kiss och kiss och bajs såklart

[mojan]

Nu känner jag att jag behöver lite stöd. Eller råd, eller både och. Jag vet snart inte vad.
Vi börjar från början. Min tjej visade sig så intresserad av vad storebror gör på pottan i våras och ville också göra det. Hon var då 17 månader, så jag tänkte att vi passar på och tar bort blöjan när hon tycker det är roligt och är intresserad. Det gick jättebra och hon var så duktig. Efter ett par veckor var hon så gott som heltorr. Men då vände det och helt plötsligt började hon kissa hur som helst igen. "det kanske är för tidigt" var en tanke, men samtidigt "HON KUNDE JU!" så jag kämpade vidare och efter någon vecka av fritt kissande (bajsande också för den delen) så blev det bättre igen och var så i kanske tre-fyra veckor, tills det började om igen. ](*,)
Så höll vi på hela sommaren och hösten och jag hade tanken att det kanske är någon slags trots, hon är ju en bestämd fröken men har inte "bråkat" så mycket annars, så detta kanske är sättet för henne att testa gränser.
Så under en "bra" period i oktober så hade hon så många torra nätter så jag tänkte att vi gör ett försök att ta bort blöjan natte-tid också. Och det gick underbart bra! Helt plötsligt blev hon helt klockren dagtid och även om hon har kissat många nätter ( 12 av 31 ) så har jag fortsatt, för det har på något sätt hjälpt henne att bli torr på dagarna och vi har inte haft en olycka! En olycka någon natt då och då, vad är det mot femtioelva om dagen?!
MEN, så slutade inte min historia lyckligt där, utan nu, alltså 31 torra dagar senare har vi nu kommit in i ytterligare en "jag-kissar-var-jag-vill-fas" ](*,)
Hon säger inte ens till att hon gjort det ibland, utan sitter bara och kissar i soffan och fortsätter se på TV som om inget har hänt.
Då börjar vi om igen. "Oj, har det hänt en olycka, vad tokigt" och så hjälps vi åt att lägga i tvätten och torka rent. Vilket hon tycker är jätteroligt.
När hon däremot kissar på pottan, så belönar jag och berättar varje gång hur duktigt det var osv. =D>
Hon har inte haft nån blöja alls (dagtid) sen jag tog bort den i våras, jag har försökt att inte sända dubbla budskap. Jag har hela tiden sett till att hon hjälper till att torka upp och berättat att "det hade ju varit mycket smidigare om vi hunnit till pottan".
Jag försöker vara så pedagogisk som jag bara kan, men känner att nu börjar detta bli en tämligen långdragen potträning. Vi har ju hållt på i 6 månader nu. Jag vägrar sätta tillbaka blöjan nu, vilket somliga har rått mig att göra. Då är ju dessa 6 månader helt åt skogen. Och om det möjligtvis var för tidigt i våras, så är det ju inte det nu, nu har hon ju fyllt två, nu kan man ju inte återinföra blöjan.

Nej, jag vet snart inte. Jag vet bara att det är kiss och bajs överallt och att det känns som om det aldrig tar slut. Jag kämpar för att bita mig i läppen, att inte bli irriterad, men det tar på tålamodet känner jag...

Mojan
Mamma tillbuskillen 2007 01 och Tokfia 2008 10

[Mamma S]

Hej, vi är i samma situation och har även varit med den älsta när han var tre. Till att börja med så går det över....

Lugnt och sansat idog sättandes på potta eller toalett när behoven gör sig påminda, vare sig de hänt i soffan eller i byxan eller det redan är för sent så att säga.

Sen så ska det nog inte belönas så väldigt när man väl sitter där, att kissa och bajsa på toan är liksom något som är helt självklart och bör inte ståhejas så mkt kring när det väl görs. utan mest ett: så bra att det kom i toaletten nu då eller: så, då har du kissat på toa så skönt.... ståhejas det för mycket om att han är duktig som gick på toa eller ges små belöningar, så kan det lustigt nog sedan användas i "trots" syfte genom att minsann inte göra det på toa utan här i soffan istället för att se vad som händer då??

[Ewa]

Hej!

Jag saknar egen erfarenhet kring soffbekymren, men håller med Mamma S om att man nog gör klokt i att inte blanda in beröm eller duktighet i toalettbestyren. Det är och borde vara något helt naturligt. Precis som man inte är duktig för att man äter (vilket otaliga av äldre generationer gärna vill berömma) eller sover. Det bara GÖR man, för att kroppen och psyket ska fungera.

Barnaboken har ett mycket bra kapitel om just att släppa blöjan, så jag klistrar in delar av det här, för vidare läsning:

"Potträning?

Från och med det att barnet kan sitta ordentligt, och under månaderna som följer, brukar frågan om potträning bli aktuell. Många föräldrar bedriver potträning och gör det framgångsrikt. Jag har aldrig gjort det.
Möjligen tar man en risk om man gör det. Det jag varnar för här nedan är emellertid avarterna och inte alls något som automatiskt följer på potträning, lika lite som matproblem och matvägran behöver följa på ambitiösa föräldrars försök att tidigt bibringa sina små ett snyggt bordsskick.

Risken är att barnet får klart för sig, att kiss och bajs på rätt ställe är viktigt för mamma (eller pappa). Därmed kan det användas som vapen. Kiss och bajs på fel ställe betyder då ett streck i räkningen för mamma och pappa, och streck i räkningen är någonting små barn har stor användning för i vissa lägen. Det finns ilskna små barn som i ren demonstration ställer sig och kissar i soffan eller på äkta mattan, precis som sura hundar kan göra.

Det finns en annan aspekt på det hela som också tål att beaktas.
Om kissandet och bajsandet ägnas en uppmärksamhet från den vuxnas sida som är förbunden med förväntan – ”hoppas nu det kommer någonting!” – ägnar barnet saken samma medvetna uppmärksamhet och hoppas också att det ska komma någonting. Maskineriet måste fungera. I stressade och påfrestande situationer kommer då maskineriet antagligen inte att fungera.
Barns jämvikt rubbas. Barn får problem, precis som vuxna; det är oundvikligt.
/.../
Människan intar föda, och kroppen gör sig av med slaggprodukterna; detta är och borde få vara det naturligaste av allt, kringgärdat av ingen styrning, ingen oro.Kommer då barnet att bli renligt utan någon som helst träning? Ja. Människan är uppenbarligen ett renligt djur. Barn som inte tränas alls blir torra vid två, två och ett halvt eller tre års ålder. pojkar är i regel senare än flickorna – skapelsens så kallade krona är överhuvudtaget en smula efter i utvecklingen.

Överlåter man det hela åt barnet, kommer något eller flera av följande fenomen att inträffa:
1. Barnet släpper blöjan av sig självt kring tvåårsåldern; vill inte ha den längre och är i fortsättningen torrt.
2. Barnet är torrt natt efter natt, men behöver blöja om dagarna.
3. Tvärtom: den lilla går utan blöja under dagen men behöver den på natten.
4. Barnet börjar annonsera att saker och ting ska hända – och så har de just hänt.
5. Barnet visar intresse för toaletten, kravlar sig upp med hjälp av en pall och använder den – men släpper sedan intresset och återgår till blöja.
Och så vidare; variationerna är många. Alla betyder emellertid att barnet nu visar tecken på att den fysiska mognad uppnåtts som krävs för kontroll över blås- och tarmfunktionerna. Den lilla visar initiativ till renlighet.

Det initiativet uppmärksammar man förslagsvis så att man möjliggör för den lilla att sköta sina angelägenheter. Pallen vid toaletten är bra, liksom förstås en tillgänglig potta, som nu kan inhandlas och i förbigående presenteras som en potta där man kan kissa. Ställ pottan på bestämd plats med toalettpapper bredvid, så att det blir ”på riktigt”.Har barnet varit torrt låt säga fem, sex nätter i sträck, slutar man att sätta på någon nattblöja, utan att göra väsen av det; ”Du behöver nog inte blöja”, kan man säga i största allmänhet – det lilla ”nog”, i ord och ton, undanröjer uppfordran. (Men har man väl tagit bort blöjan om natten - eller om dagen, om det är på dagtid den lilla först börjar bli torr - bör man inte återgå till den, även om det händer en väldig massa olyckor efter ett tag. Gör man det, säger man i handling ungefär så här: ”Jaså, det gick inte – du kunde inte” respektive ”jag gjorde fel”. Båda är lika vanskliga.)
/.../
Om inte förr så vid den tid då barnet kan sitta ordentligt brukar avföringen i regel inträffa en gång om dagen och då vid ungefär samma tid. Tack vare regelbundenheten kan den vuxna då förstås komma störtande med pottan i rätt ögonblick, och det är ingenting att säga om det; det kan vara skönt för både vuxen och barn att slippa en bajsig blöja, och jag vet många familjer där det fungerar alldeles förträffligt. Men då gäller det att man som vuxen inte gör någon apparat av det inträffade (eller icke inträffade). Barnet är klipskt. Låter man som vuxen den lilla ana att man själv har större intresse av ett lyckat resultat än barnet, luktar den lilla älsklingen strax krav. Då står man där och har gett barnet ett prestigevapen.

Det är naturligtvis en stor sak när barnet första gången kissar på pottan, och jag menar inte att man ska negligera denna för barnet (och en själv) märkliga händelse. Också en liten unges deklaration, i ord eller handling, att han eller hon nu betraktar sig som färdig med blöjan, ska förstås uppmärksammas.
Lämpligen kan man då uttrycka sin uppskattning på ett sätt som gör klart för barnet att det hela framför allt är praktiskt - ”Kissar du på pottan, så bra! Då slipper vi blöjan. Hej då, blöjan!” Men barnet presterar ingenting, som den lilla ska ha beröm för att han är duktig nog att göra, och han är inte ”snäll”, som kissar. Att kissa är inte duktigt. Att kissa är nödvändigt.

Olyckshändelser kommer att inträffa. Barnet självt kommer då att bli djupt bekymrat. Eller mindre djupt bekymrat; men bekymrat. Det är ett tecken på att renlighetsbehovet väckts inom barnet självt (om man nu lyckats undvika att lägga sig i det) och tyder på att människan är renlig eller vill och försöker vara det. Den bekymmersamheten bör man då dela. ”Oj då! Kom kisset i byxorna! Kom, så ska vi hämta andra byxor.” Man delar alltså barnets bekymmer; sjabblar inte bort dem med: ”Asch, det gör ingenting”, och skuldbelastar förstås heller inte barnet. Det som är viktigt för ett barn måste alltid vara (synas vara) viktigt för en själv."