Jag har tidigare här skrivit om min dotter, nu 10, och hennes "kompis" S, som praktiskt taget dikterat stora delar av hennes liv sedan hon började skolan/"nollan". Nu går de i fjärde klass, och problemet känns inte mindre, bara större och jobbigare.
Flickan S har alltid försökt lägga beslag på min dotter, och ha henne som "sin egen". Försökt hindra andra från att umgås med henne i skolan, drar iväg med henne utom räckhåll för de andra, etc etc. Min dotter är väldigt snäll, glad, rolig, söt och en fantastiskt bra kamrat, hon har jättelätt att få nya kompisar och är väldigt omtyckt. Men ofta drar sig de andra barnen undan, frustrerade, när S dominerar och försöker hålla dem borta. Vi har peppat dottern i det oändliga och försökt ge henne olika "redskap" för att reda ut det hela, och hon har blivit starkare och mer bestämd, men då ändrar problemet karaktär. S blir sur, ideligen, VÄLDIGT sur (ett av S´"vapen" som hon ofta,. ofta använder, även tillsammans med sin mamma t.ex. när hon inte får sin vilja fram) och hela tillvaron förpestas för min dotter. Nu har hon dessutom utvidgat det hela till att, när min dotter leker med andra, ställer sig S en bit ifrån och sen ledsen ut. Min dotter försöker ideligen få med S i leken, men S säger att hon inte vill och går iväg med böjt huvud. Sedan får de andra barnen höra att min dotter stöter bort S och får henne att bli utanför. Och så får min dotter skulden på ett helt absurt sätt.
S är extremt dominant, hon använder t.ex. skolgårdens enda gungredskap rast efter rast och tillåter inte min dotter att ha den. När min dotter (efter tips från oss) då går sin väg, menar S att hon är otrevlig. Hon tar min dotters mobiltelefon och vägrar ge tillbaka den, blir sur (med stort S!) när hon inte får ha den. Vid lekar ska S ha de bästa platserna etc medan min dotter får stå vid sidan eller ha en sämre plats. Hemma hos S får min dotter inte röra nånting, hos oss har S fri tillgång till hela huset och alla dotterns och våra saker. S är tyst och tillbakadragen på skolans lektioner, men hos oss är hon extremt högljudd, vild och beter sig på ett nästan maniskt sätt.
Min dotter är ofta ledsen, ledsen över S som är sur men ändå vägrar lämna min dotters sida, ledsen över när S på detta vis försöker få henne att se ut som den otrevliga, när dottern i själva verket är den som ALLTID "släpper in" andra kamrater medan S försöker hålla dem borta.
Det hela tycks eskalera hela tiden. Jag har pratat med S mamma som menar, att "det inte är ens fel att två träter" men jag anser inte ens att de träter, jag anser att S dominerar, styr och använder diverse medel för att få min dotter för sig själv - och inte ens då är hon speciellt trevlig.
Nyligen fick jag veta, att min dotter och S hade besökt en granne till S, och S hade då gått runt i huset och stulit pengar (!!) från husets små flickor, både ur flickornas spargris, från "Tandfe´ns" pengar och ur plånböcker. Inga stora summor men ändå. Min flicka fick order att inget säga. Nu såg minsta flickan det hela och rapporterade till sin mamma, som konfronterade S, som blånekade. Min dotter vågade tyvärr inte berätta förrän hon kom hem till mig. (Flickornas mamma tog kontakt med S mamma och redde ut det hela, och jag ringde också till flickornas mamma, som var helt på det klara med att min dotter inte stulit.) Jag fick sen veta att S stulit från MIN dotters veckopeng, stulit genom att öppet ta pengarna och helt sonika vägra lämna tillbaka dem. Jag ringde till mamman som gav S en veckas kompis-förbud samt pengarna tillbaka.
Det jobbiga är, att min dotter "tar tillbaka" S ideligen ideligen, trots att hon har andra fina kompisar att umgås med i obegränsad mängd. Detta stör mig otroligt. Jag skulle gärna klippa av totalt med S men kan inte, då jag inte bestämmer över barnen i skolan, och då min dotter med jämna mellanrum VILL umgås med S, trots att glädjen alltid är kortvarig och oftast slutar med elände. Både jag och pappan är oroliga över det här, det ser ut som en spegelbild av ett vuxnare förhållande, där en dominant man har total kontroll över en kvinna, som gång på gång förlåter honom hans övergrepp och tar honom tillbaka - för att bli sårad och misshandlad på nytt.
Jag trodde alltid att sådana kvinnor kom från hem, där de blivit misshandlade av sina fäder t.ex., men är det alltid så? Vi är en totalt fridsam familj, använder aldrig våld, skällsord, förnedring eller annat hemskt, och vår dotter är väldigt snäll, smart, kamratlig och har ett hjärta av guld, hennes förmåga till empati är nästan FÖR stor. Jag önskar ofta att hon kunde bli arg, RIKTIGT arg, och visa sin ilska! Som det är nu är hon stark inuti och hon KAN säga emot och säga ifrån, men inte på ett handfast och kraftfullt sätt. Hon gick aldrig på Dagis utan hos dagmamma, så hon har heller inte dagismentaliteten med dess stridsvana och fasoner (ursäkta...).
Ja, detta blev långt och inte vet jag om jag fick fram hur stort detta blivit och hur otroligt jobbigt det är. Min dotter gråter efter skolan och vi peppar, pratar med S mamma etc etc men inget tycks hjälpa. Utan S är dagarna glada och sorgfria, dottern har som sagt massor med kompisar och är en fantastiskt tjej, men S dominans och påverkan i hennes liv oroar mig enormt. Hur stor tror ni risken är att det här mönstret ska upprepa sig i vuxen ålder, och hon då blir en förtryckt kvinna som tar tillbaka en misshandlande och dominant man igen och igen? Är jag orolig i onödan? Vad kan vi göra - flytta???
Skapas här en Förtryckt Kvinna?!?
Oj vad svårt det låter!
Jag är verkligen inte någon expert, men jag funderar på om inte ni som föräldrar faktiskt har rätt att kliva in resolut här och hjälpa er dotter att avbryta sin destruktiva kompisrelation (passa på nu, det kommer ni inte att kunna göra när hon flyttat hemifrån!
)...
Om flickorna har hängt ihop ända sedan förskoleklass förstår jag att det är mycket svårt för er dotter att bryta själv. För henne är detta det "normala", det känns säkert tryggt bara för att det är välbekant.
Därför måste ni visa den mognad och beslutsamhet som hon själv inte kan ha som 10-åring.
Att de träffas i skolan kan ni väl inte göra så mycket åt, men ni kan faktiskt säga nej till umgänge på fritiden. Säg nej, även när dottern säger att hon "vill" vara med S. Det kanske skulle vara en stor lättnad för henne om ni tog rollen som "skurkar" och satte stopp? (Om det känns för brutalt att säga upp bekantskapen för all framtid kan ni väl sätta någon slags tidsgräns - att nej, nu får ni inte leka på en månad/resten av terminen, eller nåt - och sedan ompröva. Om beteendet inte förbättrats blir det nytt förbud. Kanske skulle hjälpa S också, för den delen...)
Tja så funderar jag i alla fall... är inte alls säker på att det är rätta lösningen, men nåt att tänka på?
Hoppas du får mer input från alla andra erfarna och kloka människor här på forumet!
Jag är verkligen inte någon expert, men jag funderar på om inte ni som föräldrar faktiskt har rätt att kliva in resolut här och hjälpa er dotter att avbryta sin destruktiva kompisrelation (passa på nu, det kommer ni inte att kunna göra när hon flyttat hemifrån!
)... Om flickorna har hängt ihop ända sedan förskoleklass förstår jag att det är mycket svårt för er dotter att bryta själv. För henne är detta det "normala", det känns säkert tryggt bara för att det är välbekant.
Därför måste ni visa den mognad och beslutsamhet som hon själv inte kan ha som 10-åring.
Att de träffas i skolan kan ni väl inte göra så mycket åt, men ni kan faktiskt säga nej till umgänge på fritiden. Säg nej, även när dottern säger att hon "vill" vara med S. Det kanske skulle vara en stor lättnad för henne om ni tog rollen som "skurkar" och satte stopp? (Om det känns för brutalt att säga upp bekantskapen för all framtid kan ni väl sätta någon slags tidsgräns - att nej, nu får ni inte leka på en månad/resten av terminen, eller nåt - och sedan ompröva. Om beteendet inte förbättrats blir det nytt förbud. Kanske skulle hjälpa S också, för den delen...)
Tja så funderar jag i alla fall... är inte alls säker på att det är rätta lösningen, men nåt att tänka på?
Hoppas du får mer input från alla andra erfarna och kloka människor här på forumet!
Storasyster T född maj 2002
Lillasyster A född april 2004
Lillasyster A född april 2004
Hej!
Ja, det är ingen lätt situation ni är i. Och inte har jag varit där själv heller, så jag vill bara bidra med lite tankar om hur jag TROR att jag skulle tänka och agera.
Precis som Bluegoose skriver, så har ni inte så stora möjligheter att jobba aktivt och på plats med situationen i skolan, mer än att ge henne verktyg - OCH att ta upp problemet med skolan. Det här är ju ett problem som egentligen inte bara rör din dotter och den andra flickan, utan även andra barn som tycks drabbas av ett en person sätter en agenda som flera berörs av. Så jag skulle prata med berörda på skolan och gemensamt försöka hitta fram till en bra handlingsplan. Att stödja andra kamratkontakter i skolarbetet, där det här slutna, närmast krampartade sättet att hålla fast vid att man bara har EN vän bryts upp för att visa på att alla vinner på samarbete på olika håll och i olika relationer. Det kan bara skolan göra. Men det KAN de göra. Och det brukar kunna ge goda resultat om man bara genomför. Grupparbeten, små gemensamma projekt, temaarbeten i nya konstellationer så att andra kontaktvägar måste sökas och etableras är EN (viktig) väg att gå. Att ha en öppen dialog med skolans personal och vara en närvarande förälder tycker jag är oerhört viktigt och enda framkomliga vägen om man ser att det behövs en förändring på något plan.
Vad gäller hemsituationen så är jag kanske beredd att hålla med bluegoose. Vem tjänar på att på bli styrd och ställd med? Varken din dotter eller den andra flickan. Om du skulle sätta dig i lugn och ro och prata med din dotter om situationen, hur skulle hon då reagera? Om ni pratar igenom att som det nu ser ut så fungerar det inte. Och att ni tillsammans funderar över vilket alternativ som är bäst. Jag skulle antingen säga att man får ses och leka i skolan. Och sedan se till att det finns annat som fritiden hemma fylls med, som gör din dotter mer gott. Eller säga att de får ses hemma hos er, enbart, när ni vuxna finns där och att där då gäller följande regler... Och vara tydlig med och visa hur man pratar till varandra, beter sig mot varandra i ert hus (=den här världen), om du tror dig mäkta med att vara så pass saklig. Det känns som om saken blivit lite infekterad, och den här flickan mår förstås inte heller bra av att ha det på det här sättet. Så orkar ni som föräldrar med att ta det här ett steg till - och vara ytterst närvarande under tiden - så all heder åt er. Orkar ni det inte, eller det inte känns möjligt av andra anledningar, så skulle jag hellre sätta en gräns för umgänget, så som bluegoose beskriver. Men jag skulle samtala med dottern för att höra hennes synpunkter. Det är mycket möjligt att hon skulle känna lättnad om beslutet om att avbryta fritidsumgänget kom från er. Eller så vill hon göra ett försök till, med era nya regler. Som i så fall även den andra flickan så klart måste få höra om. Så att även hon i så fall får veta hur deras fortsatta umgänge ska se ut, om de ska kunna fortsätta att ses.
Vad tror du själv?
Ja, det är ingen lätt situation ni är i. Och inte har jag varit där själv heller, så jag vill bara bidra med lite tankar om hur jag TROR att jag skulle tänka och agera.
Precis som Bluegoose skriver, så har ni inte så stora möjligheter att jobba aktivt och på plats med situationen i skolan, mer än att ge henne verktyg - OCH att ta upp problemet med skolan. Det här är ju ett problem som egentligen inte bara rör din dotter och den andra flickan, utan även andra barn som tycks drabbas av ett en person sätter en agenda som flera berörs av. Så jag skulle prata med berörda på skolan och gemensamt försöka hitta fram till en bra handlingsplan. Att stödja andra kamratkontakter i skolarbetet, där det här slutna, närmast krampartade sättet att hålla fast vid att man bara har EN vän bryts upp för att visa på att alla vinner på samarbete på olika håll och i olika relationer. Det kan bara skolan göra. Men det KAN de göra. Och det brukar kunna ge goda resultat om man bara genomför. Grupparbeten, små gemensamma projekt, temaarbeten i nya konstellationer så att andra kontaktvägar måste sökas och etableras är EN (viktig) väg att gå. Att ha en öppen dialog med skolans personal och vara en närvarande förälder tycker jag är oerhört viktigt och enda framkomliga vägen om man ser att det behövs en förändring på något plan.
Vad gäller hemsituationen så är jag kanske beredd att hålla med bluegoose. Vem tjänar på att på bli styrd och ställd med? Varken din dotter eller den andra flickan. Om du skulle sätta dig i lugn och ro och prata med din dotter om situationen, hur skulle hon då reagera? Om ni pratar igenom att som det nu ser ut så fungerar det inte. Och att ni tillsammans funderar över vilket alternativ som är bäst. Jag skulle antingen säga att man får ses och leka i skolan. Och sedan se till att det finns annat som fritiden hemma fylls med, som gör din dotter mer gott. Eller säga att de får ses hemma hos er, enbart, när ni vuxna finns där och att där då gäller följande regler... Och vara tydlig med och visa hur man pratar till varandra, beter sig mot varandra i ert hus (=den här världen), om du tror dig mäkta med att vara så pass saklig. Det känns som om saken blivit lite infekterad, och den här flickan mår förstås inte heller bra av att ha det på det här sättet. Så orkar ni som föräldrar med att ta det här ett steg till - och vara ytterst närvarande under tiden - så all heder åt er. Orkar ni det inte, eller det inte känns möjligt av andra anledningar, så skulle jag hellre sätta en gräns för umgänget, så som bluegoose beskriver. Men jag skulle samtala med dottern för att höra hennes synpunkter. Det är mycket möjligt att hon skulle känna lättnad om beslutet om att avbryta fritidsumgänget kom från er. Eller så vill hon göra ett försök till, med era nya regler. Som i så fall även den andra flickan så klart måste få höra om. Så att även hon i så fall får veta hur deras fortsatta umgänge ska se ut, om de ska kunna fortsätta att ses.
Vad tror du själv?
Mamma till Stora guldklimpen född april -04 
& Lilltufsan född feb -06
& Lilltufsan född feb -06 Re: Skapas här en Förtryckt Kvinna?!?
Kanske gick mamman i försvar tänker jag. Det kan vara smärtsamt att se de egna barnens brister.Lenamari skrev: Jag har pratat med S mamma som menar, att "det inte är ens fel att två träter" men jag anser inte ens att de träter, jag anser att S dominerar, styr och använder diverse medel för att få min dotter för sig själv - och inte ens då är hon speciellt trevlig.
Men du måste ändå se till din dotter.
Jag känner igen lite av det du skriver. En gång var jag i en situation där en mamma tyckte att ett av mina barn skulle leka med det barnet enbart för det barnets skull. Det barnet hade lite jobbigt när det gällde att få kompisar men också med hur man gör mot kompisar. Mamman hade svårt att se att hennes barn dominerade för mycket.
Jag såg till att mitt barn var upptaget med oss i familjen och med barn som jag tyckte hade en mer positiv påverkan. Och så träffade vi det här barnet lite grand, men då hade inte situationen inte hunnit bli så infekterad.
Utgå från din magkänsla i det här. Begränsa umgänget.
Hej 
Inte egentligen mycket att tillägga till ovan men lite tankar.
Skolan - du måste involvera pedagoger och därigenom också få en bild av hur det ser ut på skolan. Du har ditt barns bild men det kan finnas flera bilder som du inte vet. Var med själv en dag - se hur spelet går och kanske du kan identifiera vad du kan stötta upp hos ditt barn.
Du kan inte förändra hennes kompis. Du måste fokusera på att skapa möjligheter för ditt barn att gå sin väg. Att lära sig vad som är viktigt för henne. Hon behöver lära sig det mot denna vännen men också för livet. Vännen i sig kan inte skapa en förtryckt kvinna men att hon inte lär sig hantera situationer där hon blir ex. utnyttjad kan skapa negativa handlingsmönster. Hon är liten än, man lär sig inte det i en handvändning. Det är ett arbete som fortsätter hela tiden.
Begränsa det som du tycker är negativt umgänge och uppmuntra det som är positivt. Du kan fortfarande styra lite (svårare när äldre) när det gäller lektider, val av vänner mm. Jobba aktivt med det.
Kom tillbaka och berätta hur det går.
Inte egentligen mycket att tillägga till ovan men lite tankar.
Skolan - du måste involvera pedagoger och därigenom också få en bild av hur det ser ut på skolan. Du har ditt barns bild men det kan finnas flera bilder som du inte vet. Var med själv en dag - se hur spelet går och kanske du kan identifiera vad du kan stötta upp hos ditt barn.
Du kan inte förändra hennes kompis. Du måste fokusera på att skapa möjligheter för ditt barn att gå sin väg. Att lära sig vad som är viktigt för henne. Hon behöver lära sig det mot denna vännen men också för livet. Vännen i sig kan inte skapa en förtryckt kvinna men att hon inte lär sig hantera situationer där hon blir ex. utnyttjad kan skapa negativa handlingsmönster. Hon är liten än, man lär sig inte det i en handvändning. Det är ett arbete som fortsätter hela tiden.
Begränsa det som du tycker är negativt umgänge och uppmuntra det som är positivt. Du kan fortfarande styra lite (svårare när äldre) när det gäller lektider, val av vänner mm. Jobba aktivt med det.
Kom tillbaka och berätta hur det går.
"Det talas för lite om glädjen med barn..."
Tre underbara godingar: 1996, 2003, 2007
Tre underbara godingar: 1996, 2003, 2007
Tusen tack för alla kloka svar!
Vi stöttar verkligen vår dotter i detta, hon vet att vi är med henne, finns på hennes sida och att vi SER. Vi ser till att umgänget på fritiden minimeras och NÄR de umgås, ser jag helst att de umgås hos oss, då jag kan hålla ett driskret men vakande öga och öra över dem...!
Det som stör mig nästan mest i det hela, är det faktum att vår dotter tar tillbaka kompisen igen och igen, trots otrevligheter och översitterier. Hon har lärt sig att säga ifrån, men gör det antagligen inte kraftfullt nog. Hon har alltid haft svårt för att "blir arg", dvs visa sin ilska och ryta! Jag försöker uppmuntra lite hälsosam ilska hos henne, förklarar hur bra det är att kunna bli riktigt arg och visa det istället för att hålla känslorna under lock. Men då blir hon ledsen igen och frågar om den är HENNE det är "fel på" (trots att jag aldrig skulle använda sådana uttryck som att det är fel på henne!). Annars tror jag fakatiskt att S "lyckas" med sina fasoner genom att vår dotter är så snäll och rar och inte kan vråla till så det ryker om det.
Att helt enkelt gå sin väg när det blir jobbigt, har hon lärt sig och det fixar hon, men då kommer S efter, jättesur, eller går själv undan och menar att vår dotter stött bort henne.
De flesta av kompisarna är medvetna om S fasoner, men ofta lyckas S ändå vända på steken så vår dotter får skulden för att ha "lämnat" S.
Vissa dagar är okej - igår t.ex. var S hos oss hela eftermiddagen och förutom en ständig ton av dominans, på ett väldigt "osynligt" sätt, gick det bra. Det min dotter gillar hos S är att S är väldigt aktiv, väldigt "rolig" och ganska vild, en personlighet som dottern gillar hos kompisar.
Det är en svår situation men jag hoppas att det inte ska bli till ett mönster för livet för vår härliga tjejj. Det får det bara inte bli!!
Vi stöttar verkligen vår dotter i detta, hon vet att vi är med henne, finns på hennes sida och att vi SER. Vi ser till att umgänget på fritiden minimeras och NÄR de umgås, ser jag helst att de umgås hos oss, då jag kan hålla ett driskret men vakande öga och öra över dem...!
Det som stör mig nästan mest i det hela, är det faktum att vår dotter tar tillbaka kompisen igen och igen, trots otrevligheter och översitterier. Hon har lärt sig att säga ifrån, men gör det antagligen inte kraftfullt nog. Hon har alltid haft svårt för att "blir arg", dvs visa sin ilska och ryta! Jag försöker uppmuntra lite hälsosam ilska hos henne, förklarar hur bra det är att kunna bli riktigt arg och visa det istället för att hålla känslorna under lock. Men då blir hon ledsen igen och frågar om den är HENNE det är "fel på" (trots att jag aldrig skulle använda sådana uttryck som att det är fel på henne!). Annars tror jag fakatiskt att S "lyckas" med sina fasoner genom att vår dotter är så snäll och rar och inte kan vråla till så det ryker om det.
Att helt enkelt gå sin väg när det blir jobbigt, har hon lärt sig och det fixar hon, men då kommer S efter, jättesur, eller går själv undan och menar att vår dotter stött bort henne.
De flesta av kompisarna är medvetna om S fasoner, men ofta lyckas S ändå vända på steken så vår dotter får skulden för att ha "lämnat" S.
Vissa dagar är okej - igår t.ex. var S hos oss hela eftermiddagen och förutom en ständig ton av dominans, på ett väldigt "osynligt" sätt, gick det bra. Det min dotter gillar hos S är att S är väldigt aktiv, väldigt "rolig" och ganska vild, en personlighet som dottern gillar hos kompisar.
Det är en svår situation men jag hoppas att det inte ska bli till ett mönster för livet för vår härliga tjejj. Det får det bara inte bli!!
-
annawahlgren
- Upphovskvinna SHN-kuren 1942-2022
- Inlägg: 15366
- Blev medlem: mån 22 nov 2004, 22:46
- Ort: Gastsjön
Apropå din trådrubrik 
Hörde just av en dotter, som var med en dag på (barn)barnets dagis, hur förskolläraren hanterat en attack från en femårig pojke gentemot en lika gammal flicka. De stod i kö till någonting bredvid varandra, när pojken knuffade till flickan rejält med båda händerna och sa någonting mindre älskvärt till henne, högt och ljudligt. Fröken rusade till och min dotter väntade sig förstås vilda förebråelser gentemot pojken, uppmaningar om "förlåt" osv. Till hennes häpnad var det flickan som fröken tog i vänlig men bestämd upptukelse: DU FÅR INTE GÅ MED PÅ ATT BLI BEHANDLAD PÅ DET VISET
INGEN FÅR GÖRA SÅ MOT DIG KOM IHÅG DET INGEN Jag tyckte det var klart uppfriskande
Nio barn, arton barnbarn, tre barnbarnsbarn och några tusen nästanbarn Anna Wahlgren 6 Oktober 1942 - 7 Oktober 2022
Tack för den historien, Anna - så sant så sant!!
Vi är också väldigt noga med att säga just så till vår dotter, nämligen att hon inte får "låta sig" behandlas på det viset. Men, som det känsliga själ hon är tar hon det ofta på fel sätt och blir ledsen över att bördan hamnar på henne och att det är HON som gör nåt fel...
Men vi peppar, vi peppar och påminner ideligen om, att det är S som har ett problem och att vår dotter kan vända henne ryggen faktiskt, gå därifrån, inte stanna kvar! Påminner henne om alla hennes andra härliga kompisar och härliga liv och att S inte har någon som helst rätt att förmörka hennes dagar.
Kruxet är bara det, att hon tar henne tillbaka ideligen ideligen, och det är ett mönster jag är rädd för.......
Vi är också väldigt noga med att säga just så till vår dotter, nämligen att hon inte får "låta sig" behandlas på det viset. Men, som det känsliga själ hon är tar hon det ofta på fel sätt och blir ledsen över att bördan hamnar på henne och att det är HON som gör nåt fel...
Men vi peppar, vi peppar och påminner ideligen om, att det är S som har ett problem och att vår dotter kan vända henne ryggen faktiskt, gå därifrån, inte stanna kvar! Påminner henne om alla hennes andra härliga kompisar och härliga liv och att S inte har någon som helst rätt att förmörka hennes dagar.
Kruxet är bara det, att hon tar henne tillbaka ideligen ideligen, och det är ett mönster jag är rädd för.......
-
annawahlgren
- Upphovskvinna SHN-kuren 1942-2022
- Inlägg: 15366
- Blev medlem: mån 22 nov 2004, 22:46
- Ort: Gastsjön
Lenamari skrev: - - - vi peppar och påminner ideligen om, att det är S som har ett problem och att vår dotter kan vända henne ryggen faktiskt - - -
Du är ute på lite lösan mark här, är jag rädd Man kan inte ostraffat tala om för sitt/sina barn att deras kompis/kompisar har problem. Din lilla stora flicka kommer snart i den så kallade slyngelåldern, som också kan kallas trotsålder nummer tre. Du hjälper henne inte genom att kritisera S, och hon kommer att värja sig emot det (om hon inte redan gör det) därför att hon uppfattar det som att det är HENNE du kritiserar dvs vars omdöme du ifrågasätter.Så var försiktig
Prata inte så mycket utan begränsa umgänget Ett råd du ju fått här, som jag skriver under på tillfullo. Man kan skylla på annat, praktiska, konkreta saker - man behöver inte, och ska inte tycker jag, förklara och resonera och vädja så mycket (eller alls) till barnets obefintliga referensramar och bristfälliga omdöme. Man hjälper oftast bäst genom att diskret och finkänsligt arbeta i barnets intresse I HANDLING, utifrån att man faktiskt vet bäst p g a sin livserfarenhet.
quote="Lenamari"]Kruxet är bara det, att hon tar henne tillbaka ideligen ideligen, och det är ett mönster jag är rädd för...[/quote]
Ja, och värre blir det ju mer du varnar
Jag har inte dragit mig för att flytta för att skona mina unga tonårsbarn från "kompisar" som jag definitivt inte ville att de skulle umgås med och stå under inflytande av. Jag tog på mig hela ansvaret för flytten och skyllde på allt och ingenting som var "nödvändigt" för MIG.
Jag sa aldrig ett ont ord om dessa "kompisar", som var pest och pina, eftersom det då - i barnens ögon - skulle ha betytt att jag ifrågasatte DEM.
Något din flicka ju litegrann upplever nu.
Inte bra
Nio barn, arton barnbarn, tre barnbarnsbarn och några tusen nästanbarn Anna Wahlgren 6 Oktober 1942 - 7 Oktober 2022
Ahaaa, nu fick jag mer att fundera på....... Tack!
Som jag sett det, har vi velat visa dottern att vi "ser" det som händer och att vi står på hennes sida, är bundsförvanter i detta. Och att det hela faktiskt inte "beror på" nåt hon själv gör eller är, utan nåt som lika gärna kunnat drabba en annan liten flicka som råkat vara tillgänglig för S. Att det alltså inte är det minsta dotterns fel.
Vår dotter är väldigt öppen med allt (än...!) och berättar alltid vad som hänt - i hennes klass förekommer en hel del mobbing och vissa barn är ofta hemma från skolan pga detta. En pojke i en parallellklass är utsatt för enormt grym mobbing och min dotter ringde hem en dag och ville att jag skulle skälla ut förövarna på mobiltelefonen vilket jag givetvis inte gjorde (jag pratade, anonymt, med rektorn dock, som förklarade att enorma resurser läggs på den pojken - nåt som min dotter säger är struntprat, han har ingen stödperson hos sig som han "ska" ha etc och mobbingen bara fortgår).
Nå, nu kom jag från ämnet, f´låt...! Vd jag kanske ville säga är, att hon är väldigt medveten och väldigt verbal även med oss om vad som händer och jag undrar lite över vad jag då ska svara henne? När hon exvis är ledsen och gråter eller är jätteless? När hon berättade för mig att S stulit hennes veckopeng? Nåt måste jag ju säga. Har du något råd...?
Men jag ska fundera mer på det du skrev. En flytt är tänkbar men dottern har massor av underbara kompisar här också och trivs otroligt bra med allt annat.......
Tack för att jag får vädra mina tankar här och för kloka svar och tankeställare!
Som jag sett det, har vi velat visa dottern att vi "ser" det som händer och att vi står på hennes sida, är bundsförvanter i detta. Och att det hela faktiskt inte "beror på" nåt hon själv gör eller är, utan nåt som lika gärna kunnat drabba en annan liten flicka som råkat vara tillgänglig för S. Att det alltså inte är det minsta dotterns fel.
Vår dotter är väldigt öppen med allt (än...!) och berättar alltid vad som hänt - i hennes klass förekommer en hel del mobbing och vissa barn är ofta hemma från skolan pga detta. En pojke i en parallellklass är utsatt för enormt grym mobbing och min dotter ringde hem en dag och ville att jag skulle skälla ut förövarna på mobiltelefonen
vilket jag givetvis inte gjorde (jag pratade, anonymt, med rektorn dock, som förklarade att enorma resurser läggs på den pojken - nåt som min dotter säger är struntprat, han har ingen stödperson hos sig som han "ska" ha etc och mobbingen bara fortgår).Nå, nu kom jag från ämnet, f´låt...! Vd jag kanske ville säga är, att hon är väldigt medveten och väldigt verbal även med oss om vad som händer och jag undrar lite över vad jag då ska svara henne? När hon exvis är ledsen och gråter eller är jätteless? När hon berättade för mig att S stulit hennes veckopeng? Nåt måste jag ju säga. Har du något råd...?
Men jag ska fundera mer på det du skrev. En flytt är tänkbar men dottern har massor av underbara kompisar här också och trivs otroligt bra med allt annat.......
Tack för att jag får vädra mina tankar här och för kloka svar och tankeställare!
Ver bala barn kan lura oss
Verbala barn kan lura oss att de är lite mognare än vad de är och att de kan ta lite mer beslut än vad de kan ta.Lenamari skrev: Vd jag kanske ville säga är, att hon är väldigt medveten och väldigt verbal även med oss om vad som händer och jag undrar lite över vad jag då ska svara henne? När hon exvis är ledsen och gråter eller är jätteless? När hon berättade för mig att S stulit hennes veckopeng? Nåt måste jag ju säga. Har du något råd...?
Men jag ska fundera mer på det du skrev. En flytt är tänkbar men dottern har massor av underbara kompisar här också och trivs otroligt bra med allt annat.......
Tack för att jag får vädra mina tankar här och för kloka svar och tankeställare!
Vi lever ju i en kultur där just förmågan att uttrycka oss i ord värderas högt och det känner våra barn av.
Jag var ett oerhört verbalt barn. Jag prövade mina vingar(på 70 och 80 -talet fanns inte nätet) genom att bland annat skriva till veckotidningar, i tioårsåldern, när jag var som din dotter, skrev jag ett trovärdigt brev till veckotidningspsykologen om att jag var en 40 årig man som hade problem med impotens. Brevet publicerades och psykologen gav ett fint svar.
Betydde det att jag som tioåårig liten flicka visste hur det var att vara en impotent 40-årig man? Nej, men jag var ett verbalt barn med livlig fantasi och min mamma blev givetvis stolt över mig när brevet publicerades
.Nu kom jag lite långt från din historia.
Det jag vill säga är inte att du ska flytta eller förbjuda din dotter att leka med flickan.
Men du ska heller inte övervärdera din flicka bara för att hon är verbal.
Du ska utifrån de svar du fått och den livssituation du befinner dig i, fundera på hur du på ett bra sätt vägleder din flicka genom den där situationen och hur du gör det utan en massa prat.
Vad behöver din flicka i den här situationen för att utveklas på bästa sätt?
Rapportera gärna hur det går. Jag tycker att den här tråden är oerhört intressant och att barns utveklcing i den här åldern är spännande.
Jag håller med Inger - det här är en otroligt intressant tråd. Och berörande!
Vilken fin tjej du har, som bryr sig och vill hjälpa! Kanske är detta dock en del av problematiken. Om du har en mycket medkännande, omtänksam och hjälpsam dotter kan det hända att hon tar på sig ett ansvar för S som hon egentligen inte ska ha. Hon vill inte att S ska vara ledsen/ensam och kanske hon också känner att hon har ett uppdrag att hjälpa S att "bättra sig"? Kanske är det undermedvetet en av anledningarna till att hon "tar tillbaka" S gång på gång?
Det är i så fall en väldigt fin och underbar inställning, men jag tror att hon kan behöva mycket ledning i hur och när man sätter sina egna gränser och vad man egentligen har ansvar för hos sina medmänniskor. Det är ju en otroligt svår balansgång även för vuxna så hon behöver säkert mycket stöd av er i detta. T.ex. genom att hjälpa henne att begränsa umgänget utan att hon behöver ha dåligt samvete. (Ni kan vara "the bad guys", hon kan lättad lägga över ansvaret på er.)
Vilken fin tjej du har, som bryr sig och vill hjälpa! Kanske är detta dock en del av problematiken. Om du har en mycket medkännande, omtänksam och hjälpsam dotter kan det hända att hon tar på sig ett ansvar för S som hon egentligen inte ska ha. Hon vill inte att S ska vara ledsen/ensam och kanske hon också känner att hon har ett uppdrag att hjälpa S att "bättra sig"? Kanske är det undermedvetet en av anledningarna till att hon "tar tillbaka" S gång på gång?
Det är i så fall en väldigt fin och underbar inställning, men jag tror att hon kan behöva mycket ledning i hur och när man sätter sina egna gränser och vad man egentligen har ansvar för hos sina medmänniskor. Det är ju en otroligt svår balansgång även för vuxna så hon behöver säkert mycket stöd av er i detta. T.ex. genom att hjälpa henne att begränsa umgänget utan att hon behöver ha dåligt samvete. (Ni kan vara "the bad guys", hon kan lättad lägga över ansvaret på er.
)Storasyster T född maj 2002
Lillasyster A född april 2004
Lillasyster A född april 2004
Tack för alla fina, tankvärda svar!
Men nu är vi där igen. Ikväll grät dottern uppgivet och länge. S är svartsjuk, som alltid, över att dottern även umgås med/pratar med andra, och går sin väg. Dottern och den andra kompisen försöker få S att vara med, men S går sin väg. Går till resten av klasskompisarna och förklarar, att min dotter stöter bort S, inte lyssnar, inte pratar, inte låter S vara med. De andra kommer till arg undsättning och grälar på min dotter, som blir förtvivlad och framhärdar bestämt att S INTE är utfryst, att S FÅR vara med, men S säger nåt annat.
Dottern är enormt medveten om det hela, och berättar att hon ibland räknar orden, så att S inte får färre ord än de andra. Ser till att S får stå nära intill, att S alltid ombes vara med, alltid räknas in i gemenskapen. Men S är svartsjuk och vill ha dottern för sig själv, så hon går iväg, med böjt huvud och får de andras sympati. Min dotter är otroligt ledsen över att de andra vänder sig mot henne, och gråter bittert och länge om kvällarna. Hon vet inte längre vad hon ska göra, vad hon ska ta sig till.
Vad ska vi egentligen göra? Jag funderar på att bjuda in både S och hennes mamma till oss och gemensamt prata om saken. Dottern säger att hon bara kommer att gråta, men jag säger att det är okej och att hon då får gå undan om hon vill. Kanske är det till och med bra att visa hon ledsen hon är? Eller ger det S en känsla av mera makt??
Dottern har andra, jättfina kompisar som hon leker hejdlöst och lyckligt med, och allt är som det ska vara. Men så kommer skoldagarna, rasterna, då S följer min dotter som en skugga och blir sur, tjurig och går till de andra och beklagar sig, om dottern pratar med eller umgås med andra också. Hon vill ha total tillgång till min dotter, äganderätt, och vill inte släppa någon annan innanför dörren.
Det är så jobbigt så jobbigt. Jag blir arg och ledsen och står handfallen.
Men nu är vi där igen. Ikväll grät dottern uppgivet och länge. S är svartsjuk, som alltid, över att dottern även umgås med/pratar med andra, och går sin väg. Dottern och den andra kompisen försöker få S att vara med, men S går sin väg. Går till resten av klasskompisarna och förklarar, att min dotter stöter bort S, inte lyssnar, inte pratar, inte låter S vara med. De andra kommer till arg undsättning och grälar på min dotter, som blir förtvivlad och framhärdar bestämt att S INTE är utfryst, att S FÅR vara med, men S säger nåt annat.
Dottern är enormt medveten om det hela, och berättar att hon ibland räknar orden, så att S inte får färre ord än de andra. Ser till att S får stå nära intill, att S alltid ombes vara med, alltid räknas in i gemenskapen. Men S är svartsjuk och vill ha dottern för sig själv, så hon går iväg, med böjt huvud och får de andras sympati. Min dotter är otroligt ledsen över att de andra vänder sig mot henne, och gråter bittert och länge om kvällarna. Hon vet inte längre vad hon ska göra, vad hon ska ta sig till.
Vad ska vi egentligen göra? Jag funderar på att bjuda in både S och hennes mamma till oss och gemensamt prata om saken. Dottern säger att hon bara kommer att gråta, men jag säger att det är okej och att hon då får gå undan om hon vill. Kanske är det till och med bra att visa hon ledsen hon är? Eller ger det S en känsla av mera makt??
Dottern har andra, jättfina kompisar som hon leker hejdlöst och lyckligt med, och allt är som det ska vara. Men så kommer skoldagarna, rasterna, då S följer min dotter som en skugga och blir sur, tjurig och går till de andra och beklagar sig, om dottern pratar med eller umgås med andra också. Hon vill ha total tillgång till min dotter, äganderätt, och vill inte släppa någon annan innanför dörren.
Det är så jobbigt så jobbigt. Jag blir arg och ledsen och står handfallen.
Uppmuntran
Hej!
Det här är nog ingen hjälp, men jag vill bara säga att jag känner igen mig i situationen från när jag själv var barn. Jag hade en period en extremt manipulerande vän som "gifte sig" med en kompis åt gången i klassen. Då var man hyllad och älskad, men helt instängd med henne. Jag mådde så dåligt, så dåligt så jag nästan får ont i magen när jag tänker på det. MEN - JAG sa inget till någon. Inte ens när hon och och hennes "nya" började systematiskt mobba mig på alla sätt.
Jag blir imponerad av att ni har den kontakten att din dotter vågar berätta vad hon känner. Det MÅSTE på sikt visa sig vara en styrka, även om du nu inte har perspektiv nog att se det (såklart).
Jag har inget riktigt tips, men nog måste väl skolan se och veta om det här? Kanske koppla in skolsyster, elevvårdsteam osv. De andra kompisarna är nog inte helt omedvetna om S manipulation, det händer säkert dem också i mindre grad. Jag tycker klassen behöver lite "tjejsnack" med skolpsykologen eller någon annan som förstår sig på gruppdynamik.
Kramar, Trebarn
Det här är nog ingen hjälp, men jag vill bara säga att jag känner igen mig i situationen från när jag själv var barn. Jag hade en period en extremt manipulerande vän som "gifte sig" med en kompis åt gången i klassen. Då var man hyllad och älskad, men helt instängd med henne. Jag mådde så dåligt, så dåligt så jag nästan får ont i magen när jag tänker på det. MEN - JAG sa inget till någon. Inte ens när hon och och hennes "nya" började systematiskt mobba mig på alla sätt.
Jag blir imponerad av att ni har den kontakten att din dotter vågar berätta vad hon känner. Det MÅSTE på sikt visa sig vara en styrka, även om du nu inte har perspektiv nog att se det (såklart).
Jag har inget riktigt tips, men nog måste väl skolan se och veta om det här? Kanske koppla in skolsyster, elevvårdsteam osv. De andra kompisarna är nog inte helt omedvetna om S manipulation, det händer säkert dem också i mindre grad. Jag tycker klassen behöver lite "tjejsnack" med skolpsykologen eller någon annan som förstår sig på gruppdynamik.
Kramar, Trebarn
brorsan 0507
syrran 0703 kurad vid 11 månader
Lillasyrran 0812 vinglig SM från start...
syrran 0703 kurad vid 11 månader
Lillasyrran 0812 vinglig SM från start...
Kanske
Kanske ska du ändå förbjuda din dotter att leka med S.
Jag vet att jag tidigare skrivit att det inte är någon bra ide med ett sådant förbud.
Men i det här läget behöver din dotter stöd och det är lättare att säga att jag får inte för mamma.
Ring fröken och säg att deras vänskap är osund för det är den och att du ser att de två helst inte leker enbart med varandra. Förklara vad som händer med din dotter, säg bara precis som det är. För det räcker för att se att det gått överstyr.
Jag tycker inte att du ska bjuda hem mamman i det här läget.
Gå inte in i långa diskussioner med varken S hennes mamma eller din dotter utan ta ett beslut.
Jag vet att jag tidigare skrivit att det inte är någon bra ide med ett sådant förbud.
Men i det här läget behöver din dotter stöd och det är lättare att säga att jag får inte för mamma.
Ring fröken och säg att deras vänskap är osund för det är den och att du ser att de två helst inte leker enbart med varandra. Förklara vad som händer med din dotter, säg bara precis som det är. För det räcker för att se att det gått överstyr.
Jag tycker inte att du ska bjuda hem mamman i det här läget.
Gå inte in i långa diskussioner med varken S hennes mamma eller din dotter utan ta ett beslut.