Välkommen är du
Jenn81 skrev: ... den senaste tiden har pussar och kramar övergått till mer knuffar och dra o slita i lillasyster o sitta på henne.
Ja, vad kan man ha en sjumånaders bebis till, kan man ju undra, om man är 16 månader
Han använder henne så gott det går
Inget att skämta om, tycker du säkert, men det är nog faktiskt så. Inget ont i det, alltså.
Han var underbar mot henne, skriver du - han "annekterade" henne, tog henne till sig, när hon kom, och hans beskyddarinstinkter vaknade. Det var som en smekmånad. Men sedan då
Vad ska man HA henne till
Jenn81 skrev:... hur gör jag för att få honom att vara snäll mot lillasyster utan att han ska känna sig åsidosatt?
Det jag varmt kan rekommendera är att du läser syskonblocket i Barnaboken. Där tror jag du får svar på alla dina frågor. Där hittar du massor av konkreta tips om det förhållningssätt som enligt min beprövade erfarenhet är det verkligt fruktbara, kärleksfulla och konstruktiva för små syskons samröre här i världen
O:) O:)
Jenn81 skrev:Försöker ägna så mycket tid som möjligt åt honom så han inte ska känna sig utanför och undanskuffad men lillsyster behöver mig ju också.
Tricket heter samarbete. Lillasyster ska behöva inte bara dig utan storebror också
I det får du storebror att känna sig oumbärlig och behövd, faktiskt, praktiskt och konkret - något vi alla behöver veta att vi är, små som stora. Det räcker alltså inte med att vara "bara" känslomässigt behövd (med svartsjukan lurande om hörnet). Som sagt - Barnaboken rekommenderas, och då helst den nya av 2008 (Förlag Anna Wahlgren AB).
Jenn81 skrev:När han gjort henne illa brukar jag säga att man måste vara snäll mot varandra --- Vill att han ska säga förlåt och ge henne en kram. Ibland kramar han, ibland puttar han henne igen. Han kan inte prata mer än enstaka ord så jag förväntar mig inget förlåt men inbillar mig att han förstår vad jag säger?!
Det gläder mig att du inte vill vara otrevlig, förebrå och gräla. För det vore inte bara verkningslöst, det vore dessutom på ren svenska taskigt. Han kan nog förstå vad du säger, om man ser till orden - men små barns värld är konkret och deras begynnande ordkunskap också. Att vara "snäll" säger honom inte mycket; han har ingenting att referera till. Du förstår om du tänker dig att du skulle lära dig ett nytt språk. Det tar lång tid innan man begriper abstraktionerna - lika lång tid (eller längre
) tar det innan man förstår skämt det nya språket 8). Jämför med det faktum att barn inte begriper ironi förrän de kommit ända upp i tioårsåldern. Lika lite som skämt går ironi att förklara konkret.
Skulle du förebrå, gapa och rentav skrika - vilket du ju inte vill alls; heder åt dig för det
- skulle du ändå aldrig, hur mycket du än förklarade dig grön, kunna få honom att förstå att det han GJORT var fel. Han kan inte skilja på sak och person. Han förstår inte att det är handlingen du vänder dig emot. Han kan inte skilja sina handlingar från sin person. Alltså vore det enda du i så fall skulle uppnå genom ditt avståndstagande från handlingen att han kände sig avvisad och underkänd som person, som HAN. Ditt "Jag tycker inte om DET", skulle för honom - om du framhärdade i avståndstagandet - bara bli till "Jag tycker inte om DIG."
Vilket i sin tur betyder livsfara för honom
För du är hans överlevnadsgarant. Utan dig klarar han sig inte, bokstavligen (faktiskt, praktiskt och konkret). Han överlever inte ensam. Han är hjälplös. Och det vet han; det "vet" minsta nyfödd, instinktivt - det är därför anknytningen är så bokstavligen livsnödvändig. Också för en mus eller anka
Det är detta - mer eller mindre ilskna tillrättavisningar och förebråelser - jag kallar avvisandets politik, dessvärre tillskyndad av dagens gängse barnpsykologi. Små barn ska aldrig en minut behöva känna sig icke förstådda och riskera, därmed, att stå avvisade = övergivna
med fara för livhanken som följd.
Inte heller är det någon större vits med att med ord avkräva honom ordet förlåt - om han nu skulle kunna prata så pass - eftersom det inte skulle betyda något för honom mer än just ett ord, en härmning. Vad i fridens dar skulle han kunna ha att relatera till? Ånger? Skuld? Dåligt samvete? Sådana djur är - gudskelov - totalt abstrakt okända för honom.
Så även om han hör och känner igen, "förstår", dina ord, förstår han inte hur det där "snälla" skulle se ut. Alltså måste du visa honom hur man GÖR snäll.
Prata alltså inte en massa (eller alls; orden ska bara ackompanjera handlingen). Bemöt att han "gjort henne illa" (vilket jag tycker låter hårt - han ska inte ha chansen, mer om det nedan!) som en olyckshändelse. Säg lite småbekymrat "Oj då", ungefär som att hoppsan, det där blev visst lite fel, lillasyster gråter, tänk då, nu måste vi rätta till saker här. Beklagande - inte förebrående.
Och så tar du hans små armar och lägger dem om henne, och duttar lite fint i rösten: "SÅ gör man, SÅ ja, man KRAMAR så fint, man KRAMAR lillasyster, å, så skönt. Å, så BRA det blev nu, SÅ gör man." Och detta med en alldeles självklar uppskattning på temat: vem som helst kan göra fel, av misstag - han menade inget illa! - och då är det ju en välsignelse att man kan ställa det rätt igen, så att allt blir bra
Håll kvar kramen, låt det hela landa. Även om det tar sin lilla tid av koncentrerad möda, och det ska det. Han ska krama stilla och länge nog, med dina händer om hans små armar så att han INTE kommer åt att putta eller rivas eller något annat för att göra sig fri, ända tills lillasyster verkligen är tyst och glad och nöjd igen.
Det kallas gottgörelse, nota bene: något vi alla kan behöva ta till när det krävs (utifrån någon annans synvinkel, även om vi som sagt bara råkade ställa till vaddetnuvar av misstag).
Sedan kan du skaka hand med honom i värsta kompanjonskapet ("Vad BRA det blev!") och glatt dra iväg med honom till något Vansinnigt Viktigt, som du absolut behöver hans hjälp med just nu (så att du bryter hans - låt säga upptagenhet med lillasyster) som t ex "Du måste hjälpa mig att borsta HÅRET!" och trollar fram din lilla hårborste, samtidigt som du skyfflar en lika snabbt framtrollad muta till lillasyster i form av en sockerfri skorpa eller ett dito kex, som hon kan njuta medan hon ligger där och krälar på mage (förhoppningsvis) på golvet omgiven av intressanta prylar.
Utan att "olyckan" varit framme kan du, när du känner i luften att det är läge, ta hans lilla hand med din hand om den och låta honom klappa lillasyster på kinden, på håret (om hon har något
) eller var som helst, som hon hinner uppfatta som en smekning. (Å, så skönt... KLAPPA... Å, så vackert...") Varpå du tar lillasysters hand med din om hennes, så att det är hennes hand han känner, inte din, och låter henne klappa honom tillbaka likadant. Fint och länge nog för att han ska hinna känna att hon KAN, hon också, och hur gott det känns.
De goda känslorna finns redan - här ger du dem ett första litet språk
Titt som tätt kan du också lirka storebror att ge henne någonting i handen - ett stundom invecklat arbete, som han ska lyckas med (kan behövas diskret assistans) - och å hans vägnar säga "Vassego!" och å lillans vägnar svara "Tack!". Och tvärtom
Så här gör man snäll. Och barnen lär sig blixtsnabbt och lyckligt, tro mig \:D/ Särskilt som din bekräftelse av det goda och rätta är just på temat BRA och RÄTT ("Å, så bra det blev, tack tack") och inte på temat duktig eller - paradoxalt nog, kan tyckas - snäll. Berömmet ska alltså vara en glad och saklig bekräftelse på sakernas goda tillstånd
(Prestationsberöm vill vi inte ha, eftersom det föder prestationsångest. Och det är ju strängt taget inte "duktigt" att vara snäll. Det är, precis som du själv säger att du vill ha det till, RÄTT.)
Jenn81 skrev:Vissa stunder leker de och busar, men ibland går det överstyr, ibland gråter/piper lillasyster bara av att han närmar sig.
Övergripande måste du förstå att de är alldeles för små för att överlämnas till att "leka" med varandra, medan du skulle kunna göra någonting annat. De hör ihop, och det vet de - i synnerhet han, men också hon, instinktivt - men det betyder inte att de kan samspela socialt för fem öre. Du får inte förleda dig att vara otålig här. De kan inte "leka och busa" som om de vore fyraåringar på dagis. De håller på att upptäcka varandra, och det är stort och vackert nog.
Så njut dem, med ett vakande öga - utan att läsa in illvilja eller elände om och när något hinner hända som inte var så lyckat. Och bannlys all oro. Du får inte låta det gå så långt - eller ens låta det komma i närheten av - att lillasyster "gråter / piper bara av att han närmar sig"
Ta en god och säker ledning, en förebyggande sådan, i all enkel kärleksfull hjälpsamhet och välvilja, och förstå att allt det du vet och vill och kan, det behöver och vill och måste de små barnen också få lära sig
Och är inte det ganska underbart att just du
kan lära dem det :-({|=
O:) O:)
Har en underbar kille här hemma som är 19 månader, sen lillasyster kom i mars har han varit underbar mot henne. Men den senaste tiden har pussar och kramar övergått till mer knuffar och dra o slita i lillasyster o sitta på henne.