Välkommen är du
utlandsmamma skrev:Allt gick jättebra de första två månaderna men sen kom han på att han "inte vill bajsa". - - Det går ett par månader när det funkar superbra, dvs han går på toaletten. Sedan kommer det några veckor när han inte vill. Oftast försöker han då gömma sig och står och håller mot så att inget ska komma ut.
Jag ser det här som rent trotsbeteende. Naturligtvis ska förstoppningsrisken undanröjas eller kontrolleras eller vad man ska säga, och du har fått massor med goda tips i den saken.
Men intiativet att släppa blöjan var inte hans, skriver du, utan han tyckte samarbetsvilligt att det var en "bra idé", men det var fortfarande er idé. I samma veva hamnade han i trotsåldern och måste därmed, av och till, ifrågasätta precis allt, i synnerhet naturligtvis det som ni ömma vuxna har bestämt och styr över. Jag har skrivit rätt utförligt om trotsåldern i "Jag vill, jag vill inte!" i Barnaboken och försökt förklara hur det ser ut i barnets lilla skalle. Och varför.
Vare sig det alltså gäller bajsande, ätande, sovande eller promenerande eller handlande eller bilåkande eller påklädande, så är det mot er vilja hans ifrågasättande ska ha sig en kraftmätning - något annat har han ju inte att ifrågasätta, om man säger: det är den av er utstakade världen / tillvaron som han måste göra till sin egen, "välja" i stor stil för att så att säga gå efter sin egen vilja, och erfarenhet och kunskap, inte er. (Jfr exemplet med nallen.) Han måste välja SJÄLV. Och det är en terror för ett litet trotsbarn som ju per definition saknar valmöjligheter. Dem han alltså för första gången i sitt lilla liv frenetiskt försöker uppställa för sig. Utan att veta alternativen.
Så när ni i handling, kroppspråk, attityd och kanske också i ord meddelar att det är viktigt för ER att han bajsar ordentligt och på rätt ställe osv, måste han av och till ifrågasätta det å det kraftigaste. Samma sak om ni överför att det är viktigt för ER att han äter ordentligt, snyggt, rätt mat på rätt plats, osv.
Konsten är därför att få barnet att känna att detta handlar om HANS intresse, inte ert.
Inget barn på denna jord svälter sig frivilligt. Små barn äter inte för att göra sina föräldrar glada. De äter för att överleva, leva och må bra, som vi alla.
På samma sätt är blås- och tarmfunktionerna - borde få vara - något som alldeles av sig självt reglerar saker och ting efteråt i andra ändan, om man säger. Avfallet måste ut, så som ni så ambitiöst förklarat, och det kommer ut alldeles naturligt om det bara får lov att vara just naturligt, dvs i barnets intresse liksom det är i varje levande varelses intresse att befria sig från urin och exkrementer.
Och här är nyckelordet: ge barnet förutsättningarna, precis som när det gäller maten och sömnen. Ni kan inte äta åt barnet, inte sova åt barnet, inte heller bajsa åt barnet.
Så gör i ordning med ring på toalettstolen, pall att kliva på, eller potta, och papper bredvid, vad som ska till - och förstås kläder som går att ta av själv, utan krångliga knappar och kedjor. Gör i ordning riktigt fint men framförallt praktiskt, så att han vet precis. Förlita dig sedan på att han tar faciliteterna i anspråk när han äntligen får vara i fred med dem. Presentera dem som om det vore en ny fin säng du skulle presentera eller en härlig dessert
Förebyggande. Innan.
Prata sedan inte mer om saken. Påminn inte, fråga inte, tjata inte, förklara inte - släpp hela samtalsämnet. Se bara till att ge honom förutsättningarna, var ni än är, INNAN. Visa dem som en praktisk angelägenhet och inget annat.
Stå tillbaka sedan
Släpp styrande och överkoncentration (koncentration alls). Räkna med den fundamentala, enkla sanningen: människan är ett renligt djur.
När olyckor händer, betrakta dem som just olyckshändelser - men låt honom meddela dem, leta inte efter dem. Ingen människa tycker i längden det är särskilt trevligt att gå omkring med bajs i byxorna. Förr eller senare - om han alltså inte sagt något, och om du alltså inte kunnat svara med ett allmänt "Oj då, kom bajset i byxorna, tänk då, bajset som ska komma i toaletten, så konstigt!" - upptäcker du ju själv hur det ser ut, men spar då på pratet. Inrikta dig på den praktiska lösningen av det hela. Nämligen att tvätta både lilla stjärten och kalsongerna. Ge honom förutsättningarna också för detta. Gör inte jobbet åt honom, men gör det möjligt för honom. Tvål och vatten, papper, handduk... nya kalsonger som han får hämta.
Och så ska bajskalsongerna tvättas. För hand. Av honom själv. lEler åtminstone sköljas (inte utan möda) innan de läggs i tvättmaskinen. Och fö det jobbet - när det är klart - ska han ha uppskattning. Inte för att han varit "snäll" eller "duktig" och borde belönas med guldstjärna, utan för att han har gjort det enda riktiga, det som är rätt, det som man gör när man råkat få bajs i byxan, vilket kan hända alla människor: man tvättar sina underkläder.
För trotsbarnet är en sådan liten lektion nyttig också ur andra aspekter, som du förstår när du läser om den lilla ifrågasättaren som hela tiden (nästan) också ber om hjälp: HUR SKA DET VARA
Han trodde han kunde "allt". Genorm trotsålderns skärseld förstår han - bland mycket annat elände - att han nästan inte kunde någonting alls.
Och någon nickedocka vill han inte, och kan inte, bli. Det skulle fullständigt gå emot hans bestämning, som är människans: den att utforska, behärska och småningom förändra villkoren, verkligheten, världen.
Jag är ganska säker på att han kommer protestera å det starkaste när han själv ska ta hand om sina bajsiga kalsonger. Ska jag då stå på mig med att han ska sköta det helt själv? Just nu befinner jag mig på semester och inte hemma där jag har Barnaboken, men sen ska jag uppdatera mig på trotskapitlet 