Hjälp! Hemma hos oss har de gemensamma stunderna urartat till vardagskaos med två hjälplösa och irriterade föräldrar, och två arga och ledsna barn, som följd. Vi har Fanny snart 5, Hedvig snart 3, och så en bebis i magen som kommer en dryg månad.
Det känns som att barnen har tagit över, och vi inte rår på dem
! I takt med att jag blivit större och mer orörlig, och pappa mer och mer uppgiven, gör de som de vill. (Jag skäms över att skriva så, men det är verkligen så det känns!)* Iväg från matbordet tusen gånger under en måltid, äter ingenting, bara busar, och är hungriga 30 min efter avdukning.
* Vägrar klä på sig ytterkläder, hoppar upp högst upp i våningssängen sitter och ropar: Ha, ha, ni kan inte ta oss!, medan mamma förtvivlat konstaterar att hon verkligen inte kan det, och pappa kommer och är arg som ett bi och lyfter ner två gallskrikande ungar som sen sparkar tills vi fått ut dem ur dörren med gemensamma krafter.
* Stökar ner överallt, river ut kläder ur garderoben, lägger aldrig tillbaka, är inte rädda om sina små saker, slarvar bort, struntar i instruktioner... osv osv.
* Vill inte lägga sig utan tusen sagor, massor av vattenglas, extra upp-och-kissa, och gråt...
Vi är mycket tillsammans allihop, och länge fungerade faktiskt vardagen ganska bra. Men sedan sommaren har allt raserats, vilket leder till att min man och jag också bråkar massor, han tycker att jag bara tjatar, och jag tycker att ingen bryr sig om mig som är höggravid
. Jag förbereder kläder och väskor kvällen innan för mig och barnen (det "orkar" dock inte min man!). Flickorna hjälper nog till i köket och hemma en del (jag vet hur viktig soc.delaktihet är), men jag kan inte se hur det ska hinnas med på morgonen också? De triggar och inspirerar varandra, och jag kan inte förstå hur vi liksom båda känner att vi tappar kontrollen... Min man ger upp och börjar göra något annat ("Det hjälper ju ändå inte om jag säger till!") och jag försöker gå in och reda ut och "ställa till rätta". Helt tokigt, och jag orkar ju inte heller.
Flickorna sover fint hela nätter, men möjligen lite för lite? De brukar somna 20.30 (tar ca 45-60 min från påbörjad avklädning till sömn) och vakna 07. Lilltjejen sover ca 30 min på dagis.
Men såhär kan vi INTE ha det när nya bebisen kommer, så nu måste vi tillsammans styra upp situationen och få tillbaka vardagsglädjen. Jag är verkligen nervös för hur kaotiskt det blir annars när det kommer en till
!Snälla, kloka ni på forumet: jag önskar mig kloka tips, gärna länkar till trådar (har kollat runt men det är inte alltid så lätt att hitta!). Hur kunde det bli såhär?
Fanny 22 nov 2005, sovtroll från start.
och så enkelt känns det säkert inte för er nu. Det känns säkert tungt och om det aldrig ska gå. Men om ni börjar i en ända så brukar det andra ge sig för det är just att ha en plan och attityd som skapar förutsättningar för resten. Så...ha en övergripande plan och samarbete/strategi.
sätt dig mer med pappan och prata igenom situationen, inte vem som gör fel eller vad ni kunde gjort, utan vad ni SKA göra. Ni har varit därförut och ni kan ta er tillbaka igen
... efter sagan kan de ligga och bubbla och busa och prata i upp till 1,5 timmar innan de kommer till ro! Som om de jagar upp varandra. Ibland vill den ena somna, och så stör den andra. 
Vet ju att han knappt ens är född enligt BB, men är samtidigt helt livrädd för att hamna i sömnbristmardrömmen som jag upplevde med barn nr 2 och som närapå tog kål på mig, äktenskapet och familjen. Vi är dessutom helt överens, pappan och jag. Har läst på i BB, men har svårt att uttyda vad jag ska göra om SM inte funkar på natten, innan han är 2 mån (det är väl då man kan göra trenätterskuren?).