storebror.

Visat både i handling och prat. Att när du är färdig så finns mamma här mer än gärna.

Att pakta med henne är ju en annan grej. Att du också blir ledsen, låtsas bli ledsen. Du är då ledsen över att du inte förstår vad som gör henne ledsen och vänder det hela sedan till hur tokigt det blir när man blir ledsen över att man inte förstår varandra...

Bara några amatörtankar från nån som är på väg dit ni är...