Skapas här en Förtryckt Kvinna?!?

[inger]

Jag funderar på att bjuda in både S och hennes mamma till oss och gemensamt prata om saken. Dottern säger att hon bara kommer att gråta, men jag säger att det är okej och att hon då får gå undan om hon vill. Kanske är det till och med bra att visa hon ledsen hon är? Eller ger det S en känsla av mera makt??
Dottern har andra, jättfina kompisar som hon leker hejdlöst och lyckligt med, och allt är som det ska vara. Men så kommer skoldagarna, rasterna, då S följer min dotter som en skugga och blir sur, tjurig och går till de andra och beklagar sig, om dottern pratar med eller umgås med andra också. Hon vill ha total tillgång till min dotter, äganderätt, och vill inte släppa någon annan innanför dörren.
Det är så jobbigt så jobbigt. Jag blir arg och ledsen och står handfallen.

Anledningen till att jag inte tycker att den här iden är så bra, är att du tidigare beskrivit hur S mamma går i försvar när det gäller den egna dottern.
Vi kan inte ta ansvar för när andra föräldrar vägrar se hela sitt egna barn.
Det här låter jättehårt.
Men
1. Det är S föräldrars uppgift att visa, leda och hjälpa S när det gäller hur det går till här i världen. Det är ditt ansvar att befria din dotter från den uppgiften. Antagligen kommer det att gå mycket dåligt för S en lång tid framöver när det gäller relationer till andra. Men det kan varken du eller din dotter hjälpa henne med. Kanske är det så att föräldrarna blundar för S brister genom att tänka att S ändå har din dotter till vän.

2. Du måste sluta lägga ansvaret på din dotter genom att prata så mycket. Om din dotter brytit benet och inte ville in på sjukhus så skulle du vara tvungen att ta dit henne i allafall. Ja, jag tycker att du måste agera mycket bryskare och bestämdare än vad du gör nu. Det är tråkigt med förbud. Men du skulle förbjuda henne att springa omkring med ett brutet ben och på samma sätt kan du förbjuda henne att ha en vän som bryter ner hennes själ.
Ta ett beslut som du står för och som inte din dotter behöver stå för alls.
Det kan vara obekvämt på kort sikt du kan till och med bli osams med din dotter.
Men det här gäller som du skriver i rubriken hennes hälsa på längre sikt.

Skriv gärna igen och berätta hur det går. Sådana här problem är vanliga bland barn i den här åldern. Vi saknar faktiskt trådar om barn i den här åldern här inne.

[Ewa]

Tycker Trebarn och Inger båda har rätt. Och precis som Trebarn säger, så har även skolan en stor roll här. Har de vänskapsarbete, antimobbingprojekt (eller vad nu man väljer att kalla det och fokusera på) för att jobba med gruppdynamik och hur man är mot varandra? Om de inte har det har de ett stort jobb framför sig. Och du ett stort jobb i att lobba för en bättre arbetsmiljö för barnen där det finns verktyg som används när elever råkar ut på det här sättet.

[Lenamari]

Tack Inger och Ewa - ni har naturligtvis rätt och jag är glad för stödet ni ger, det ger mig mod, som behövs i det här läget.
Hemma, på fritiden, är problemet mindre, där kan vi lätt hjälpa till och se till att hon umgås med de "glada" kamraterna där livet leker och stämningen är god. Under skoltid är det svårare, där finns "regler" att alla ska vara tillsammans med alla - en regel som givetvis inte efterlevs särskilt väl, men som ändå finns och som gör det svårt för mig att "förbjuda" S att umgås med min dotter i skolan.
Skolan har ständiga program om mobbing, om vänskap och liknande, och det är riktigt patetiskt eftersom det förekommer massor med mobbing i skolan och alla dessa föredrag, program och liknande, inte tycks ha ett uns verkan. Och nu pratar jag inte om min dotter utan om andra barn som har det jobbigt. Under rasterna SKA en vuxen finnas med, och lärare och rektor påstår att så är fallet, men min dotter säger att någon vuxen aldrig finns ute på rasterna. Lärarna sitter i sitt lärarrum och tittar inte ens ut genom fönstret.
Men jag ska, med ert stöd i ryggen, ta i hårdare med begränsandet av S i min dotters liv, även om jag inte kan utesluta henne under skoltid. Ni har också rätt i att jag ska prata mindre och agera mera, men självklart lyssna när dottern är ledsen och vill berätta och ha mitt stöd.
Jag håller med om att det borde finnas fler trådar om barn i den här åldern, för de problem som uppstår nu tycker jag, personligen, känns djupare och svårare än småbarnsårens. (Inte för att jag i övrigt anser att vi har några "problem" förutom just detta, som dock är jättesvårt.)

[Lenamari]

Och givetvis, tack också till Trebarn!! Jag Har nämnt problemet till dotterns lärare, tidigare, då det mest handlade om att S la beslag på min dotter men ännu inte börjat med sina fulare knep. Kanske är det dags igen med ett samtal.
Som jag skrev nyss finns det massor med antimobbingsprogram och liknande i skolan, men de är nästan absurda då det bl.a. är två av de värsta mobbarna som ska "leda" antimobbningsteamet! Och som enbart utnyttjar sin position till sin fördel. Lärarna har noll insikt i hur det går till på rasterna.

[inger]

Skolan har ständiga program om mobbing, om vänskap och liknande, och det är riktigt patetiskt eftersom det förekommer massor med mobbing i skolan och alla dessa föredrag, program och liknande, inte tycks ha ett uns verkan. Och nu pratar jag inte om min dotter utan om andra barn som har det jobbigt. Under rasterna SKA en vuxen finnas med, och lärare och rektor påstår att så är fallet, men min dotter säger att någon vuxen aldrig finns ute på rasterna. Lärarna sitter i sitt lärarrum och tittar inte ens ut genom fönstret.

Tog med ditt citat här därför att jag tycker att även skolan pratar sönder barnen och tillskriver dem en större förmåga än vad de har. Barn kan vara verbala men har för den skull ingen livserfarenhet.

Som AW så ofta framhållit någon måste leva med barnen. Tror jag gäller i skolan också.

Och om igen skriv och berätta hur det går. Ni är inne i en viktig process nu.

[Ewa]

Hur ser föräldramötena ut? Om skolan sköter sitt uppdrag så illa borde ju föräldrarna kunna göra gemensam sak, åtminstone den /de som ser problemen kunna ta upp det och kräva en förändring och en handlingsplan. Stå på dig!

[inger]

Kom att tänka på en anekdot från skolan jag läste för länge sen.
Nu blir den lite illa berättad eftersom den är återberättad för såpass länge sen. Och problmet jag ska berätta om liknar inte det din dotter har.
Men kanske kan det säga något ändå om hur man som vuxen kan arbeta med barn i den här åldern.

I en skolklass fanns det en pojke som alltid betedde sig illa mot nykomlingar både i klassen och på skolan.
Hans klasslärare grubblade mycket över hur han skulle komma tillrätta med det och han vände sig till sin egen farmor som var mycket vis.
Farmodern som var en eftertänksam dam tog alltid tre dygn på sig innan hon svarade på någon fråga. Denna gången svarade hon genom att ge klassläraren en saga som hon skrivit alldeles själv. Farmodern sa åt klassläraren att läsa igenom sagan ända tills han kunde den utantill och därefter berätta den för hela klassen.
Sagan handlade om en man som var skomakare och som hela tiden fick nya lärlingar. Ingen lärling ville stanna hos honom därför att han inte förmådde vara vänlig och lära dem sitt yrke.
Men grannskomakaren fick hela tiden nya lärlingar som trivdes hos honom och han behövde aldrig vara ensam.
Den ovänlige skomakaren skrämde bort sin siste lärling och fick därefter inga nya kunder. Det spelade ingen roll att han var billigare än sin granne skomakaren. Ty alla människor kände av hans ovänliga doft och ville inte vara i närheten av honom.
Det var bara ett träd och en präst som var närvarande på den här elake skomakarens begravning.

Pojken som alltid var ovänlig mot nykomlingar både i klassen och på skolan blev så blek att han nästan svimmade när han hörde sagan.
Men han skärpte sig därefter och kom pojken in i en ny period där han inte var så vänlig mot nykomlingar behövde läraren bara återberätta sagan.

Jag tror att våra barn behöver olika vägar som visar dem hur man kan känna med och utveckla medkänsla till sina medmänniskor.