Riktiga arbetsmyror!

[bluegoose]

En bit in på nya barnveckan. A är lite småsjuk, fick vara hemma i går, men är i skolan i dag, vi får se hur det går. Två nätter i rad har hon somnat gott, men sedan börjat skrika och gråta och gorma efter ungefär 1½ timme. Skulle inte direkt säga att hon är vaken - hon kommer inte ihåg episoderna själv dagen efter.

Första kvällen klev jag in alldeles för snabbt och skulle "trösta", vilket bara ledde till att hon drog igång STORA vrålet... Då blev jag hastigt väldigt "kissnödig" och blev tvungen att gå på toa och sedan tog det jäääättelång tid för mig att bli färdig. När arga A till slut kom ut i hallen för att leta efter mig så klev jag fram som om jag JUST kommit från toa och blev jätteglad att se henne. "Jamen DÄR är du ju! KOM ska jag stoppa om dig ordentligt!" Skjuts ner i sängen igen och så låg hon där och gnölade för sig själv en liten stund innan hon somnade om.

Igår kväll gick jag inte in alls. Bestämde mig för att "hon vet var jag finns, hon hör husljud och vet att allt står väl till, behöver hon mig så kommer hon och berättar det, just nu är hon bara arg". Och mycket riktigt somnade hon om av sig själv och sov hela natten.

I morse blev det bråk och skrik vid frukosten, då storasyster tog upp mackorna ur brödrosten fast lillasyster hade tänkt göra det. Sparkar, slag och hot mot storasyster med en gaffel! SUCK! Jag hade inget tålamod alls och var inte ett dugg kreativ. Kände hur min egen ilska började rinna till, så jag förflyttade raskt ut A till badrummet och lämnade henne där ("sådär beter man sig inte mot människor, vill du bete dig så, får du göra klart det här ute").

Hon stannade inne i badrummet en stund och skrek och kom sedan ut, fortfarande purken men inte våldsam i alla fall. Sedan bestämde jag mig för att hon var klar med krånglet (fast hon hade nog själv kunnat fortsätta en stund till), så jag körde vanligt frukostprat med båda flickorna och hörde inte alls några ilskna utrop.

Det funkade rätt bra. A gnölade en stund, men anslöt sig sedan till frukostflocken och petade i sig en macka. (Efter att ha gråtit bittra tårar eftersom en bit av knäckemackan hade gått av. Livet är fullt av katastrofer på många plan! Jag passade på att pakta och beklagade allvarligt den stackars mackans öde och funderade på om en den skulle gå att laga med lite smör. A, som är stor, log överseende mot mig - vad du är knasig, mamma!)

Fördelen med att A var hemma igår var i alla fall att vi hann umgås ordentligt hon och jag. Jag ansträngde mig verkligen för att vara mentalt närvarande med henne och det var förstås jättemysigt. Vi spelade yatzy och A förde protokoll. Hon kan skriva nästan alla siffror, koncentrerar sig djupt och "styr" med tungspetsen i mungipan.

[Luvisen]

I löööv din tråd!

Första kvällen klev jag in alldeles för snabbt och skulle "trösta", vilket bara ledde till att hon drog igång STORA vrålet... Då blev jag hastigt väldigt "kissnödig" och blev tvungen att gå på toa och sedan tog det jäääättelång tid för mig att bli färdig. När arga A till slut kom ut i hallen för att leta efter mig så klev jag fram som om jag JUST kommit från toa och blev jätteglad att se henne. "Jamen DÄR är du ju! KOM ska jag stoppa om dig ordentligt!" Skjuts ner i sängen igen och så låg hon där och gnölade för sig själv en liten stund innan hon somnade om.

Urtjusigt jobbat! :thumbsup: /Luvisen

[bluegoose]

Jaha, flera dagar har gått och nästan inga vansinnesutbrott alls, varken från mamman eller från lilla (stora) A!

Jorå, nog gormar hon så det står härliga till ibland. Och visst har jag bett henne skrika klart i badrummet ett par gånger och även skrikit väldigt argt tillbaka ett par gånger . Men sen har jag hittat ett väldigt bra brytmedel: vi kramas!

Det är inte en helt idiotsäker metod, ibland slår det slint för både henne och mig ändå, men oj vad mycket trevligare det är att krama sin unge än att skrika argt på henne!

Så börjar hon grumsa, ja då säger jag ungefär "nämen oj då, kom hit lite" och så drar jag henne till mig och in i min famn och så kramar jag. Först protesterar hon och vrider och vänder sig för att komma loss, men jag bara kraamar och kraaamar och kraaamar. Och pussar, smack, smack, smack över hela fina ansiktet och de ljuvliga kinderna och ner på halsen så det killas och hon till slut bara måste fnittra lite. Sen kramas vi lite till och då kramar hon tillbaka. Sen är det klart. Då går hon iväg och pysslar med sitt.

Och nu har hon varit stor tjej och följt sin lilla kompis hem i mörkret, med reflexväxt och ficklampa och allt. Hem kommer en rödblommig och stolt unge som vet vad hon kan.

[helamig]

Ljuvligt. Tack för fina rapporter Skönt när det lugnar sig 8)

[chokladkaninen]

Så börjar hon grumsa, ja då säger jag ungefär "nämen oj då, kom hit lite" och så drar jag henne till mig och in i min famn och så kramar jag. Först protesterar hon och vrider och vänder sig för att komma loss, men jag bara kraamar och kraaamar och kraaamar. Och pussar, smack, smack, smack över hela fina ansiktet och de ljuvliga kinderna och ner på halsen så det killas och hon till slut bara måste fnittra lite. Sen kramas vi lite till och då kramar hon tillbaka. Sen är det klart. Då går hon iväg och pysslar med sitt.

Åh vad fint! Kanske funkar på 2-åringar och 4-åringar också? Jag ska testa!

[bluegoose]

Väl värt ett försök kära Chokladkanin!

Dessutom har den söta nosen blivit mycket mer kramig även utan skrik också. Idag när hon och jag skulle göra middag så avbröt hon sig och sa, "Vänta, jag måste bara göra en sak först", och så drog hon ut mig på köksgolvet och gav mig en riktigt stor bamsekram innan hon började steka köttfärs. :-({|=

[bluegoose]

Och tack helamig också!

Blir så glad av ert stöd och era tillrop!

[helamig]

Du/ni är fantastiska. Jag lär mig jättemycket

[bluegoose]

Ännu en barnvecka är till ända. Oj vad tiden går fort!

Jag tittade tillbaka på mitt första inlägg här i tråden, i början av september och insåg att det har hänt enormt mycket på den här tiden. Det är lätt att glömma hur det var. Själv tenderar jag att tycka att vi står och stampar på samma fläck - men det gör vi inte! Hurra!

Denna vecka har det mesta faktiskt funkat ganska smärtfritt! A behöver för det mesta inte längre vräka ut alla sina kläder på golvet och sedan stå mitt i högen och skrika att hon inte hittar några kläder, hihi. Nu hittar hon så gott som alltid kläder att ta på sig alldeles själv och utan skrik. Det löste vi tack vare det ovärderliga tipset om att lägga ut kläderna på golvet kvällen innan - i form av "lilla gumman", som vi kallade henne. - Numera händer det rätt ofta att vi glömmer att lägga fram kläder kvällen innan, men A klarar påklädningen galant i alla fall. Vi behövde bara komma ur den där låsningen!

A har somnat i sin egen säng varje kväll utan större besvär (utom fredag som är vår valda sova-i-mammas-säng-kväll). Det har vi löst genom att pakta - jag håller verkligen med om att det är urmysigt när hon sover hos mig och beklagar djupt att jag sover så dåligt med barn i sängen. EN natt orkar jag, men sen går det tyvärr inte, då blir jag alldeles för gnällig och kinkig om dagarna Dessutom har jag ramsat ihärdigt, "nu är det natt, nu ska man sova", eventuellt i kombination med "det där pratar vi om i morgon", eller bara något obestämt litet mummel, ner i boken som jag VERKLIGEN behöver läsa just då...

De trassliga lässtunderna inför läggningen har vi klarat av tack vare ännu ett genialt tips: vi har skippat dem helt och hållet! I stället satsar vi på skrattet till godnattet. Antingen tränar flickorna på att hjula och stå på händer i vardagsrummet, eller så brottas vi, eller leker någon låtsaslek där A är mamma, jag storasyster och storasyster är en hund... Vi sätter också en tydlig punkt för när det är dags att gå och borsta tänderna.

De fasansfulla skrikattackerna har vi inte haft så många av (ingen riktigt hemsk tror jag) den här veckan, men de utbrott som kommit har vi lyckats krama oss ur! Vi bara kramas och kramas och kramas, tills allt har gått över. Det har fört det goda med sig att ungen självmant kommer och kramas även när hon inte är arg som ett bi, vilket säkert är bra i förebyggande syfte också.

Det allmänna stämningsläget i familjen har också höjts tack vare den sociala delaktigheten och det större ansvar som flickorna tar. De har vuxit betydligt inombords båda två av att tas i bruk. :thumbsup:

Så skönt att få börja sin vuxenvecka så här positivt och inte med att behöva tillsätta en haverikommission för att reda ut allt man gjorde fel under barnveckan...

[miniz]

=D>

Vad härligt!

Och vad skönt med sà mycket kramar.
Här fàr du en av mig.
Kram!

[Sarisparis]

Du/ni är fantastiska. Jag lär mig jättemycket

Instämmer!

Tack sâ jättemycket för att du delar med dig.

[Mamma till 2]

Bluegoose! Du är helt fantastisk!!
Jag har följt den hâr trâden i det tysta, men kan inte hâlla mig längre. Jag hoppas det blir sparad som klistrad favorit-trâd när den är avslutad eftersom jag tror att den kan hjälpa fler ensamstâende med varanna-vecka-system!

Här hade vi ocksâ kramar som hjälp när min dotter trotsade som värst! Funkade otroligt bra! Sen skrämde vi tillsammans bort det arga som först trillade ner i fötterna för att slutligen skamset slinka ut genom dörren! Avslutade med mycket fniss....

Du växer dig stark!
Lycka till och mânga heja-pâ kramar

Mamma till 2

[bluegoose]

Hälsan tiger still, brukar det heta. Här har vi haft flera dagar i rad utan att något anmärkningsvärt har hänt - vilket i sig är anmärkningsvärt, förstås!

Vi har en del gråt och tandagnisslan, men inte värre än att det går över på en liten stund och det har hittills inte eskalerat till något fullfjädrat utbrott.

Sexåringen tjatar varje kväll om att få sova i min säng. (Oj, vad jag skyller mig själv som har öppnat för den konflikten! ) Första kvällen på mammaveckan sprang flickan ut ur sitt rum en tre-fyra gånger och hann ända ner i min säng innan jag hann ikapp. Men jag höll mig någorlunda lugn, blev kanske lite barsk där på slutet, när jag PÅMINDE om att man sover i sin egen säng. Till slut somnade hon i alla fall, men det blev nästan en timme senare än planerat.

I förrgår höll hon sig i alla fall kvar i sin egen säng, men grät väldeliga över att hon inte fick sova hos mig och skrek att jag var världens sämsta mamma och att hon hatade mig. "Mmmm..." svarade jag helt tankspritt, eftersom jag var så enormt upptagen med att läsa min bok. (Hade posterat mig vid hennes dörr, för att hinna fånga henne INNAN hon hann till mitt rum, ifall hon tänkte rymma även denna kväll.) Efter några minuter kravlade hon ur sin säng, kröp till mig över golvet och andades "förlåt!" i mitt öra. Sov gott lilla älskling, sa jag och läste vidare. Hon kröp till kojs och somnade bums. Igår gick processen ännu lättare, hon grumsade en del, men stannade i sängen och somnade relativt snabbt.

En annan intressent upplevelse handlar om kramar. Jag börjat krama storasyster lika intensivt som lillasyster. Hon verkar också behöva det. Hon känner sig ofta undanskuffad och oönskad. Så jag anstränger mig för att verkligen SE henne och att visa omtanke, intresse, uppskattning och så vidare. Svårt ibland när hon ofta uttrycker sin frustration genom att säga elaka saker till lillasyster och svarar mig avvisande och ilsket på det mesta... Ibland blir jag arg och svarar argt tillbaka. Men igår lyckades jag hejda mig och halade in henne i min famn och tvångskramade i flera minuter. Hon kämpade för att ta sig loss, men jag höll i för kung och fosterland. Pussade och "fruffade" i nacken där det kittlas och kramade bara meeer och meeer och meer. Efter det var hon hur lugn och glad som helst hela kvällen och riktigt mottaglig för mer kärlek från mig. (Annars slår hon bara ifrån sig när jag säger något uppskattande. Vill så gärna att hon själv ska känna hur underbar hon verkligen är!)

I morse kom hon i alla fall självmant och satte sig i mitt knä och bara kramades.

Det är som om mitt "tvångskramande" har släppt någon spärr för båda flickorna, faktiskt. De söker båda två upp mig för frivilliga kramar mycket oftare. Där ser man!

[miniz]

=D> =D> =D>
Säger inget annat.

Jo, förresten, tack för kramterapi.
Jag har börjat krama mina stora efter jag läst dina inlägg och det är sà mysigt, tycker vi alla.
Tack!

Kram!

[Clara Cecilia]

Du,
din tråd är verkligen en fröjd att läsa!
Lite rörd blir man och nån enstaka tår har letat sig fram ibland får jag erkänna

Tänk att saker går att lösa! Tänk att man kan leva, jobba ihop och ha kul!
Underbart jobbat är ett understatement.

Skickar en sån där stor "tvångskram" till dig också



Clara